RSS

Tagg rollspel.nu

Best of wrnu: Rollgestaltning – hur gör man?

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder, nörd Taggad med , , , 22 mars 2009 @ 7:21

”Best of wrnu” tar aldrig slut! Här kommer ett inlägg skrivet i september 2008. Fatta.

—

När jag lirar rollspel försöker jag oftast hitta på originella karaktärer. Ny twistar och idéer, liksom. Men ändå blir det oftast ”Magnus som spelar en hemlös knarkar-alv”, ”Magnus som spelar en givmild, men galen, vetenskapsman”, ”Magnus som spelar en misslyckad guldletare” eller ”Magnus som spelar en cool sol-och-vårare som hatar sig själv”.

Ni fattar? Oavsett vad jag spelar blir det oftast, tja, som vanligt.

Samma sak gäller de flesta av mina spelkamrater. En snubbe, oavsett vilket spel eller hur han beskriver karaktären, lirar alltid en magiker som i hemlighet är en ninja, eller ninja som i hemlighet är en magiker. En annan är alltid den lite naiva konstnären. En tredje är alltid den högljudda bråkstaken.

Lite samma fenomen som att Julia Roberts, oavsett film, alltid är Julia Roberts.

Jag misstänker att problemet ligger i att vi lirat tillsammans för länge, sedan 1994 åtminstone, så att vi har våra givna roller inom spelgruppen. Så att säga.

Hur bryter man sig ur det rutinmässiga rollgestaltandet? Hur gör man något som verkligen blir annorlunda? Hur inspirerar man andra att göra detsamma?

Tankar, erfarenheter och idéer uppskattas.

—

Ursprunglig tråd.

Best of wrnu: Sexistiska Snösaga

29 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder, nörd Taggad med , , , , , 8 mars 2009 @ 1:00

Wow! I dag gör www.forum.riotminds.com ett gästspel på ”Best of wrnu”, eftersom det blev en hel del korspostande mellan de båda forumen. Ämnet: Riotminds DoD-äventyr Snösaga. Tiden: 2001.

—

stsnosagaDet jag verkligen irriterar mig på är däremot kvinnoporträtten. Det är bara Jungfru eller Hora som gäller – där den övervägande majoriteten är Horor.

Visst, det kan vara ”en del av världen” men seriöst, någon måtta får det vara. Änkemord? Ett helt hushål av älskarinnor? Vadslagning om vem som får i säng flest tjänsteflickor utan att betala?

Kvinnoföraktet är enormt och genomgånde. Och mycket irriterande. Var det verkligen nödvändigt Riotminds?

Det ska sägas att jag inte läst igenom hela boken ännu (fanken, jag fick den ju nyss! :-)) så man kan väl säga att min kritik främst är rikitad mot akt 1.

Där duggar det å andra sidan väldigt tätt mellan sexismerna eller vad man nu ska kalla det. Kanske är det så att jag är överkänsligt men när jag läser partier som det om ”tjänsteflickevadslagningen” och änkemordet så börjar jag lägga märke till en massa mindre uppseendeväckande passager som i sig själva inte vore så farliga men som tillsammans blir rent jobbiga.

Jag kan ge exempel (eventuell SPOILERVARNING) på saker jag reagerat på:

  • ”Samtidigt kan rollpersonerna inte undgå att avundas denna man som lyckats charma dessa två underbara änglar” (s.12) och beskrivningen av Oktars älskarinnor Ylva och Lise i allmänhet.
  • ”En snabb överblick över tjänarna i huset avslöjar att de flesta är unga vackra kvinnor som genom blickar och kroppsspråk verkar ha ett mycket speciellt förhållande till sin herre.” (s.12)
  • Bröllopsederna. Mannen lovar i princip bara att inte gå till horor, kvinnan lovar att tjäna mannen i hela sitt liv.
  • ”En dag som denna får tjänsteflickorna räkna med att tvingas stå ut med mer än bara nyp på rumpan.” (s. 14)
  • Vadslagningen om vem som får isäng flest tjänstekvinnor. (s. 14)
  • ”Brut Blåyxr som blivit alldeles för berusad är inte sen att uppvakta och tafsa på Miri.” (s.14) Miri kan dessutom inte värna sig själv utan behöver en rollperson hjälp.
  • ”Brevid Tomus står hans andrahustru Rennja, som försvinner bakom sin högljudda make. Talar någon med henne bli hon orolig och efter att ha fått ilskna blickar från Tomus, väljer nog de flesta att låta henne vara ifred.” (s. 15)
  • ”Saul är en hård man som föraktar kvinnor [...].” (s. 15) (Hårda män föraktar kvinnor?)
  • ”Vilgars fru Signe är en ståtlig och mogen kvinna sin är fullt medveten om sin mans status.” (s.15) (Men hon har ingen egen status?)
  • ”[...] samt sin hustru Kari” (s. 16), ”[...] samt sin strålande hustru Annelie” (s. 16) (Kvinnan: en bisats?)
  • ”Thorbjörns hustru Annelie som är betydligt yngre än honom drar till sin många trånande blickar [...].” (s. 16)
  • Änkemord (s. 17)… jag menar, vad tänkte ni?

…. och orkar jag inte skriva mer. :-) Notera dock att jag inte inkluderar grejer som tvångsgifte, hemgift och sådant som kan vara legitima delar av en kampanjvärld.

Jag tycker det är bra att ni tar till er detta, och jag tror inte någon får för sig att ni är kvinnofientliga. Det är dock väldigt onödigt, sånt här, och riskerar absolut att avskräcka folk från era produkter (i synnerhet kvinnor, misstänker jag). Och det vore synd.

—

Ursprunglig tråd, riotminds.

Ursprunglig tråd, wrnu.

Det intressanta är att många av de som svarar i trådarna (speciellt på riotminds-forumet) inte verkar förstå skillnaden mellan att spelvärlden är sexistik och att texten som beskriver den sexistiska spelvärlden i sig är sexistisk.

Best of wrnu: Vildhjarta och överflödig information

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder Taggad med , , , , , , 2 mars 2009 @ 1:01

”Best of wrnu” är min komposthög för alla gamla inlägg på www.rollspel.nu jag skrivit under åren. Okej, inte alla inlägg, bara de jag tycker är lite skojiga.

Here goes!

—

stvildhjartaNyligen läste och spelledde jag Vildhjarta, dock inte med Drakar-reglerna utan med D&D4E. Det gick förvånansvärt bra och var roligt för alla inblandade.

Men i Vildhjarta-boken fanns det flera exempel på saker som ”det inte är meningen att rollpersonerna ska hitta/veta/möta/göra”. Till exemepel: Hitta drakskatten. Slåss mot isjätten.

Själva idén att i ett äventyr skriva ”Bakom dörren finns en isjätte som vaknar och vill slåss om rollpersonerna väsnas. OBS det är inte meningen att rollpersonerna ska slåss mos isjätten” är ju helt galen. Speciellt som rollpersonerna garanterat kommer att väsnas, då det finns folk som vill slåss mot dem utanför. Det enda som hade gjort det värre vore om det funnits stats på jätten.

Och varför, undrar jag, skriver man in saker i ett äventyr som inte är meningen att komma i spel? Om man inte tycker att rollpersonerna ska kunna hitta en drakskatt, varför skriver man då ut exakt hur många silvermynt som finns, och anger en svårighetsgrad för att hitta dem? Är det inte bara lättare att skriva ”Drakskatten är sedan länge försvunnen”?

Kan någon stilla min nyfikenhet och förklara vad det finns för äventyrskonstruktionsteoretiskt motiv bakom denna form av överflödig information?

—

Ursprungligt inlägg.

Best of wrnu: Mitt hjärta slår för dig

9 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder, nörd Taggad med , , , , , , 22 februari 2009 @ 1:27

I dag i ”Best of wrnu”: Vampyrer och dansband. Don’t miss it!

—

Jag sitter här funderar på att köra lite vampyrrollspel med Solar System som regelsystem. Skulle behöva hjälp att hitta på lite crunch. Men först lite allmän info:

Kampanjens namn: Mitt hjärta slår för dig.

Tema: Gothic folkhem. Dansband by Night. Alla talar hälsingemål.

Vad man spelar: Vampyrer i svensk småstad.

Stämning: Dansbandskväll på Högslogen utanför Hudiksvall. Hembränt och Schweppes i baksätet på en gammal Volvo. En något för tight läderkjol. En man i randig skjorta och mustasch äger dansgolvet. Kaj och Lotta hånglar bredvid ciggautomaten. Sångerskan i Dallaz vinglar till på scenen. Ute på parkeringen spelar någon Scooter på en vansinnigt dyr bilstero. Två unga tjejer skrattar hysteriskt. Bakom scenen sitter Jonas nedsjunken i en skabbig läderfotölj och låter den blonda ynglingen i truckerkeps bita honom på insidan av låret och dricka hans blod.

Inspiration: True blood (tv), Anne Rice (böcker), Vampire the Masquerade (rpg), Rallybrudar (film), Dansbandskampen (tv), Black Jack (film), Låt den rätte komma in (bok), Sveriges bästa dansband vol 11 (cd), Livet är en schlager (film).

Det jag först och främst skulle behöva lite hjälp med är secrets. Jag utgår från att alla vampyrer har en secret som heter, typ, ”Vampyr”. I den innefattas alla egenheter som alla vampyrer har, nämligen:

Vad? Kan inte komma i närheten av havtorn.
Varför? Därför att vampyrer måste vara jättekänsliga för någonting, men vitlök är för uppenbart. Havtorn är tillräckligt vanlig (trendigaste frukten 2008) för att kunna ställa till problem för rollpersonerna, men inte så vanlig att rp inte ens kan gå in på kvartersbutiken. I östeuropeisk folklore har havtorn dessutom traditionellt samma effekt som vitlök mot vampyrer. Så det finns prejudikat.

Vad? Tar skada av silver.
Varför? Tvingar rollpersonerna att ständigt vara vaksamma. Skaka hand med någon som har en silverring? Inte en bra idé. Kan skapa en känsla av fara även i helt vardagliga situationer.

Vad? Måste bli inbjuden för att kunna kliva in i en människas bostad. Efter att ha blivit inbjuden kan vampyren komma och gå som hon vill.
Varför? Skapar situationer där människor har överhanden gentemot vampyrer. Kan ge upphov till intressanta scener. Visar dessutom väldigt starkt att vampyrer är något annat än människor med huggtänder. De står utanför. Isolerade.

Vad? Är snabbare, starkare, stryktåligare och har bättre sinnen än människor.
Varför? Därför att det är häftigt.

Vad? Kan bara dödas av en påle genom hjärtat, av solljus, silvervapen, eller genom att halshuggas och begravas i en korsning. All annan skada gör förvisso vampyren illa, men dödar den inte.
Varför? Därför att jag inte gillar när rollpersoner dör för lätt. Nu krävs det en fiende som vet vad hon sysslar med, alternativt ovanligt klumpiga spelare, för att en rp ska stryka med. Får vampyren dödligt mycket fysisk skada på annat sätt, faller hon i dvala. Det krävs blod för att komma ur dvalan.

Vad? Vampyrblod helar människor och gör dem tillfälligt starkare. Det skapar även ett band mellan vampyren och människan.
Varför? Kan leda till intressanta förhållanden mellan vampyrer och människor.

Hur skildrar man dessa förmågor på bästa sätt i Solar System? Vissa saker behöver egentligen inte regler, som att behöva bli inbjuden till ett hem.

Alla åsikter och idéer är välkomna!

(Mitt hjärta slår för dig är för övrigt en låt med Kikki Danielsson.)

—

Ursprunglig tråd.

Best of wrnu: Vi vandrar vidare

1 kommentar Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder, nörd Taggad med , , , , , , , , 8 februari 2009 @ 1:01

”Best of wrnu” fortsätter. Här med ytterligare en av mina löskokta idéer som det aldrig blev något av med.

–

Om jag någonsin gjorde ett rollspel skulle det vara ett mytiskt luffarrollspel med (arbets)titeln ”Vi vandrar vidare”. Vägen till Klockrike mixat med Hellblazer (eller kanske bara Mad Hettie) och kanske en smula illasinnad Steampunk.

Alla karaktärer har sex egenskaper. 3 positiva och 3 destruktiva. De heter:
Tro – ???
Hopp – ???
Kärlek – Hat

Tro handlar om religiös tro. Gud och allt sånt. Har man hög Tro är man Herrens gunstling, men samtidigt ett attraktivt byte för Järnvägsdjävulen och andra ondingar.

Hopp är mer allmän livsglädje, positivitet och ”go”. Viljan att vandra ”bara en krök i vägen till” eller ”vi kollar bara vad som finns bakom nästa kulle, sen vilar vi”.

De är liksom motsatser, fast inte riktigt. Kontraster, mera. Har inte kommit på namn på alla än. Förmodligen kommer man ha något värde i dem som på något sett spelar roll när man rullar tärningar.

Eller inte. Kanske fungerar Tro/Hopp/Kärlek som typ hitpoints. Eller som en resurspool. Man har t.ex. 7 i Kärlek. Så bränner man två poäng och har bara 5. Så har man blivit en mindre kärleksfull person. Eller så får man mer genom att använda dem. Bränner två, lyckas, får tillbaka 4.

Men i städerna är det jobbigt. Mina drömmars stad-jobbigt. Där lär både tro och hopp ryka i rasande takt. Typ Glamour/Banality i Changeling.

Och har man mycket kärlek är man ett prima mål för de kärleksslukande häxorna i vildmarken, kvarlevor från hedniska tider och förbannade av både gamla och nya gudar.

Om någon av resurspoolerna når noll så är det kört. Då är man en viljelös, känslolös drönare. Får jobba i en fabrik istället för att vandra fritt på landets vägar. Ja. Så kan det gå.

Och givetvis skall det finnas luffartecken! Magiska luffartecken till och med, för den som är lagd åt det hållet.

–

Ursprunglig tråd.

Best of wrnu: Epitet

1 kommentar Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder, nörd Taggad med , , , , , , , , , 4 februari 2009 @ 2:01

”Best of wrnu” — mina ”bästa” inlägg från www.rollspel.nu — tycks ha blivit stället där jag återpostar mina gamla idéer som det aldrig blev något av med. Här kommer ytterligare en. Skoj!

—

Jag har tänkt på det här med epitet och smeknamn och kommit fram till att det är rätt kowlt.

I Joe Abercrombies fantastiska böcker The blade itself och Before they are hanged finns det en kultur av hårda män från norr som gör skillnad på ”named men” och vanliga snubbar. ”Named men” är personer som fått ett epitet eller smeknamn och som är känd över hela norden för sina handlingar – och speciellt då handlingar som är kopplade till smeknamnet. De kan heta t.ex. Logen Ninefingers, The Dogman eller Black Dow. ”Named men” sitter närmast hövdingen vid långbordet och är allmänt folk man inte vill mucka med.

Man blir en ”named man” genom att utmärka sig som en bad-ass motherfucker. Men det talas även om ”naming wounds”. Om man får ena handen avhuggen i strid kanske man blir kallad Kalle Enhand (eller varför inte ”Stumpen”).

I Abercrombies böcker är det mest krigare som får epitet (även om en snubbe kallas ”The Weakest” för han är den svagaste och fegaste av alla). Det går ju att ta det hela även utanför stridens arena. I Fogelströms Mina drömmars stad har vi ju Tummen, men även Gule Lars (tror det var Lars). Inga krigare någon av dem. Tummen saknade en tumme och Gule Lars var en guling som jobbat trots att det var strejk.

Min tanke är denna: Om jag någonsin skriver ett rollspel så ska epitet och smeknamn vara en del av systemet. Lite som aspects och fate-points i Spirit of the Century. Men, och här är grejen, när man skapar sin karaktär väljer spelaren det smeknamn karaktären kommer att få. Man har alltså inte ett smeknamn från början utan får ett under spelets gång. Sedan är det spelaren och spelledarens uppgift att se till att rollpersonen verkligen får det valda smeknamnet på ett lämpligt sätt.

Smeknamnet eller epitetet blir därmed en jäkligt stark signal till sl och andra spelare om vad jag spelar för sorts rollperson. Om jag spelar Gustaf Nord, som en dag kommer att bli känd som Slaktar-Gustaf, så säger det rätt mycket om vad jag väntar mig av spelet. Samma sak om min jag valt framtida smeknamn som Jarl den sjuke, Kamrern eller Svinspättaren.

—

Ursprungligt inlägg.

Best of wrnu: I natt jag drömde någonting jag aldrig drömt förrut…

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i gamla synder Taggad med , , , , , 28 januari 2009 @ 1:30

I dag inleds en ny återkommande ”feature” här på piruett.se: Best of wrnu. Det är här jag återpublicerar mina ”bästa” inlägg från forumet på www.rollspel.nu. Ett forum där jag varit mer eller mindre aktiv de senaste 9-10 åren.

(Ja, jag är pinsamt lat.)

I nov 2006 drömde jag en förbannat konstig dröm. Jag skrev ner den, och nu är det dags att visa upp den för världen (igen). Enjoy,

—

I en liten by på landet bodde en familj. En vanligt, alldaglig, landsortsfamilj som drev en bondgård. Pappa, mamma, två unga barn och kanske några hundrar som sprang som yrväder över tomten. Grannsämjan var fantastiskt, och folket i de närliggande gårdarna hälsade ofta på varandra och hade kalas.

Lite Barnen i Bullebyn-idyll, helt enkelt.

Och så blev modern i familjen gravid igen. Alla blev jätteglada — nu skulle Anton och Svea få den där lillebrorsan/systern de ständigt tjatade om.

Men något var fel. Till en början var det bara småsaker, som att hundarna undvek den gravida mamman, att småbarnen hade mardrömmar, och att tre av kossorna dog oförklarligt. Men någon månad in i graviditeten började mamman förändras — både fysiskt och psykiskt.

Hon blev argsinnt och våldsam. Svor och förbannade alla omkring sig. Hotade barnen och slog ihjäl en av hundarna med en spade. Samtidigt började kvinnan förvridas. Hennes ansikte blev allt mer omänskligt, hon blev större, starkare och började anta groteska proportioner.

För varje vecka som gick blev det bara värre. Pappan vågade inte längre sova i samma rum som henne, livrädd för att hon skulle göra något medan han sov. Till slut flyttade han in hos en granne med barnen.

När mitt drömjag anlände till byn ”för att reda ut saker och ting”, var mamman ett monster. Hon såg ut som bergstrollet i Sagan om Ringen, fast med en del cthulhu-drag. Hon var stor och muskulös, med slemmig grå hy. Hennes händer var enorma men hade bara tre långa fingrar. Hon satte skräck i hela byn, hade dödat nästan alla boskap och rövat bort och ätit upp en av granndöttrarna.

Exakt hur mitt drömjag hade tänkt lösa situationen fick jag aldrig reda på. Händelseförloppet avbröts lite när min kompis Olof, i drömmen, dök upp och skrek ”DET HÄR ÄR PRECIS SOM I RIKET 2!!”

Många frågor kvarstår: Varför blev mamman ett monster? Går det att göra henne normal igen? Hur besegrar man monstret? Vilka stats har hon?

Synd att Jordan aldrig blev modedesigner

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , , 13 januari 2008 @ 12:28

Så här tyckte jag om salige Robert Jordans Crossroads of twilight den 3 mars 2003:

51tycahke8l.jpgÄr det bara jag som blivit äldre eller har Robert Jordan tappat stinget helt? Läste just klart den senaste Wheel of Time-boken, Crossroads of Twilight, och, ärligt talat, den sög hårt.

Min kritik kan sammanfattas som följer: Ingenting hände!

Seriöst. Handlingen rör sig framåt så förbannat långsamt att jag tror jag blir galen. Nästan 700 sidor och inte en enda liten intrig klaras upp, inte en enda konflikt löses … ingenting av intresse händer överhuvudtaget. Jordan tillbringar mer tid med att beskriva byxknapparna på varenda jäkla liten karaktär som dyker upp, än med att berätta en historia.

Jag började läsa Jordan när jag gick i högstadiet. Det är väl en dryga 10 år sedan nu. Känns som om han borde ta sig i kragen och avsluta sin förbannade ***** serie snart. Det, eller sadla om och bli modedesigner.

Totalt mörker i Star Wars universum

2 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i film etc Taggad med , , , , , 11 januari 2008 @ 12:12

Så här tyckte jag om Star Wars Episod III: Mörkrets hämnd direkt efter premiären:

sith1.jpgDen nya Star Wars-rullen är dålig. Det är bara så jag kan sammanfatta mitt intryck efter att ha varit på midnattvisningen här i Lund. Dålig. Hur kan en så, i teorin, bra story göras till en så kass film? Obegränsade resurser är tydligen inte en kur för obegränsad inkompetens. Mörkrets Hämnd har en disposition vars like jag aldrig skådat. Det finns ingen känsla av tid i filmen. Alla planeter tycks ligga fem minuter ifrån varandra. Strider verkar pågå i dagar. Flera månader kan ha gått från ett klipp till ett annat. Eller bara några sekunder. Det går inte att avgöra.

Men det sorgligaste är att filmen aldrig blir spännande. Det fanns inte en enda scen som fick mig att ens närma mig ett ”wow”. Lucas drar på med det tunga artilleriet från scen 1. Lasersvärdsdueller i mängder, rymdstrider och explosioner. Vilket innebär att filmen hela tiden måste överträffa sig själv. Det räcker inte med ett lasersvärd. Nej det måste vara två, tre, ja varför inte fyra? Hur överträffar man en strid på ett ”sjunkande” rymdskepp? Jo, varför inte slänga in en hel planet av lava och eld? Allting stegras, för att till slut bli löjligt.

Och så mycket var löjligt i filmen. Hela sekvensen där Anakin blir Vader sänkte filmen flera steg. Så corny! Så fjantigt! Så löjligt frankenstein. En scen som borde varit storslagen och förskräcklig blev till en fars. En parodi av sig själv. Samma sak med nästan allting Kejsaren var med i. Helt plötsligt trodde jag att jag satt och såg en sjunde klassens zombierulle.

Sen är filmen fylld av helt onödiga scener, vilket inte direkt gör den mer väldisponerad. Av någon anledning tyckte Lucas det var smart att slänga in Chewie och en massa wookies. De tillförde nada till filmen. Samma sak med ett flertal ”actionscener”. De var för många, höll på för länge och gav ingenting.

Star Wars Episod III – Mörkrets hämnd är alltså en dålig film. Det enda som var bra var specialeffekterna, och inte ens alla dem. Filmen präglas av en usel berättarteknik, med scener som följer varandra utan någon större eftertanke. Uselt. En besvikelse.

Deckarinslagen sabbar THUD!

0 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i saker jag läser Taggad med , , , , , 10 januari 2008 @ 12:01

thud.jpgTerry Pratchetts THUD! handlar om Sam Vimes och stadsvakten. Jag tänker inte beskriva handlingen, för det är det mest meningslösa man kan göra i en recension. Vill ni veta, läs.

Jag blev en aning besviken på THUD! Pratchett får mig inte längre att skratta. Småle, ibland, och kanske ge ifrån mig en och annan igenkännande fnysning. Men inte skratta. Det är tråkigt.

Som tidigare nämnts har Pratchetts böcker blivit mer satiriska och samhällskritiska de senaste 5-6 åren. Så även i THUD! Temat för dagen är krig och rasmotsättningar, och det krävs inte mycket fantasi för att se Israel-Palestinakonfliken bakom dvärgarna och trollens Koom Valley.

Även Da Vinci-koden får sig en känga.

THUD! innehåller tyvärr en av Pratchetts mer olyckliga tekniker. Vem-begick-brottet? Deckaren. Pratchett är inte en bra deckarförfattare och det är synd att han så ofta fokuserar sina böcker på just kriminalutredningar (även om det är naturligt i böckerna om stadsvakten). Han har den dåliga vanan att inte ge läsaren en chans att själv lista ut vad som pågår. När jag läser en deckare vill jag gärna tro att det är möjligt att lista ut mördaren i förväg. Det går inte i THUD! där läsaren helt enkelt inte får tillräckligt med info.

Men i slutänden är det ju ändå en Pratchett-bok vi snackar om. Pratchett är som sex, rätt bra även när det är dåligt. Man känner ingen det mesta i form av karaktärer, platser och skämt. Och det är tyvärr så att det är de gamla bekanta sakerna som fortfarande är mest intressanta och roligast. Jag tar Carrot före vampyrfotografen Otto alla gånger.

(Detta inlägg postades på rollspel.nu 2005-09.30).

Läs äldre poster

Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress