Tagg robert jordan

Jordan var tvungen att dö för att bli bra igen

Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.

Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.

För övrigt …

… så gillade jag Jordans Knife of dreams tillräckligt mycket för att vilja sticka iväg och köpa The gathering storm.

Men först: Living dead in Dallas.

Meningslös statistik om The wheel of time

Det händer väldigt sällan att man undrar hur många sidor per dag av handling man får i Robert Jordans The wheel of time-böcker.  Därför kände jag att det var lika bra att göra ett diagram. Så här är nämligen läget; så här många sidor per dag av handling får man i de olika böckerna.

Bruka denna kunskap med försiktighet.

Klicka för större.

EDIT: Är man mer intresserad av dagar/sida, så ser kurvan ut så här:

Klicka för större.

300 sidor in i Knife of dreams

Jag har inte läst Robert Jordan sedan Crossroads of twilight (2003) fick mig helt tappa tron på mastodontbokserien The wheel of time. Det jag störde mig mest på var att ingenting någonsin hände, att ingenting klarades upp, utan att det bara introducerades nya karaktärer och nya sidohandlingar hela tiden.

Nu har jag efter många om och men börjat lästa del 11, Knife of dreams – 17 år efter att jag slog upp The eye of the world för första gången. Varför kan man fråga sig. Egentligen tror jag att jag känner att jag är skyldig den där 15-åriga, finniga, killen med fula glasögon som fullkomligt dyrkade Jordan, att ta reda på hur serien slutar. Nu när Brandon Sanderson tagit över skrivandet finns det ju till och med hopp om att The wheel of time faktiskt kommer att få ett slut. Med Jordan hette det alltid ”två böcker till” oavsett hur många böcker han skrev.

Tro om jag blev förvånad när jag upptäckte att jag genuint gillar Knife of dreams. Den är spännande. Ännu har jag inte läst klart boken, så jag kan inte riktigt avgöra om det äntligen händer något, men jag lever på hoppet.

Det finns dock ett par saker som fortfarande stör mig på.

För det första så tycker jag att det är anmärkningsvärt att alla mäktiga kvinnliga sammanslutningar som förekommer i böckerna (Aes Sedai, sul’dam, Wise women med flera) ägnar sig åt olika former av S&M för att bestraffa olydiga. Jag vet inte hur många gånger Jordan nämner att någon fått smisk, blivit bunden och piskad eller fått känna på riset. Seanchan-folket kontrollerar till och med sina magiker med ett koppel som har förmågan att ge både smärta och njutning. I say no more. Alltid är det kvinnor som straffar kvinnor, männen verkar inte alls ha samma tradition av halvsexualiserad penalism.

När jag läser de här passagerna i böckerna så känner jag mig övertygad om att Robert Jordan var en kinky jävel privat.

För det andra så har jag väldigt svårt för att svälja att alla karaktärer beter sig som om de vore 13 år. Då tänker jag speciellt på relationerna mellan könen, och det ständigt upprepade mantrat att män/kvinnor är obegripbara. Ingen man kan någonsin förstå en hur en kvinna resonerar och känner, och ingen kvinna kan någonsin se en man som något annat än en lallande idiot.

På Néablog skrevs för ett bra tag en utmärkt artikel om att ett samtal mellan en man och en kvinna alltid är en tävling hos Jordan (http://neablog.wordpress.com/2008/02/11/robert-jordan-and-face-strategies/). Så är det även i Knife of dreams, och jag tycker att det är … ja, orealistiskt helt enkelt.

De enda gånger jag upplevt något liknande i verkligheten är hos människor som lever i olyckliga och dysfunktionella förhållanden. För vad kan man annars kalla det när två personer gör sitt yttersta för att skämma ut, hitta fel hos och förnedra den andra? Normalt beter sig inte människor så.

När jag tänker på att Jordan, i otaliga intervjuer, berättade att han baserade alla kvinnoporträtt på sin fru, så tycker jag lite synd om honom.

Men i övrigt? Ja då gillar jag Knife of dreams. Än så länge.

Min stormiga kärleksaffär med David Eddings

David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.

Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.

stenens-vaktareSå hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade  bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.

Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.

Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.

Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag  ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:

– Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
– Nej.

Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.

Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.

Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.

guardiansofthewestSen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.

De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.

Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.

Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.

Men herregud, varför får Darrell Sweet fortsätta göra bokomslag?

gathering-storm

Via.

Saker som skulle få mitt tonåriga jag att skrika högt i vrede och sparka mig hårt i pungen

  • Att det finns en hel bok av Robert Jordan som jag inte läst, trots att det är flera år sedan att den gavs ut!
  • Att jag inte läst en enda bok av David Eddings sedan Belgarath the Sorcerer (1995).
  • Att jag inte har köpt en värsting till speldator, trots att jag har råd.
  • Att 70% av mina böcker är nedpackade på vinden.

Vad kan jag säga? Jag var en helt annan typ av geek på den tiden.

Bokiga associationer

En gång när jag var sjuk, jag tror det var i högstadiet, så hade jag lånat hem en bok om egytisk mytologi som jag läste när jag inte var för febrig. Samtidigt hade mamma satt upp nya gardiner i mitt pojkrum. Dessa gardiner luktade väldigt mycket. Inte på ett obehagligt sätt, de var bara mycket närvarande i rummet. Än i dag förnimmer jag den där gardindoften när jag läser eller hör om Egypten — mytologin i synnerhet.

Atwoods Oryx & Crake tog jag med mig jag när jag besökte min flickvän nere i Spanien för några år sedan. Jag låg ofta utslängd på sängen i hennes lilla studentrum och läste medan hon var upptagen med att plugga. Sedan dess förknippar jag Spanien med postapokalypisk scifi. Och varje gång jag ser Atwood i en bokhylla, ser jag det där ljusa studentrummet framför mig.

Tors pocketutgåvor av Robert Jordans Wheel of Time-böcker luktade på ett speciellt sätt när jag läste dem på 90-talet. Pappret och limmet. Ibland stöter jag på andra böcker som luktar lika dant (ofta just från Tor), och då blir det väldigt splittrat att läsa den. Det känns liksom som om det borde vara en Jordan-bok, men så är den inte det.

Hos Jordan är konversation en tävling

Néablog har ett huvudet på spiken-inlägg om hur karaktärerna i Robert Jordans The Wheel of Time beter sig. Det är en sån där grej som sätter ord på något som legat och gnagt i ens bakhuvud i åratal. Det är inte ofta jag stöter på sådant, speciellt inte på nätet.

There are some rules about how people in Jordan’s books behave. All people, without exception. Most important of these rules is that if a man is talking to a woman or a woman to a man, the main purpose of the conversation is to score a point of some kind.

[Via Ampersand.]

Synd att Jordan aldrig blev modedesigner

Så här tyckte jag om salige Robert Jordans Crossroads of twilight den 3 mars 2003:

51tycahke8l.jpgÄr det bara jag som blivit äldre eller har Robert Jordan tappat stinget helt? Läste just klart den senaste Wheel of Time-boken, Crossroads of Twilight, och, ärligt talat, den sög hårt.

Min kritik kan sammanfattas som följer: Ingenting hände!

Seriöst. Handlingen rör sig framåt så förbannat långsamt att jag tror jag blir galen. Nästan 700 sidor och inte en enda liten intrig klaras upp, inte en enda konflikt löses … ingenting av intresse händer överhuvudtaget. Jordan tillbringar mer tid med att beskriva byxknapparna på varenda jäkla liten karaktär som dyker upp, än med att berätta en historia.

Jag började läsa Jordan när jag gick i högstadiet. Det är väl en dryga 10 år sedan nu. Känns som om han borde ta sig i kragen och avsluta sin förbannade ***** serie snart. Det, eller sadla om och bli modedesigner.

Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress