Hey! Nu är det dags att visa upp gamla synder igen. Den här novellen skrev jag, om man ska tro filinformationen, i oktober 2002. Jag har upptäckt att den blir bättre om man låter berättarrösten verka aningen efterbliven.

Det bor en drake i mitt huvud
En novell av Magnus Edlund

– Det bor en drake i mitt huvud, sa Jimmy Nilsson till sin mamma.

De satt och åt frukost tidigt en onsdagmorgon. Filmjölk och Kalaspuffar.

– Oj då, vad heter den? svarade mamma Rut som sedan länge vant sig vid att hennes son kastade ur sig de mest tossiga saker.

– Vet inte riktigt. Den har inte sagt det än.

Jimmy älskade Kalaspuffar. Han kunde äta hur många skålar som helst. Ibland fler än tre. Men bara om mamma Rut tillät det. Hon trodde inte att det var bra för tänderna att äta så mycket kalaspuffar. Men det trodde Jimmy.

En gång hade Rut gått ner till tvättstugan och lämnat Jimmy ensam kvar i lägenheten. Det var jobbigt att ta sig upp till skåpet där Kalaspuffarna stod och han hade fått stå på en stol för att nå, men till slut fick han tag på paketet.

Han han åtminstone få i sig hälften av puffarna innan Rut kom tillbaka och började skälla. Fast puffarna var inte lika goda när man åt dem direkt ur paketet. De skulle ätas med filmjölk, helt klart.

– Det var konstigt. Om jag bodde i någons huvud skulle jag i alla fall presentera mig, sa mamma Rut.

– Den är nog bara lite blyg, tror jag.

Men egentligen visste Jimmy att draken inte alls var blyg. Den pratade dagarna i ända och berättade konstiga sagor och allt möjligt. Också gjorde den ganska oblyga saker också. Var liksom modig.

Jimmy var inte modig, det visste han. Alla i skolan kallade honom för fegis och han vågade aldrig säga emot. Då fick han ju bara stryk. Därför tyckte Jimmy att det var lite jobbigt att gå till skolan varje dag. Om han fick bestämma skulle han stannat hemma och tittat på video eller något. Men mamma Rut sa att han måste gå även om de andra barnen var dumma.

Förra månaden pratade mamma Rut med Ann-Kristin om hur dumma de andra barnen var mot Jimmy. Ann-Kristin var Jimmys fröken. Hon var verkligen jättesnäll och hade en sån där röst som på tv. Hon brukade trösta Jimmy när han var ledsen. Men allt blev bara värre när Ann-Kristin pratat med de andra barnen. De var snälla i en hel dag, sen blev de ännu dummare.

Det var då draken flyttade in i Jimmys huvud. Kenta och Putte hade knuffat in honom på den lilla toaletten bredvid matsalen och lindat in honom i toapapper och sprutat flytande tvål på honom. ”Feg-Jimmy! Feg-Jimmy!” ropade de hela tiden. Utanför dörren hörde Jimmy hur några andra stod och fnissade.

Jimmy var tyst, stod helt stilla. Då tröttnade de snabbare. Tvålen rann långsamt ner för pannan och började svida i ögonen. Tvål i ögonen var det värsta Jimmy visste. När mamma Rut tvättade håret på honom, skrek och bråkade Jimmy bara det kom schampo i ansiktet. Men nu sa han inte någonting alls. Knep ihop ögonen allt vad han kunde.

Draken landade jättemjukt i Jimmys huvud. Trots att den var så stor kändes den bara som en fjäder. Den tittade sig omkring och bökade runt lite innan den la sig till rätta. Jimmy skakade till. Toapappret gick sönder och ramlade till golvet. Kenta och Putte blev arga. Kallade Jimmy för ännu elakare saker. Sen slog de honom. Kenta höll i och Putte slog. Jimmy började gråta. I hans huvud hade draken redan somnat, utmattad av sin långa resa.

– Mamma, måste jag gå till skolan i dag? sa Jimmy och fiskade upp den sista Kalaspuffen ur skålen.

– Ja det måste du. Men berätta för Ann-Kristin direkt ifall någon gör något elakt. Okay, sötis?

– Okay.

Nej, sa draken. Spring inte till kvinnan. Du vågar ändå inte skvallra. Slå tillbaka, jaga dem med eld och klor, förgör dem, slit dem i stycken.

Så sa den alltid när barnen var dumma. Men Jimmy vågade inte. Draken var ju trygg inne i Jimmys huvud. Det var inte den som skulle bli slagen.

Vad gör några blåmärken? Om du inte gör något nu kommer du alltid bli kliven på. Är det det du vill? Att förevigt trampas i lorten?

Klart han inte ville. Jimmy var trött på att vara rädd hela tiden. Men Kenta och Putte var mycket större än honom. Han skulle aldrig klara av att brotta ner dom.

Du har ju mig, sa draken och kikade försiktigt ut genom Jimmys panna. Jag kommer hjälpa dig.

– Men jag törs inte! sa Jimmy högt.

– Vad sa du, sötis? sa mamma Rut och tittade upp från Jimmys gympapåse. Hon packade alltid påsen kvällen innan, men på morgonen kollade hon alltid att hon glömt något. Jimmy fattade inte varför – hon glömde ju aldrig något någonsin.

Å nej. Det var gympa idag.

***

När alla andra barn gått ner i omklädningrummen, stod Jimmy kvar i gympasalen. Det hade varit killerball idag. Alla hade siktat på honom och kastat jättehårt. Kenta hade siktat mot ansiktet hela tiden. Jimmy kände sig alldeles öm.

Han tänkte inte gå ner till omklädningrummet än på ett tag. Där väntade dom. Kenta och Putte. Kanske Kristian också. Eller Mats. Dom var alltid dumma efter gympan.

Jimmy kände hur det började svida i ögonen. Han klämde ner gråten i magen och tittade runt efter Maya, gympafröknen. Men hon hade redan gått ner till sitt lilla rum där det luktade konstigt.

Gå ner, vrålade draken. Gå ner och bränn dem som de kvistar de är.

En gång hade Jimmy försökt slå tillbaka. Kenta hade kommit med en vattenslang och sprutat iskallt vatten när Jimmy duschade. I ren panik stormade Jimmy och stångade Kenta med huvudet rakt i magen. Kenta kom ikapp honom ute på skolgården, under basketkorgen. Jimmy var fortfarande naken och blöt. Kenta släpade honom bakom matsalen, vid den stora containern, och pucklade på allt vad han orkade. Sen hällde han sopor över Jimmy och kastade kläderna i containern.

Jimmy hade fått gå runt och lukta äckelpäckel resten av dagen.

Det var då, sa draken och bredde ut sina vingar. Då var du ensam. Nu har du mig. Jag ska hjälpa dig. Du måste bara våga! Våga! Våga stå upp för dig själv, Jimmy.

– Fegiiiis!

Ropet kom från trappan till killarnas omklädningrum. Det var Kenta och Putte. Jimmy kände plötsligt att han frös – han måste ha stått och väntat länge nu. Så att de tröttnat där nere. Å nej.

De kom gående upp för trappan. Kenta, lång, smal och stark som en lyftkran. Putte, ganska pluffsig.

– Vad står du där för, fegiiis? Tror du vi orkar vänta hur länge som helst, eller?

Jimmy tittade ner i golvet. Bäst att inte svara.

– Vi kommer komma för sent till lektionen bara för dig!

Hugg till, väste draken och öppnade sin käftar. Svälj dem hela. Insekter, löss. Inte ens värda att beträda din skugga!

Kenta slösade ingen tid. Innan Jimmy hann ta så mycket som ett andetag låg han ner på golvet med Kenta sittande på bröstkorgen.

– Vi har en överraskning till dig, fegis, fnissade Kenta.

– En stooor överraskning, sa Putte.

Nu såg Jimmy att Putte bar på någonting. En skurhink. Den verkade vara tung, för han lutade liksom åt ena sidan.

Bit den saten, uppmanade draken och stirrade på Kentas lår. Du når att bita honom. Hugg!

– Nu är det bäst för dig att du ligger helt stilla, fegis, sa Kenta och reste sig upp. Alla killarna har samlat. Så om du förstör överraskningen kommer du råka illa ut, fattaru?

Nu! Rör på dig! Rör på dig! Slå till!

Men då blir alla arga. Kenta sa att alla skulle bli arga då.

Döda! Döda dem! Nu! Nu!

Putte tvekade ett ögonblick när han stod över Jimmy, redo att tömma den skvalpande hinken. Jimmy hade ryckt till, som om han tänkte rulla undan, och hans ögon hade blivit hårda som stål. Men när han inte gjorde något mer, ryckte Putte på axlarna och tömde hinken med insamlat kiss i ansiktet på Jimmy.

Jimmy låg kvar och hörde hur hans plågoandar skrattande sprang ner för trappan. Han slöt ögonen kände hur kisset spred ut sig en pöl kring honom, sögs upp i kläderna och håret. Jimmy började gråta.

Du är sorglig, sa draken föraktfullt och flög ut ur Jimmys huvud.