Tagg mutant

Rubicon nr 8–10: Screw you guys, I’m going home.

36 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med anders blixt, christer pettersson, khelataar, lancelot games, magnus seter, mutant, rollspel, rubicon, stefan kayat, stefan pettersson, superhjältar, sverok, theodor paues, wastelands, western 12 juli 2010 @ 1:09

Nu ska jag berätta en sak för er om tidningen Rubicon. Den är i nästan alla avseenden tråkigare än Sinkadus. Tråkigare att läsa, tråkigare att skriva om. Sinkadus hade förvisso en hel del riktigt dåliga artiklar – skrattretande värdelösa – men samtidigt fanns där texter som riktigt glänste, som var imponerande bra både till innehåll och disposition.

Rubicon, å andra sidan … Om Sinkan är en bergochdalbana så är Rubicon en manodepressiv person som överdoserat sin medicin. Ingenting är riktigt, riktigt uselt, men ingenting är heller riktigt, riktigt bra. Allt är .. ganska okej, typ. En rak, horisontell linje.

Det finns få saker att hylla, och nästan inget att skratta åt. Det är en dålig förutsättning för en serie bloggartiklar, och därför är det här den sista Rubiconmåndagen. Jag kollade igenom de kvarvarande tre numren och insåg att, fan, de innehåller ju knappt stoff nog för en artikel, än mindre tre.

Givetvis är det inte bara Rubicons fel. It takes two to tango. Det här projektet är alldeles för likt Sinkadusmåndagarna, vilket alltmer känns ganska tråkigt. Det finns bara så många sätt man kan recensera en tidskrift på. Jag borde ha lyssnat på min sambos farbror, en israelisk kajakinstruktör med mottot ”gör aldrig samma sak två gånger”.

Allt detta har inneburit att Rubiconmåndagarna egentligen bara sugit ut min energi, energi som jag kunde använt till att göra något nytt och roligt här på bloggen.

Men oroa er inte, jag ska inte lämna er helt utan nummer 8, 9 och 10. Först skulle jag dock vilja diskutera Lancelot Games och deras dagssländeinsats på Sveriges rollspelmarknad.

Lancelot games – vad hände?

LG levde och verkade 1989 till 1991. De gav ut tre rollspel (med totalt 23 produkter), tio nummer av Rubicon, fyra brädspel, två ”universaläventyr”, ett set med golvplaner, samt två olika förpackningar med kartark. En imponerande insats på så kort tid. Jämför med Järnringen, som sedan 2002 gett ut 25 rollspelsprylar och tre romaner. Eller Riotminds, som på 10 år pumpat ut 22 produkter.

För äventyrsspel tog det 4 år att få ihop 23 utgivna rollspel och tillbehör.

Med det i bakhuvudet undrar jag om Lancelot Games konkurs kan ha berott på att de gav ut för många grejer, för snabbt. Att de inte han etablera ett spel innan det var dags för nästa. Kanske var det så, men man ska också vara på det klara med LG gav sig in i branschen när rollspelsflugan redan nått sin peak. Enligt Äventyrsspelsnestorn Johan Anglemark var hobbyn som allra störst 1985-88. ”Rollspelsförsäljningen hade minskat stadigt sedan 1988″ minns han.

LG var alltså en ny aktör i en bransch som redan var på nedgång – knappast ett guldläge, hur bra grejer man än sålde. Och LG gav ärligt talat inte ut världens bästa rollspel.

Jag kan bara tala utifrån mina egna erfarenheter. Jag var 12 år när LG föddes, 14 när det dog. Jag och mina vänner upplevde LG:s spel som komplicerade och inte särskilt roliga, i varje fall inte roliga nog för att väga upp insatsen i tid och ansträngning. Khelataar hade ett stridssystem som var mer eller mindre obegripligt. Det var regeltungt, det tog lång tid, det krävde mer bokföring än vi var vana vid från till exempel Drakar och demoner. Världen var dessutom alldeles för lite fantasy för vår smak, och spelet urartade ofta till att spelarna ville hitta och förföra den bystiga kvinnan på omslaget.

Vad gäller Western minns jag än i dag hur min kusin, Kalle, dog inom 5 minuter av första spelomgången och därefter vägrade spela spelet med motiveringen att ”det tar för lång tid att göra en ny gubbe”. Jag förstår honom – att rulla ihop en Western-gubbe tog lätt 1,5 timmar.

Wastelands var nog det enda LG-spel jag och mina kompisar spelade åtminstone lite regelbundet, men spelet hade egentligen ingenting som inte Mutant 2089 kunde erbjuda. Vi spelade det mest för att en person i spelgruppen köpt spelet och ville spelleda det under en period då vi inte hade några andra kampanjer på G.

Just Wastelands får mig att misstänka att LG i allmänhet hade rätt dålig tajming. De lanserade ett efter katastrofen-spel när resten av nördvärlden var mest intresserad av cyberpunk, och när svenska rollspelare redan spelat Mutant i 5 år. Rollspelet Cyberpunk släpptes 1988; Shadowrun och Cyberspace 1989. Filmen Bladerunner Director’s Cut kom 1992. William Gibsons Sprawl-trilogi avslutades med Mona Lisa overdrive 1988.

Mad Max gjorde sitt genombrott 1979–82.

Även Rubicon i sig var en felsatsning av LG. De höll kvar vid sina fanzinrötter trots att de nu var ett företag som ämnade tjäna pengar. Det tydligaste sättet att illustrera detta är med följande lilla statistikövning.

Rubicon nr 1-10

Totalt antal artiklar: 138
Antal artiklar om Lancelot Games spel: 56

Endast 40,5 procent av Rubicons innehåll handlande om Lancelot Games egna spel, och då har jag även räknat med noveller, serier och regelförtydliganden. Mängden material som är användbart i spel är betydligt mindre. Jämför det med Sinkan, där 100 procent handlade om Äventyrsspels produkter.

Det är ganska tydligt att det på Äventyrsspel fanns åtminstone en riktig affärsman, någon som fattade det här med att driva företag, medan LG på det stora hela var ett gäng glada hobbyister som ville dela med sig av sina kreationer.

Nu över till de tre sista numren av Rubicon.

Rubicon nr 8

Mer än ett år efter att Khelataar släpptes ut i butikerna kommer artikeln ”Kampanjer i Khelataar: Tips om hur och varför man gör kampanjer i Khelataar”. Det var fanemig på tiden.

Rollpersoner i Khelataar är ”vanliga människor av kött och blod som försöker klara sig i en värld som visserligen innehåller fantastiska element, men som ändå påminner rätt mycket om vår egen”, skriver Anders Blixt. Inspirationskällor till Khelataar-kampanjande (”khampaanjande”?) sägs vara filmen Korpen flyger, isländska sagor, Röde orm, Hambleys Morkeleb den svarte och böckerna om Tjuvstaden. Just den senare förvånar mig, för så vitt jag kommer ihåg är Tjuvstaden-böckerna fyllda av övernaturligheter, spektakulär magi och konstiga monster. Väldigt långt ifrån jordnära.

Bortsett från det så är Blixt artikel en lysande handledning i hur man spelar grisoldarfantasy.

Där [i Khelataar, alltså] kan en person visserligen bli mycket skicklig både mes svärdet och trollstaven, men han eller hon är fortfarande en vanlig människa och slipper rädda världen från den Svarte Överherren, men tvingas istället att fundera över varifrån pengarna till nästa mål mat ska komma eller hur man ska undvika att bli rånad av de där fem rövarna som väntar bakom klippblocken där framme. En person motståndare är sällan övernaturliga monster, utan istället nästan alltid vanliga människor av kött och blod.

Andra artiklar värda att nämna är Stefan Petterssons ”Mylingar, vittor och andra väsen” av Stefan Pettersson. Artikeln handlar om olika varelser från svensk folktro. Den är välskriven och insatt (och systemlös), men den egentliga behållningen är illustrationerna av ingen mindre än Stefan ”Svavelvinter” Kayat. Hade min skanner fungerat så skulle jag lagt upp några exempel, men tyvärr så är den död sedan länge.

Anders Blixts närvaro är stor i det här numret. Han har skrivit två artiklar om Space 1889, en som heter ”Skål moder Svea – och lefve kung Oscar” som handlar om Sverige i rymden 1889, och en med titeln ”Die Sternen unser Ziel: Tyskland på Mars i Space 1889″. Jag spelade bara rollspelet i fråga ett par tre gånger (spelledaren var samma person som köpte Wastelands), och jag har inget minne av att de här artiklarna någonsin kom på tal. De är välskrivna, som allt Blixt producerat, men ger inte direkt något nytt incitament till att vilja spela Space 1889.

I övrigt så är numrets höjdpunkt listan ”Här hittar du Lancelot Games produkter”, där Lek & Hobby i Järfälla nämns. Det var min barndoms leksaksaffär. Där försökte jag snatta en transformersgubbe, misslyckades och flydde skrikande affären. Där försökte jag köpa Khelataar-äventyret Ægoor – utan att ha några pengar med mig. Där reade de ut romanerna i Drakar och demoner-serien för tio kronor styck. Där köpte jag min första t100. Där upptäckte jag först Lancelot Games spel. Där köpte jag nästan alla min Action Force-figurer. Lek & Hobby i Jakobsbergs centrum är ansvarig för att jag är den nörd jag är. Tack, Lek & Hobby. Jag kommer fortfarande ihåg den snälla kassörskans ansikte, om än inte hennes namn.

I listan nämns även Lekoteket i Märsta. Där köpte jag Combat Cars, Mutant 2 och mitt första Drakar och demoner. Där uppstod även min (korta) fascination för tennfigurer. Jag minns hur jag om somrarna brukade cykla dit från familjens landställe i Djupvik, utanför Sigtuna, för att handla tennfigurer och färg. Det var fantastiskt.

Är det inte lite märkligt att mina varmaste sommarminnen från när jag var liten består av att jag sitter på verandan på landet och målar orcher? Märkligt, och härligt.

Rubicon nr 9

Priset på Rubicon har höjts från 30 kronor till 40. Ökande tryckkostnader och sämre distributionsavtal sägs vara orsaken. Tidningen kommer inte heller att ”gå ut till pressbyråerna och liknande”. Är det någon som någon gång sett tidningen i pressbyrå? Inte jag i alla fal. Jag köpte mina ex på Lek & Hobby eller Lekoteket.

Svensk rollspelshobbys mest produktive skribent, Mikael Stenmark, skriver här om superhjältar. Det är en klassisk översikts-, så här spelar du-, superhjälten som rollperson-artikel av den typ som numera är obligatorisk i superhjälterollspel. Den innehåller lite historik – från Action comics nr 1 till Wathcmen, och lite tips på olika rollspel och hur man spelar superhjälte. Som vanligt när det gäller Rubicon-artiklar så är den helt okej, men ger inte något vidare mersmak.

Jag får ofta intrycket av att de artiklar som skickas in till Rubicon är de som Sinkadus redan refuserat. Så är i alla fall fallet med ”Comeback” av Magnus Seter – ett äventyr till Cyberpunk som lika gärna kunde vara skrivit till Mutant 2089. Det är inget fel på det, det är bara inte särskilt roligt.

Nu kommer vi till en artikel (av Theodor Paues) som satte djupa spår i mig. ”Rollspel på riktigt: Live Role Playing Game – LRPG”. Jag antar att begreppet ”lajv” ännu inte satt sig. Tillsammans med motsvarande artikel i Sinkadus fick den mitt intresse för lajv att vakna. Det resulterade inte i så mycket, det enda lajv jag kom att medverka i var Nyteg, enligt Wikipedia en milstolpe inom svenskt lajvarrangerande.

På Nyteg spelade jag en fältskär i Atmar-armén vid namn Rübek Katz. Jag var en ganska värdelös fältskär, för när skadade trillade in från diverse strider så skrek och klagade jag – inte för att det ingick i min karaktär, utan mest för att jag var trött och ville gå och lägga mig. Mina starkaste minnen är annars att damerna badade topless i den närbelagda sjön, att en av gycklarna karvade en kålrot till att likna en röv, samt att jag drack mig extremt full på mjöd, försökte dansa ”som en älva” och däckade i fel säng. Bakfyllan fick mig att missa slutstriden. Episkt!

Oh! Jag minns även att jag trängde mig på och åt upp Svenskbladets grundares ost och korv när han hade dragit sig tillbaka med sin flickvän för att mumsa i lugn och ro.

Jag kommer också ihåg frukosten där kocken inte diskat kastrullerna efter gårdagens middag. Havregrynsgröt med lök smakar sådär.

Rubicon nr 10

Numero diez. Dödens nummer, juni 1991. Rubicons adieu. Ledaren:

Nummer tio. Något visst med den siffran. Tvåsiffrigt. Ett tag såg det ut som om det inte skulle bli så många Rubicon men den kom till slut. Rubicon har på den sista tiden få ge efter på utgivningen och detta beror helt enkelt på en vikande upplaga. Tidningen kommer att finnas kvar även i framtiden så det finns ingen anledning till panik ännu.

Vi får helt enkelt vänta och se och hoppas på att läget bättrar sig såsmåningom.

”Vänta och se” är sällan en bra strategi i affärsvärlden. Driver man ett företag vill man inte ”vänta och se”, man vill ha resultat NU. Och så gick det som det gick. Nr 10 är slutet för ”Rubben”.

Vad innehåller då detta nummer? Innehållsförteckningen lyder:

Megafonen – insändare och lite skvaller.
Khelataar och havet – Ingående artikel om khelataarernas sjöfart av Anders Blixt.
Gyllene Hjorten – en presentation av en intressant förening av Stefan Eriksson.
Klostret – ett äventyr till Wastelands av Erik Lundgren.
Recensioner – spel, tillbehör och böcker undersöks.
SVEROK – vad är det?
MITT rymdskepp – ett science fiction-miniäventyr av Erik Lundgren.
Caarevels dolk – Ciranas jakt går vidare, av Thomas Afert.
Träffpunkten – fansines och brev från klubbar och spelare.

Megafonen är fruktansvärt banal, en urvattnad version Sinkas klotterplank. Signaturen Truls Stiernhielm vill ha äventyr till DoD, och Kristian Teglbjaerg (är det här han?) föredrar ”‘känsla’ för karaktären, samt ‘riktigt rollspelande’”. Han respekterar ”röjarmaskiner” men tycker att de ”spelar lite ‘löjligt’”.

Blixtens sjöfartartikel, ”Ænoinda ehn sigor” får mig att baxna bara av att läsa underrubrikerna. Khyzyb, Çibit, Weiranokæi, Aamænoki, Seinoi, Velæwei, Yzyri … Khelataariska är fan inte ett vackert språk. Ja, påhittade ord kan ge en skön stämningen (se Anathem) men oftast är de bara irriterande och skapar en onödig distans mellan, i det här fallet, spelare och spelvärld. Vad tjänar man på att kalla hajar för velæwei? Vad tjänar man på att hitta på egna namn på månaderna? I ett rollspel – ingenting.

Så här nitton år senare finns det bara en till artikel som är intressant: ”SVEROK – vad är det?” Den är märkligt nog skriven av Christer Petterson som vid den tiden var vice ordförande för Sverok. Jävig? Efter att ha ägnat två sidor åt att förklara alla underbara grejor man får som medlem i Sverok avslutar han

Ska man då gå med i SVEROK? Ja, inte är det jag som ska avgöra det. Det kan bara du och sina kompisar i er spelförening komma fram till. Eftersom det är gratis, ser jag inga större nakdelar med det. Har ni ingen förening kan vi hjälpa er att bilda en. Välkommna!

Därefter följer en stor annons om hur man når Sverok.

Tydligen fanns det ett motstånd mot Sverok när det skapades. I tidigare nummer av Rubicon har insändare varnat för att Sverok representerar en ”likriktning” av rollspelshobbyn; att om man inte spelar på ett visst sätt så är det kört. Sverok = standardiseringsmyndighet. Själv har jag aldrig varit ansluten till Sverok men jag har klarat mig ganska bra ändå.

The end

Rubikonmåndagarna är härmed slut, två veckor för tidigt. Sorry för det, men ibland måste man bara erkänna att man gjort en felsatsning och leva med konsekvenserna.

Så här i efterhand, nästan tjugo år efter att Rubicon gick i graven, kan jag konstatera att tidningen mestadels är en parentes i den svenska rollspelshistorien. För mig har den, möjligen, ett visst nostalgiskt värde, men som publikation hade den inte mycket att komma med. Eventuellt bidrog den till introducera utländska rollspel till den svenska publiken; större delen av materialet i tidningen bestod ju av grejer till spel som knappast kan ha sålts i mer än 50 ex i Sverige.

Tack för er uppmärksamhet.

Ännu mer om män och kvinnor i svenska rollspel

196 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med järnringen, kön, mutant, mutant 2089, mutant undergångens arvtagare, mutant2, rollspel, statistik, äventyrsspel 19 januari 2010 @ 22:24

Inspirerad av diskussionerna till mitt inlägg om könsfördelningen i Drakar och demoner satte jag mig och började räkna på lite fler svenska rollspel. Jag har använt samma kriterier för vad jag räknar som spelledarperson. Här följer resultatet.

Mutant, Mutant 2 och Efter Ragnarök (Äventyrsspel)

Följande siffror grundar sig på alla produkter till klassiska Mutant som Äventyrsspel gav ut på 80-talet. Könsfördelningen bland spelledarpersonerna ser ut så här:

Män: 92
Kvinnor: 22
Robotar: 1

Procentuellt snackar vi om 19,3% kvinnor.

Robotarna utgör mindre än en procent, därför har jag inte med dem i diagrammet. Tårtbiten är ändå för liten för att synas.

Mutant 2089 (Äventyrsspel)

Även här baserar sig statistiken på alla produkter utgivna till Mutant 2089. (Ja jag är en samlande tönt.)

Män: 85
Kvinnor: 24
Robotar: 7

Utan robotar: 22% kvinnor.

Mutant: Undergångens arvtagare (Järnringen)

Hur står sig då den moderna inkarnationen av Mutant mot sina föregångare? Jag har haft tillgång till följande böcker:

Kalabaliken i Karle
Göborg
Hindenbug min älskade
Österhavets otämjda riken
Ulvriket: Det eviga kriget
Regelbok (rev)
Ulvriket: Den längsta marschen.
Zooneras zoologi

I de böckerna ser könsfördelningen ut så här:

Män: 293
Kvinnor: 62
Robotar: 15

Utan robotar: 17,7 % kvinnor.

Som ni kan se så är faktiskt andelen kvinnor lägre i Undergångens arvtagare än i Äventyrsspels versioner av rollspelet. Inte jättemycket, men ändå. Samtidigt så finns det fler kvinnor varje version av Mutant än i Drakar och demoner.

Vad beror det på?

En förklaring kan vara att det är lättare att ”tänka in” kvinnor i spelmiljön när den är, i någon mening, modern. Man är ju ändå mer bekant med hur könsrollerna ser ut i ett sådant samhälle, än i någon sorts fantasivärld. Det kan även handla om en medveten strategi från spelförlagen att skriva in fler kvinnor i spelen. Kanske är det slumpen.

Flera av äventyren till Mutant 2089 skrev dessutom av Gunilla Jonsson, och i dessa ser man en högre grad av kvinnliga slp. Inte jättemycket högre, men i runda slängar 30%.

Okej, Mutant har fler kvinnor är DoD. Men det är ändå förbannat många fler män. Inte i någon bok finns det ens i närheten av lika många kvinnor som män. Att det inte fanns fler damer i Järnringens produkter förvånar mig – de har alltid slagit mig som ett tämligen genomtänkt förlag. Men det är uppenbart att rollspelssverige har en bra bit kvar att vandra.

Det kan kanske vara värt att nämna att fler kvinnliga slp inte är ett självändamål. Bristen tyder dock på ett systemfel. Män blir liksom default-könet för spelledarpersoner där könet egentligen inte är viktigt. Rövare, tjuvgäng, lönnmördare, orchbanditer, värdshusvärdar, tipsare, soldater … alla blir de män trots att de lika gärna kunnat vara kvinnor. Ofta i spelvärldar där könen sägs vara helt jämställda.

Visst, historisk var det säkert ovanligt med kvinnor som försörjde sig som stråtrövare och legoknektar men 1) inget av de spel jag snackar om utspelar sig ens i närheten av en historisk miljö, och 2) i regelböckerna står det uttryckligen att det inte finns någon egentlig skillnad mellan män och kvinnor i spelvärlden.

Således måste det stora gapet bero på något annat.

Nog måste det gå att skriva äventyr där kvinnor naturligt har viktiga roller, där de naturligt är mer intressant beskrivna än ”en listig brunett med ögon man drunknar i”?

Se det som en utmaning, alla ni rollspelskonstruktörer där ute. Varje gång ni skapar en spelledarperson eller konstruerar en scen, fundera ett ögonblick. Måste rymdpiraternas kapten vara en man? Måste orcherna ledas av Krashnuk, och inte av Krashnukina? Kan inte de muterade rebellrubittarna lika gärna vara honor?

För hur ofta är egentligen en slps kön viktigt för äventyret?

De fem mest inspirerande rollspelsprodukterna of all time

4 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med dog-eared design, drakar och demoner, evil hat, mutant, primetime adventures, rollspel, spirit of the century, vampire the masquerade, white wolf, äventyrsspel 18 november 2009 @ 20:27

5. Primetime Adventures (Dog-eared design, 2004)

Första känslan när jag läste denna lilla nätta bok var ”MAN KAN GÖRA VAD SOM HELST, WOOOOOOOOO!” Och den känslan består – i PTA är det bokstavligt talat bara fantasin som sätter gränser. Spelet var en av mina första kontakter med indie-scenen och hela upplägget fick hjulen att börja snurra i huvudet på mig. Det var som om någon plötsligt visat mig ett helt nytt sätt att rollspela. Även själva greppet att spela som om man var inne i en tv-show med klippningar, zoomning och fan och hans moster kändes så jäkla läckert.

Även om jag inte spelar PTA i dag så har jag tagit med mig många av idéerna jag först upptäckte där till andra spel.

4. Spirit of the century (Evil Hat Productions, 2006)

Oj vad jag gick igång på det här pulpiga spelet. Inte själva spelvärlden, men systemet och framför allt sättet att göra rollpersoner.Först och främst är skapandet en gruppsyssla, vilket jag gillar, men det häftigaste är att man ska beskriva de böcker ens rollperson figurerat i – och vilka gästspel den gjort hos de andra spelarnas rollpersoner. Man hittar på ett par pulpiga titlar, t.ex. ”Jamie McCracken and The Fist of Ra” och ”Jamie McCracken and The Dutchess of Samarkand”, och sedan spånar man ihop vad som hände i dessa böcker. På så vis får man en bakgrundshistoria och definierar sin rollpersons egenskaper på en och samma gång. Oerhört roligt och inspirerande.

3. Vampire the Masquerade 2nd edition (White Wolf, 1995)

VtM var första gången jag kom i kontakt med en metaplott – en intrig som är en essentiell del av spelet och går som en röd tråd genom i stort sett alla tillbehör. Detta var extremt spännande för mig, som var van vid Äventyrsspels ganska torra regelverk, och fick mig hamna i någon sorts kreativ vampyrfrenesi. Det bidrog att VtM var, som jag mins det, väldigt välskrivet. Det lurade äventyrsuppslag i varenda paragraf, och sjäva terminologin – ”Antediluvian”, ”Methusela”, ”Camarilla”, ”Gehenna” – kändes så fräsch och lockande. För att inte tala om omslaget: En grön bok med en ros på framsidan. En ros! Det här, kände jag, var verkligen en helt ny typ av rollspel.

När det gäller metaplotten så är den så här i efterhand ett praktexempel på hur man inte ska göra. Istället för att bli något spännande och roligt utvecklades den till ett gytter av information som blev omöjligt att överblicka. En del tillbehör gick knappt att använda om man inte slaviskt följt tidigare böcker och i slutänden hade man ingen aning om vad som egentligen pågick. Det blev ett detektivarbete. Under en period i slutet av 90-talet prenumererade jag på mejllistan VAMPIRE-L där folk egentligen mest ägnade sig åt att pussla ihop olika ledtrådar från olika Vampire-böcker i något sorts desperat försök att förstå den där jävla metaplotten. Så ska det ju inte behöva vara.

Men grundboken Vampire the Masquerade 2nd edition var ett fantastiskt stycke inspirerande rollspelskonst, och gav mig några av mina allra bästa rollspelsupplevelser.

2. Monsterboken (Äventyrsspel, 1985)

Den första Monsterboken till Drakar och demoner ser inte mycket ut för världen i dag, men när jag först fick mina vantar på de var det som att korka upp en skumpasflaska av idéer. Bilderna, dessa fantastiska bilder, var det häftigaste jag hade sett. Än i dag gillar jag att titta på dem. De korta varelsebeskrivningarna var allt man behövde: Pang på rödbetan. Jag tycker fortfarande att det finns stora förtjänster med den här typen av ”klassiska” monsterböcker. ”Zoonernas zoologi”, ”Jorges bestiarium” och andra, mer beskrivande, kreationer är absolut roligare att läsa, men i Monsterboken behövde man inte ta sig igenom två uppslag text för att förstå poängen med ett monster. Bilden, statsen och de 400 tecknen info var allt man behövde. Monsterboken var skriven för att användas nu och det gillar jag skarpt.

1. Mutant (Äventyrsspel, 1984)

Mutant var mitt första rollspel och måste därför vara med på den här listan. Spelet är faktiskt en värdig kandidat även utan nostalgiskimmrande glasögon: Med väldigt enkla medel målar boxens två böcker upp fantastisk värld med mängder av möjligheter. Varje bild berättar en historia eller ger en idé. Varje text andas på något sätt möjligheter, en känsla av att det här kan jag också göra, det här kan jag använda. Världbeskivningarnas sparsamhet öppnar upp för nästan obegränsade möjligheter. Man fick en ramberättelse och några krokar – och det var allt som behövdes.

Den tuffaste slutbossen i Mutant

17 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med mutant, rollspel, uppdrag i mos mosel, äventyrsspel 30 juni 2009 @ 1:01

Trodde ni att jag glömt bort det här inlägget? Korrekt. Rosévin och fint väder påverkar blogglusten negativt.

Men nu är det dags för det stora avslöjandet: Tidernas fetaste Mutant-slutboss är Dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel! Ja, den fetaste bossen står att finna redan i det första äventyret till den första versionen av spelet.

Vad?

Dråparträdet är en köttätande växt med människoliknande frön kallade Lil. Fröna skapar inte bara nya dråparträd, de hämtar även föda till trädet — mänsklig föda. Ett dråparträd är upp till fem meter högt och har 2T4 grenliknande tentakler som paralyserar de stackars krakar som hamnar i deras grepp.

Med 50-80 kroppspoäng och bark som absorberar 4 SP så är Dråparträdet det mest svårbesegrade monstret som beskrivs in Mutants grundregler. Addera upp till nio attacker per runda och ett posse av ständigt närvarande Lil så inser vem som helst att ett dråparträd inte är någon jäkla mesig ent. Dråparträd är enter as envisioned by Michael Bay.

Äventyret

I Uppdrag i Mos Mosel har ett stort antal Lil infiltrerat den lilla byn Mos Mosel och sakta ersatt byborna med växtkloner. Rollpersonerna får i uppdrag av den legendariska mogulen von Rijn att undersöka varför han inte får lika mycket pengar från Mos Mosel som han hade förväntat sig (även om han uttrycker sig annorlunda). I den lilla byn upptäcker rollpersonerna att något inte står rätt till och innan de vet ordet av hamnar de i en gammal biobunker fylld av allehanda högteknologiska faror. De får slåss mot några Lil innan slutstriden. Sen smäller det:

Rummet ni träder in i är det största hittills. Nästan hela rummet är en stor bassäng med mycket mörkt vatten. Mitt i bassängen finn en plattform av grå sten. På plattformen finns något som liknar ett grågrönt träd med 5 långa, gråbruna tentakelliknande grenar. ”Trädet” är ca 3 meter högt och 3 meter tjockt. ”Grenarna” rör sig sakta fram och tillbaka.

I väst och öst finns nedrasande brofästen som uppenbarligen lett ut till plattformen. Större delen av rummet är halvmörkt, men ni tycker er se skepnader som rör sig i mörkret.

I norr finns en dubbeldörr, och i taket ser ni några metallrör. Ni känner en svag doft av grönsaker i hela rummet.

Skepnanderna i mörkret är fem Lil beväpnade med kortsvärd. Ja, kortsvärd. I denna högteknologiska fornlämning har de levande grönsakerna på något sätt hittat kortsvärd att slåss med. Var? Om jag idag skulle vilja skaffa ett kortsvärd … går jag till Plattan då? Ich weiss nicht.

Nåväl. Den här slutstriden har allt man kan önska: en stor orörlig fiende, fyra mindre rörliga motståndare, en bassäng, rasmassor, metallrör i taket. Allt är upplagt för en spektakulär Erroll Flynn-inspirerad actionscen. Tyvärr supportade Mutants regelsystem inte någon annan sorts strid än tennismatch, men tanken var i alla fall god.

Varför?

Dråparträdets största förtjänst är att det är fullständigt oväntat. Slutbossen är ett träd. Inte ett muterat helvetesmonster, galen robot, psionisk dödskult, politisk konspiration eller någon annan sorts vidunder. Fienden är ett träd. Det hade varit så enkelt för författaren att bara slänga in någon sorts science fiction-drake men istället blev det ett träd.

Finns det något mer skrämmande för den svenska naturromantiska själen än ett ont träd? Ett träd som slukar människor, kopierar människor? Ett träd som beter sig som människan själv i all dess egoistiska härlighet? Vi vill så gärna tro att naturen är vacker och om inte god så besjälad med gudomlig likgiltighet. Uppdrag i Mos Mosel spelar på just dessa känslor och därför blir dråparträdet inte bara en attack på den lilla byn, utan ett frontalangrepp på en av svenskhetens grundpelare: naturen är vacker och bra. Dråparträdet är en skoningslös spegel där vi kan se oss själva i all vår hycklande naturkärlek.

Respect.

Fråga

Vem skrev det här äventyret?

”Rollspel – din nya hobby”

4 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med ab jan edman, chock, drakar och demoner, mutant, reklam, rollspel, sinkadus, äventyrsspel 16 juni 2009 @ 1:39

Plötsligt låg det bara där på vindsgolvet, reklambladet från 80-talet. Skulle gissa att det är från vintern 84/85 eller eventuellt våren 85.

Texten känns så oskyldig och snäll att den tycks komma från ett annat århundrade … öh … vilket den ju faktiskt också gör. Smaka på formuleringar som ”Människor, mutanter och robotar kan hjälpa eller stjälpa dig på ditt uppdrag”. Mutant i ett nötskal.

Klassiska rollspelsomslag från en tid som aldrig fanns

20 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med bilder, drakar och demoner, fake, kult, mutant, mutant chronicles, omslag, rollspel, äventyrsspel 10 juni 2009 @ 19:25

Det första svenska rollspelet Drakar och demoner gavs ut 1966 av det Sundsvallsbaserade förlaget Äventyrsspel. Spelet var ett 32 sidor tjockt häfte som ofta kallats taffligt och amatörmässigt, men som tydligt präglades av författarnas entusiasm och skaparglädje.

Försäljningen av Drakar och demoner gick rätt uselt och Äventyrsspel bytte snabb strategi och riktade in sig på sällskapsspel som Drömpiraterna och Apfnatt. Det dröjde hela fem år — till 1971 — innan förlaget lyckades få ut nästa rollspel: Mutant. Spelet var avsevärt mer ambitiöst än DoD och inkluderade bland annat en komplett spelvärld och ett scenario, Jakten på Mos Mosel. Mutant gavs ut som 228-sidig inbunden bok, något större än pocketformat.

Mutant sålde något bättre än föregångaren Drakar och demoner men kan ändå inte betraktas som annat än en ekonomisk flopp för Äventyrsspel. Spelet trycktes i en i sammanhanget gigantisk upplaga (något som i efterhand har skyllts på ett slarvfel i tryckeribeställningen) som mestadels stod och samlade damm i Äventyrsspels källare.

Detta bakslag fick förlaget att helt överge rollspel och bara ägna sig åt de mer lönsamma sällskapsspelen. Under 70-talet publicerade de klassiker som Ritz, Boombaa, Kungens juveler samt det extremt framgångsrika, men i efterhand hatade, Strippklubben.

Inte förrän i slutet av 70-talet började Äventyrsspel fundera på rollspel igen — inspirerade av konceptets popularitet i utlandet och vitaliserade av nya eldsjälar i företaget. Resultatet släpptes 1980 och fick titeln Kult. Med ena ögat på den nyligen blomstrande datorspelsbranchen gav Äventyrsspel ut Kult i en låda. Spelet, lanserat som ett vuxet skräckspel, blev en succé bortom alla förväntningar.

Kults framgångar gjorde att spelet uppmärksammades för sitt kontroversiella innehåll. Intressegrupper från den kristna högern lyckades med hjälp av media driva igenom ett lagförslag som förbjöd försäljning av Kult (eller spel med Kults innehåll) och som i förlängningen kom att innebära ett förbud mot alla rollspel i Sverige.

När förbudet hävdes i slutet av 1994 var intresset för rollspel enorm i riket. Äventyrsspel — vid det här laget i princip ett helt nytt företag; ingen av grundarna jobbade längre kvar — var inte sena att slå mynt av intresset. I januari 1995 släpptes en ny version av Mutant (vanligen kallad Mutant 95) som egentligen bara hade namnet gemensamt med spelet från 71. Spelet gavs ut som en 336 sidor tjock bok med limmad rygg som blev ökänd för sin dåliga bindning och usla papperskvalitet. Ett korrfel pryder omslaget som en evig påminnelse om Äventyrsspel brådska att få ut spelet på marknaden.

Mutant 95 sålde väl och det fanns planer på att ge ut både Kult och Drakar och demoner i nya utgåvor. Planerna grusades dock när Äventyrsspel köptes upp av ett utländskt företag som snabbt drev förlaget i konkurs.

Äventyrsspel återuppstod igen 2001 med Mutant Chronicles, vilket lanserades som det första rollspelet med ”widescreen action”. Det gavs ut i en låda av typiskt sällskapspelssnitt och innehöll förutom regler och tärningar även 14 tennfigurer, två spelplaner, en ”actionskärm”, rollformulär och tre stycken ”berättelselampor”.

Inte heller Mutant Chronicles hade något gemensamt med de tidigare spelen med samma namn.

Försäljningen gick utmärkt, mycket tack vare att konkurrenten Lancelot Games hållit intresset för rollspel levande under 90-talet med sina spel Warlands, Kung fu och Blodsed.

Sedan 2001 har Äventyrsspel mestadels ägnat sig åt att ge ut tillbehör till Mutant Chronicles – där Slaget om Livingstone blev en oväntad hit som lockade många kvinnliga spelare till hobbyn — men det ryktas att de inom kort tänker ge ut ett nytt skräckrollspel med titeln Chock.

(Bilderna är snodda lite här och var på nätet, mestadels ConceptArt och DeviantArt. Om jag varit smart nog att skriva ner exakt var så skulle jag ha länkat direkt till konstnärernas hemsidor. Men så smart är inte jag.)

VA? Är Aragorn en KUNG? Fan, nu har du sabbat hela boken för mig!

10 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med filmer, mutant, mutant undergångens arvtagare, rollspel, spoilers, star wars 7 juni 2009 @ 20:49

Den här kommentaren av D-Man tar upp en intressant fråga: När slutar fakta att vara spoilrar? Hur lång tid måste gå innan man kan anta att alla som är intresserade av slutet på exempelvis Rymdimperiet slår tillbaka (1980) redan har sett filmen? Eller för att översätta till nördspråk: Är det en spoiler att avslöja slutbossen i Undergångens arvtagare (i Hindenburg min älskade från 2006)? Är det en spoiler att avslöja slutet på Grå döden (i Bris brygga från 1986)?

När slutar ”Fan nu har du sabbat hela storyn!”-reaktioner på sådan information att vara legitim? Kan det fortfarande, i något sammanhang, vara spoilervarning på att Darth Vader är Lukes pappa eller invånarna i Mos Mosel är växtzombies?

Delvis beror det väl på publiken. Om jag vet att jag pratar med någon som aldrig sett Star Wars så är jag ju bara elak om jag avslöjar ovanstående twist. Men om jag, som på denna blogg, vänder mig till folk som är hyggligt populär- och nördkulturellt belevrade, är det då fel att anta att de som är intresserade av exempelvis Undergångens arvtagare redan har läst eller spelat äventyret?

Vem var den fetaste slutbossen i Mutant?

41 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med fråga läsarna, mutant, mutant chronicles, mutant rymd, mutant undergångens arvtagare, rollspel, äventyrsspel 3 juni 2009 @ 18:47

Spoliervarning!

Ni kanske redan har sett mitt inlägg om De 10 fetaste slutbossarna till Drakar och demoner? Föranledd av kommentarerna där tänker jag nu fråga er, mina kära underbara gullegulliga läsare, vem som var, för ett givet värde av ”fet”, den fetaste slutbossen i rollspelet Mutant?

Reglerna är enkla:

Varelsen måste vara en eller flera slp/monster publicerade i ett officiellt äventyr till Mutant, Mutant 2, Mutant 2098, Mutant RYMD, Mutant Chronicles eller Mutant: Undergångens arvtagare.
Varelsen måste vara en ”slutboss”, alltså utgöra ett actionfyllt klimax på ett äventyr. Normalt är ett äventyr över efter att en slutboss besegrats.

Så diggar du dråparträdet i Uppdrag i Mos Mosel, psi-mutanterna i Katastrofens väktare eller Chaghul i Operation Kirkwood? Nominera din favorit i kommentarerna nedan. Glöm inte att motivera ditt val.

Sinkadus-måndag, del 20

57 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med angus mcbride, dag stålhandske, drakar och demoner, henrik strandberg, håkan ackegård, johan anglemark, martin rundkvist, michael geller, mutant, mutant 2089, mutant2, olle sahlin, pbm, peter wennerholm, rollspel, sagan om ringen rollspelet, sinkadus, sinkadusmåndag, äventyrsspel 25 maj 2009 @ 1:01

Sinkadus nr 20 (augusti 1989)

Omslag

En av Angus McBrides mest klassiska Sagan om ringen-målningar pryder detta nummer av Sinkan. Lite konstigt att det knappt finns ett ord om SRR i hela tidningen. Okej, inte så konstigt egentligen. Snarare standard i Sinkansammanhang.

Min favoritdetalj i bilden har alltid varit den där orchen som verkar klättra upp på ett tak i bakgrunden.

Ledare

Olle Sahlin kommenterar (och kanske startar på allvar) den nu klassiska debatten om ”seriösa” och ”oseriösa” spelare, och konstaterar att han inte riktigt förstått vad folk egentligen menar med ”seriösa rollspelare”. ”Finns det någon vettig poäng med att diskutera spelandet med att man utgår från att det finns ett ‘seriöst’ och ett ‘oseriöst’ sätt att spela?” skriver han.

Som jag ser det var debatten förmodligen oundviklig, och kanske nödvändig. Om den hade någon positiv effekt alls så lär det ha varit att den fick folk att inse att det finns många olika sätt spela rollspel.

Hemmafronten

”Nya” Mutant är på väg. Henrik Strandberg berättar. Han och de andra konstruktörerna kom fram till att ”Mutant behövde en tuffare och och mer teknologisk framtoning (i Staden), dels att vi ville behålla kampanjmiljön från det ursprungliga Mutant (i Skymningszonen). På så sätt fick vi med det mesta av det bästa.”

Personligen har jag alltid tyckt att det var ett misstag att inte göra ”nya” Mutant till ett helt nytt spel. Jag förstår att det av marknadsföringsskäl var smart att behålla det inarbetade varumärket ”Mutant”, men annars är likheterna med föregångaren mest pliktskyldigt jox. Det är ju uppenbart att Äventyrsspel ville göra ett rent cyberpunkspel. Detta blir ännu mer tydligt när man läser äventyren och expansionerna. Muterade älgar hade inte mycket utrymme där.

Arkivet

Michael Geller och Olle Sahlin presenterar Röda fiskens brödraskap, en kriminell organisation med tentakler över hela Ereb. Det är en rätt traditionell hemlig sekt, med mycket magi och mycket makt. Organisationen har kontakter med eldens elementarplan och ägnar sig mycket åt eldmagi. Tillfångatagna medlemmar brukar självantända och snabbt förvandlas till aska. En ganska rolig idé tycker jag. Den kommer jag nog att sno vid något tillfälle.

Äventyr

”Arvet 2″ av Peter Wennerholm till Mutant. Rollpersonerna får resa till Paris och blir insyltade i diverse maktintriger. En beskrivning av staden finns inkluderad. Inte så roligt.

”Dåligt vatten” är ett DoD-äventyr av Martin Rundkvist. Jag gillar starkt uppmaningen ”Allt detta bör naturligtvis rollspelas, men det är kontentan av vad som sägs”, som följer äventyrets intro.

”Dåligt vatten” för rollpersonerna till den lilla byn Springvatten, vars källa har blivit mystiskt otjänligt. Sanningen visar sig vara att en förbiflygande roc har tappat en val i den vulkansjö som förser byn med vatten. Valkadavret drar i sin tur till sig en massa suspekta asätare. Rollpersonernas uppgift blir att eskortera byns schaman upp till källan så att den kan renas. Harpyor med mera ställer till problem.

Detta är ett i mina ögon genialiskt uppslag till ett DoD-äventyr. Roc+val. Jag är imponerad.

Sinkadus presenterar

Nya Mutant får en rejäl genomgång. Som inspirationskällor nämns Mad Max, Flykten från New York, Alien, Bladerunner, Robocop, Terminator, Linda och Valentin, Judge Dredd, Neuromancer, Make room! Make room!, Cyberpunk RPG, Cyborg Commando, TMNT. Det är alltså ganska tydligt att spelet inte längre är ett efter katastrofen-spel, utan att genren nu är cyberpunk.

Det är intressant att läsa hur Äventyrsspel motiverar den nya versionen. Dels menar de att de gamla reglerna blivit föråldrade, och att ”Efter åtta år av professionell rollspelskonstruktion har vi lärt oss ett och annat …” Det kan jag köpa. Reglerna i första Mutant var enkla intill dumhetens gräns, och Mutant 2 var ett gytter av krångliga regler. Samtidigt var väl inte reglerna i nya Mutant såååå annorlunda, eller?

Dels snackar de om världen. De tyckte att

… vi i och med Mutant 2 kommit bort en del från Mutant som det var tänkt från början: en framtidsskildring med hård cynism uppblandad med framtidsoptimism, upptäckaranda, nyfikenhet och mycket spänning.

Klicka för större.

Kanske det. Men jag tycker inte att ”nya” Mutant förde tillbaka detta. Som jag minns det handlade de flesta äventyr till det spelet om att bekämpa olika företag eller brottssyndikat. Gärna medelst karate och automatvapen.

En tydlig skillnad från tidigare märks direkt i antalet ”tuffa” ord på engelska som använda. ”Merc”, ”Mug shots”, ”Biotech”.

Och om det fanns någon tvekan om spelets inriktning avslutas presentationen med stats för Rutger Hauers karaktär i Bladerunner, Roy Batty. Jag vet inte vad ni tycker, men det greppet känns lite fantasilöst. Okej, visst visar det vilken typ av spel nya Mutant är på ett enkelt sätt, och det är väl hela poängen med artikeln, men det känns ändå lite lat på något sätt.

Oh well.

Ytterligare något som sätter stämningen för nya Mutant är den här lilla sidan. Efter den så råder det inga som helst tvivel om vilken typ av spel vi snackar om:

Övriga artiklar

”Ballanskonster” heter en artikel av Dag Stålhandske som handlar om ”vissa problem som de flesta SL förr eller senare konfronteras med”.

Det första av detta problemen är ”Färdigheter används för lite”. Lösningen är att hitta på nya sätt att använda färdigheter, t.ex. använda Förklädnad för att avgöra om någon är maskerad. Ett annat sätt är att bredda färdigheternas användningsområden. Inte så spektakulärt, men på den tiden säkert en ögonöppnare för många.

Det andra problemet är att spelarna och deras rollpersoner sällan är lika smarta. Lösningen är att om rp är smartare än spelaren så ska sl ge ledande frågor då och då.

Ytterligare ett problem sägs vara att spelare kommer på smarta saker som gör att de blir för mäktiga. Sl uppmanas då att, helt enkelt, fuska.

Som exempel kan nämnas att mina spelare började förbereda äventyr i veckor genom att lägga mängder av SIGILL och LADDNINGar på sig – de blev näst intill oövervinnerliga så jag bestämde att man inte får tillbaka PSY-poäng spenderade på dessa besvärjelser förrän de hade utlösts eller i en hastighet av en poäng per vecka om detta är snabbare. [...] När spelarna senare började åstadkomma ointagliga borgar med otaliga BESKYDDARE underkastade jag den besvärjelsen samma regler.

Varför ska smarta spelare som följer spelets regler bestraffas? Nä, det rätta rådet här hade varit att säga att om spelarna kan göra så kan slp också göra det.

Olle Sahlin har totat ihop ”Dioramor: gör ett hem åt dina tenngubbar”. Enkla råd om vad man bör tänka på. Inget som intresserar mig (vars utflykter i tennfigurland har varit få och misslyckade) men det är en gedigen och väl genomtänkt artikel.

Johan Anglemark ger också tips och råd, denna gång i artikeln ”Play-by-mail: lite om spel per post”. Detta var något som jag var mycket fascinerad av när det begav sig, men som jag av någon anledning aldrig prövade på. Jag blir sugen igen när jag ser det här:

Insändare

Lösa åsikter från Brevspalten:

”Kartan i Ereb Altor-boxen var bland det bästa som har gjorts i rollspelsväg”. – Jörgen Nilsson, Bromölla.
”Det har gått inflation i det här fenomenet med demoner”. – SF Weird World
”Hur fungerar dvärgarnas lagar?” – Mikael Huss, Slaves of Dice
”Datorer har inget med rollspel att göra!” – Magnus Anderson, Lysekil.
”Det är trots allt fantasin som är källan till att som händer i rollspel, inte reglerna.” – Sven ”Sven” Andersson.
”Mänskliga rollpersoner tröttnar man helt enkelt inte på”. – Kristian Ribberström, Spelsälskapet Akligion
”De flesta insändare säger inte något utan tar bara upp plats.” – [insändarförfattaren har bett att få sitt namn borttaget]
”BMF och cyborger borde bli smällfeta, så mycket som de ska äta. Hinner de äventyra?” – 2 pers med halv hjärnkapacitet.

Illustrationer

Månadens bild har premiär:

Omdöme

Jag har alltid tyckt att nya Mutant var en felsatsning. Visst spelade jag spelet när det kom — spelade det rätt mycket faktiskt — men det blev aldrig riktigt bra. De vanor, förväntningar och förutfattade meningar man hade i och med titeln Mutant krockade ganska rejält med hur spelet var skrivet och den typ av äventyr det uppmuntrade till. De förbjudna zonerna och skymningslandet kändes mest som påklistrat lull, för allting i böckerna handlade om städerna. Har ni t.ex. spelat zonfararäventyr med nya Mutant? Inte jag.

Nåväl, Sinkadus nr 20 var i alla fall en rejält matig tidning. Många bra artiklar, och förhandstitten på det nya spelet slukade man hel. Alla nya spel från Äventyrsspel var en enormt stor händelse i mitt kompisgäng.

Sinkadus-måndag, del 19

12 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med abbe cramér, anders blixt, drakar och demoner, henrik strandberg, håkan ackegård, johan anglemark, maximillian bech-larsen, michael petersén, mutant, mutant2, ola nilsson, olle sahlin, rollspel, sinkadus, sinkadusmåndag, äventyrsspel 18 maj 2009 @ 1:01