Caarevels dolk – vad hände sen?

En av de största tragedierna med Rubicons död i juni 1991 var att man aldrig fick reda på hur serien Caarevels dolk slutade. Tomas ”Saga” Arfert skrev och ritade denna berättelse om krigaren Cirana och hennes märkliga öden i rollspelet Khelataars värld. Jag överdriver inte när jag säger att Caarevels dolk är den bästa Khelataar-baserade serie som någonsin publicerats i en Lancelot Games-utgiven tidskrift i Sverige!

Här på Piruett brinner vi för att bevara rollspelshistoria och nördartefakter från tidens tand och människors ointresse, och det är därför som jag känner mig tvungen att här lägga upp Caarevels dolk i hela sin åtta sidor långa prakt. Voilà:

Personligen har jag lite svårt att hänga med i handlingen (så är jag ju lite korkad också), men jag kan ändå inte låta bli att ställa mig frågan ”Vad hände sen?”. Blev ver hjältinna offrad till onämnbara makter? Lyckades hon fly? Fick hon någonsin lägga svärdet på hatthyllan och ägna sig åt sina trädgårdar? Lärde hon någonsin känna Red Sonja? Fullbordade hon sin quest? Hur många delar var serien tänkt att bli? Frågorna är många, svaren få.

Jag önskar bara att jag fått möjlighet att ropa ”BOLDAGER!” fler gånger i mitt liv.

Rubicon nr 8–10: Screw you guys, I’m going home.

Nu  ska jag berätta en sak för er om tidningen Rubicon. Den är i nästan alla avseenden tråkigare än Sinkadus. Tråkigare att läsa, tråkigare att skriva om. Sinkadus hade förvisso en hel del riktigt dåliga artiklar – skrattretande värdelösa – men samtidigt fanns där texter som riktigt glänste, som var imponerande bra både till innehåll och disposition.

Rubicon, å andra sidan … Om Sinkan är en bergochdalbana så är Rubicon en manodepressiv person som överdoserat sin medicin. Ingenting är riktigt, riktigt uselt, men ingenting är heller riktigt, riktigt bra. Allt är .. ganska okej, typ. En rak, horisontell linje.

Det finns få saker att hylla, och nästan inget att skratta åt. Det är en dålig förutsättning för en serie bloggartiklar, och därför är det här den sista Rubiconmåndagen. Jag kollade igenom de kvarvarande tre numren och insåg att, fan, de innehåller ju knappt stoff nog för en artikel, än mindre tre.

Givetvis är det inte bara Rubicons fel. It takes two to tango. Det här projektet är alldeles för likt Sinkadusmåndagarna, vilket alltmer känns ganska tråkigt. Det finns bara så många sätt man kan recensera en tidskrift på. Jag borde ha lyssnat på min sambos farbror, en israelisk kajakinstruktör med mottot ”gör aldrig samma sak två gånger”.

Allt detta har inneburit att Rubiconmåndagarna egentligen bara sugit ut min energi, energi som jag kunde använt till att göra något nytt och roligt här på bloggen.

Men oroa er inte, jag ska inte lämna er helt utan nummer 8, 9 och 10. Först skulle jag dock vilja diskutera Lancelot Games och deras dagssländeinsats på Sveriges rollspelmarknad.

Lancelot games – vad hände?

LG levde och verkade 1989 till 1991. De gav ut tre rollspel (med totalt 23 produkter), tio nummer av Rubicon, fyra brädspel, två ”universaläventyr”, ett set med golvplaner, samt två olika förpackningar med kartark. En imponerande insats på så kort tid. Jämför med Järnringen, som sedan 2002 gett ut 25 rollspelsprylar och tre romaner. Eller Riotminds, som på 10 år pumpat ut 22 produkter.

För äventyrsspel tog det 4 år att få ihop 23 utgivna rollspel och tillbehör.

Med det i bakhuvudet undrar jag om Lancelot Games konkurs kan ha berott på att de gav ut för många grejer, för snabbt. Att de inte han etablera ett spel innan det var dags för nästa. Kanske var det så, men man ska också vara på det klara med LG gav sig in i branschen när rollspelsflugan redan nått sin peak. Enligt Äventyrsspelsnestorn Johan Anglemark var hobbyn som allra störst 1985-88. ”Rollspelsförsäljningen hade minskat stadigt sedan 1988” minns han.

LG var alltså en ny aktör i en bransch som redan var på nedgång – knappast ett guldläge, hur bra grejer man än sålde. Och LG gav ärligt talat inte ut världens bästa rollspel.

Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter. Jag var 12 år när LG föddes, 14 när det dog. Jag och mina vänner upplevde LG:s spel som komplicerade och inte särskilt roliga, i varje fall inte roliga nog för att väga upp insatsen i tid och ansträngning. Khelataar hade ett stridssystem som var mer eller mindre obegripligt. Det var regeltungt, det tog lång tid, det krävde mer bokföring än vi var vana vid från till exempel Drakar och demoner. Världen var dessutom alldeles för lite fantasy för vår smak, och spelet urartade ofta till att spelarna ville hitta och förföra den bystiga kvinnan på omslaget.

Vad gäller Western minns jag än i dag hur min kusin, Kalle, dog inom 5 minuter av första spelomgången och därefter vägrade spela spelet med motiveringen att ”det tar för lång tid att göra en ny gubbe”. Jag förstår honom – att rulla ihop en Western-gubbe tog lätt 1,5 timmar.

Wastelands var nog det enda LG-spel jag och mina kompisar spelade åtminstone lite regelbundet, men spelet hade egentligen ingenting som inte Mutant 2089 kunde erbjuda. Vi spelade det mest för att en person i spelgruppen köpt spelet och ville spelleda det under en period då vi inte hade några andra kampanjer på G.

Just Wastelands får mig att misstänka att LG i allmänhet hade rätt dålig tajming. De lanserade ett efter katastrofen-spel när resten av nördvärlden var mest intresserad av cyberpunk, och när svenska rollspelare redan spelat Mutant i 5 år. Rollspelet Cyberpunk släpptes 1988; Shadowrun och Cyberspace 1989. Filmen Bladerunner Director’s Cut kom 1992.  William Gibsons Sprawl-trilogi avslutades med Mona Lisa overdrive 1988.

Mad Max gjorde sitt genombrott 1979–82.

Även Rubicon i sig var en felsatsning av LG. De höll kvar vid sina fanzinrötter trots att de nu var ett företag som ämnade tjäna pengar. Det tydligaste sättet att illustrera detta är med följande lilla statistikövning.

Rubicon nr 1-10

Totalt antal artiklar: 138
Antal artiklar om Lancelot Games spel: 56

Endast 40,5 procent av Rubicons innehåll handlande om Lancelot Games egna spel, och då har jag även räknat med noveller, serier och regelförtydliganden. Mängden material som är användbart i spel är betydligt mindre. Jämför det med Sinkan, där 100 procent handlade om Äventyrsspels produkter.

Det är ganska tydligt att det på Äventyrsspel fanns åtminstone en riktig affärsman, någon som fattade det här med att driva företag, medan LG på det stora hela var ett gäng glada hobbyister som ville dela med sig av sina kreationer.

Nu över till de tre sista numren av Rubicon.

Rubicon nr 8

Mer än ett år efter att Khelataar släpptes ut i butikerna kommer artikeln ”Kampanjer i Khelataar: Tips om hur och varför man gör kampanjer i Khelataar”. Det var fanemig på tiden.

Rollpersoner i Khelataar är ”vanliga människor av kött och blod som försöker klara sig i en värld som visserligen innehåller fantastiska element, men som ändå påminner rätt mycket om vår egen”, skriver Anders Blixt. Inspirationskällor till Khelataar-kampanjande (”khampaanjande”?) sägs vara filmen Korpen flyger, isländska sagor,  Röde orm, Hambleys Morkeleb den svarte och böckerna om Tjuvstaden. Just den senare förvånar mig, för så vitt jag kommer ihåg är Tjuvstaden-böckerna fyllda av övernaturligheter, spektakulär magi och konstiga monster. Väldigt långt ifrån jordnära.

Bortsett från det så är Blixt artikel en lysande handledning i hur man spelar grisoldarfantasy.

Där [i Khelataar, alltså] kan en person visserligen bli mycket skicklig både mes svärdet och trollstaven, men han eller hon är fortfarande en vanlig människa och slipper rädda världen från den Svarte Överherren, men tvingas istället att fundera över varifrån pengarna till nästa mål mat ska komma eller hur man ska undvika att bli rånad av de där fem rövarna som väntar bakom klippblocken där framme. En person motståndare är sällan övernaturliga monster, utan istället nästan alltid vanliga människor av kött och blod.

Andra artiklar värda att nämna är Stefan Petterssons ”Mylingar, vittor och andra väsen” av Stefan Pettersson. Artikeln handlar om olika varelser från svensk folktro. Den är välskriven och insatt (och systemlös), men den egentliga behållningen är illustrationerna av ingen mindre än Stefan ”Svavelvinter” Kayat. Hade min skanner fungerat så skulle jag lagt upp några exempel, men tyvärr så är den död sedan länge.

Anders Blixts närvaro är stor i det här numret. Han har skrivit två artiklar om Space 1889, en som heter ”Skål moder Svea – och lefve kung Oscar” som handlar om Sverige i rymden 1889, och en med titeln ”Die Sternen unser Ziel: Tyskland på Mars i Space 1889”. Jag spelade bara rollspelet i fråga ett par tre gånger (spelledaren var samma person som köpte Wastelands), och jag har inget minne av att de här artiklarna någonsin kom på tal. De är välskrivna, som allt Blixt producerat, men ger inte direkt något nytt incitament till att vilja spela Space 1889.

I övrigt så är numrets höjdpunkt listan ”Här hittar du Lancelot Games produkter”, där Lek & Hobby i Järfälla nämns. Det var min barndoms leksaksaffär. Där försökte jag snatta en transformersgubbe, misslyckades och flydde skrikande affären. Där försökte jag köpa Khelataar-äventyret Ægoor – utan att ha några pengar med mig. Där reade de ut romanerna i Drakar och demoner-serien för tio kronor styck. Där köpte jag min första t100. Där upptäckte jag först Lancelot Games spel. Där köpte jag nästan alla min Action Force-figurer. Lek & Hobby i Jakobsbergs centrum är ansvarig för att jag är den nörd jag är. Tack, Lek & Hobby. Jag kommer fortfarande ihåg den snälla kassörskans ansikte, om än inte hennes namn.

I listan nämns även Lekoteket i Märsta. Där köpte jag Combat Cars, Mutant 2 och mitt första Drakar och demoner. Där uppstod även min (korta) fascination för tennfigurer. Jag minns hur jag om somrarna brukade cykla dit från familjens landställe i Djupvik, utanför Sigtuna, för att handla tennfigurer och färg. Det var fantastiskt.

Är det inte lite märkligt att mina varmaste sommarminnen från när jag var liten består av att jag sitter på verandan på landet och målar orcher? Märkligt, och härligt.

Rubicon nr 9

Priset på Rubicon har höjts från 30 kronor till 40. Ökande tryckkostnader och sämre distributionsavtal sägs vara orsaken. Tidningen kommer inte heller att ”gå ut till pressbyråerna och liknande”. Är det någon som någon gång sett tidningen i pressbyrå? Inte jag i alla fal. Jag köpte mina ex på Lek & Hobby eller Lekoteket.

Svensk rollspelshobbys mest produktive skribent, Mikael Stenmark, skriver här om superhjältar. Det är en klassisk översikts-, så här spelar du-, superhjälten som rollperson-artikel av den typ som numera är obligatorisk i superhjälterollspel. Den innehåller lite historik – från Action comics nr 1 till Wathcmen, och lite tips på olika rollspel och hur man spelar superhjälte. Som vanligt när det gäller Rubicon-artiklar så är den helt okej, men ger inte något vidare mersmak.

Jag får ofta intrycket av att de artiklar som skickas in till Rubicon är de som Sinkadus redan refuserat. Så är i alla fall fallet med ”Comeback” av Magnus Seter – ett äventyr till Cyberpunk som lika gärna kunde vara skrivit till Mutant 2089. Det är inget fel på det, det är bara inte särskilt roligt.

Nu kommer vi  till en artikel (av Theodor Paues) som satte djupa spår i mig. ”Rollspel på riktigt: Live Role Playing Game – LRPG”. Jag antar att begreppet ”lajv” ännu inte satt sig. Tillsammans med motsvarande artikel i Sinkadus fick den mitt intresse för lajv att vakna. Det resulterade inte i så mycket, det enda lajv jag kom att medverka i var Nyteg, enligt Wikipedia en milstolpe inom svenskt lajvarrangerande.

På Nyteg spelade jag en fältskär i Atmar-armén vid namn Rübek Katz. Jag var en ganska värdelös fältskär, för när skadade trillade in från diverse strider så skrek och klagade jag – inte för att det ingick i min karaktär, utan mest för att jag var trött och ville gå och lägga mig. Mina starkaste minnen är annars att damerna badade topless i den närbelagda sjön, att en av gycklarna karvade en kålrot till att likna en röv, samt att jag drack mig extremt full på mjöd, försökte dansa ”som en älva” och däckade i fel säng. Bakfyllan fick mig att missa slutstriden. Episkt!

Oh! Jag minns även att jag trängde mig på och åt upp Svenskbladets grundares ost och korv när han hade dragit sig tillbaka med sin flickvän för att mumsa i lugn och ro.

Jag kommer också ihåg frukosten där kocken inte diskat kastrullerna efter gårdagens middag. Havregrynsgröt med lök smakar sådär.

Rubicon nr 10

Numero diez. Dödens nummer, juni 1991. Rubicons adieu. Ledaren:

Nummer tio. Något visst med den siffran. Tvåsiffrigt. Ett tag såg det ut som om det inte skulle bli så många Rubicon men den kom till slut. Rubicon har på den sista tiden få ge efter på utgivningen och detta beror helt enkelt på en vikande upplaga. Tidningen kommer att finnas kvar även i framtiden så det finns ingen anledning till panik ännu.

Vi får helt enkelt vänta och se och hoppas på att läget bättrar sig såsmåningom.

”Vänta och se” är sällan en bra strategi i affärsvärlden. Driver man ett företag vill man inte ”vänta och se”, man vill ha resultat NU. Och så gick det som det gick. Nr 10 är slutet för ”Rubben”.

Vad innehåller då detta nummer? Innehållsförteckningen lyder:

  • Megafonen – insändare och lite skvaller.
  • Khelataar och havet – Ingående artikel om khelataarernas sjöfart av Anders Blixt.
  • Gyllene Hjorten – en presentation av en intressant förening av Stefan Eriksson.
  • Klostret – ett äventyr till Wastelands av Erik Lundgren.
  • Recensioner – spel, tillbehör och böcker undersöks.
  • SVEROK – vad är det?
  • MITT rymdskepp – ett science fiction-miniäventyr av Erik Lundgren.
  • Caarevels dolk – Ciranas jakt går vidare, av Thomas Afert.
  • Träffpunkten – fansines och brev från klubbar och spelare.

Megafonen är fruktansvärt banal, en urvattnad version Sinkas klotterplank. Signaturen Truls Stiernhielm vill ha äventyr till DoD, och Kristian Teglbjaerg (är det här han?) föredrar ”‘känsla’ för karaktären, samt ‘riktigt rollspelande'”.  Han respekterar ”röjarmaskiner” men tycker att de ”spelar lite ‘löjligt'”.

Blixtens sjöfartartikel, ”Ænoinda ehn sigor” får mig att baxna bara av att läsa underrubrikerna. Khyzyb, Çibit, Weiranokæi, Aamænoki, Seinoi, Velæwei, Yzyri … Khelataariska är fan inte ett vackert språk. Ja, påhittade ord kan ge en skön stämningen (se Anathem) men oftast är de bara irriterande och skapar en onödig distans mellan, i det här fallet, spelare och spelvärld. Vad tjänar man på att kalla hajar för velæwei? Vad tjänar man på att hitta på egna namn på månaderna? I ett rollspel – ingenting.

Så här nitton år senare finns det bara en till artikel som är intressant: ”SVEROK – vad är det?” Den är märkligt nog skriven av Christer Petterson som vid den tiden var vice ordförande för Sverok. Jävig? Efter att ha ägnat två sidor åt att förklara alla underbara grejor man får som medlem i Sverok avslutar han

Ska man då gå med i SVEROK? Ja, inte är det jag som ska avgöra det. Det kan bara du och sina kompisar i er spelförening komma fram till. Eftersom det är gratis, ser jag inga större nakdelar med det. Har ni ingen förening kan vi hjälpa er att bilda en. Välkommna!

Därefter följer en stor annons om hur man når Sverok.

Tydligen fanns det ett motstånd mot Sverok när det skapades. I tidigare nummer av Rubicon har insändare varnat för att Sverok representerar en ”likriktning” av rollspelshobbyn; att om man inte spelar på ett visst sätt så är det kört. Sverok = standardiseringsmyndighet. Själv har jag aldrig varit ansluten till Sverok men jag har klarat mig ganska bra ändå.

The end

Rubikonmåndagarna är härmed slut, två veckor för tidigt. Sorry för det, men ibland måste man bara erkänna att man gjort en felsatsning och leva med konsekvenserna.

Så här i efterhand, nästan tjugo år efter att Rubicon gick i graven, kan jag konstatera att tidningen mestadels är en parentes i den svenska rollspelshistorien. För mig har den, möjligen, ett visst nostalgiskt värde, men som publikation hade den inte mycket att komma med. Eventuellt bidrog den till introducera utländska rollspel till den svenska publiken; större delen av materialet i tidningen bestod ju av grejer till spel som knappast kan ha sålts i mer än 50 ex i Sverige.

Tack för er uppmärksamhet.

Rubicon nr 7: Den borttappade tabellen

Oh boy, Rubicon nummer sju. Inte många tidningar kvar nu.

Sjuan inleds med en fantastisk brevspalt, eller ”Klotterplanket” som det kallades. Signaturen ERP MAG (”15-årig kille som sysslat med rollspel i 5 år”) delar med sig av sitt hat mot människor som ”kluddrar ihop sina så kallade rollpersoner på 5 minuter”. ”Fattar det inte vad rollspel är?” ERP MAG hävdar att han inte bryr sig om vad andra spelare gör och hur de spelar (varför han då skrev en insändare i ämnet förstår jag inte), men slår fast att riktiga rollspelare ägnar tid åt rollpersonsskapande. Rollpersonen ska bli en del av spelaren. Man ska gråta när den dör. Etc. Håller man inte med ERP MAG så … ja, läs själva.

Hörni alla värdospelare och SL. Skärp till er, så kanske ni förstår rollspel. Om ni inte skärper er så skyll er själva och förbli såna där betongskallar. Rollspel är livet.

Anar man att ERP MAG fått några spelomgångar sabbade av ”betongskallar”? Eller är han bara ett jobbigt elitistiskt as?

Mikael Stenmark skriver om ninjor. Han gör snabbt avkall på rubrikens frågeställning ”Historia eller myt?”; redan i ingressen konstaterar han att artikeln ”behandlar inte den historisk riktiga ninjan”. Såå … myt, alltså?

Artikeln beskriver hur den mytiska ninjan jobbar, hur den är organiserad, hur den slåss, om den skulle vinna i en fight mot en samuraj, kläder, vapen, djur, magi … Vill man rollspela en ninja (och de vill man ju alltid) så är det bara att läsa och sätta igång. Inte för att några rollspel på den här tiden var särskilt bra på att skapa ninjaupplevelser, men vad kan man förvänta sig av 90-talet?

Och nu över till huvudrätten: Stefan Petterssons ”En liten titt på värdshus”. Tydligen finns det två olika sorters värdshus, de där man får sova och de där man inte får sova. Bra att veta. Petterssons beskriver städernas och landsbygdens värdshus, vad man kan finna i den och vilka som besöker dem. Han sätter även företeelsen i ett historiskt perspektiv och berättar i antikens Rom så var värdshuvärd ett av de lägsta yrken man kunde ha, att jämföra med tjuvar och mördare.

Det är en bra, kärnfull, artikel men ändå känner jag att något saknas. Hur jag en letar och bläddrar kan jag inte hitta tabellen som avgör bordens form. Det är minst sagt en riktig tabbe av redaktionen, för hur ska jag veta om borden är runda eller fyrkantiga utan en gedigen tabell? Ska jag bara slå 1T100 på måfå? Eller, gud förbarme sig, är det tänkt att jag ska hitta på själv? Aldrig i livet, sånt flum sysslar inte jag med – då kan jag lika gärna börja odla braj och bosätta mig en husvagn.

Men ”En quest för en häst” då? En rimmad äventyrstitel, det kan ju aldrig sluta illa va? Äventyret i sig är en bra liten AD&D-fisktank där en ogre mage har tagit över en bondgård och är taskig mot de människor som bor där. Målet med äventyret är att få bort monstret, men samtidigt inte falla i en av de – främst moraliska – fällor som finns. Det är nämligen på det viset att Ingemar Wiklund har skrivit en av de mest nischade äventyr jag någonsin sett i tryck. Inte nog med att det är ett soloäventyr, det kan dessutom bara spelas av en fjärde levelns paladin. I gamla AD&D var det nämligen på den leveln som en paladin kunde få en magisk häst av sin gud. Hur många Rubiconläsare tror ni någonsin spelade detta äventyr? Jag skulle gissa på, typ, två stycken.

Ett annat äventyr heter ”The dead zone arena” och skrivet för Wastelands av Ola Nilsson. Det här är första gången en Wastelands-artikel publiceras i Rubicon, och då har ändå spelet varit ute på marknaden i minst ett halvår. Anmärkningsvärt.

The dead zone är en förstörd stad som fungerar lite som en frizon för diverse omkringdrivande patrask, däribland rollpersonerna. I The dead zone finns det en arena där man kan slås för pengar. Målet med äventyret tycks vara att rollpersonerna ska slåss, träffa lite folk, och slåss ännu mer. Raka puckar. Hårda rör.

Mer: En genomgång av olika cyberpunkspel (Cyberpunk, Cyberspace, Shadowrun, Earth/Cybertech) skriven av Anders Blixt, och en artikel med ”tunga vapen i Wastelands” (ni kan själva gissa hur den ser ut).

På recensionsfronten Howard, Lovecraft och Vance som gäller. Och Dragonlance. Och lite Barker. Gemensamt för alla är att recensionerna är handlingsreferat med ett kort omdöme på slutet. ”En läsvärd bok för de som gillar spänning”, ”Boken rekommenderas naturligtvis särskilt till de som tycker om ‘Conan-typen’ av fantasy”, ”Boken håller en ganska hög klass”, ”Det är en bra bok, visst. Men inte så bra som den kunde ha varit”. Riktigt riktigt korta recensioner, helt enkelt.

Bland rollspelsrecensionerna återfinns 100 bushels of rye, utan tvekan den bästa titeln i hobbyns historia. 100 skäppor med råg – det blir inte mer episkt. Jag har aldrig spelat Hârnmaster eller ens läst 100BoR, men jag vill!

Rubicon nr 6: Generation blah

På baksidan av Rubicon nr 6 finns en stor annons för Wastelands, Lancelots nya rollspel. ”Ute nu” skriker annonsen. Men i tidningen nämns inte Wastelands med ett enda ord. Hade redaktionen tagit ett beslut att aldrig skriva om sina egna nya spel? Jag kan liksom inte förstå varför man publicerar så lite material te de grejer man försöker kränga.

Men nog om detta. Det mest intressanta i den här tidningen Carl Cramérs artikel ”Generationer i rollspel: Om rollspel och deras utveckling”. Cramér har studerat ett antal olika rollspel ur rollspelshistorien och kommit fram till att det finns fyra (egentligen fem) tydliga ”generationer” av spel som utvecklats kronologiskt från generation 0 till 4. Ingen parallell utveckling, således. Det sägs inte rakt ut, men det är ganska tydligt att i Cramérs terori så är ett 3:e generationens spel bättre än ett 2:a. Ord som ”mer förfinade” och ”stenålderssystem” används.

Generationerna definieras så här:

  • 0:e generationen: ”Det som placerar ett spel i nollte generationen är avsaknaden av två väsentliga saker, regler för färdigheter och ett genomgående system för hur spelet skall administreras”. Exempel: Basic D&D, Melee, Wizard.
  • 1:a generationen: ”Typiskt för första generationens spel är ‘Saving Rolls’ som bara beror på försvararen eller anfallsslag som bara beror på angriparen. De har många olika förvirrande system och tärningsslag hit och dit, de saknar genomgående system vilket gör dem tunga och otympliga. Ofta kräver de väldigt mycket regler för ganska enkla situationer och är tabellberoende.” Exempel: Traveller.
  • 2:a generationen: ”Det jag anser vara nödvändigt [för ett 2:a gen rollspel] är ett genomgående system för nästan allt. Alla olika situationer skall gå att klara med samma grundprocedur, om det så är att slå högt på T20 eller att slå lågt på T100”. Exempel: AD&D 2 ed, BRP, Mega Traveller, WFRP, Gurps.
  • 3:e generationen: ”… måste klara av att den miljö de försöker beskriva. De försöker inte heller klara av mer än de beskriver. De har enkla, genomgående regler som klarar alla situationer. Nästan allt man behöver under spel finns på karaktärsbladet, men ibland får man titta i någon tabell”. Exempel: Bunnies and burrows, Twilight 2000, 2300 AD, Drakar och demoner, Champions, Rolemaster.
  • 4:e generationen: ”Världs- och situationsspecifika system, specialiserade på att beskriva just sin miljö. De kräver inga regler under spel. Allt man behöver veta för att spela står på karaktärsbladet, och en regelgenomgång tar inte mer än ett par minuter”. Exempel: Ars magica, Cyberpunk, Star Wars, Pendragon.

Jag ser många problem med den här indelningen. Den främsta av dem är att gen 0 definieras utifrån senare generationer. Den baseras på avsaknaden av två moment som ännu inte existerade när spelen skrevs. Är inte det ett väldigt bakvänt och anakronistisk sätt att beskriva något? För att inte tala om att definitionen är helt oanvändbar – den innebär att alla sällskapsspel och strategispel och gud vet vad kan kallas för ett 0:e gen rollspel. Det Cramér säger är ju att ett nollte generationens rollspel är ett rollspel som saknar färdigheter och genomgående system. Ja, men vad är ett rollspel? Det får man inte reda på, och hela generationsteorin står således på mycket ostadig grund.

Jag blir dessutom lite förbryllad när han skriver saker som ”[Ars magica] kan nästan inte kallas ett rollspel över huvud taget. Vill man inte spela magiker finns det få möjligheter”. Är alltså möjligheten att kunna spela många olika sysselsättningar ett viktigt kriterium för vad som är ett rollspel? Det känns som om Cramér arbetar med en underförstådd definition som skär sig lite med vad han verkligen skriver.

Det ”genomgående systemet” verkar vara nyckeln den här modellen, samtidigt som reglernas anpassning till spelvärlden blir allt viktigare ju högre upp man kommer. Tyvärr är det svårt att förstå i vilken grad dessa två parametrar är viktiga för de olika generationerna. Vad är egentligen skillnaden mellan generation 3 och 4? Allt all info ryms på rollformuläret, istället för att ”nästan allt” ryms? Kan man uppgradera sitt spel från gen 3 till gen 4 genom att ha ett större formulär?

Någonstans har nog författaren en poäng, men han lyckas inte riktigt formulera den. Möjligtvis är poängen så banalt tråkig som ”rollspel förändras över tid”. Jag kan i alla fall inte se de fem generationerna som en fungerande modell för att beskriva rollspelshobbyn utveckling. Hur skulle till exempel en tänkt 5:e generation se ut? Vad kan man klassa dagens indiespel som?

Ska vi gå vidare i tidningen så upptäcker vi snabbt att det är science fiction-tema. Detta innebär bland annat artiklar om tidsresor (mycket bra, faktiskt), fyra sidor tips på sf-författare (oväntat många fanns på mitt skolbibliotek), ett äventyr till Megatraveller och en genomgång av sf-rollspel. Michael Stenmark skriver dessutom om manga. Troligen var Rubicon nr 6 första gången jag hörde talas om manga…

Inte heller att förglömma är ”Targvals förflutna” som är en novell i Khelataars värld av någon som kallar sig Kardinal Kaos. Jag pallar inte ens att läsa den. Vaffan, skönlitteratur har ingenting att göra i ett rollspelsmagasin. Ingenting! Slöseri med utrymme.

Del 2 Tomas Arferts serie ”Caarevels dolk” är blott en sida lång, och det mesta tas upp av ett slagsmål. Det är lite svårt att säga om serien är bra eller ej, för tempot är så långsamt. Det hinner liksom inte hända något, lite samma sak som med Fantomen i SvD.

Rubicon nr 5: Utebliven déjà vu

OMG! Halvvägs igenom Rubicons utgivning, redan! Märkligt egentligen hur kort tid Lancelot Games existerade. Det kändes mycket längre, då.

En annan sak som är lite konstig är hur väldigt få av artiklarna i tidningen som jag kommer ihåg. När jag skrev Sinkadusmåndagarna var det ständigt ”ajust, den här ja!” och ”ooh, det här äventyret spelade vi fyra gånger”. Men inte nu, inte med Rubicon. De allra flesta artiklarna känner jag inte igen alls; jag har inget minne av att ha läst dem.

Det är konstigt för jag ägde ju alla numren, och vet att jag har läst dem. Jag vet dessutom att jag tyckte, på den tiden, att Rubicon var bättre än Sinkadus. Hur det kan hänga ihop fattar jag inte. Hur kan jag ha gillat Rubicon så mycket, om så få av artiklarna satt något spår?

Ta nummer 5, till exempel. De enda artiklarna som ger mig någon som helst visstja-känsla är ”Bli rädd, mycket rädd…” av Carl Cramér, och Erik Sieurins (hemsida från 95? Finns lite intressant rollspelhistoria där) recension av Ars magica 2nd edition.

Den förra är en lista på ”1T100 fobier att plåga sina spelare med” och innehåller grejer som…

Gynofobi. Skärck för kvinnor (passar endast män). Kvinnor är kalkylerande och deras grymhet är legendarisk. De är häxor. Kvinnor vet saker som ingen man kan hoppas på att förstå. De har ett blödande sår mellan benen som vill äta upp din manlighet.

och

Pogonoafobi. Skräck för skägg. Alla som har skägg använder dem för att dölja en hemsk hemlighet. De kanske inte är människor? Låg ingen med skägg komma i närheten av dig!

eller varför inte

Ichtyfobi. Skräck för fisk. Diskar är kalla och slemmiga. De lever i vattnet där ingen kan leva. De måste vara monster. Gå aldrig för nära en sjö eller ett vattendrag, det kan finnas fisk!

Ars magica-recensionen är troligen den första riktigt bra recensionen i Rubicon, och den fick mig faktiskt att köpa spelet. Det är kanske därför jag kommer ihåg den.

Mer då? Anders Blixt har skrivit en artikel om att spela Call of Cthulhu i olika historiska epoker: 1700-talet och 50-talet. Det här är en av Blixts svagare texter, för efter att ha läst den känner man sig lika clueless som innan. Den känns mer vara skriven för att briljera med diverse idehistorisk kunskap, än för att ge några konkreta tips till rollspelande.

Det tillhörande CoC-äventyret, av Lars Nohrstedt, utspelar sig dessutom i nutid, lämpligt nog. Synergi var inte populärt på Lancelot Games.

Anders Gillbrings Western-äventyr ”Lewison’s [sic!] testamente” är lustigt nog identiskt med Western-äventyren i Fenix. Samma utseende, samma stil på disposition och illustrationer.

Omslagets tecknade serie är ”Caarevels dolk” av Tomas ”Saga” Arfert. Den är helt obegriplig, och inte bara för att sidorna är tryckta i fel ordning. Nån brud slåss med Boldager – serien utspelar sig i Khelataar – och letar efter en snubbe med bara ett öga. Typ något sådant. I dunnu.

På det stora hela är nr 5 det sämsta Rubicon-numret hittills. Artiklarna är mest blaha. Hoppas det tar sig i nr 6.

Rubicon nr 4: WTF?

Äntligen ett Khelataar-äventyr, om än osignerat och besudlat med den lökiga titeln ”Damer och demoner”. Det är trevligt att se lite material till Khelataar i Rubicon, men förutom en del svårstavade namn (Renigaar, Kianthia Phaana, Keaal Martiil) så är det inte direkt ett äventyr anpassat till spelvärlden. ”Damer och demoner” är snarare ett typiskt, klyschigt och slentrianmässigt genomfört fjantasyäventyr som man sett tjogtals med gånger tidigare.

Påminner den här plotten er om något? Rollpersonerna kommer till en by som trakasseras av en ond magiker och hans anhang. Magikern kidnappar en ung kvinna för att offra henne till en eller annan demon. Rollpersonerna måste rädda kvinnan och stoppa magikern.

Förresten … gick inte det här äventyret i Rubicon nr 2, fast anpassat till Stormbringer och med titeln ”Den magiska spegeln”? Nej vänta, det äventyret var också en enda stor klyscha.

Trist. Det hade varit roligt att se en tydlig Khelataarisk prägel på joxet.

Något annat som inte hade skadats av lite produktplacering är ”Fantasy i rollspel” av Theodor Paues, och ”Rollspelstips” av Dan Edholm. Båda handlar i princip om samma sak, hur man får en skön fantasystämning i in kampanj. Bra artiklar som båda ger tipset ”less is more” när det kommer till extravaganta fantasyspektakel. Få men häftiga ”fantasykarameller”, som Paues kallar dem, är bättre än en konstant matta av fantastiska fenomen. En filosofi jag kan ställa upp på.

Det konstiga med de två artiklarna är att ingen Rubicon-redaktör kommit sig för att vinkla dem på Khelataar. Steget från ”så får du fantasystämning” till ”så får du Khelataar-stämning” känns inte så långt. Men återigen missar Lancelot Games ett tillfälle att profilera sitt nya spel. Troligen på grund av tids- och resursbrist, men ändå. Synd.

En tredje artikel, ”Den sanne hjälten” av Stefan Pettersson, tangerar för övrigt de andra två artiklars ämnen. Skillnaden är att istället för att ge tips till spelledaren, ger författaren tips till spelaren. Sådana karaktärsdrag har en hjälte, så bör man rollspela honom (alltid en honom) etc. Inte lika intressant som de andra två.

Innan internet och bloggar så fanns det fanzin; små tidskrifter som knåpades ihop i någons källare och spreds via postorder i ytterst små upplagor (200 ex ansågs vara ”en ganska stor upplaga”). Från och med nr 4 så vek Rubicon några sidor för att hålla koll på rollspelsfanzinen i Sverige. Jonas Nelson var redaktör.

Jag har aldrig varit något större fanzinfan – på sin höjd har jag ett gammalt ex av Gryning liggande i någon låda – men så här i efterhand gillar jag verkligen att kolla igenom sådana här fanzinspalter. Inte så mycket för den knivskarpa recensionerna, utan för att all kringinformation man kan vaska upp.

Visste ni till exempel att redaktionen för Bhzzz, med Martin Ahlström från Täby i spetsen, gav ut rollspelen Nato och Liv och död? 20–35 kr fick man punga ut för dem.

Eller känner ni till rollspelet Duck Quest? Det producerades av folket bakom fanzinet Black Duck och innehöll besvärjelser som ”Anal magnetism” och ”Osårbarhet med studs”.

Jag undrar hur många hemmabyggda rollspel som ligger och skräpar ute på vindrar runt om i Sverige. Det vore fantastisk att ta tillvara på dem. Tänkt er ett bibliotek med 20–30 år gamla rollspel, online, öppet för alla. Det finns en kulturskatt där ute som bara väntar på att bli uppgrävd.

Av någon anledning kryllade det av Top Secret-grejer i Rubicon. I nummer fyra var det ett äventyr av Lars Nohrstedt. ”Misstaget.” Betänk alltså att det här är det tredje Top Secret-äventyret i tidningen på fyra nummer.

Det enda roliga jag kan se i äventyret är att en av spelledarpersonerna heter Cathie Bates.

Nej, nu ska jag inte vara orättvis. ”Misstaget” verkar vara helt okej, bara inte min kopp av te.

Recensioner då? Jo, i det här numret finns det recensioner av både böcker och rollspel. Erik Lundgren rekommenderar DC Heroes med orden ”ett komplett och mycket välgjort superhjältespel”. Han är mycket positiv till de omfattande stridsreglerna; ”omfattande, som sig bör”.

Jag minns att jag läste Lundgrens recension när jag var fjortis och blev mycket sugen på spelet. Det kändes så annorlunda och spännande. Av någon anledning dröjde det ända till 2002 innan jag köpte ett superspel, Silver age sentinels. Idag skulle jag dock rekommendera Supergänget till alla som vill lira spandexsnubbar.

Bland bokrecensionerna finns bland annat The magic of Krynn. Thomas Arvidssons recension är nog den kortaste jag sett på länge, bara 11 rader. Kan omöjligt vara längre än 500 tecken. Arvidsson påminner mig om det hysteriskt roliga faktum att Dragonlance-hjälten Caramon har en son, och sonen heter Palin.

Lika som bär?

Vad mer? Insändarsidan – ”Klotterplanket” kallat – har fått fart på riktigt. Premiären var faktiskt redan förra numret, med en lång insändare av Anders Blixt om seriösa rollspel. Den debatten fortsätter här med en nya lång text av Erik Lundgren. Kontentan kan sammanfattas av det här stycket:

Hobbyn går väl fortfarande ut på att ha roligt hoppas jag, annars är den på väg åt fel håll.

Vi får också Megatraveller-regler för Aliens. Nils-Erik Lindström har hittat på att en ung hane har ”W.MOD +1” och att äldre aliens blir allt lugnare. ”På ålderns höst kan den till och med studera konst och uppskatta det vackra här i livet!” WTF?

Rubicon-redaktionen fortsätter alltså i samma, lite märkliga spår som tidigare. Mycket material till olika utländska spel, väldigt lite material sin egna. Både Khelataar och Western finns visserligen representerade bland artiklarna (den senare med ett personporträtt av samma typ som de som numera brukar gå i Fenix), men de utgör en minoritet av materialet.

Kvalitén på hela tidningen har däremot ökat. Det känns inte längre som om artiklarna är skrivna av 12-åringar – språket är avsevärt bättre och texterna mer genomtänkta än i nummer 1. Så här i efterhand kan man fråga sig om det smarta i att ha två likvärdiga ”vad är fantasy”-artiklar i samma nummer, men jag kommer ihåg att jag gillade dem båda redan på den tiden.

I nästa nummer har förresten en tecknad serie premiär. Men mer om den om en vecka.

Rubicon nr 3: Khela-vad?

Du har väl inte missat de två första delarna av ”Rubiconmåndag”? I så fall måste du klicka här och här omedelbart!

Rubcon nummer 3 kom ut i november 1989, samtidigt som Lancelot Games fantasysatsning Khelataar landade i handeln. Spontant förväntade jag mig därför att tidningen skulle vara fullsmäckad med material till det nya rollspelet, men så är konstigt nog inte fallet.

Det enda som berör Khelataar är två sidor med översiktlig info om kampanjvärlden och lite wow-vilka-bra-regler-vi-har-hittat-på-propaganda. Ni vet, formuleringar som ”Hela tiden under konstruktionen har vi haft realism som mål utan att detta ska inverka på spelbarheten”, och ”Magisystemet i Khelataar är nog det som mest inbjuder till sant rollspelande” (eftersom varje besvärjelse har ett ”magiord” man ska säga när man använder den). Utöver det fanns det även med en affisch av spelets omslag, en affisch som jag sedan länge tappat bort. Någon som har en inskannad version?

Här lägger den namnlöse författaren även fram en intressant teori om rollspelens utveckling som jag inte sett någon annanstans än i Rubicon. Det finns fyra generationer av rollspel, uppdelade så vitt jag kan se på relationen mellan regler och spelvärld.

  1. ”Dessa spel var oftast inriktade på strid i första hand och karaktärsskapande i andra hand.”
  2. ”Den andra generationen hade mer detaljerade regler för karaktärer och spelandet runt striderna; rollpersonerna började utrustas med färdigheter och det började bli viktigt att kunna saker som inte var direkt förknippade med strid och överlevnad.”
  3. ”Den tredje generationen spel introducerade mer kampanjmaterial än de tidigare och rollpersonens förhållande till världen omkring honom blev viktigare.”
  4. ”Den fjärde generationen innehåller spel där spelet från första början är uppbyggt kring och anpassat till en värld, där spelet mer är inriktat på rollspelande än bara jagande av pengar och erfarenhet.”

Jag vet inte om det ligger någonting alls bakom denna teori. Om man följer denna teori så är till exempel både Solar system och Dungeons & dragons 4 första generationens rollspel eftersom det första är helt fokuserat på strid, och det andra inte har någon spelvärld. Kanske är det anakronistiskt att göra en sån jämförelse, men något säger mig att hela teorin bara är en ursäkt för att kunna skriva ”ETT FJÄRDE GENERATIONENS ROLLSPEL” i Khelataar-reklamen.

Ytterligare material till spelet står inte att finna. Det finns faktiskt mer grejer till det i Sverige då ganska okända Twilight 2000 än till Lancelot Games egna nya projekt. Hela sju sidor T2000 – skrivna av ingen mindre än Anders Blixt. Om jag får säga det själv så är det helt makalöst puckat. Kanske finns det massor av förklaringar till varför det blev så här – om man ska tro tidningens ledare var det lite snårigt att få ut Khelataar – men det ändrar inte på faktumet att Lancelot tjabblade bort en sjudundrans reklam-möjlighet. Kom igen, det måste väl ha funnits någon liten text som inte kom med i Khelataar-boxen? Kanske ett litet äventyrsutkast som skulle gått att fixa till för publicering? Sååååå bra var inte numrets Spacemaster-äventyr att det inte hade gått att skjuta upp några månader.

Spacemaster? Ja, Johan Isaksson har skrivit en historia som han namngett ”Helndrolidernas havskristall”. Uppriktigt sagt så är det ett riktigt uselt äventyr som går ut på att sno nämnda kristall från de fredliga rymdisarna Helndroliderna. Varför rollpersonerna skulle vilja göra detta är lite oklart. Jag får intrycket att Isaksson är ute efter någon sorts intrigspel med olika fraktioner inblandade – ränker, knivar i ryggen, dödliga missförstånd. Han lyckas … sådär.

Dessutom bidrar Mr Isaksson med ett av rollspelshistoriens sämsta sl-tips:

Låt inte spelarna knyta samman historien förrän på slutet av hela äventyret. De bör hela tiden sväva i ovisshet om vad som skall hända i äventyret. Detta är ju tjusningen med att vara SL; att lura spelarna att tro saker som inte stämmer. Om de alltför snabbt närmar sig lösningen så får du lägga in någon vilseledande faktor som gör att de ändrar uppfattning. Ha en trevlig spelkväll!

Smarta spelare ska straffas och luras. Bra det.

Det finns två allmänna rollspelsartiklar att tillgå i nr 3. Först ut är ”Vikten av att spela ROLLSPEL” av Mikael Stenmark som ger vettiga råd av typen ”oövervinnliga supermänniskor är tråkiga rollpersoner” och ”ibland kan det vara skoj att spela gammal”. Inga konstigheter här, även om den tidstypiska dyrkan av spelledarens makt känns lite för påtaglig på sina ställen.

Artikel nummer två, Dag ”Jag heter så på riktigt” Stålhandskes ”Spådomar i rollspel”, försöker reda ut hur man egentligen kan använda framtidsskådande i sin kampanj. Tipsen är konkreta och helt klart användbara. Begränsa användningsområdet, gör spådomarna vaga eller låt dem vara rent nonsens. Min favorit är dock denna:

En spådom förutsäger exakt vad som kommer att hända om man bortser från en faktor: spådomen själv.

Det var förresten inte bara Khelataar som släpptes i 1989, även Mutant 2089 kom ut på marknaden. Peter von Mentzer recenserade spelet. Det är skoj att se en samtida reaktion på spelet.

Peter påpekar att reglerna är samma gamla system som Äventyrsspel använt i de flesta av sina produkter, och att man känner igen saker som färdigheter, cybernetik och mutationer (även om ”vissa har fått nya, ‘häftigare’ namn”) från äldre versioner av Mutant. Han tycker det är dåligt att färdigheterna blivit så många färre då ”det är en rejäl skillnad på att rida och åka slalom”. I övrigt har Peter inga invändningar mot regelsystemet.

Den cyberpunkinspirerade världen faller däremot inte recensenten på läpparna.

Problemet är att världskonstruktörerna tagit i med för kraftiga medel. Det är ingen hejd på de katastrofer och det elände som drabbat världen och på det barbari som råder. De borde ha studerat Neuromancer närmare och utnyttjat dess mer behärskade framtidsvision. Vidare har de behållit de muterade djuren, en skapelse som jag tycker är en smula fånig.

Han kommenterar även spelets fokus på ”action och pang-pang”, och tycker att helhetsintrycket är ”lite tunt”. ”Jag skulle också gärna vilja veta mer om spelvärlden”.

Såhär vid slutet av Rubicons tredje nummer så måste jag klassa tidningens ambition att publicera material till massor av olika spel som lovvärd med inte så kommersiellt genomtänkt. Hur många rollspelare i Sverige 1989 spelade Spacemaster, Twilight 2000 eller för delen tidigare nummers Stormbringer och Top Secret? Det kan inte ha varit någon stor skara. De flesta lirade bara Drakar och demoner och Mutant. Vad fanns det då för anledning för dem att köpa Rubicon? De allmänna artiklarna är visserligen helt okej, men inte så unika att man börjar gråta om man missar dem. De går dessutom helt emot den ”spela nu!”-tradition som helt dominerade 80- och 90-talens svenska rollspel. Saker skulle gå att använda direkt, utan en massa förberedelser eller modifikationer.

Rubicon nr 2: Vrickat värre

Missade du min genomgång av Rubicon nr 1? Klicka här. Nu är det dags för Rubicon nr 2.

Det första jag tänkte när jag plockade upp mina gamla Rubicon ur vindslådan var att om man bortser från nummer 1 så är omslagen rätt lika allihop. Tvåans omslag – gjort av Maren, vem det nu är – sätter tonen. Något händer i förgrunden, någonting annat tornar upp sig i bakgrunden.

Kanske inte så jätteroligt, men jämfört med premiärnumrets illustration så är det en klar förbättring.

I detta andra nummer visar sig Rubicon dessutom inte vara någon rak Sinkadus-klon. Artiklarna är mer allmänna och populärkulturella än i Äventyrsspels tidning. Stefan Burström skriver om olika konfliktspel (Squad leader, Great patriotic war, Red storm rising med flera), Jesper Almén går igenom Michael Moorcocks Eternal champion-böcker, och Carl Cramérs ”Religioner i rollspel” och ”Det gamla imperiet” är generiska världsbyggarartiklar.

I Sinkadus hade liknande artiklar obönhörligt blivit försedda med stats för Elric och Stormbringer, listor på gudaförmågor och magiska föremål, men här känns Rubicon mer lik Fenix i sin ton. Fokus är visserligen fortfarande på ”spela nu!”, men inte till samma grad som i Sinkan. Ett av tidningens två äventyr är till och med systemlöst.

Kommer detta att hålla i sig? Den som lever får se.

Två äventyr, ja. Det första heter ”Den magiska spegeln” och är skrivet till Stormbringer av Mattias Gustafsson och Jesper Almén. Vad handlar det om? Ja, om man säger så här: Rollpersonerna kommer till en by vari en ond trollkarl härjar. Känns det bekant? Det är det. ”Den magiska spegeln” är ett riktigt praktexemplar av slentrianmässigt 80-talsrollande. Rollpersonerna söker upp trollkarlen i dennes lya och spöar honom och hans tjänare friskt med vapen. Det finns dock en twist i historien. Trollkarlen äger en magisk spegel som kan föra honom (och rollpersonerna) till, typ, Wastelands. Så slutstriden står inte i ondingens tempel, utan i ett framtida ödelandskap. Spännande? Nytänkande? Jag tyckte i alla fall att det var häftigt när jag var liten.

Äventyr nummer två heter ”Fallet med den försvunna modellen II” och är fortsättningen på äventyret med liknande namn i Rubicon 1. Berättelsen börjar när rollpersonerna tröttnat på att ha sex med modellerna de räddade i del 1, eller som författaren Micke Nordin skriver:

Helen och Sahra har varit mycket tacksamma gentemot rollpersonerna och de har verkligen inte varit ett otrevligt sällskap.

Jag kanske övertolkar, inte vet jag …

Okej, äventyret är nästan identiskt med föregångaren förutom att rollpersonerna den här gången måste hitta hela 17 stycken heta modeller som råkat ut för trafficking (innan det ens var ett ord!). Ledtrådar tar hjältarna till nya ledtrådar som tar dem till Macao och slutligen till en bar/bordell/nattklubb kallad Gyllene draken. Det finns gott om möten med skumma personer, pistolfajter i natten, nakna kvinnor och andra saker privatdetektiver råkar ut för. Faktiskt ett helt okej äventyr i sin genre. Enkelt, men inte korkat.

I kategorin allmänna artiklar skriver Björn Wahlberg om Stjärnornas Krig (eller ”Star wars” som ungdomarna säger). Det här är en genuint intressant artikel som går igenom alla konstiga idéer Lucas hade innan berättelsen tog sin slutliga form. Högkvalitativt nörderi om ”The Princess of Ondos”, ”Deak Starkiller”, Wookieer som Stormtrupper, och den 60-åriga generalen Luke Skywalker.

Vissa saker gör det tyvärr riktigt ont att läsa. Det här till exempel:

Det skulle inte förvåna mig om det i nästa trilogi förekommer personer vid namn Starkiller, Valarium och Montross, eller planeter som heter Utapau och Aquilae!

Men om detta kan vi bara spekulera och kanske drömma oss tillbaka till en tid för länge sedan i en galax långt borta.

Stackars, oskyldiga Björn gick och hoppades på fler Star Wars-filmer. Såg fram emot dem. Jag kan inte annat än undra vad han tycker om de filmer som till slut spelades in.

För övrigt så skulle jag vilja tacka Jonas Nelson för att han fick upp mina ögon för Terry Pratchett. Jonas recenserar nämligen The colour of magic och The light fantastic i det här numret, och det var den allra första gången jag hörde talas om Pratchett. Numera är jag en junkie. Tack, Jonas, tack!

Klicka för större.

På tal om recensioner så finns det en del i den här tidningen. Micke Nordin recenserar till exempel D&D-dravlet Azure bonds. Jag kan inte annat än le åt hur .. tonårspojkig … hans text är.

Efter många om och men så styrde jag mina steg till den närmaste butiken för att titta på det sortiment som fanns där. Det första jag såg var en blå bok. När mina ögon gled över omslagsbilden så var det kört bildligt talat. På omslaget står en brud med charisma 19 i den klart sexigaste rustning jag sett.

Det är lätt att glömma bort att man som tonårspojke, innan internet existerade, faktiskt kunde gå i flera dagar utan att se en bild på en urringning.

När jag läser texterna i den här tidningen känner jag att, fan, hur länge sedan var 1989 egentligen? Språket är så annorlunda mot i dag. Skribenterna skriver på ett sätt som helt enkelt inte skulle funka i en tidning 2010, det skulle bara kännas konstig. Det är inte några stora grejer – skillnaderna sitter i nyanserna. Några exempel:

”Spelets värde kommer givetvis att öka när GDW gett ut lite fler moduler.” Stefan Burström om Space 1889.

”Om Äventyrsspel ska producera ytterligare moduler i Drakar och Demoner-följetongen så tycker jag att det behövs mer förnyelse och en uppläggning där informations- och äventyrsdelarna väger någorlunda jämt.” Thomas Larsson om Torshem.

”Ja, jag sa ju att det var en vrickad bok!” Jonas Nelson om The light fantastic.

”Man är förflyttad till ett medeltida land kallat Brittania. Detta land styrs i terror av tre ‘Shadowlords’.” David Ågren om Ultima V.

Spelets värde. Följetongen. Vrickad. Styrs i terror. 1989 var en helt annan tid, mina vänner. En helt annan tid.

Avslutningsvis: En av mina grundtankar inför den här Rubicon-genomgången var att jag inte skulle jämföra med Sinkadus hela tiden, utan låta Lancelot Games kreation stå ensam i spotlighten. Detta är fortfarande min målsättning, men jag börjar misstänkta att det kommer att bli svårt att helt skala bort referenser till Sinkan. Vi får se hur det går.

Rubicon nr 1: Det första trappsteget är alltid högst

Det var väl oundvikligt. Hur går man vidare efter att ha bloggat om Sinkadus i nästan ett års tid? Jo, man börjar skriva om den andra klassiska svenska rollspelstidningen, Rubicon.

Upplägget kommer att vara detsamma: Varje måndag i tio veckor avhandlar jag ett nummer av Rubicon. Jag skriver om det som jag fastnar för, och gör inga som helst anspråk på att vara heltäckande eller ens rättvis. Ska vi kalla projektet för … Måndagsrubicon? Jag vill ju inte upprepa mig, liksom.

Sätt på er bettskenorna så kör vi.

Rubicon gavs ut i tio nummer mellan 1989 och 1991 av Lancelot Games. Till skillnad från konkurrenten Sinkadus innehöll tidningen inte bara jox till det egna förlagets spel, i Rubicon kunde man hitta material till alla möjliga utländska spel, och redan i nummer ett erkänner man att Äventyrsspel existerar. Första gången Lancelot Games nämndes i Sinkadus var när företaget gick i konkurs.

Givetvis fanns det en tanke – omedveten eller ej – bakom detta. Lancelot Games var en underdog på den svenska rollspelsmarknaden. De sålde bara en bråkdel av vad Äventyrsspel gjorde och när Rubicon nr 1 släpptes hade de bara ett spel i handeln, Western. Att enbart skriva om sina egna spel hade varit direkt självmord, men genom att inkludera anda spel, och till och med konfliktspel, breddade man den potentiella målgruppen rejält.

”Grundidén med den här tidningen är att ha med något för alla läsare, från nybörjarna till de som spelar minst sagt invecklade spel som t.ex. Chivalry & Sorcery eller Advanced Squad Leader. Vi kommer att ha med äventyr, recensioner och allmänna artiklar för att täcka upp det mesta inom hobbyn”, står det i första numrets ledare.

I den andan så är innehållet mycket riktigt en brokig historia.

Artikeln ”Namn i rollspel” kan ni nog gissa vad den handlar om. Jonas Nelson ger tips om hur man hittar på lämpliga namn till sin rollperson, och som hjälpmedel lanserar han den väldigt märkliga teorin att alver har långa namn för att de är fysiskt långa, medan dvärgar har korta namn för att de är fysisk korta. Halvlängdsmännen då?

En del hobernamn, som t.ex. Meriadoc, bryter vid första anblicken mot förhållandet namnlängd/kroppslängd, men oftast får hober med sådana namn ett kortare smeknamn istället. I det här fallet Merry.

WTF? Var detta allvarligt menat, eller drev författaren med oss? Teorin är ju så uppåt väggarna att jag inte vet om jag ska skratta eller fnissa hysteriskt.

Under rubriken ”Humoristiska namn” ger Nelson några tumregler för hur man, i mina ögon, skapar fullständigt ohumoristiska namn. Fegolas? Rhusikg? Macca-Roon? Hurrudurru? Var detta roligt ens när det trycktes?

Efternamn kan man också göra roliga. Det kan variera från sådana som låter häftigt (Quackenbozz och Bucklebottom) till de mer sjuka alternativen. (Bengt-Otto von Spinkhelwrath t.ex.)

Jag har för övrigt sällan sett en text där författaren försöker skämta och bli hej-och-tjena med läsaren så mycket som Nelson gör i den här artikeln. Det funkar sådär.

I detta första Rubicon-nummer presenterar Anders Gillbring sitt nya rollspel Western. Det här är tveklöst den mest välskrivna artikeln i tidningen, där man annars verkligen känner att skribenterna är 12 år gamla.

Enligt Gillbring blir rollpersonerna i Western personligheter på ett annat sätt än i andra rollspel – något som i hans resonemang verkar vara knutet till att nya rollpersoner är dåliga på att skjuta. Oklart hur dessa två grejer hänger ihop, men vem är jag att ifrågasätta? Med det i bakhuvudet så handlar artikeln oväntat mycket att om spelets stridssystem och skaderegler.

I kategorin ”skrivet av 12-åring” platsar Micke Nordins genomgång av Top Secret/SI som en keps. Med en passion som bara en tonårig fanboy kan ha, går Micke igenom TSR:s Top Secret-produkter (eller i alla fall de som Micke äger). Han diggar spelet så mycket att det nästan går att ta på, och därför är artikeln inte så mycket en recension som en brandtal. Micke är en Top Secret-predikant som verkligen vill att andra ska upptäcka det här fantastiska spelet. Det är underbart att läsa.

Allt är dock inte sol och grönskande ängar. Agent 12 source book faller inte Micke i smaken:

Här har vi enligt min smak det sämsta supplementet till Top Secret som kommit ut än så länge. Detta därför att TSR har gjort detta till något av ett fantasyspel där man har färdigheter som osynlighet och odödlighet, och om detta passar i 1930-talets Chicago vet jag inte, men det passar inte mig. Boken är annars bra utformad och det är som vanligt lätt att hitta i den.

Hur 1930-talets Chicago kom in i bilden har jag ingen aning om.

Den största nördhändelsen 1989 var att George Lucas fantasyfilm Willow hade premiär i Sverige. Rubicon firar det med fyra sidor om filmen, alla skrivna av Björn Wahlberg. Även här finns det ett stort mått av fanboyism; Wahlberg beskriver filmen som ”en bättre film att se för Tolkienvänner, rollspelsfantaster och fantasyälskare finns inte att se på bio inom en överskådlig framtid”. Så var det nog. Man var inte bortskämd med fantasy, i någon form, i DDR-Sverige så Willow var verkligen en fest när den kom.

Det skulle vara roligt att veta vilka källor Wahlberg använt i sina artiklar (de är nämligen två: en om Willow, en om George Lucas). Den enda referens som lämnas är Skywalking av Dale Pollock, vilket får mig att misstänka att det mesta en rewrite därifrån.

En intressant detalj är att den ökända Star Wars Christmas Special sändes i Sverige den 31 maj 1979 med titeln Stjärnornas krig – och fred.

Artikeln ”Vad är konfliktspel” handlar helt oväntat om konfliktspelens (”eller konfliktsimulationsspel som det egentligen heter”) historia och vilka olika spel som finns på marknaden. Språket får mig att misstänka att Johan Palén är något äldre än de andra skribenterna i Rubicon nr 1. Han använder hela meningar och sånna därna skiljetecken och sånt.

Palén har även skrivet ett eget spel som finns med i tidningen. Hellfire pass ska ”simulera de två slag som utkämpades på gränsen mellan Libyen och Egypten i Nordafrika, sommaren 1941”.

Eftersom jag är helt ointresserad av konfliktspel, har jag inget mer att säga om artikeln utan går raskt vidare till …

”Santa Marquez showdown” till Western. Det här är vad Järnringen skulle kalla för ett ”äventyrslandskap”: en miljö (byn Santa Marquez i New Mexico), en konflikt (tre bråkiga män våldsgästar cantinan) och några spelledarperson. Presto!

Michael Hermansson heter författaren, och han får helt klart godkänt. Som introduktion till Western är är nog ”Santa Marquez” idealt. Det är kort, tydligt och lättspelat med alla klassiska element inkluderade. Det finns till och med indianer med på ett hörn! Att indianerna dessutom tillhör en stam som historiskt faktiskt fanns i New Mexico ger Hermansson många pluspoäng.

Dags för en remake till nya utgåvan?

En av grejerna jag verkligen gillade med Rubicon var boktipsen. I en värld utan internet och med kamrater som var mer intresserade av kommandosoldater än riddare, var tidningen länge min främsta källa för boktips.  Tack, redaktionen, för att ni bromsade min sociala mognad i tre års tid.

I nummer 1 recenserar Hans Sundqvist fyra av Gary Gygax ”Gord”-böcker. Eller recenserar och recenserar, mestadels är det referat av handlingen med en kommentar på slutet. Och fanboy-halten är hög.

Om Saga of Old City:

Boken är mycket bra skriven och håller hela tiden läsaren i ett fast grepp. (Enligt min uppfattning ska Gygax skriva böcker, inte spel.)

Om Artifact of evil:

Boken är i alla fall helt i klass med den första. Med andra ord mycket välskriven och spännande från början till slut.

Om Sea of death:

Boken är lika välskriven och spännande som de två första, och är en bra avslutning på trilogin om Gord. Boken är också utmärkt källmaterial för den DM som vill skicka sina stackars spelare rakt ut i ‘Sea of Dust’.

Alla tre böckerna kan varmt rekommenderas och bör läsas i kronologisk ordning för att få ut största möjliga nöje av dem. Speciell vill jag råda de som spelar i Greyhawk att läsa böckerna, då man får en mycket bra bild av livet i världen.

Om Gord-böckerna i allmänhet:

Sammanfattningsvis kan jag säga, om alla böckerna, att de är det bästa jag läst inom fantasygenren, möjligen med undantag av Tolkiens verk. Alla rekommenderas starkt.

Fanboys. Man måste bara älska dem.

Min favorit Micke Nordin fortsätter sin kampanj för att värva nya spelare till Top Secret. Visserligen är äventyret ”Fallet med den försvunna modellen” helt systemlöst, men vilket annat spel skulle en deckarhistoria i nutida New York passa till?

Som äventyr är ”Fallet…” en linjär historia. Rollpersonerna får uppdraget att hitta modellen Helen Kensington; en ledtråd leder till en ny och slutligen uppdagas det att Helen kidnappats för att säljas som sexleksak (sägs aldrig rakt ut, men vad annars kan det handla om?) till en krösus från Hong Kong. Människohandel – långt innan det var coolt att skriva om människohandel!

Slutet är klassiskt. Rollpersonerna får en massa pengar, och Helen kan ”tänka sig att gifta sig med den som har uppträtt trevligast av rollpersonerna”.

På det stora hela är Rubicon nr 1 inte någon höjdartidning. Det är främst språket som förstör det för mig. Det är pratigt och illa redigerat, med massor av stavfel och konstigheter. För att vara ett första nummer får tidningen ändå godkänt, det första trappsteget har en tendens att vara det högsta.

Passionen är det dock inget fel på – författarna älskar sina områden mer än vad som kanske är sunt, och det smittar av sig. Jag vill vara en tonårig fanboy igen!