Mellan den 28 september och 31 december 2009 läste jag följande böcker:
Tjugofem stycken böcker. Lägger man ihop det med det jag läste resten av året så visar det sig att jag tog mig igenom 91 böcker 2009. En liten försämring jämfört med tidigare år:
Jag förutsäger att läsandet kommer att gå ner ytterligare 2010 eftersom mina nya arbetstider har gett mig avsevärt mindre fritid.
Bryter man upp läsandet per månad så ser man följande mönster:
Klicka för större.
Oklart vad man kan dra för slutsatser av dessa staplar, annat än att augusti nästan helt dominerades av Eriksons Deadhouse gates och att oktober var en seriemånad.
När det gäller serier så bestod 30,7% av mina lästa böcker av serier. En minskning gentemot 2008 års 47 procent och 2007:s 59 procent.
Så här innan jul kan det vara på sin plats att summera året som gått och böckerna man läst. Varje jul brukar jag presentera en nedräkning av de bästa böckerna jag läst under det gångna året. I år är inget undantag. Det handlar inte de bästa böckerna som släppts 2009 (i det här fallet), utan de bästa jag läst 2009.
Varsågod, här är 10 klockrena julklappsböcker till en nörd i din närhet:
10. Mark Barrowcliffe, The elfish gene
Självbiografi av en f.d. rollspelande engelsman. Uppväxt i 70-talets brittiska landsbygd blev Mark offer för den första rollspelsvågen som svepte över världen. Hans bok är extremt nostalgiskt, men samtidigt skoningslös mot rollspelshobbyn och rollspelare. Efter den här boken känner i alla fall jag att … vaffan … jag kanske borde ha satsat på fotbollen. [Ursprunglig artikel.]
9. Andreas Marklund mfl, Zoonernas zoologi
Hoppsan, en rollspelsbok slank visst in på årslistan. Zz är en så kallad ”monsterbok” till det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare. Som spelhjälpmedel är den ok, men som underhållningsläsning är boken fantastisk. Järnringens Mutant-produkter har i allmänhet präglats av ordvitsar, lökiga skämt och roliga beskrivningar – men här tar de det till en helt ny nivå. Det är en sann glädje att läsa Zz, en riktig läsfest.
8. Anders Björkelid, Ondvinter
Bra svenska fantasy är man inte bortskämd med. Därför är det härligt att läsa Björkelids ungdomsroman i all dess prakt. Visst känner man igen sig i det klassiska fantasylandskapet, men Björkelid stöper det i svensk form och gör något annorlunda. Språket är i sig en anledning att läsa Ondvinter. [Ursprunglig artikel.]
7. Joe Abercrombie, Best served cold
Den fristående fortsättningen på The first law-trilogin är just så brutal som man kommit att förvänta sig av Abercrombie. Han visar ingen nåd för sina stackars huvudpersoner när de ger sig ut på ett hämndens korståg. Blod, förräderi, gift, fältslag, kärlek, magi, svek, osämja, hat, galenskap … Best served cold är roligare än man kan tro. [Ursprunglig artikel.]
6. Åsa Linderborg, Mig äger ingen
Inte så mycket sf/f här inte, bara en uppväxtskildring från 70-talets Västerås. Åsa växer upp med en alkoholiserad pappa och en politiskt aktiv mamma. En oerhört kärleksfull bok som ändå inte skyggar från att visa upp det lortiga, svaga och ömtåliga. En stor berättare.
5. George RR Martin, A feast for crows
Andra gången jag läser AFFC, annars hade den nog hamnat högre upp. Martin är ju bäst när det gäller episk mastodontfantasy. [Läs mer. Och mer.]
4. David Petersen, Mouse Guard: Winter 1152
De medeltida mössen är tillbaka i ännu en liten berättelse. Varje Mouse guard-album känns som en ögonblicksbild av mössens värld; en kort intensiv berättelse som på ytan kan tyckas banal. Den här gången är det vinter och då är livet inte lätt för en liten mus. Den allra största behållningen är fortfarande Petersens teckningar. Fabulösa! [Ursprunglig artikel.]
3. China Miéville, The city and the city
Så. Jävla. Bra. Miéville visar återigen att han kan tänka på sätt som jag inte ens visste var möjligt. Han tar en idé och drar den så långt att tidsrumsväven börjar tvinnas upp, och sen fortsätter han lite till. Och det bli underbart att läsa. [Ursprunglig artikel.]
2. Richard Morgan, The steel remains
Sword and sorcery för 2010-talet. Årets bästa fantasybok. En fasansfullt cool berättelse om ett gäng desillusionerade svärdssvingare som efter att ha vunnit Det stora kriget upptäcker att världen inte längre har någon plats för dem. Del ett i A land fit for heroes (och här snackar vi världsrekord i ironisk titel). En bok du bara inte får missa. [Ursprunglig artikel.]
1. Dennis Lehane, The given day
Men vad är detta, en ofantasybok toppar årsbästalistan? Vad har hänt? Jo förstår ni, The given day är en så sjukt bra bok att den nästan smälte min hjärna. Den här episka berättelsen om familj och uppror i Boston efter Första världskriget är en läsupplevelse utöver det vanliga. Trots sina 800 sidor finns det inte en död minut, inte en mening som känns ointressant. Lehane fångar läsaren på så många plan – känslomässigt, intellektuellt, adrenalinmässigt … Fantastiskt. Jag kan inte använda något annat ord: Fantastiskt. [Ursprunglig artikel.]
(De bästa böckerna från tidigare år hittas här: 2008, 2007.)
Säga vad man vill om Sinkan, men det var en tidning fylld till bredden med stolligheter. Smaka på de här:
10. Omslaget till nr 13Det är inte fulast, det är inte tråkigast. Det har inga nakna kvinnor, orgier i våld eller konstiga monster. Nej, omslaget till nr 13 är bara det mest röriga och förvirrande av alla Sinkanomslag. Det finns en miljard olika puffar i olika färger, typsnitt och storlekar. Inte en enda av dem linjerar med någon annan. När omslagsbilden dessutom är så där färgglad och plottrig, så får jag migränkänning när jag tittar på den. Vad gick fel? Var ateljén sjukdomshärjad och en färgblind praktikant fick rycka in? Frågor utan svar.
Medelst 15 olika motsatspar, på 18-gradiga skalor, tycker Stålhandske att man ska fördjupa sin rollperson och liksom slå fast hur hon är som person. Använder man Dags tankar rakt av så kan man få mycket intressanta rollpersoner. Fromma änglar som samtidigt inte vill göra annat än slåss och ha sex. De olika motsatsparen överlappar varandra, liksom.
Det är ganska uppenbart att Dag fått sina giriga små labbar på Pendragon och försökt göra om det systemet för moral och livåskådning till DoD/Mutant. Utan att egentligen ha förstått hur Pendragons system fungerade. Istället för sju dödssynder mot sju kardinaldygder, har Dag bara slängt ihop en soppa av olika möjliga karaktärsdrag.
Av detta kan vi lära oss: Tänk först, skriv sedan.
Här har vi en kille som tagit det här med att ”surfa på nätet” lite väl på orden. Tydligen är det så att det i framtiden finns en subkultur av surfare som härjar i cyberrymden. Deras avatarer ser ut som surfare, de åker runt på surfbrädor och deras språkbruk inkluderar höjdare som ”great white” och ”cowabunga”. Och ”dude” får man förmoda. Dessa surfare hänger på diverse virtuella stränder, där de sysselsätter sig med att snacka skit och vänta på bra vågor.
Exakt hur det är tänkt att man ska använda dessa konstiga figurer i spel vet jag inte. Jag kan inte heller se någon direkt anledning till att man skulle vilja ha en cybersurfare som rollperson. De är helt enkelt för åttiotalsdownunder för att min hjärna inte ska vilja byta plats med levern.
Själva Gekkon, en ny varelse till Mutant, är bara tråkig. Tänk dig rubbitar, fast utan sting. Illustrationen är däremot helt freakish:
Vad fasen är det där? En teddybjörn med armborst och Arnold-biceps? Fredriksson goes Rambo? Håll den borta från mina äventyr!
Om det finns vampyrer och det finns ninjor i en kampanjvärld, vad är väl då mer naturligt än vampyrer som är ninjor? I den här artikeln till Chock förklarar författaren att vampyrninjan, eller ”dödsninjan” som den också kallas, är helt superüberjävligt mäktig. Den är typ världens bästa karatekille, kan massor magi och är omöjlig att upptäcka. Varje tonårspojkes våta dröm. Om du någonsin har lirat Vampire så har du garanterat stött på en spelare med en vampyrninja som rollperson – så där var Sinkan före sin tid.
Just Chocks vampyrninjor kan dock drivas bort med en rå fisk, vilket lite tar udden av deras läskighet.
Enligt herr Blixt så är tigrar ett vanligt inslag i Pyrisamfundets Skandinavien. Vanliga, man-eating, tigrar. Tydligen så rymde en massa tigrar från zoo under katastrofen, och på den vägen är det. Detta är ju fullständigt kokobello. Hur många tigrar skulle det krävas för att kunna skapa en tigerstam som inte går under av inavel inom någon generation? Men okej, även om vi antar att radioaktiviteten gjorde tigrarna superfertila, hur stor chans är det ens att de förrymda tigrarna skulle träffa varandra? Säg att det finns 5 tigrar på Kolmården, och 2 i Eskilstuna och kanske någon till … Lycka till, pussy cat.
Det japaninspirerade äventyrets slutboss är en demon som heter Yakitori. Yakitori är en japansk maträtt. Så här lagar du yakitori (eller frammanar demonen, kanske?):
Inte så mycket på grund av äventyret i sig, utan mer för den här bilden. Vem tyckte det var en bra idé att rita en karta á la jardin secret. Var det medvetet? Var det en slump? Lägg även märke till de … referentiella … markeringarna på kartan. ”Till klyftan”, ”Pålar” … Ja ja, kartografen, vi fattar!
Varför skulle man under några omständigheter vilja slumpa fram formen på borden i ett värdshus? När kan detta vara en vettig sak att göra? Jag kan inte föreställa mig en enda situation där jag som spelledare skulle känna mig lockad att låta slumpen avgöra om det är runda eller fyrkantiga bord som gäller. Och varför, åh varför, är det större chans att borden är runda (4/6) än fyrkantiga (2/6)? Hur hur hur kom Lars-Åke fram till dessa sannolikheter?
Herregud, jag kan inte beskriva hur fullständigt vansinnig den här artikeln är. Det finns så många led i galenskapen. Först att någon ens får för sig att skriva regler för kanoner så komplicerade att det tar minst en halvtimma att avgöra om man träffar eller inte – om man förstått matten. Sedan att någon på Sinkanredaktionen tar beslutet att publicera eländet. Det är nog det senare som är mest förbluffande. Hur tänkte de?
Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007
Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress
