Tagg science fiction

Vila i frid, Douglas Adams

Alltså det här med att skriva fortsättningar på döda författares böcker. Jag är skeptisk. Eoin Colfer har skrivit And another thing som är den sjätte boken i salige Douglas Adams Liftarens guide-serie.

Det är inte en särskilt bra bok med några mått mätt. Den känns inte direkt ”Adamsk”. Den förhåller sig typ till Liftaren som Bored of the rings förhåller sig till Sagan om ringen. Fast omedvetet. (Troligen.)

En omedveten parodi av något som redan från början är en parodi … funkar inte. Det är som när filmen Scary video paroderade Scary movie som paroderade Scream som paroderade skräckfilmer i allmänhet. Det funkar inte. Det är inte roligt. Det är inte intressant. Det är bara meningslöst.

Strunta i And another thing. Läs om de första böckerna istället.

Några sköna garv i all enkelhet

77210John Scalzis Agent to the stars gav mig två rejäla garv. Två maggarv på 300+ sidor. Inte så bra statistik, va? Eller? Hur ofta garvar man högt och smärtfyllt åt en bok? Kanske är det bra ändå.

Agent handlar om en Hollywoodagent (en sån som fixar jobb åt skådisar, inte James Bond) som blir anlitad av ett crème brûlé-liknande alienfolk för att ”lansera” deras första kontakt med mänskligheten. Ett inte helt enkelt uppdrag – särskilt inte när agenten, Thomas Stein, även har sina vanliga galna hollywoodstjärnor att ta hand om. Plus kändispressen. Och en ganska krävande chef. Och så var det den där hemliga förälskelsen med sekreteraren.

Thomas Stein är en upptagen man, och det är ganska roligt att läsa om honom och hans äventyr. Det är underhållande nästan jämt, utom kanske i det aningen för utdragna slutet av boken.

Det är ingen hemlighet att jag gillar John Scalzi. Eller i alla fall hans böcker – som person har jag ingen aning. Hans blogg är i och för sig ganska underhållande … men för att återgå till ämnet så gillar jag fortfarande hans böcker, även efter att ha läst Agent to the stars. Han lär inte vinna några nobelpris, men om man är ute efter bra, lättsam sci-fi så finns det avsevärt sämre författare att tolka på.

Extra pluspoäng blir det för det fina omslaget. Mycket finare än originalutgåvans … lite fula … version. Romanen släpptes faktiskt som en gratis ebok redan 1997, och kom inbunden (med fult omslag) 2005. Den här versionen är något uppdaterad, i alla fall när det gäller de popkulturella referenserna. Bland annat så nämns Lindsey Lohans existens och Heath Ledgers död – knappast något som fanns med 97.

Bra bok. Men alla hans andra böcker är bättre.

Cory Doctorows ”Makers” får mig att vilja byta livsstil

86875Varje gång jag läser en bok av Cory Doctorow så vill jag formatera om datorn och installera Linux. Samt öppna mitt wifi-nätverk, bygga saker av skräp, bli freegan och köpa allt secondhand.

Han är jävligt ideologisk, Cory, och jäkligt bra på övertyga med sina böcker. Det är tydligt att han tror på vad han skriver, att han är en riktig idealist och att han drömmer om en bättre värld. Gärna en bättre värld som nås utan storföretag, med öppen teknik och utan copyright. Han tror på tekniken, att den kan göra underverk om vi bara tillåter den. Om vi inte är rädda för den.

Jag tror att Cory är kär i teknik, i uppfinningar, i mjukvara och allt som går att göra med dem. Framför allt i vad vi kan göra med dem om vi inte tvingas använda sånt som tillverkarna låser – typ den MacBook Pro som jag skriver på just nu.

Hans budskap är att varje pryl vi köper som vi inte kan göra vad vi vill med är en bit av vårt hem som ägs av någon annan. Apple, Sony, Microsoft eller vad du nu vill. Han menar att det är att som köpa en skruvmejsel som du bara får skruva med. Du får inte använda den för att öppna burkar, använda skaftet som en hammare, sprätta upp tejp eller något annat av alla de grejer man kan använda en skruvmejsel till. Du får bara använda den till att skruva med.

På det stora hela håller jag med Doctorow (speciellt just efter att jag läst en av hans böcker). Han kanske är lite för mycket stora-företag-är-alltid-onda för min smak, och kan vara en smula evangeliserande emellanåt, men han har en hel del goda poänger.

Makers utspelar sig, liksom de flesta av Corys böcker, i en nära framtid. Typ 2020-talet. Världen är ungefär som den är nu. Ipoddarna är mindre och internet snabbare, men på det stora hela är det inte så mycket som hänt. Sånt gillar jag.

Det är svårt att berätta om bokens handling utan att avslöja för mycket, så jag nöjer mig med att skriva att den handlar om två uppfinnare, en bloggare och några ”suits” som råkar uppfinna ett nytt ekonomiskt system och lite andra crazy grejer. Det finns massor av coola idéer överallt, och handlingen håller hela vägen till slutet. Mycket trevligt.

Just det, har man läst Doctorow tidigare så kommer man känna igen en hel del grejer i boken. Förälskelsen i Disney och Disney World; fascinationen med hemlösa; intresset för alternativa livsstilar. Klassiskt Doctorow kan man säga.

Mutant Quest

ulvriket… är inte namnet på ett nytt häftigt rollspel, utan känslan jag har efter att ha läst Ulvriket: Den längsta marschen till Mutant: Undergångens arvtagare.

”Mutant Quest”. Ulvriket påminner mycket om de klassiska peka-och-klicka-spelen från Sierra: King’s Quest, Space Quest, Police Quest, Quest for Glory med flera. Spel som gjorde min ungdom så mycket bättre.

(Spoliers, varning, spoilers.)

Upplägget är tudelat. Först kommer en sorts introduktion, där huvudpersonen hamnar i flera dramatiska situationer och sakta men säkert börjar ana att något större är i görningen. I Ulvriket består denna del av att rollpersonerna – lojala soldater i Ulvrikets armé – möter ett övermäktigt militärt hot (Babarerna) i flera bataljer men efter hand inser att det egentliga hotet mot nationen kommer från annat håll.

Därefter kommer huvuddelen av berättelsen: Huvudpersonerna måste klara flera stycken olika, och egentligen orelaterade, uppdrag. Hitta de tre kungajuvelerna, hitta grejerna som kan förstöra Stjärndetonatorn, upptäck de kryptiska ledtrådarna som leder till mördaren. Ulvriket låter rollpersonerna ge sig ut på flera olika uppdrag för att hitta eller åstadkomma saker som kan försvaga en superdupermördarrobot från forntiden som regimen är på väg att återuppväcka.

Detta har både fördelar och nackdelar. Fördelarna är att det öppnar för många olika miljöer och teman. Variation. Tyvärr är det inte så stor skillnad mellan Ulvrikets olika delar – ofta handlar det om att medelst våld ta sig in på områden som inte uppmuntrar besökare. Den främsta nackdelen är att äventyret är låst, begränsat. Vad händer om spelarna, till exempel, inte har någon lust att leta efter robotdödarsaker och istället väljer att, säg, försöka lönnmörda de personer som är ansvariga för att vilja väcka roboten till liv? Pang så kan man lägga Ulvriket på hyllan, boken blir värdelös.

Kampanjen – för Ulvriket: Den längsta marschen är en ganska lång sådan – är styrd som fan. Avviker man från det skrivna materialet så kan man säga bye bye. Därför kan det vara en bra idé att som spelledare snacka ihop sig med sina spelare innan man kör igång. Så att de fattar att kampanjen handlar om att samla ihop quest-items, inte att något annat.

Ser man till det språkliga så håller boken ganska hög kvalitet. Aningen fler stavfel än man brukar vänta sig av Järnringen, men det kanske beror på att boken stressades ut. Jag vet inte. Användandet av prefixet ”forn-” är lite överdrivet. Det känns som att det dyker upp en gång per stycke. Fornstark. Fornmäktig. Fornsnabb. Fornkrafig. Etc. Det räcker! Samma sak med de lustiga namnen. Alla namn behöver inte ha z i sig, eller anspela på något bekant som ”Datzun”. Lite för mycket dåligt ordvitsande, tack så mycket. (Märk väl, jag gillar ordvitsar.)

Jag tror inte att jag någonsin kommer att spelleda Ulvriket. Kampanjen är lite för mycket Rod of seven parts för att kännas fräsch. Lite för järnvägad. Och egentligen inte tillräckligt originell eller spännande för att uppväga sina nackdelar.

Jag gillar Ender’s game, men vågar jag läsa fortsättningen?

endersgameEnder’s game var ju riktigt bra. Kanske aningen förutsägbar på slutet, men det gjorde inte så mycket. Välskriven, spännande, gripande historia. Huvudperson man bryr sig om. Skön värld. Mystiska aliens. Jag gillar.

Nu är bara frågan: Är det värt att läsa fortsättningen? Ender’s game känns ju som en skön avslutat historia (med bra slut). Sabbar jag det om jag läser de följande fem (?) böckerna?

Råd uppskattas.

Annat jag undrar över är vad den där stämpeln ”Author’s definitive edition” betyder. Hur mycket har den kära Card skrivit om sin bok? (Det kanske står i förordet, men vem fan orkar läsa förord?)

Dollhouse: Inte så bra

Nu har jag sett första säsongen av Joss Whedons nya tv-serie Dollhouse.

Den var sådär.

Det första problemet är att de första 6 avsnitten (av 12) går på tomgång. Det händer liksom ingenting spännande. Det är först efter halva säsongen, och 6×40 minuter av ens liv, som showen börjar leverera. Hur man än ser på saken så är det en ganska stor nackdel för en tv-serie.

Det andra problemet är det näst sista avsnittet är avsevärt mycket mer wowigt än det sista. Avslutningen lämnar en hel del att önska; jag väntade in i det sista på en fet twist. Förgäves.

Det tredje problemet är att det är något för mycket urringning i rutan. Okej, det är väl inte ett problem som så, men ibland känns det som att kameramannen anstränger sig väl mycket för att hitta vinklar som är lite snett uppifrån. Inte så sexigt, det ger mest ett sleazy intryck.

Det fjärde problemet är egentligen samma som nr 3. Stundom får jag intrycket att seriens skapare är mer intresserad av att visa upp huvudpersonen – spelad av Eliza Dushku – i olika sexiga/kinky outfits än av att berätta en engagerande historia. Ja ja, jag fattar det här med att hon är en ”docka”, men ändå.

Det femte problemet är jag inte längtar till säsong 2. Det räcker gott så här. Inga av de mysterier eller frågetecken som finns kvar är tillräckliga för att göra mig sugen på mer. Jag är inte heller så intresserad av vad framtiden har i sitt sköte för huvudpersonerna. Sorry.

Black man

Just det, jag har ju glömt att säga att Richard Morgans ”Black man” är asbra. Kanske inte lika bra som ”The steel remains” men ändå. Bra. Hård politisk post-cyberpunk. Man blir inte besviken.

Herrsatansjävlar!

Fyfanjagtrojagdör!

Jag säger som ExtraLife: Bioware borde ha gjort episod 1-3.

”Blodsmak” ger mersmak

blodsmakJag köpte Henrik Örnebrings Blodsmak: Ett fall för Sennja Maler av ren nyfikenhet, utan några som helst förväntningar. Eller, okej, om jag ska vara riktigt ärligt så trodde jag att boken skulle suga torskofant. Böcker baserade på rollspel brukar sällan vara några större upplevelser.

Men gissa om min förvåning när jag upptäckte att Blodsmak var en riktigt underhållande bok. Snabbläst, rolig, småspännande och fylld av skön Mutant-slang. (Jag gillar Mutant-slang.)

Det är ju alltså så att Blodsmak utspelar sig i samma galna postapokalyptiska framtid som det svenska rollspelet Mutant: Undergångens arvtagare, närmare bestämt i stadsstaten Göborg.

Handlingen är en deckarhistoria där privatdetektiven (eller ”privatsnoken”, som det heter i boken) Sennja Maler tar sig an att spionera på en misstänkt otrogen make. Komplikationer uppstår, kan man säga. Det är en enkel story, bitvis lite väl förutsägbar, men den är väl genomförd. Språket är rappt — även om Örnebring inte är en hejare på dialoger, och att han ibland går ner sig i alldeles för detaljerade beskrivningar av hur folk slåss — och handlingens vändningar är många, så läsaren hinner knappast bli uttråkad.

Huvudpersonen Sennja är en muterad människa med huggtänder och superkänsliga sinnen. Hon är en tämligen stereotyp detektiv: hon har ett kontor där hon tar emot sina klienter, hon sätter jobbet framför allt, hon har kontakter överallt, och hon har ett problematisk kan-det-vara-kärlek?-förhållande till sin kompis värdshusvärden. Det antyds ett märkvärdigt förflutet, men jag är tveksam till om vi någonsin kommer att få veta mer om den eftersom … tja … jag är tveksam till om det över huvud taget kommer släppas fler böcker om Sennja. Vilket är jäkligt synd.

Man läser dock inte Blodsmak för de nyanserade personskildrningarna, man läser den för att få 295 sidor action och humor. Så gå och köp. 59 spänn har du väl råd med, kristider eller ej?

Sju bevis på att Neotech 1 inte har åldrats med värdighet

Det svenska cyberpunkrollspelet Neotech släpptes i sin första version 1993. Det är 16 år sedan. Känns kanske inte så avlägset kan man tycka. Men tro mig: 1993 var en annan värld. Det finns få saker som blir daterade snabbare än näraframtidsvisioner (spelet är tänkt att utspela sig år 2051).

Här är 7 tecken på att Neotech, tja, publicerades för 16 år sedan.

7. Subkulturerna som gick upp i rökneotech1

Hiphopare? Emo? Brat? Nej, i Neotechs framtid existerar inget sådant. Där går de flesta klädda i ”jeans och tröja/skjorta”. Uniformer och läderklädsel av olika slag tycks vara de två största subkulturerna 2051.  Är man lite alternativ så glider man runt halvnaken, i mjukisbrallor eller klär sig som en hippie

Det känns dessutom väldigt 1993 att man ska slumpa fram sin rollpersons klädstil.

6. Money money moneyneotechpengar

Finns det något som är karaktäristisk för 90-talets cyberpunk så är det att valutor har fått nya namn. Men ärligt talat, vilken riskbank med självrespekt skulle kalla sina stålarsh för ”Q-francs” eller ”Neo-Yen” (som dessutom verkligen är en klyscha — fanns det inte Neo-Yen i Neuromancer?).

Den skandinaviska kronan är också en rolig historia. I framtiden har tydligen alla skandinaviska länder gått ihop till en stor federation. Woho! Skandinavismen lever! Eller något.

5. Min tv är mindre än din tvneotechtv

År 2051 har utvecklingen av tv-apparater regraderat till 2002 års nivå. Bara det att det finns regelrätta tv-apparater om 40 år känns inte helt sannolikt. Och för att göra det ännu värre så finns det en lång lång lång lista med massor och åter massor av olika tv-kanaler man kan — så klart — slumpa fram med en tärningskombination.

4. Klor är cooltneotechklor

I Neotechs värld finns det cybernetik, alltså olika typer av avancerad teknologi som opereras in i människokroppen. Även om detta blir möjligt i framtiden så tror jag aldrig aldrig att vi kommer att få se fungerande Wolverine-klor. Seriöst, de skulle slitas bort vid första hugget.

Vad är det med klor och 90-talet egentligen? Allting hade klor 1991-1997.

3. Amerikas förskingrade staterneotechkarta

Att USA splittras är nog en av de vanligaste framtidsscenarierna man kan stöta på just nu. Men 2051 har landet splittrats lite väl finkornigt. Utah som en egen nation? Kom igen, liksom, Första Mormonska Teokratin eller vad?

2. Obama vem?neotech2009

Att det fortfarande skulle vara konflikter i Afrika 2009 var nog inte svårt att gissa ens 1993. I övrigt låter jag texten stå för sig själv.

1. Vi kan inte komprimera filer i framtidenneotechcd

Publiceras utan kommentar.

Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress