Magnus tolv budord

  1. Ha alltid två olika sorters olivolja hemma.
  2. Det finns inget som heter ”för mycket parmesan”.
  3. Den som tillbringat mest tid i morgonrock när den dör vinner.
  4. Ta varje tillfälle att gosa med en katt.
  5. Lita inte på folk som har solglasögon inomhus.
  6. Gå inte på fester där du får ta med ”+1”.
  7. Dejta aldrig någon som inte vet vem Chewbacca är. (Förhandlingsbart.)
  8. Ljug inte mer än vad du absolut måste.
  9. Låna aldrig ut böcker till vänner – ge bort dem.
  10. Spelledaren har alltid rätt.
  11. Umgås med folk som du tycker om.
  12. Kan du dricka te så drick te.

De 5 pinsammaste spelledarpersonerna som någonsin skapats

5. Victor Wentel (Mutant 2089, ”Cul de sac”)

Victor är en sån där perfekt, hård soldat. 23 i Stycka, 25 i Smidighet, 100% chans att lyckas med alla eldvapen, beväpnad till tänderna, och med lämpliga mutationer som Styrka och Snabbhet. Effektiv, brutal, blah blah blah. Han har dessutom en rörande bakgrundshistoria, då han var en föräldralös slyngel som togs som krigsfånge men lyckades fly och mot alla odds skapa sig en framgångsrik karriär som officerare i den tyska elitstyrkan Epitaph. Nu är hans mål att döda rollpersonerna.

Det låter väl helt okej? Ja, ända tills man inser att Victor har en ”unik mutation”. Detta är en klassisk varningsklocka i alla ”Mutant”-äventyr, för det brukar betyda att författaren bestämt sig för att bryta mot reglerna och skapa den coolaste och mest speciella spelledarpersonen någonsin, en slp som ska få spelarna att bara ”wow vad häftigt”. I verkligheten brukar reaktionen vara ”suck, en till?”. Victors skapare har ansträngt sig extra mycket, för den hårda soldaten har fått en mutation som kallas Tur. Den ger honom tur. Han får perfekta slag mycket lättare, och alla andra har betydligt svårare att göra något dumt mot honom.

Detta kanske inte är pinsamt i sig, men då har jag inte nämnt det mest talande: att Victor är beväpnad med powergamingvapnet nr 1 – en M2HB.

4. Bupu (AD&D, diverse ”Dragonlance”-moduler)

Bupu är en gully dwarf. Gullydvärgar är en alkoholiserad och till synes mentalt efterbliven avart till de mer traditionella rövsparkande dvärgarna. Bupu har oturen att möta och, tack vare en charm person-besvärjelse, bli förälskad i den ikoniska Dragonlance-magikern Raistlin. I romanerna görs det många komiska poänger av detta, och till och med försök att göra det lite rörande när Raistlins stenhjärta börjar smälta. Men i äventyrsmodulerna … Ja, såhär beskrivs hon i ”Tales of the Lance”:

Bupu has a somewhat congested voice. Her speech patterns vary depending on whom she speaks to, but she always sounds a bit like a three-year-old. /…/  If given time to prepare her “magic,” she will cast a “spell” using one of her “magic” artifacts. Her artifacts include random bits of garbage that she happened to be holding when something good happened once. Clearly, her magic needs a bit of help. “Help” includes running under low obstacles, blowing pepper in someone’s face, or breaking a pot of grease in front of someone. These are the somatic and material components of Bupu’s “magic.”

Hennes ”special ability” är groveling.

Jag skäms lite å TSR:s vägnar när jag läser om Bupu. ”Hö hö titta en efterbliven dvärgtjej!” Som en spelledarperson i ett äventyr är det svårt att göra någonting sympatiskt av henne – det är uppenbart att hon bara är tänkt som ett komiskt inslag. Det ger en dålig smak i munnen.

3. Otkar (DoD, ”Snösaga”)

Otkar är en sån där gammal vän till rollpersonerna som de aldrig tidigare hört talas om. Han är någon sorts rik handelsman i staden Storhavn och värd till ett stort pråligt bröllop som rollpersonerna är bjudna till. Han är dessutom äckligt gubbsjuk.

Rollpersonernas första möte med honom beskrivs med ord som “Samtidigt kan rollpersonerna inte undgå att avundas denna man som lyckats charma dessa två underbara änglar” (om tvillingsystrarna som är hans älskarinnor) och ”En snabb överblick över tjänarna i huset avslöjar att de flesta är unga vackra kvinnor som genom blickar och kroppsspråk verkar ha ett mycket speciellt förhållande till sin herre”.

Skämskudde!

Känslan av att ”Snösaga” ibland skrevs med bara en hand på tangentbordet blir aldrig starkare än när Otkar och hans frillor kommer på tal.

2. Talyros (DoD, ”Helvetesfortet” med uppföljare)

Lukas på Hittepou har redan sagt allt som finns att sägas om alvprinsen Talyros, men jag sammanfattar: Talyros är en så löjligt mäktig spelledarperson att rollpersonerna egentligen är helt onödiga. Han är en 2439 år gammal enmansarmé, han kan förvandla sig till en duva (?), han rider på en pegas, han kan höra enskilda individer på sex dagsmarschers avstånd, han är typ världens skickligaste naturmagiker, han har inget färdighetsvärde under 19, och han har en ihålig diamat som halsband. Diamanten är av någon anledning fylld med ”självlysande sav från gyllenlönnen”.

Han är dessutom förbannat snål. Efter att rollpersonerna har räddat hans liv (fast han hade egentligen inte behövt någon hjälp, ety Talyros är supermäktig) från några svartalfer ger han dem varsitt bär i belöning. Bären ger mörkerseende hos icke-alver, men för alver smakar de bara gott. Alltså: som tack för att de räddat hans liv, ger han rollpersonerna varsin karamell. Som om de var små barn som just hjälpt en tant över vägen.

Att alternativ hade varit att t.ex. följa med och hjälpa rollpersonerna att rädda världen. Eller något.

(Jag stör mig oerhört mycket på supermäktiga slp som inte gör något. Teleportera in och atombomba ondingen för fan! I D&D-världen ”Forgotten realms” fanns det så jäkla många gudalika slp att författarna var tvungna att hitta på ursäkter för att förklara varför de inte gjorde rollpersonernas jobb 100 ggr snabbare och säkrare. Ingen förklaring höll egentligen.)

1. Samuel Haight (Diverse ”World of darkness”-äventyr)

Sam Haight är en sån där slp som liksom får en att tänka ”Men vad fan, sluta sabba!” Föreställ er en powergamer, en kobold, någon som gör allt för att tolka reglerna till sin egen fördel. Någon som njuter av att hitta kryphål som gör hens rollperson mäktigare.

Tänk er sedan att det är spelskaparna själva som gör detta. Inte bara en enskild författare – som med Talyros ovan – utan hela jäkla företaget.

Sam var från början en ”Kin” (någon som är släkt med varulvar i ”Werewolf the Apocalypse”, men inte själv en varulv) som inte gillade sin situation. Han ville också vara en övernaturlig cool kille. Genom flera olika WoD-tillbehör kan man följa Sams allt mer absurda makteskalering. Först dödar han en vampyr och snor hans blod för att göra sig själv till en ghoul (mänsklig tjänare som får superkrafter av vampyrblod), därefter lär han sig blodsmagi och utvecklar en ritual som kan förvandla honom till en varulv. Ritualen kräver fem varulvskinn, vilka Sam inte har några större problem att skaffa eftersom att han är White Wolfs påläggkalv.

Nu är han alltså någon sorts ghoulvarulvshäxmästare – en regelvidrig monstrositet. Men det är inte slut här, för Sam lyckas få tag på en magisk artefakt som gör honom till en riktig magiker á la ”Mage the Ascension”. Fylld med sin nya makt attackerar han ett gäng andra magiker för att få tag på deras helt sjukt magiska pumpakvist (!), med syfte att använda den för att döda en antediluvian (supermäktigt, jättegamal vampyr).

Oj, jag glömde berätta att han även ägde ”Conquistadorens svärd”, ett vapen som gav honom kraften hos dem han dödade. Med svärdet i hand åkte han till Amazonas och hittade och dödade El Dorado, som visade sig både vara en stad och en gammal überpowerful magiker. Vid ett tillfälle blev han fängslad i andevärlden och släppte lös en urgammal demon.

Hursomhelst så lyckades han inte döda den jättemäktiga vampyren, utan blev dödad själv. Och ungefär här verkar folket på White Wolf ha tröttnat, för när Sam dyker upp i dödsriket (”Wraith: The oblivion”) så smälts hans själ ner till en askkopp. Samuel Haight ses aldrig igen.

Tack gode gud för det. Jag fattar inte riktigt vad syftet med Haight var. Att ge spelare dåliga idéer? Att skapa någon sorts cross-game nemesis? Resultatet blev i alla fall buskis och pekoral.

Ännu ett kvartal har passerat

Som fler av er redan har förstått gillar jag att läsa böcker. Genom att titta på listan nedan kan du se vilka böcker jag läst sedan den 29 juni i år. Flera av böckerna har jag skrivit om här på bloggen, men säg till om det är någon bok jag inte omnämnt som du vill att jag recenserar eller har något sorts åsikter om.

23 stycken. Totalt 72 böcker än så länge i år. Uppmärksamma läsare ser en lång paus från 13 augusti till 9 september. Den berodde troligen på blääää.

Populärast på piruett 2010

Första halvåret av 2010 har passerat. Här är de tio mest besökta artiklarna och sidorna på piruett.se 1 januari – 30 juni.

  1. Sinkadusmåndag
  2. Topp 10: De gubbigaste svenska rollspelsomslagen
  3. Ett sorts rollspelsindex
  4. De tio fulaste fantasyförfattarna
  5. De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien
  6. Såga min CV
  7. Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel
  8. De 10 mest galna svenska rollspelsomslagen
  9. Rollspelshobbyn behöver en kreativ revolution
  10. Fantasy är en ideologiskt vedervärdig genre

Vilken bok vill ni veta mer om?

Sedan den 5 april i år så har jag läst 20 böcker. Nämligen dessa:

  • Ann VanderMeer, The Kosher Guide to Imaginary Animals – Jun 29
  • Sara Granér, Med vänlig hälsning – Jun 29
  • Richard Morgan, Altered Carbon – Jun 28
  • Anders Björkelid, Eldbärare – Jun 18
  • Christophe Arleston, Lanfeust från Troy: Magohammotens elfenben – Jun 14
  • Cory Doctorow, For the Win – Jun 13
  • Massimiliano Frezzato, Eye of the World – Jun 10
  • Guy Gavriel Kay, Under heaven – Jun 7 (läs även detta)
  • Massimiliano Frezzato, The Isle of Dwarves – Jun 2
  • Massimiliano Frezzato, Second Moon – Maj 30
  • Stephan Mendel-Enk, Tre apor – Maj 23
  • China Mieville, Kraken – Maj 23
  • George R.R. Martin, Warriors – Maj 10
  • Dennis Detwiller, Wild Talents (Second Edition) – Maj 6
  • Neil Gaiman, Absolute Death – Apr 25
  • John Ajvide Lindqvist, Lilla Stjärna – Apr 24
  • Dmitrij Alekseevic Gluchovskij, Metro 2033: den sista tillflykten – Apr 19
  • Markus Heitz, The Dwarves – Apr 19
  • Etgar Keret, Goda intentioner – Apr 11
  • Anders Fager, Svenska kulter – Apr 9

Flera av böckerna har jag nämnt tidigare på Piruett – det är bara att klicka på länken och hänföras – men många har jag inte sagt ett knyst om. Vilken, eller vilka för all del, av dem skulle du vilja ha ett utlåtande om? Skriv i kommentarerna så lovar jag att återkomma med en recension.

För övrigt kan jag nu konstatera att jag läst 49 böcker än så länge i år.

Läst i år

2010 börjar bra, och ser ut att bli ett fint läsår. Hehe … läsår.

29 böcker har det blivit än så länge, närmare bestämt dessa (datum = dagen då jag läste ut boken):

  • Apr 5,  Robin Hobb – Dragon Haven
  • Apr 3,  Andy Diggle – The Losers: Book One (Vols. 1 & 2)
  • Mar 30,  Tim Truman – Conan Volume 7: Cimmeria
  • Mar 29,  Tim Truman – Conan Volume 6: Hand of Nergal
  • Mar 28,  Lev Grossman – The Magicians: A Novel
  • Mar 28,  Tim Truman – Conan Volume 5: Rogues In the House
  • Mar 28,  John Scalzi – Your Hate Mail Will Be Graded: A Decade of Whatever, 1998-2008
  • Mar 21,  Steph Swainston – Above the Snowline
  • Mar 20,  Warren Ellis – Planetary Vol. 4: Spacetime Archaeology
  • Mar 15,  Mike Carey – Unwritten Vol. 1: Tommy Taylor and the Bogus Identity
  • Mar 15,  Erik Granström – Oraklets fyra ögon
  • Mar 11,  Erik Granström – Trakorien
  • Mar 9,  Kurt Busiek – Conan Vol. 4: The Hall of the Dead and Other Stories
  • Mar 6,  Tomas H – Version noll
  • Mar 4,  Mark Millar – Kick-Ass
  • Mar 3,  Scarlett Thomas – The End of Mr. Y
  • Feb 27,  John Scalzi – The God Engines
  • Feb 26,  Bill Willingham – Fables Vol. 13: The Great Fables Crossover
  • Feb 25,  Vera Nazarian – Salt of the Air
  • Feb 20,  Robert Jordan – The Gathering Storm
  • Feb 6,  Charlaine Harris – Living Dead in Dallas
  • Feb 1,  Eoin Colfer – And Another Thing…
  • Feb 1,  Robert Jordan – Knife of Dreams
  • Jan 13,  Vera Nazarian – The Duke In His Castle
  • Jan 11,  Elizabeth A. Lynn – Watchtower
  • Jan 8,  Brian K. Vaughan – Ex Machina, Vol. 8: Dirty Tricks
  • Jan 7,  Luke Crane – The Burning Wheel, Revised Edition
  • Jan 7,  Patricia A. McKillip – The Changeling Sea
  • Jan 1,  Brandon Sanderson – The Hero of Ages

Frågor på det?

Saker jag inte saknar

Inspirerad av John Scalzi presenterar jag här fem saker från det förgångna som jag verkligen inte saknar. Enjoy!

1. Analoga kopieringsskydd

Innan internet hade datorspelföretagen massa hyss för sig för att hindra piratkopiering. Jag tror inte ens att det kallades piratkopiering på den tiden. När jag köpte Monkey Island 2 fick man med en liten snurra som skulle avläsas på ett visst sätt enligt instruktioner på skärmen – innan man ens kunde börja spela. I Conquest tvingades man skriva in t.ex. andra ordet på rad två på sidan 18 i manualen, och i Temptation tvingades spelaren tyda ett stort färgkodat rutnät innan det var möjligt att peka och klicka. Sim Earth krävde korrekt information om olika planeter i solsystemet, vilket fans i en speciell liten booklet vars enda syfte var just detta.

Det blev ett jäkla meckande, speciellt om man hade oturen att tappa manualen, eller om hunden råkade tugga sönder den färgglada kartan med alla ortsnamn (något Ultima-spel tror jag). Även om man hade alla grejer intakta kunde det gå åt fanders, för ibland var kopieringsskyddet fel (Lure of the temptress), och ibland var frågorna som ställdes på skärmen möjliga att tyda på flera sätt. Det var helt enkelt ett förbannat osmidigt sätt att hindra piratkopiering. Och troligen helt ineffektivt också. De flesta varianter var det ju bara att köra i kopiatorn så var saken biff.

Egentligen gjorde kopieringsskydden det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet.

Säga vad man vill om dagens skydd, men de kräver sällan fysiska föremål som går att ha sönder eller slarva bort.

2. Disketter (3,5″ och 5 1/4″)

De rymde ingenting men de tor en jäkla plats. En Windowsinstallation låg på ett tiotal disketter, och spel kunde vara utspritt över tjugo. Jag hade hela byrålådor fyllda med disketter, och att hitta vad man ville ha var oftast en plåga. De hade dessutom en förmåga att gå sönder titt som tätt. De var stötkänsliga och … ja känsliga mot nästan allt. Speciellt 5 1/4-tummarna var hopplösa. En gång råkade jag tappa en på ett golv med golvvärme, och när jag upptäckte det hade eländet smält.

Det var ett lagringsformat som hände med alldeles för länge. Ge mig ett usb-minne any day.

3. Rollspel i lådor

Lådor kan se snygga ut just när man köpt dem, men det dröjde aldrig länge innan de reducerats till flisor. Om du råkar sätta dig på en bok händer inte så mycket, men om du sätter dig på en låda … Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna. Jag tror inte att jag äger ett enda exemplar av en bok-i-låda som inte har någon sida sönderriven.

Lådorna uppmuntrade även tillverkarna att lägga i en massa skräp. Tärningar och rollformulär kan jag förstå, men ofta var boxarna fyllda till brädden med reklamblad, konstiga genomskinliga träfftabeller och fula fula tennfigurer.

4. DOS

Operativsystemet alltså. Vilket smäck. Helt ointutivt, omständigt och bara … svart. Och spelen. Oh my god, spelen. Så fort man ville lira ett nytt spel var man tvungen att dra fram en boot-disc med specialanpassade autoexec.bat- och config.sys-filer för att ens få igång det hela. Det var ett jäkla pillande med de där filerna när man desperat försökte pressa några extra kilobyte RAM ur sin maskin. Tröttsamt.

5. 90000

Vilket värdelöst SOS-nummer. Det tog ju ett halvår att slå in det, speciellt när man hade en sån där gammal telefon med hjul.

Läst 2009 (navelskådning så det står härliga till)

Mellan den 28 september och 31 december 2009 läste jag följande böcker:

  • Dec 31: Luke Crane, Mouse Guard Roleplaying Game
  • Dec 31: Henrik Lange, 99 filmer du slipper se
  • Dec 27: Brandon Sanderson, The Well of Ascension
  • Dec 22: Brandon Sanderson, Mistborn: The Final Empire
  • Dec 16: John Scalzi, Agent to the Stars
  • Dec 11: Cory Doctorow, Makers
  • Nov 29: Dennis Lehane, The Given Day
  • Nov 15: Brian K. Vaughan, Ex Machina: Ex cathedra
  • Nov 15: Brian K. Vaughan, Ex Machina: Smoke, Smoke
  • Nov 15: Brian K. Vaughan, Ex Machina: Power Down
  • Nov 14: Brian K. Vaughan, Ex Machina: March to War
  • Nov 12: Brian K. Vaughan, Ex Machina: Fact V. Fiction
  • Nov 8: Charles Stross, Saturn’s Children
  • Nov 8: Michael Chabon, Gentlemen of the Road
  • Oct 30: Bill Willingham, Peter & Max: A Fables Novel
  • Oct 30: Bill Willingham, The Big Book of War (Jack of Fables)
  • Oct 22: Brian K. Vaughan, Ex Machina, Vol. 2: Tag
  • Oct 17: Scott Westerfield, Uglies
  • Oct 14: Thomas Johansson, Ulvriket – Den längsta marschen
  • Oct 9: Kurt Busiek, Conan Vol. 3: The Tower of the Elephant and Other Stories
  • Oct 5: Orson Scott Card, Ender’s Game
  • Oct 4: Mike Carey, Lucifer Vol. 4: The Divine Comedy
  • Oct 4: Steven Erikson, Memories of Ice
  • Oct 4: Mike Carey, God Save the Queen
  • Oct 2: Terry Pratchett, The Unseen Academicals

Tjugofem stycken böcker. Lägger man ihop det med det jag läste resten av året så visar det sig att jag tog mig igenom 91 böcker 2009. En liten försämring jämfört med tidigare år:

Jag förutsäger att läsandet kommer att gå ner ytterligare 2010 eftersom mina nya arbetstider har gett mig avsevärt mindre fritid.

Bryter man upp läsandet per månad så ser man följande mönster:

Klicka för större.

Oklart vad man kan dra för slutsatser av dessa staplar, annat än att augusti nästan helt dominerades av Eriksons Deadhouse gates och att oktober var en seriemånad.

När det gäller serier så bestod 30,7% av mina lästa böcker av serier. En minskning gentemot 2008 års 47 procent och 2007:s 59 procent.

Övrig lässtatistik

  • Kvinnliga författare: 5%
  • Icke-vit, icke-amerikansk/brittisk författare: 16% (varav de flesta svenskar)
  • Läshastighet i snitt: 1 bok var fjärde dag.

Några anledningar att se fram mot 2010

Det ser ut att bli en hel del gött att läsa 2010. Har jag missat något?

December 2009

  • 31/12 – John Scalzi, The god engines

Januari

  • 5/1 – John Scalzi, Your hate mail will be graded
  • 21/1 – Steph Swainston, Above the snowline

Februari

  • 8/2 – Bill Willingham mfl, The great Fables crossover (Fables vol 13)

Mars

  • 2/3 – Warren Ellis & John Cassaday, Planetary vol 4
  • ? – Anders Björkelid, Eldbärare

April

  • 27/4 – Neil Gaiman & Charles Vess, Instructions
  • 27/4 – Guy Gavriel Kay, Under heaven

Vår/sommar

  • Alan Moore, The league of extraordinary gentlemen vol 3: Century 2
  • Jeff Smith, Bone: Tall tales

Maj

  • 4/5 – Brian K Vaughan, Ring out the old (Ex machine vol. 9)
  • 11/5 – Robin Hobb, Dragon Haven (Rain wilds chronicles del 2)
  • ? – John Ajvide Lindqvist, Lilla stjärna

Juni

  • 8/6 – Bill Willingham mfl, The new adventures of Jack and Jack (Jack of fables vol. 7)
  • 8/6 – John Scalzi, Metatropolis
  • 15/6 – Neil Gaiman & Al Sarrantonio, Stories
  • 20/6 – Etgar Keret, Four stories
  • 29/6 – China Mieville, Kraken

Augusti

  • 17/8 – Brandon Sanderson, The way of kings

September

  • 16/8 – Richard Morgan, The dark commands (A land fit for heroes del 2)

Oktober

  • 21/10 – Scott Lynch, Republic of thieves (The gentleman bastard del 3)

Kanske maybe

  • Patrick Rothfuss, Wise man’s fear
  • George RR Martin, A dance with dragons
  • David Petersen, Legends of the guard (Mouse Guard)
  • David Petersen, The Black Axe (Mouse Guard)
  • Joe Abercrombie, Heroes
  • Waren Ellis mfl, Stealth tribes
  • Terry Pratchett, I shall wear midnight

Bästa böckerna 2009

Så här innan jul kan det vara på sin plats att summera året som gått och böckerna man läst. Varje jul brukar jag presentera en nedräkning av de bästa böckerna jag läst under det gångna året. I år är inget undantag. Det handlar inte de bästa böckerna som släppts 2009 (i det här fallet), utan de bästa jag läst 2009.

Varsågod, här är 10 klockrena julklappsböcker till en nörd i din närhet:

10. Mark Barrowcliffe, The elfish gene

Självbiografi av en f.d. rollspelande engelsman. Uppväxt i 70-talets brittiska landsbygd blev Mark offer för den första rollspelsvågen som svepte över världen. Hans bok är extremt nostalgiskt, men samtidigt skoningslös mot rollspelshobbyn och rollspelare. Efter den här boken känner i alla fall jag att … vaffan … jag kanske borde ha satsat på fotbollen. [Ursprunglig artikel.]

9. Andreas Marklund mfl, Zoonernas zoologi

Hoppsan, en rollspelsbok slank visst in på årslistan. Zz är en så kallad ”monsterbok” till det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare. Som spelhjälpmedel är den ok, men som underhållningsläsning är boken fantastisk. Järnringens Mutant-produkter har i allmänhet präglats av ordvitsar, lökiga skämt och roliga beskrivningar – men här tar de det till en helt ny nivå. Det är en sann glädje att läsa Zz, en riktig läsfest.

8. Anders Björkelid, Ondvinter

Bra svenska fantasy är man inte bortskämd med. Därför är det härligt att läsa Björkelids ungdomsroman i all dess prakt. Visst känner man igen sig i det klassiska fantasylandskapet, men Björkelid stöper det i svensk form och gör något annorlunda. Språket är i sig en anledning att läsa Ondvinter. [Ursprunglig artikel.]

7. Joe Abercrombie, Best served cold

Den fristående fortsättningen på The first law-trilogin är just så brutal som man kommit att förvänta sig av Abercrombie. Han visar ingen nåd för sina stackars huvudpersoner när de ger sig ut på ett hämndens korståg. Blod, förräderi, gift, fältslag, kärlek, magi, svek, osämja, hat, galenskap … Best served cold är roligare än man kan tro. [Ursprunglig artikel.]

6. Åsa Linderborg, Mig äger ingen

Inte så mycket sf/f här inte, bara en uppväxtskildring från 70-talets Västerås. Åsa växer upp med en alkoholiserad pappa och en politiskt aktiv mamma. En oerhört kärleksfull bok som ändå inte skyggar från att visa upp det lortiga, svaga och ömtåliga. En stor berättare.

5. George RR Martin, A feast for crows

Andra gången jag läser AFFC, annars hade den nog hamnat högre upp. Martin är ju bäst när det gäller episk mastodontfantasy. [Läs mer. Och mer.]

4. David Petersen, Mouse Guard: Winter 1152

De medeltida mössen är tillbaka i ännu en liten berättelse. Varje Mouse guard-album känns som en ögonblicksbild av mössens värld; en kort intensiv berättelse som på ytan kan tyckas banal. Den här gången är det vinter och då är livet inte lätt för en liten mus. Den allra största behållningen är fortfarande Petersens teckningar. Fabulösa! [Ursprunglig artikel.]

3. China Miéville, The city and the city

Så. Jävla. Bra. Miéville visar återigen att han kan tänka på sätt som jag inte ens visste var möjligt. Han tar en idé och drar den så långt att tidsrumsväven börjar tvinnas upp, och sen fortsätter han lite till. Och det bli underbart att läsa. [Ursprunglig artikel.]

2. Richard Morgan, The steel remains

Sword and sorcery för 2010-talet. Årets bästa fantasybok. En fasansfullt cool berättelse om ett gäng desillusionerade svärdssvingare som efter att ha vunnit Det stora kriget upptäcker att världen inte längre har någon plats för dem. Del ett i A land fit for heroes (och här snackar vi världsrekord i ironisk titel). En bok du bara inte får missa.  [Ursprunglig artikel.]

1. Dennis Lehane, The given day

Men vad är detta, en ofantasybok toppar årsbästalistan? Vad har hänt? Jo förstår ni, The given day är en så sjukt bra bok att den nästan smälte min hjärna. Den här episka berättelsen om familj och uppror i Boston efter Första världskriget är en läsupplevelse utöver det vanliga. Trots sina 800 sidor finns det inte en död minut, inte en mening som känns ointressant. Lehane fångar läsaren på så många plan – känslomässigt, intellektuellt, adrenalinmässigt … Fantastiskt. Jag kan inte använda något annat ord: Fantastiskt. [Ursprunglig artikel.]

(De bästa böckerna från tidigare år hittas här: 2008, 2007.)