Truppförflyttningar

Imgur
Hur börjar man ens recensera den sista boken i en fantasyserie som följt en genom hela livet? Jag tänker: Rakt på sak.

Varning spoilers.

Robert Jordans och Brandon Sandersons A memory of light är en högst medioker bok. Korta, fantastiskt spännande och dramatiska partier skiljs åt av långa malande beskrivningar av truppförflyttningar. Ja, större delen av boken består av onödigt fluff, vilket egentligen är helt i linje med hur den här serien brukar vara, och resultatet blir att de intressanta delarna är märkligt jäktade.

Jag känner viss frustration över att upplösningen på många av de frågetecken som fans spekulerat om i, bokstavligen, decennier blev så otillfredsställande. Plötsligt dyker Demandred upp; han har varit i Shara hela tiden. Okej? Att det riket bara nämnts i förbifarten tidigare och att man inte vet något om det… det förtar lite av “big reveal”-känslan. Och Padan Fain, vad var grejen med honom? Under hela seriens gång har det hintats om honom och hans krafter, för att i slutänden bli ingenting. Samma sak mer Moraines återkomst, den verkade inte ha så stor betydelse. Tråk.

Trots detta var det trevligt att läsa A memory of light, men jag inser att det nästan uteslutande beror på att jag varit en Wheel of time-fanboy. Boken i sig är inte mycket att hurra för och jag läste vidare för att jag, helt enkelt, ville veta hur det slutade.

På tal om slutet, hur konstigt var inte det? Rand byter kropp och får förmågan att tända pipa med tankekraft? Hur ska man tolka det?

The wheel of time må vara en av de mest inflytelserika fantasyserier som skrivits, men den är också ett praktexempel på den episka följetongens alla nackdelar. Ingenstans är det tydligare än i A memory of light.

10 bevis för att ”The wheel of time”-piloten är det bästa som hänt

Plötsligt finns det ett pilotavsnitt till en ”The wheel of time”-tvserie på YouTube. Många har dissat avsnittet, kallat det fult och löjligt och en skymf mot Robert Jordans minne. Men de har fel. ”The winter dragon” är den bästa fantasy som någonsin filmats, och det ska jag bevisa nu – i tio punkter.

1) Lews Therin Telamons kostymkostymenDen är grå och sitter jättebra på skådespelaren Max Ryan, men framför allt visar kostymen direkt att, wow, här är det något nytt som händer.

2) HjuletSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.35.52Det är tidens hjul, och det brinner i det. SÅ COOLT. På många sätt sammanfattar det allt som Wheel of time handlar om. Jäkligt smart gjort.

3) DockornaSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.56Aldrig har trasdockor känts så viktiga i en tv-serie – de är bokstavligt talat överallt. Stämningsfullt! (Och dessutom en bra illustration av förhållandet Dark One/Forsaken.)

4) DekorenDekorenSpeciellt de där fågelstatyerna fångar WoT-känslan perfekt. Mer! Mer! (Dessutom: häftig foreshadowing.)

5) Billy Zane som IshmaelishmaelFörrädisk, svartklädd, snubblande över orden. Precis som man föreställde sig när man läste böckerna. Ren jävla ondska.

6) Homage till fansen!Skärmavbild 2015-02-10 kl. 19.37.23En oerhört subtil referens till böckerna syns när familjen Telamon sitter på golvet och spelar spel. (Hint: Det är ett spel.)

7) DolkenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.40.31Formodligen en sa’angreal. Designen vittnar om att någon verkligen satt sig in i böckerna och fattat dem. Sån fingertoppskänsla! The age of legends har aldrig känts mer fascinerande.

8) ScenenSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.41.38Visst, man kan ha sina invändningar mot det här avsnittet, men ingen kan ifrågasätta produktionens mod i valet av scen. Att låta hela det första avsnittet baseras på prologen i ”The eye of the world” är utan tvekan ett genidrag. Man kommer så nära karaktärerna, och får en känsla för resten av serien direkt.

9) GalenskapenlttMax Ryans tolkning av en man som tappat minnet och blivit fullständigt galen är spot on. Sakta sakta tar han med oss på Lews Therin Telamons förskräckliga uppvaknande.

10) SlutetSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.42.59I boken slutade prologen med att LTT gick bananas och typ atombombade sig själv. Ett uppenbart misstag av Robert Jordan, som annars inte befattade sig med så vulgära berättartekniska trix. I tv-serien har man valt ett mer passande, mer jordanesque, avslut på sagan om Lews Therin Telamon.

Bubblare: The one powerSkärmavbild 2015-02-10 kl. 19.50.15När LTT omfamnar Saidin och låter magin spraka – då vet man att man är hemma! Har aldrig fått så mycket gåshud av specialeffekter tidigare.

Mer info om piloten hittar du här.

Whelan kanaliserar Darrell K Sweet

Tor visade just upp omslaget till den sista Wheel of time-boken, A memory of light. Det är målat av legendaren Michael Whelan och ser ut så här:

Alla tidigare omslag i serien är gjorda av Darrel K Sweet, men han avled i november 2011. Det är givetvis tragiskt, men rent konstnärligt är det ingenting jag sörjer. Sweets Wheel of time-omslag var överlag fula. Okej det är väl en smaksak om man gillar dem eller ej, men faktum är att de innehöll mängder av inkonsekvenser, felaktigheter och nonsens.

Whelan är en konstnär på en helt annan nivå. Det är kanske inte så mycket hjärta i hans målningar alla gånger, men rent tekniskt så går han inte av för hackor och i det här fallet passar det perfekt. Jag gillar hur han mer eller mindre gjort en pastisch på ett Sweet-omslag: färgerna, kompositionen och – inte minst – att en snubbe står och poserar lite onaturligt utan uppenbar anledning.

I jämförelse så såg Sweets omslagsskiss till samma bok ut så här:

Utan tvekan ett udda Sweet-omslag och det hade varit roligt att se det i färdig form.

På det stora hela gillar jag Whelans målning, trots lens-flares, och jag ser fram emot att äntligen få läsa slutet på den här jävla storyn. Herregud, Wheel of time har förföljt mig ända sedan högstadiet. Det sjuka är att att de senaste böckerna – efter Jordans död och att Brandon Sanderson tagit över – är de bästa i hela serien.

Brandon Sanderson har räddat The wheel of time

Om någon berättade för mig att hon tänkte börja läsa Robert Jordans The wheel of time-serie så skulle jag ge henne följande lista:

  • The eye of the world – Läs
  • The great hunt – Läs
  • The dragon reborn – Läs
  • The shadow rising – Läs
  • The fires of heaven – Läs
  • The lord of chaos – Skumma igenom
  • A crown of swords – Läs en ”plot summary” online
  • The path of daggers – Läs en ”plot summary” online
  • Winter’s heart – Läs en ”plot summary” online
  • Crossroads of twilight – Läs en ”plot summary” online
  • Knife of dreams – Skumma igenom
  • The gathering storm – Läs
  • The towers of midnight – Läs

Jag skulle alltså rekommendera att inte läsa fyra av böckerna i serien – de är helt enkelt för dåliga, och ärligt talat så händer ingenting av värde i dem.

Den allra senaste boken däremot, The towers of midnight, bör man absolut läsa eftersom att den är mycket bra. Handlingen har tagit fart, coola saker händer, karaktärer utvecklas, frågor får svar och så vidare. Brandon Sanderson är dessutom en avsevärt mycket bättre författare än vad Jordan var, speciellt när det kommer till action och dramatik. Bara en sådan sak som att det faktiskt inträffar intressanta grejer i varje kapitel … det har man inte varit bortskämt med de senaste decennierna av WoT-läsande. Sanderson har även fattat det här med cliffhangers (de ska vara spännande, och läsaren ska inte känna sig lurad) och foreshadowing (om du antyder att något ska hända, bör det verkligen hända någon gång). Jordan hade ju lite svårt för det där med Tjechovs gevär: han viftade glatt med det, pekade på det och skrek ”Viktigt! Viktigt!”, sedan gick det 15 år utan att det nämndes igen.

Sandersons böcker, The gathering storm + The towers of midnight, levererar sådant som borde ha levererats för åratal sedan. Det här är böcker som vi gamla fans längtat efter länge, länge, länge.

För en gångs skulle kan jag hålla upp en ny WoT-bok och säga ”Läs, du kommer inte att bli besviken”.

Vad handlar The Wheel of Time om, egentligen?

De flesta av er har säkert hört talats om Roberts Jordans galet omfattande fantasyserie The wheel of time.

Problemet med Jordan var att han utgav sig för att skriva en episk story om kampen mot ont och gott, medan böcker egentligen tycktes handla om något annat.

För att klargöra vad WoT egentligen handlar om så har jag gjort ett litet oventenskapligt experiment. Jag tog den mest jordaneska av alla böckerna i serien, The fires of heaven, och gjorde några helt godtyckliga räkneövningar. Baserat på ordförekomsten handar The wheel of time om detta:

Där ser ni. WoT handlar om hår.

Jordan var tvungen att dö för att bli bra igen

Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.

Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.

Meningslös statistik om The wheel of time

Det händer väldigt sällan att man undrar hur många sidor per dag av handling man får i Robert Jordans The wheel of time-böcker.  Därför kände jag att det var lika bra att göra ett diagram. Så här är nämligen läget; så här många sidor per dag av handling får man i de olika böckerna.

Bruka denna kunskap med försiktighet.

Klicka för större.

EDIT: Är man mer intresserad av dagar/sida, så ser kurvan ut så här:

Klicka för större.

300 sidor in i Knife of dreams

Jag har inte läst Robert Jordan sedan Crossroads of twilight (2003) fick mig helt tappa tron på mastodontbokserien The wheel of time. Det jag störde mig mest på var att ingenting någonsin hände, att ingenting klarades upp, utan att det bara introducerades nya karaktärer och nya sidohandlingar hela tiden.

Nu har jag efter många om och men börjat lästa del 11, Knife of dreams – 17 år efter att jag slog upp The eye of the world för första gången. Varför kan man fråga sig. Egentligen tror jag att jag känner att jag är skyldig den där 15-åriga, finniga, killen med fula glasögon som fullkomligt dyrkade Jordan, att ta reda på hur serien slutar. Nu när Brandon Sanderson tagit över skrivandet finns det ju till och med hopp om att The wheel of time faktiskt kommer att få ett slut. Med Jordan hette det alltid ”två böcker till” oavsett hur många böcker han skrev.

Tro om jag blev förvånad när jag upptäckte att jag genuint gillar Knife of dreams. Den är spännande. Ännu har jag inte läst klart boken, så jag kan inte riktigt avgöra om det äntligen händer något, men jag lever på hoppet.

Det finns dock ett par saker som fortfarande stör mig på.

För det första så tycker jag att det är anmärkningsvärt att alla mäktiga kvinnliga sammanslutningar som förekommer i böckerna (Aes Sedai, sul’dam, Wise women med flera) ägnar sig åt olika former av S&M för att bestraffa olydiga. Jag vet inte hur många gånger Jordan nämner att någon fått smisk, blivit bunden och piskad eller fått känna på riset. Seanchan-folket kontrollerar till och med sina magiker med ett koppel som har förmågan att ge både smärta och njutning. I say no more. Alltid är det kvinnor som straffar kvinnor, männen verkar inte alls ha samma tradition av halvsexualiserad penalism.

När jag läser de här passagerna i böckerna så känner jag mig övertygad om att Robert Jordan var en kinky jävel privat.

För det andra så har jag väldigt svårt för att svälja att alla karaktärer beter sig som om de vore 13 år. Då tänker jag speciellt på relationerna mellan könen, och det ständigt upprepade mantrat att män/kvinnor är obegripbara. Ingen man kan någonsin förstå en hur en kvinna resonerar och känner, och ingen kvinna kan någonsin se en man som något annat än en lallande idiot.

På Néablog skrevs för ett bra tag en utmärkt artikel om att ett samtal mellan en man och en kvinna alltid är en tävling hos Jordan (http://neablog.wordpress.com/2008/02/11/robert-jordan-and-face-strategies/). Så är det även i Knife of dreams, och jag tycker att det är … ja, orealistiskt helt enkelt.

De enda gånger jag upplevt något liknande i verkligheten är hos människor som lever i olyckliga och dysfunktionella förhållanden. För vad kan man annars kalla det när två personer gör sitt yttersta för att skämma ut, hitta fel hos och förnedra den andra? Normalt beter sig inte människor så.

När jag tänker på att Jordan, i otaliga intervjuer, berättade att han baserade alla kvinnoporträtt på sin fru, så tycker jag lite synd om honom.

Men i övrigt? Ja då gillar jag Knife of dreams. Än så länge.

Min stormiga kärleksaffär med David Eddings

David Eddings dog tydligen häromnatten 77 år gammal. Jag har inte läst någonting av honom sedan Belgarath the sorcerer (1995) men innan dess var jag under en period ett inbitet fan. Jag tror inte att jag överdriver om Eddings ensam är ansvarig för mitt fantasyberoende.

Året var 1992 och jag var 14 vårar. Julen innan hade jag läst Sagan om ringen-trilogin i ett svep och det kändes som om jag upptäckt något nytt och fantastiskt. Jag såg mig runt efter mer, men bortsett från Silmarillion och Sagor från Midgård fanns det inte mycket att hämta på fantasyfronten i det tidiga 90-talets Jakobsberg. Det här var innan den stora fantasyboomen och innan jag upptäckte Science fiction-bokhandeln, Tradition eller något annat fantasymecka. Jag var troligtvis den enda personen intresserad av fantasylitteratur på min skola — i alla fall vad jag märkte — och bibliotekarierna var entusiastiskt ohjälpsamma.

stenens-vaktareSå hände det sig att jag vandrade in på den bokhandeln som låg på Stora gatan i Sigtuna (det var inte helt slumpmässigt, vi hade ett landställe i närheten) och på något sätt slutade det med att jag gick därifrån med Stenens väktare under armen. Pocket, så klart. Kanske hittade jag den själv, lockad av det fina omslaget, kanske tipsade  bokhandelsinnehavaren om den. Jag minns inte riktigt detaljerna.

Under de kommande veckorna — eller var det bara dagar? — slukade jag Stenens väktare, Profetians tid, Besvärjarnas kamp, Rivas drottning och Ödets fullbordan som en drunknande kippar efter luft. Det var underbart. Det var som om tecknen på sidorna sprängde upp dörrar i min hjärna och min själ och släppte in solen. Jag vill inte kalla det för en religiös upplevelse, men det var fan inte långt ifrån.

Därefter tog det fart. Jag hittade Donaldsons Krönikorna om Thomas Covenant den klentrogne och lite annat smått och gott. På något sätt fick jag tag på LE Modesitts The magic of Recluce via en boklåda i Märsta och insåg att jag kunde läsa böcker på engelska. Men sen tog det plötsligt stopp igen. Det fanns helt enkelt inget större utbud av fantasy 1992. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades missa Äventyrsspels Drakar och demoner-serie, men det dröjde ytterligare något år innan jag började frossa i den.

Så kom dagen — jag gissar att det var sommaren 1992 — som jag fick nys om att det fanns en fortsättning på Sagan om Belgarion. En fukkin fortsättning! Den fanns visserligen bara på engelska ännu, men nu visste jag  ju att jag kunde läsa på engelska. Tyvärr visade det sig att mina lokala boklådor inte kunde göra mer än att upplysa mig om att fortsättningen hette Guardians of the west. Det skulle ta ”flera månader” för dem att beställa in boken. Detta var inte acceptabelt. Jag plockade sonika ner Gula sidorna från hatthyllan (1992, remember) och satte mig och ringde, i bokstavsordning, varenda jäkla boklåda i hela Stockholmsområdet. Det lät ungefär så här:

— Hej, jag heter Magnus och undrar om ni har en bok som heter Gardijans åff te väst av David Eddings?
— Nej.

Om och om igen samma besked, ända tills dess att jag kom till bokstaven S och slog nummret till ett ställe som hette SF-bokhandeln.

Mitt första besök på denna illustra butik, som då låg på Lilla Nygatan i Gamla stan, går inte att beskriva med ord. Tänk dig att du tar en knarkare med svår abstinens och slänger ner honom i en swimmingpool fylld av kokain. Jag har inte slutat frossa i fantasy än.

Naseer har rätt när han kallar David Eddings för en 90-talets JK Rowling. För mig — liksom för många andra har jag senare förstått — var Eddings inkörsporten till fantasy och sci fi. För det ska han ha en medalj.

guardiansofthewestSen är väl frågan om Eddings var så vidare bra. Sagan om Belgarion var ju, liksom Harry Potter-böckerna är nu, klassisk wish fulfillment-fantasy. En ung kille upptäcker att han har magiska krafter, är kung, träffar en toksnygg prinsessa och får vara med om många fantastiska äventyr. Det var som om handlingen skräddarsytts för mitt 14-åriga jag. Jag slukade maniskt The Malloreon, The Elenium och The Tamuli-trilogierna, och det var inte förrän i sista boken av den senare, The hidden city (1994), som jag började inse att vaffan det är ju bara samma story om och om igen! När jag sedan läste Belgarath the sorcerer fick jag nog, och som så ofta händer när man genomskådar en idol så övergick min dyrkan till förakt.

De kommande åren missade jag inte något tillfälle att klanka ner på David Eddings och hans författarskap. Jag tålde honom helt enkelt inte. Det fanns ju så många bättre och smartare och originella författare. Typ Robert Jordan.

Tyvärr är det ju så att mycket av den kritk som riktas mot David Eddings böcker är befogad. Tamuli är ett plagiat av Elenium som är ett plagiat av Malloreon som är en kopia på Belgariad. Handlingen är tillrättalagd och trygg — man behöver aldrig vara med om att en karaktär dör, kärleken är vit och oskyldig och det är aldrig någon tvekan om att ondingarna verkligen är onda.

Jag vet faktiskt fortfarande inte om jag har förlåtit Eddings för hans svek, för att han visade sig vara en sådan klåpare. Jag tror att jag fortfarande är lite traumatiserad; jag har inte ens tänkt på Eddings de senaste fem åren. Det kan inte vara ett hälsotecken. Men om jag ska rannsaka mig själv så är jag innerst inne otroligt tacksam för all den glädje han skänkte mitt tonåriga jag och för de nya världar och vägar han öppnade för mig, och som jag fortfarande inte har utforskat klart.

Samtidigt skulle jag aldrig få för mig att läsa någonting av honom idag.