Minirecension: Enkel biljett till nattens ände

Johan Frick, “Enkel biljett till nattens ände”
NOVELLSAMLING. Svensk sci-fi med fransk touch. Välskriven och originell. Har man det minsta intresse för sci-fi ska man läsa den här boken. Det tog ett tag innan jag fattade att det inte var en roman jag hade i handen, men tack och lov var novellerna sammanlänkade. (Trogna piruettläsare är bekanta med min aversion mot novellsamlingar.)

En blek skildring av en rymdstation

coriolos_romanCoriolis var, och kommer snart återigen att vara, ett svenskt science fiction-rollspel. Mattias Lilja var en av spelets skapare, och hans roman Coriolis: The dark between the stars utspelar sig i samma universum.

Vilket universum är det, kan man undra. Jag ska vara öppen med att jag aldrig varit ett engagerat fan av Coriolis och att jag inte läst något annat än grundregelboken, och det var när den först släpptes 2008. Min förkunskap om universat är ungefär att Coriolis är en rymdstation och att kulturen är typ lite åt mellanöstern-hållet.

Kanske skulle jag behövt fler nycklar än så, för The dark between the stars gav mig verkligen inget grepp om hur världen ser ut eller fungerar.

Berättelsen är i grunden en deckargåta (vad är grejen med svensk rollspelsfiktion och deckare, egentligen?). Huvudpersonen anländer till rymdstationen Coriolis på jakt efter sin pappa, som snart visar sig vara mördad. Vem ligger bakom? Varför? Vem var pappan egentligen?

Två problem uppstår direkt. För det första: Berättelsens perspektiv tillåter minimalt av worldbuilding. En hel del namn på föremål, organisationer och fenomen nämns boken igenom, men man får dem aldrig förklarade för sig. Man förstår inte hur de passar in i världen, eller vad deras roll är. Själva settingens premiss blir aldrig tydlig.

För det andra: Karaktärerna känns platta och utbytbara. Berättelsens perspektiv skiftar mellan flera olika personer, men alla är likadana. Alla har samma röst, skrivs med samma språk, och det krävs mer än olika namn för att skapa unika karaktärer.

Resultatet blir en roman som är näst intill omöjlig att engagera sig i. Flera gången upptäckte jag att jag inte riktigt förstod vad som pågick, varför karaktärerna betedde sig som de gjorde eller vad som stod på spel. Och vad som var än värre, när jag lyckades lista ut vad en viss scen gick ut på så brydde jag mig inte nämnvärt. Jag blev rent utsagt uttråkad.

Jag uppskattar verkligen ambitionen att skriva en rollspelroman, men i fallet Coriolis: The dark between the stars så funkar det tyvärr inte. Förmodligen krävs det att man är en hårdkokt Coriolis-fanboy för att man ska få ut något av den. För oss andra blir det mest en blek skildring av en rymdstation.

Coriolis: Främlingar i en hiss

Disney - Service Elevator Detail

Jag har aldrig spelat Coriolis. Faktum är att jag sällan spelat science fiction-rollspel alls, inte sedan Mutant Chronicles. När Coriolis släpptes, när det nu var, var jag dock ganska sugen på att spelleda ett enkelt, actionfyllt äventyr ombord på ett stort rymdskepp. Det blev så klart aldrig av att vi spelade det, men här är resultatet:

Främlingar i en hiss

Ett miniäventyr till Coriolis.

Spelstart

Några främlingar går av en slump in i samma hiss på en lyxig rymdkryssare på väg till Coriolis. De känner inte varandra, och de har olika anledningar till vara på skeppet.

Medan de står i hissen och väntar på sitt våningsplan så skakar hela skeppet till och hissen fastnar. Elen går och ljuset slocknar. Efter några sekunder slås nödgeneratorn på och ett svagt grönt sken lyser upp hissen.

Ett larm börjar tjuta någonstans långt borta.

Mayday!

När rollpersonerna lyckats ta sig ut ur hissen ser de att hela skeppet verkar gå på reservkraft. Grön nödbelysning är på, säkerhetsdörrar har åkt igen (och krossat en vakt på köpet). Vakten har ett passerkort, en batong och en trasig komlänk.

Det är uppenbart att skeppet är svårt skadat. En automatiserad högtalarröst ropar ut olika varningsmeddelanden med jämna mellanrum.

Rollpersonerna måste nu rädda sig undan skeppsbrott-i-rymden-döden. De kan till exempel försöka ta sig till flyktkapslarna, till kaptensbryggan eller något annat. Det går t.ex. att rigga om rymdskeppets drivkärna till en stasiskub, om någon har den kompetensen. Alla idéer är bra idéer.

Ingen av rollpersonerna har sina vapen med sig. De, liksom all andra passagerares vapen, är i förvar hos skeppets säkerhetsofficer. Däremot har de varsin karta över skeppet (med shopping och restauranger noga markerade) och en liten broschyr med information om skeppet och resan.

Hinder på vägen

Låsta dörrar, datorsystem som måste hackas, panikslagna resenärer, strukturella skador på skeppet, stora hål med blinkande lampor, skjutglada vakter.

Vad har hänt?

Rymdkryssaren träffades av en asteroid. Men ett gäng rymdpirater och slavhandlare tar tillfället i akt och bordar. De låg på lur för rymdkryssaren ändå – de är hyrda för att fånga en av rollpersonerna.

Fantasyförfattaren är döende

Det finns en allt starkare trend inom genrelittarur som scifi och fantasy: Nedmonteringen av författaren, eller i alla fall en rörelse bort från föreställningen om författaren som geni.

Tre exempel:

  1. Tidigare i år släpptes den 14:e och sista delen i fantasyförfattaren Robert Jordans mastodontföljetång The wheel of time. Han började skriva den 1990 – och dog 2007. De sista tre delarna fick en annan snubbe knåpa ihop.
  2. Frank Herbert, mest känd för scifi-klassikern Dune, avled 1983 – men det ges fortfarande ut nya ”Dune”-böcker. Sedan 1999 skriver Franks son, Brian Herbert, romaner i sin pappas påhittade universum. Han får hjälp av romanmaskinen Kevin J Anderson.
  3. Kultförfattaren Terry Pratchett har skrivit nästan 40 fantasyromaner som utspelar sig i den absurda Skivvärlden. I augusti 2007 diagnostiserades Pratchett med alzheimers, och i november i fjol meddelades att hans dotter, Rhianna Pratchett, kommer att fortsätta skriva ”Discworld”-böcker när Terry inte längre är kapabel (ganska snart av allt att döma, varje ny bok riskerar att bli hans sista).

Vi snackar om en allt mer öppen attityd att litteratur är en produkt. Vem som skriver är ointressant så länge produkten fortsätter sälja. En återgång till den författarsyn som rådde innan romantiken, om man vill dra det till sin spets.

I serietidningsbranschen har det varit så här länge – Batman är inte en persons skapelse, han är en karaktär som dribblats runt mellan dussintals författare. I Hollywood har det gått ännu längre: Där ses ett manuskript på sin höjd som rådgivande, och det är sällan en manusförfattare har något att säga till om slutprodukten. Tvärtom, det är inte ovanligt en handfull människor jobbar med samma text, eller att en ”scrip doctor” kallas in i sista sekund för att skriva om hela, eller delar, av manuset. Några framträdande exempel från senare tid är World War Z och Prometheus.

Jag är övertygad om att genrelitteraturen är på väg åt samma håll. Författaren blir allt mindre viktig, medan varumärket växer i betydelse. För allt jag vet finns det redan romandoktorer som förlagen skickar ut för att fixa till en storsäljande författares alster – Robert Jordan hade exempelvis en ”kreativ assistent”, vad nu det är, som hjälpte honom med hans sista böcker.

64838I vissa fall är vi redan där; titta på omslaget till Halo-romanen Ghosts of Onyx här till sidan. Det är uppenbart att vem som skrivit boken inte har någon större betydelse.

Det som händer just nu är ett långsamt eroderande av författarrollen i dessa redan ganska kommersiella genrer. Robert Jordan har satt ett prejudikat – det är helt okej för någon annan att ta över rodret på en romansvit – och jag har svårt att se hur det skulle hanteras annorlunda om, säg, George RR Martin föll av pinn innan A song of ice and fire var fullbordad.

Vad är nästa steg? Författaren är en ineffektivt pengamaskin i dessa kapitalistiska tider då allt ska optimeras för maximal vinst. En författare kan få skrivkramp, vilja skriva något annat eller bli sjuk, och då finns det egentligen inget annat för förlagen att göra än att vänta. Att stämma för kontraktsbrott hjälper knappast några böcker att bli skrivna, men tänk om det i framtida kontrakt slås fast att om en bok inte är klar vid ett visst datum – eller andra valfria kriterier – så har förlaget rätt att utse en ny författare? På samma sätt som filmbolag kan kicka en strulig regissör? Det vore väl effektivt? Då skulle bokproduktionen säkras, och ingen förläggare skulle behöva smöra för en divig författare igen. Snart är vi tillbaka på Dumas tid, då en kader lågavlönade lärjungar skrev böcker i sin mästares namn. Kostnadseffektivt!

Än har vi nog ett tag kvar tills dess, för vi har ju fortfarande väldigt lätt att hylla våra favoritförfattare som genier. Men snart så sitter vi nog här och säger saker som ”Alltså, Danie Ware är fan bättre än George RR Martin på att skriva Westeros-böcker, men inte lika bra som Tessa Pascall”.

Idé: Midgrims sista hopp

stylish orc

Allt är väl i fantasyvärlden Midgrim. Dvärgarna knegar i gruvan, riddarna stångar av varandra från hästar och alverna spelar harpa i trädtopparna. En och annan kentaur går runt och är cool på savannen. Ett gäng magiker håller till i ett torn.

Då anländer en armada rymdskepp till Midgrim och lasrar sönder hela civilisationen från omloppsbana. Överlevare förslavas eller förs bort till ett okänt öde. Vart enda uns av motstånd utplånas av rymdisarnas nanotechvapen. Planeten i sig börjar förvandlas till en enda stor gruva.

Allt hopp är ute.

Eller?

Ute i den oländiga vildmarken, i världens glömda vrår, förruttnade hörn och stinkande hålor lever de fördrivna och hatade. Orcherna. Trollen. Vättarna. Nekromantikerna. Monstren.

Bortglömda av rymdvarelserna ser de hur deras forna fiender krossas, hur världen raseras. De inser att det bara är en tidsfråga tills det är deras tur.

De inser att de bara har ett val:

De måste slåss.

Inspiration: Wastelands, européernas kollonialisering av Amerika, all invasions-scifi du kan komma på, Drakar och demoner-modulen ”Svartfolk”, romanen ”Grunts”, Finska vinterkriget.

200 scifi- och fantasy-böcker du måste läsa

Cosmic Kitten

Alla skriver listor nuförtiden, och jag vill ju inte vara sämre. Därför har jag äran att presentera 200 böcker du måste läsa, gärna i år. Eftersom det är jag som skrivit listan är det mest science fiction och fantasy, med några få undantag.

Har jag missat någon bok tycker du?

  1. Terry Pratchett, Small gods
    Pratchett när han är som roligast och smartast. Allt jag någonsin velat säga om religion finns i denna makalösa bok. Man får även lära sig mycket om sköldpaddor.
  2. George RR Martin, A game of thrones
    Utan tvekan den bästa fantasyromanen jag läst. Okej, lite tvekan, men fan vad den är bra.
  3. China Miéville, Perdido street station
    Få böcker har gett mig sådant uppvaknande som denna. Alltså … Shit. Det går att skriva så här!
  4. Robert E Howard, Rogues in the house (novell)
    Om jag blev strandsatt på en öde ö och bara fick ta med mig en Conan-novell? Då tar jag denna.
  5. Ursula K LeGuin, A wizard of Earthsea
    Med rätta en av de stora klassikerna. Än i dag är den i en klass för sig.
  6. Robert Jordan, The eye of the world
    Ett fantasyfenomen. Känns som att Jordan ensam skapade 90-talets fantasyboom.
  7. Fritz Leiber, Swords and deviltry
    Fafhrds och The Grey Mousers äventyr … jag får gåshud bara jag tänker på dem. Varje gång jag spelar D&D så vill jag att det ska vara så här.
  8. Neil Gaiman, American gods
    Vad händer egentligen med alla gudar som människan slutar att tro på? Neil Gaiman har svaret. En fantastisk roman som jag nu inser att det är dags att jag läser om.
  9. Guy Gavriel Kay, Under heaven
    Kay är en av de bästa för författarna jag känner till. Hans böcker är så vackra och vemodiga att jag nästan spricker när jag läser dem. Under heaven är en av hans bästa. Kanske den bästa.
  10. Neal Stephenson, Anathem
    En bok som får en att känna sig smartare. Blandar action och aliens och mysterier med filosofiska funderingar och matte.
  11. John Ajvide Lindqvist, Människohamn
    Cthulhu i skärgården. Behöver jag säga något mer?
  12. Michael Moorcock, Elric of Melniboné
    ”It is the colour of a bleached skull, his flesh; and the long hair which flows beneath his shoulders is milk-white.” Bästa öppningsmeningen i en fantasybok någonsin.
  13. David Eddings, Pawn of prophecy
    Eddings har fått mycket skit genom åren, speciellt från oss som växte upp med honom. Men det går inte att förneka hans inflytande på fantasygenren, och hans roll i att sprida genren utanför de traditionella nördkrestarna. 
  14. Joe Abercrombie, The blade itself
    Som Tolkien. Med en hagelbössa. Hög på roppar.
  15. Richard Morgan, The steel remains
    Mörk, skitig fantasy när den är som mest deprimerande och underbar.
  16. Robin Hobb, Assassin’s apprentice
    Assassin’s apprentice kom ungefär samtidigt som A game of thrones (1995 respektive 1996). Båda var stilbildande inom den skitigare typ av episk fantasy som växte fram under 90-talet, böcker där ingen går säker, där karaktärer man älskar dör, och där lyckliga slut är något man kan se sig i stjärnorna om.
  17. Dan Simmons, Hyperion
    En av de bästa scifi-romaner som skrivits. Man tappar hakan.
  18. Aldus Huxley, Brave new world
    Klassiker. Tror det är lag på att läsa den här.
  19. Dave Duncan, The gilded chain
    Skön twist på det gamla temat med edsvurna soldater. Smart berättat äventyr som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.
  20. Ellen Kushner, Swordspoint
    Alltså … bara läs. Vackert skriven och bara härlig. 
  21. Jeff Noon, Vurt
    Noon är ganska knarkig även i bästa fall, och i Vurt håller han inte tillbaka. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad den här boken handlar om, och jag älskar det!
  22. CS Friedman, Black sun rising
    Science fantasy på en planet där människors drömmar och fantasier får fysisk form.  Du kommer garanterat att bli kär i vampyrmagikerkrigaren Gerald Tarrant.
  23. John Crowley, The translator
    Crowlyes förmåga att skriva om fullständigt ordinära människor och händelser och ändå få det att kännas som att det är något övernaturligt som pågår … fascinerande.
  24. Kim Stanley Robinson, The years of rice and salt
    Hur skulle världen sett ut om digerdöden utplånade 90 procent av befolkningen i Europa? En alternativhistoria som följer en grupp människors olika reinkarnationer genom århundradena. Tankeväckande.
  25. KJ Bishop, The etched city
    Kommer ni ihåg när ”the new weird” var något som folk pratade om? Den här boken är en av de bästa exemplen på den ”genren”.
  26. Joan D Vinge, The snow queen
    Riktigt storslagen space opera som stannar kvar länge i minnet.
  27. Erik Granström, Svavelvinter
    Filosofisk fantasy (filofantasy? filtasy?) baserat på det gamla rollspelsäventyret med samma namn. Språket kan vara svårt att ta till sig i början, men det ger sig.
  28. Peter Nilsson, Rymdväktaren
    Scenen där de programmerar en dator för att hitta gud, och allt datorn hittar är tomrummet där gud borde ha varit? Gåshud.
  29. Anders Björkelid, Ondvinter
    Bästa ungdomsfantasyn som skrivits på svenska.
  30. Mercedes Lackey, Magic’s pawn
    Huvudpersonen Vanyel var emo innan emo var ett ord. Och en av de ytterst få homosexuella huvudpersonerna inom fantasy på 80-talet.
  31. Jonathan Carroll, Bones of the moon
    Har du läs Neil Gaimans ”Sandman: A game of you”? Det här är boken han plagierade.
  32. Anne McCaffrey, Dragonflight
    Fantasy blir science fiction. McCaffrey har sina brister, men gud vad jag älskar henne. Synd att hon är död.
  33. Marion Zimmer Bradley, The mists of Avalon
    Kung Arthur och riddarna kring runda bordet – den feministiska tolkningen. Läste den när jag jobbade i receptionen på HSB en sommar på 90-talet. Good stuff!
  34. Patrick Rothfuss, The name of the wind
    En av de stora namnen i den nya dekonstruerande fantasyn. Klassisk fantasy … taken for a spinn.
  35. Minister Faust, The Coyote Kings of the Space-Age Bachelor Pad
    Jag kan inte beskriva den här boken. Utspelar sig i USA. Huvudpersonerna är ett par etiopiska immigranter. Shit happens. Jävligt bra!
  36. Cory Doctorow, Someone comes to town, someone leaves town
    En av de bästa böckerna jag läst. Den handlar om wifi och kampen om frihet och om en kille vars pappa var ett berg och vars mamma var en tvättmaskin. Bokstavligen.
  37. Octavia E Butler, Fledgeling
    En liten svart tjej hittas vandrande ute på den amerikanska landsbygden. En av de bästa vampyrromanerna jag läst.
  38. Barbara Hambley, Dragonsbane
    Läste den här första gången när den gavs ut av Äventyrsspel och hette ”Morkeleb den svarte”.  Få böcker som handlar om att döda drakar har gripit mig så mycket.
  39. Ekaterina Sedia, The secret history of Moscow
    Har ni läst Neil Gaimans ”Neverwhere”? Det här samma grej, fast i Moskva. Och kanske lite bättre till och med.
  40. Tad Williams, Tailchaser’s song
    En bok om katter. En bok om katter som är ögonbrynshöjande bra. Det är klart ni vill läsa en bra bok om katter!
  41. Sofia Bergting, Övergiven värld
    Vacker och suggestiv ungdomsbok.
  42. Brandon Sanderson, The way of kings
    Brandon är väl numera mest känd som mannen som skriver klart Robert Jordans The wheel of time. Men hans egna böcker går inte av för hackor, och The way of kings är utan tvekan hans magnum opus. Det här är episk fantasy när den är så episk att man trillar av stolen. Dessutom är boken dryga 1000 sidor fet, och det är alltid trevligt.
  43. JRR Tolkien, Bilbo
    På många sätt gillar jag Bilbo mer än Sagan om ringen. Det är en rakare, mer sagolik bok. Läs den innan filmen kommer.
  44. Lois McMaster Bujold, The warrior’s apprentice
    Space opera med den handikappade Miles Vorkosigan i huvudrollen. Serien börjar egentligen med Shards of honor där Miles mamma Cordelia har huvudrollen, men den får riktig fart först när Miles kommer in i bilden. Han en klassisk antihjälte: svag i kroppen, men med ett intellekt vasst som en skalpell. Påminner både om Elric och Tyrion.
  45. Poppy Z Brite, The devil you know
    Brite är i första hand en goth-författare, men i den här novellsamlingen trancenderar hon genren och skriver med glimt i ögat och blod på tangentbordet. Favoriten är nog ”Oh Death, Where Is Thy Spatula?”.
  46. Marita Lindqvist, Kawaii
    Mycket intressant reportagebok om japansk populärkultur. Insatt och välskriven. Mycket aktuell i dessa nördtider.
  47. Charles de Lint, Memory and dream
    Novellsamling. De flesta av de Lints böcker utspelar sig i den påhittade staden Newford där verkligheten är lite … suddig. Magisk realism utan kompromisser.
  48. Mikael Niemi, Svålhålet
    Ännu en novellsamling! Svensk science fiction. Roligt, tankeväckande och absurt. Niemis överlägset bästa bok. Älskar speciellt novellen som är ett flygblad som förklarar att alla andra noveller är lögn.
  49. Raymond E Feist, Magician
    En riktig fantasyklassiker. Pojkarna Pug och Thomas lever i godan ro i den avlägsna staden Crydee. Men en dag stöter de på ett märkligt skepp som förlist längs kusten. Den här boken innehåller allt: bortglömda civilisationer, hemliga öden, interdimensionella krig, drakar och hela rubbet. Det var länge min favoritbok.
  50. JV Jones, The baker’s boy
    En bortglömd juvel. Jones skriver ganska ordinär fantasy, men hennes böcker lyfts av de intressanta, välskrivna och trovärdiga karaktärerna.
  51. Warren Ellis, Crooked little vein
    Börjar som en noir deckare och slutar … ja det är svårt att beskriva. Privatsnoken som har huvudrollen anlitas för att hitta ”amerikas hemliga konstitution” och på vägen stöter han på, tja, ”godzilla bukkake” för att ta ett exempel. Galen skit, detta.
  52. Steph Swainston, The year of our war
    När den odödliga, bevingade budbäraren Jant knarkar riktigt ordentligt så transporteras han oförklarligt till en annan värld. Problemet är att Jants riktiga värld är under ständigt hot från horder av jätteinsekter. Riktigt bra, riktigt misantropisk fantasy.
  53. Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, Cirkeln
    I sina bästa delar känns Cirkeln som ett bra avsnitt av Buffy the vampire slayer. Fast i Sverige.
  54. JM McDermott, Last dragon
    Det här är inte en lätt bok att beskriva. Vid första anblick handlar den om en kvinna som reser söderut för att konfrontera sin farfar, en man som dödade hela hennes familj. Men det finns så mycket mer här. McDermotts stil är hypnotisk, som ett stort snurrande pussel man inte kan slita ögonen ifrån. Inte allas kopp te, men ge den en chans.
  55. Karin Boye, Kallocain
    Svensk scifi-klassiker i samma anda som 1984 och Brave new world. Har du inte läst den än så tycker jag att du ska gå och göra det typ nu.
  56. Cherie Priest, Boneshaker
    Steampunk! Med zombier!
  57. JK Rowling, Harry Potter and the philosopher’s stone
    Behöver jag verkligen skriva något här?
  58. Samuel L Delany, Dhalgren
    Det känns som att själva språket slits sönder i staden Dhalgren. Detta är en av de mest svårlästa böcker jag gett mig på. Men också den som gett mig mest tillbaka. Skulle inte kunna redogöra för detaljer ur handlingen, men å andra sidan är Dhalgren lika mycket en känsla som en stad.
  59. Michael A Stackpole, Once a hero
    Den första fantasyboken jag läste där det fanns krutvapen. Även jäkligt spännande alver.
  60. L Sprague de Camp, Swords of Zinjaban
    Rymdvarelser och svärd. Inga konstigheter.
  61. Paul Kerney, Hawkwood’s voyage
    Tänk om, när Columbus hittade till Amerika, det visade sig att den stora kontinenten i väst inte var befolkad av en teknologiskt mindre avancerade ursprungsbefolkning. Tänkt om han istället mötts av magikunniga varulvar som inleder en motkolonialisering? Ja, då har du grundplotten till den här boken. BRA SOM FAN!
  62. John Scalzi, Old man’s war
    Framtiden. När man blir gammal får man välja mellan att dö i lugnt och ro, eller ta värvning i rymdflottan. Det sägs att de som väljer flottan får en ny kropp, men det är ingen som riktigt vet.
  63. Stefan Erikson, Fjäriln vingad
    När jag läste den här boken skrattade jag så mycket att jag slog huvudet i väggen och fick en bula.
  64. Kate Elliott, Jaran
    Jorden är ockuperad av rymdvarelser. Tess är syrra till motståndsrörelsens ledare, men gillar inte sin plats i tingens ordning. Bra variant på temat.
  65. Vera Nazarian, Dreams of the compass rose
    En av de där böckerna som bryter sig loss från fantasyns klichéer och skapar något nytt. Nazarians bok känns mer som en modern Tusen och en natt eller Gilgamesh än något som delar samma tak som Tolkien.
  66. Jack Vance, Lyonesse: Suldrun’s garden
    Vance har en förmåga att både vara väldigt rak i sitt skrivande och samtidigt ha genuina poetiska kvalitéer. Lyonesse är fantasy av det drömska, eftertänksamma, dödliga slaget.
  67. Edgar Rice Burroughs, Tarzan of the apes
    Det är Tarzan för fabian! Apor! Rasbiologi! Vita män som räddar dagen! Sexuellt utmanande kvinnor!
  68. Robert W Chambers, The king in yellow
    En av HP Lovecrafts inspirationskällor. Första halvan av boken handlar om en teaterpjäs, The king in yellow, som alltid leder till död och elände och galenskap när det framförs. Eller om man ens kommer i kontakt med manuskriptet. Andra halvan är halvt självbiografiska berättelser om när Chambers bodde i Paris, och har ingenting med del ett att göra.
  69. Sylvia Plath, The bell jar
    I ett avsnitt av Family guy säger Lois till en deppig Meg: ”Here’s a Sylvia Plath book and a bottle of Ambien. Whatever happens, happens.” Det är lite så jag känner när jag läser Plath. Inte att jag vill ta livet av mig med sömnpiller, utan att jag aldrig riktigt vet hur jag kommer att reagera, vad som kommer att hända. The bell jar kan knappast anklagas för att vara en glad och livsbejakande bok, men ibland tycker jag ändå att det finns något där som värmer och tröstar.
  70. Charlaine Harris, Dead until dark
    Förlagan till tv-serien True blood är en must-read för alla vampyrfans. Tillräckligt annorlunda för att kunna överraska även om man sett serien. Ja, lite tantporrig ibland men vad gör det?
  71. Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker
    Självbiografiskt och mycket gripande om den israeliska statens framväxt.
  72. Irene Radford, The glass dragon
    Jag gillar böcker om drakar, och Radford har en ganska skön spinn på fenomenet. Eller, tja, det är typ samma som i A game of thrones fast publicerat några år tidigare. Radford har fått oförtjänt mycket skit för den här boken.
  73. Robert Holdstock, Mythago woods
    Tänk om du flyttar hem till dina föräldrars gård och upptäcker att skogsdungen i närheten är något sorts jungianskt tivoli där din tankar och drömmar får liv. Det är exakt vad som händer Steve Huxley strax efter slutet av andra världskriget. En snårig bok.
  74. Lev Grossman, The magicians
    Harry Potter och Narnia. Fast för vuxna. Och jävligt mycket bättre. Fenomenalt bra, faktiskt.
  75. Scott Lynch, The lies of Locke Lamora
    Fafhrd and The Grey Mouser möter Oceans eleven.
  76. Patricia A McKillip, Od magic
    McKillip skriver sagor för vuxna. Det guppar alltid någon sorts allegori under ytan. Odd magic berättar historien om skogsmullen som flyttar till storstaden och blir mäktig magiker. Eller?
  77. Katherine Kurtz, Deryni rising
    Ungdomsfantasy av det lättsammare slaget, men med ett fokus på rasmotsättningar och religiösa schismer man inte ser så ofta i genren. Huvudkonflikten är mellan människorna och ett folk med magiska gåvor som kallas deryni
  78. Dennis Lehane, The given day
    Mellankrigstiden i USA. Boston. Fackföreningsrörelsen håller på att växa sig stark, och företagarna gör allt för att slå ner den. Oerhört bra bok som får en att vilja bli kommunist.
  79. Mary Gentle, Grunts
    Kriget mellan gott och ont rasar. De goda håller på att vinna. Ett gäng orcher gömmer sig i en grotta – och råkar hitta en portal som leder rakt in i ett modernt vapenförråd. Plötsligt blir det bazookas mot magiska svärd. Gissa vad som vinner?
  80. Tina Fey, Bossypants
    Jag älskar Tina Fey (Liz Lemon i 30 rock) och jag älskar hennes jälvbiografi. Rolig och utelämnande. Speciellt avsnittet om hennes pappa är starkt.
  81. Lynn Flewelling, Luck in the shadows
    I SF-bokhandelns nyhetsbrev för många år sedan så presenterades den här boken som något ”för dig som gillar Raymond E Feist”. Kan inte säga att jag ser så många likheter, men den är riktigt bra ändå. Bonus för att den är en av ytterst få fantasyböcker där huvudpersonerna är gay. 
  82. Etgar Keret, The nimrod flipout
    De bisarra novellernas mästare. Mannen vars flickvän förvandlas till en fet fotbollshuligan om nätterna. En pratande fisk. Vad din tv tycker om ditt nuvarande förhållande. Roligt och fyndigt med ett allvar i botten.
  83. Orson Scott Card, Seventh son
    All vilda västerns mystik och härlighet – både verklig och påhittad – i en liten bok. Alvin Miller är den sjunde sonen av en sjunde son, och som sådan har han en del extraordinära förmågor. Han är i princip Jesus. RIKTIGT bra bok som inte släpper taget ens efter många många år.
  84. Elizabeth Moon, Sheepfarmer’s daughter
    Jordnära fantasy med en episk touch. Paksenarrion är en bonnajänta som tar värvning i en legoarmé och upptäcker att hon har ett öde som väntar därute. Brutal och skoningslös berättelse som inte fegar ur.
  85. Annika Lidne, CoMa
    Svenska cyberpunk. I framtiden har Malmö och Köpenhamn växt samman till en enda stor superstad, CoMa. Staden är fonden för en klassisk cyberpunkstory med artificiella intelligenser på rymmen, djärva hackers och – om jag inte missminnner mig – en snubbe med en katana. Är detta må hände den enda svensk cyberpunk som getts ut?
  86. Mary Robinette Kowal, Shades of milk and honey
    Jane Austen – med magi. Miss Jane Ellsworth är äldsta dottern i ett förnämt hushåll på den engelska landsbygden. Hennes liv upptas av att hitta en lämplig make, brodera, se efter sina småsyskon, ta promenader i trädgården, och med tankens kraft väva ljus och mörker till fantastiska illusioner.
  87. Emma Bull, Territory
    Deadwood – med magi. 
  88. Ian Tregillis, Bitter seeds
    Andra världskriget rasar. Tyskarna mobiliserar en armé av ”frankensteined children” och britternas warlocks gör sitt bästa för att kontra. Mörk mörk bok.
  89. Terry Pratchett, I shall wear midnight
    Den sista boken om tonårshäxan Tiffany Aching. HELT FANTASTISKT SUPERBRA GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Jag älskar Terry Pratchett. Sådan människokännedom, sådan skarp blick, sådan humor.
  90. Philip Pullman, The golden compass
    Ännu en sån här klassiker. Går inte att släppa när man väl börjat läsa.
  91. Douglas Adams, The hitchhiker’s guide to the galaxy
    Humor. Fem plus.
  92. Isaac Asimov, Foundation
    En ikon inom scifi. Ett måste att läsa, även om boken kan vara lite torr ibland. Sådana visioner! Sådan tro på människan!
  93. Åsa Linderborg, Mig äger ingen
    Självbiografi. Så stark att jag inte finner ord.
  94. Paolo Bacigalupi, The windup girl
    I framtiden Thailand, efter att oljan tagit slut, är det muskelkraft som gäller. Allt mäts i joule. I handlingens centrum står en robotflicka, en windup, som blir ofrivllig deltagare i händelser som skakar hela kungariket. Postapokalyptiskt men hoppfullt.
  95. Jonas Hassan Khemiri, Ett öga rött
    Hyllad bok skriven på ”blattesvenska”. Jag älskar den mest för att Khemiri använder ord som ”tankesultan”.
  96. Neil Gaiman & Terry Pratchett, Good omens
    The team up of the century! Gaiman och Pratchett tar fram sin vassaste humor och fyndigaste formuleringar när de berättar historian om Satans son som återföds på jorden. Men istället för att hamna hos den diaboliska familj som förberetts åt honom, råkar han hamna hos en helt vanlig brittisk medelklassfamilj – som döper honom till Adam.
  97. Andrzej Sapkowski, The last wish
    Ni känner till The Witcher? Bra. Det här är första novellsamlingen om den monsterdräpande Geralt av Riva. Brutal, originell actionfantasy.
  98. Mark Barrowcliffe, The elfish gene
    Självbiografi om en D&D-nörds uppväxt i 70-talets England. Visar upp nörderier från dess mest destruktiva sida. Jobbig läsning.
  99. Bram Stoker, Dracula
    Alla känner till den, få har läst den. Dracula är en mer sofistikerad story än man kan tro.
  100. Mary Shelley, Frankenstein
    Samma gäller här, förmodar jag. En bok som alla ”vet” vad den handlar om. Läs den och se om du har rätt.
  101. Ambrose Bierce, The complete short stories
    ”Bitter Bierce” var den saltaste av cyniker, en föregångsfigur för alla oss skeptiska skitstövlar. Hans berättelser är inte alltid övernaturliga till sin natur, snarare orimliga. Mörk humor – ibland bara mörk.
  102. Michael Swanwick, The iron dragon’s daughter
    Steampunk, drakar och älvor. Vad kan gå fel?
  103. Frank Herbert, Dune
    Dune är egentligen ganska torr, men den är klassiker och bör därför inte missas. Jag gillar att ”the family nukes” är en term i boken.
  104. Alan Dean Foster, Quozl
    Aliens anfaller! Söta, gulliga, ulliga kaninliknande aliens! Och anfaller är kanske att överdriva, de verkar mest vilja bosätta sig på jorden. Jävligt märklig scifi-bok.
  105. Sheri S Tepper, Beauty
    Typ Törnrosa, fast med tidsresor och en hemskt dystopisk framtid.
  106. Fredrik Strage, Fans
    I dessa nördtider kan det bara bra att få lite perspektiv. Jag tror att få av oss är lika besatta som de musikfans Strage har dokumenterat.
  107. Mil Millington, Things my girlfriend and I have argued about
    Titeln säger det mesta. Plus det att maffian är inblandad.
  108. ZZ Packer, Drinking coffee elsewhere
    Novellsamling. Min favorit är nog ”Brownies” där två grupper flickscouter grälar i en offentlig toalett.
  109. John Crowley, Little, big
    Ett helt universum i en enda bok. Familjen Drinkwater har band med älvriket och Little, big följer deras öde genom århundradena. Älvorna skymtas sällan, och de övernaturliga elementen kommer nästan aldrig ut i ljuset. En slingrande, subtil berättelse som tar tid på sig.
  110. Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta
    Svensk fantasy när den är som bäst.
  111. Stephen R Donaldson, The wounded land
    Jag tycker att den andra krönikan om Thomas Covenant är överlägsen den första.
  112. Guy Gavriel Kay, Tigana
    Jag älskar som sagt Kay och Tigana är hans paradverk. Det är som att läsa en legend från ett land man alltid vetat funnits där ute någonstans.
  113. Terry Pratchett, The color of magic
    Första boken om Skivvärlden. Boom!
  114. China Miéville, The city & the city
    När jag läser den här boken så tänker jag på Jerusalem. En delad stad fylld av så mycket historia och problem att det är svårt att begripa. Titelns ”the city” är en stad delad i bokstavlig bemärkelse – men inte på det sätt man förväntar sig. Det är inte en fysisk eller geografisk delning, utan en kognitiv. Miéville utforskar staden med hjälp av en ganska normal polis-intrig.
  115. Margaret Atwood, Oryx and Crake
    Postapokalyptisk scifi på hög litterär nivå.
  116. Susanna Clarke, Jonathan Strange & Mr Norrell
    Boken följer två brittiska magiker, deras vänskap och rivalitet. En riktig koloss till bok som inte gör en besviken.
  117. Kim Stanley Robinson, Red mars
    Kanske den bästa skildringen av kolonialiseringen av Mars. Robinson styrka är att hans sätt att berätta historien ur flera olika personers perspektiv, och hur man som läsare verkligen blir övertygad. När karaktär A är emot terraformning av Mars så tycker man det är självklart att Mars inte ska terraformas. Men när man kommer till ett kapitel om karaktär B, som är för terraformning, så fattar man inte hur karaktär A kan vara så puckad. Mycket skickligt gjort.
  118. Ian R McLeod, The light ages
    En steampunkvariant där (typ) älvor och deras magi ersatt den industriella revolutionen i Europa.
  119. Brian Wilson Aldiss, Greybeard
    Jorden är befolkad av gamlingar. Inget barn har fötts på decennier. Mänskligheten är döende. Eller?
  120. Olaf Stapledon, Sirius
    Huvudpersonen är en intelligent hund. Yes.
  121. Robert Sheckley, The masks of mañana
    Novellsamling. Sheckley har en väldig bredd, och här visar han upp hela jäkla konkarongen.
  122. Cormac McCarthy, The road
    Postapokalyps. Svart, deppig, postapokalyps.
  123. Joe Haldeman, The forever war
    Standardverket för att visa hur sjukt det är att kriga i rymden med rymdskepp som går i nästan-ljushastighet.
  124. Hakuri Murakami, Kafka på stranden
    Den japanska weird-shit-is-going-on-mästaren. Hans bästa bok.
  125. Alastair Reynolds, Revelation space
    Riktigt pampig scifi. Vapen som kan döda solar. Urgamla alienraser mäktiga som gudar. Mysterier och konspirationer. Härlig läsning.
  126. Peter Pohl, Janne min vän
    Värd att läsa för den magnifika skildringen av Stockholm på 50-talet.
  127. David J Duncan, Magic casement
    Duncan är en sån där författare som gillar att hitta på udda magisystem och bygga storyn kring dem. I Magic casement finns det speciella magiska ord som ofta går i arv. Kan man ett ord blir man bra på en speciellt grej – bågskytte, klättring, skriva dikter, eller något sådant – två ord så blir man en mästare på allt en människa kan göra, tre ord så kan man kasta besvärjelser, fyra ord så blir man en magiker som kan forma världen efter sin vilja. Riktigt bra, var min favorit länge.
  128. Tad Williams, The dragon bone chair
    Bra, ganska stereotyp fantasy. Finns en elak snubbe som heter Löken, vilket är lite störande.
  129. Janny Wurts & Raymond E Feist, Daughter of the empire
    En spinnoff till Feists Magician. Här skildras Riftwar-kriget från den vagt japaninspirerade fiendesidan, närmare bestämt ut adelsdottern Maras perspektiv. Mycket politiska intriger och rävspel. Älskar’t!
  130. Michael Chabon, The yiddish policemen’s union
    Vad skulle ha hänt om judarna efter andra världskriget fick Alaska istället för Israel? Underhållande och spännande historia om en poliskonstapel i detta hypotetiska land.
  131. Austin Grossman, Soon I will be invincible
    Dr Impossible är en superskurk, och som alla superskurkar … ja det går inte alltid så bra för honom. Rolig bok som driver med alla superklischéer.
  132. Birgitta Hellsing, Svenska folksagor
    Svenska folksagor illustrerade av Alvaro Tapia.
  133. George Orwell, 1984
    Storebror ser dig.
  134. Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga
    Spansk magisk realism. Snygg, mystisk bok.
  135. Charles Stross, Saturn’s children
    I framtiden har mänskligheten dött ut, men deras skapelser – robotarna – finns kvar. Utan sina herrar har robotarna organiserat sig ett bisarrt feodalliknande samhälle där vissa kämpar för att återuppliva mänskligheten medan andra föredrar sin nyvunna frihet. Good stuff.
  136. Anders Fager, Svenska kulter
    Cthulhu på svenska.
  137. Lord Dunsany, The king of elf land’s daughter
    En av de tidiga fantasyklassikerna.
  138. Eric Frank Russell, Wasp
    En ”wasp” är en person som släpps ner i fiendeland med en enda uppgift: att ställa till med så mycket oreda och kaos som det bara är möjligt innan fienden får tag på honom.
  139. Jim Butcher, Storm front
    Första boken om hårdkokta privatsnoken/magikern Harry Dresden. Lättsam underhållning.
  140. Phillip K Dick, Flow my tears, the policeman said
    En av Dick bästa. Superkända tv-programledaren Jason Taverner vaknar upp en morgon i en värld där ingen vet vem han är. Hans vänner, kollegor och älskarinnor har glömt bort honom, och inga spår av hans existens finns någonstans. Dick kan ju vara en ganska knarkig och paranoid författare, och här är han i högform. Bara en sådan som att Taverner träffar en kvinna som tidigare varit inlagd på psyket för att hon inbillat sig att vanliga människor var superkändisar… Mind = blown.
  141. Charlotte Perkins Gillman, The yellow wallpaper (novell)
    En kvinna anses vara ”nervös” och ”hysterisk” och blir därför instängd i ett rum och isolerad från omvärlden. Rummets tapeter är gula och saker … blir lite jobbiga.
  142. Alexandra Robbins, Pledged
    Reportagebok om amerikanska sororities, kvinnliga studentföreningar. Köpte den en gång i tiden när jag planerade att skriva manus till en skräckfilm.
  143. Grayham Joyce, TWOC
    TWOC står för ”taking without owners consent” och syftar oftast på att ta en bil på en joyride. Under en sådan krockar 15-åriga Matt och hans bror dör. En tid efteråt börjar brorsan spöka.
  144. Jeffrey Ford, The fantasy writer’s assistant (novell)
    Ashmolean är den största fantasyförfattaren i världen. Han kan dock inte avsluta sin senaste roman utan ber sin assistent hjälp honom. Resultat blir lite av en överraskning. Man kan läsa den här novellen som en kommentar till fantasygenren som helhet.
  145. Jane Yolen, Sister light, sister dark
    Bra fantasy med starka kvinnokaraktärer. Me like.
  146. Dianna Wynne Jones, Howl’s moving castle
    Förlagan till Miyazakis film.
  147. Roger Zelazny, Lord of light
    Det finns så mycket att säga om den här romanen att jag inte vet var jag ska börja. Så jag nöjer mig ett citat: ”Death is mighty, and is no one’s friend.”
  148. Roal Dahl, Switch bitch
    Humoristiska, oanständiga noveller. Varje berättelse är ett utdrag ut världsberömda hednoisten Oswald Hendryks Cornelius dagbok.
  149. Lars Jakobsson, I den röda damens slott
    Svensk scifi av världsklass.
  150. Ricardo Pinto, The chosen
    Jag klagar ofta på att fantasy är stereotyp, att alla världar ser lika dana ut. Pintos värld är rejält annorlunda.
  151. Fred Saberhagen, The first book of swords
    Gudarna har skapat ett gäng supermagiska svärd. Svärden ger bäraren olika förmågor, till exempel att kunna hugga någon på långt avstånd. Härligt matinéäventyr!
  152. Robert Rankin, Sprout mask replica
    Har svårt att minnas vad den här boken handlade om, för jag var ganska upptagen med att skratta medan jag läste den.
  153. David Lockhart Robertson Lorimer, Persiska folksagor
    En samling persiska folksagor nedtecknade av en brittisk soldat/politiker i slutet av 1800-talet.
  154. Tusen och en natt
    Mycket galenskaper i de här sagorna. Man inser snabbt att man bara känner till ett ytterst fåtal av dem sedan innan.
  155. Peter Watts, Blindsight
    Rymdskepp, artificiella intelligenser, vampyrer och rymdvarelser. Härligt snurrig scifi som på något sätt ändå lyckas kännas vetenskaplig.
  156. Robert A Heinlein, Podkayne of Mars
    Jag började läsa den här boken i tron att den var riktad till unga vuxna. I sådana fall riktar den sig till mörksinnade unga vuxna. Vilket så klart är den bästa sorten.
  157. William Gibson, Neuromancer
    Oj oj oj, den här cyberpunkklassikern håller verkligen än. Tyvärr har ju teknologin utvecklats så pass mycket att inledningscitatet ”The sky was the color of television tuned to a dead channel” numera betyder blå.
  158. William Gibson, Spook country
    En av Gibsons senare romaner. Här går han crazy med all scifi-teknologi som vi faktiskt redan har runtomkring oss dagligen. Fascinerande.
  159. Isaac Bashevis Singer, Markernas herre
    Den enda nobelpristagaren på den här listan. Vaffan, lite pretto får man väl vara?
  160. Zac O’Yeah, Tandooriälgen
    Kriminaldrama i en möjlig framtid där har Sverige blivit indiskt, ett grepp som faktiskt håller hela vägen genom romanen. Rolig och spännande.
  161. Robert Asprin, Another fine myth
    Ännu mer humorfantasy. Aspring skrev många ”MYTH”-böcker, men det är egentligen bara den här, den första, som är värd att läsa. Innehåller en demon som heter Aahz.
  162. Katharine Kerr, Daggerspell
    Keltisk fantasy, sägs det. Utspelar sig i landet Deverry, under olika epoker där samma personer reinkarneras om och om igen. Daggerspell är första boken i en av de där mastodontserierna som aldrig tar slut: 15 böcker än så länge, och vad jag vet så är Kerr långt ifrån klar. Tack och lov är serien uppdelad i flera mindre cykler om 3–4 böcker.
  163. Janny Wurts, Curse of the mist wraith
    Det tog lång tid för mig att uppskatta den här boken, men när jag väl kommer över någon osynlig tröskel så var jag hooked. Bra, klassisk fantasy med många lager.
  164. Terry Pratchett, Wyrd sisters
    Pratchett ger sig på Shakespeare. Bland annat. En storartad uppvisning!
  165. Robin Hobb, Ship of magic
    Hobbs böcker handlar (nästan) alltid om drakar och den här, den första delen i The liveship traders, är … bra. Mest intressanta drakarna jag stött på under alla mina drakläsande år.
  166. John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in
    Vampyrer i Blackeberg.
  167. HP Lovecraft, The strange high house in the mist (novell)
    Av alla HP:s noveller (som jag har läst) är det den här jag fastnat för mest. Läs den, det tar typ bara 10 minuter.
  168. Neal Stephenson, The diamond age
    Kan inte nog rekommendera den här boken. En liten fattig flicka – Nell – får tag på en interaktiv ”primer”, en AI-bok vars syfte är att uppfostra överklassdöttrar och ge dem en intressant liv. I Nells fall verkar ”intressant liv” innebära att utmana status quo, och när man befinner sig på samhällets botten så finns det mycket ”quo” att utmana.
  169. Eric Ericsson, Brev till samhället
    En snubbe skickar galna brev till svenska myndigheter och dokumenterar svaren. Skrattfest.
  170. JRR Tolkien, Sagan om ringen
    Världens mest kända bok om folk som går.
  171. Elizabeth Bear, Blood and iron
    USA. Det finns magi, älvor och det ena med det andra. Kung Arthur är med på ett hörn.
  172. Octavia E Butler, Parable of the sower
    Troligen den bästa post-ap bok jag läst.
  173. Patricia A McKillip, The forgotten beasts of Eld
    McKillips mest kända bok (kanske med undantag av Riddle-master of Hed) och kanske även hennes bästa. Magisk.
  174. Cory Doctorow, Makers
    Doctorow ska ha en eloge för att han är en av få nu aktiva scifi-författare som tror på framtiden. När andra skriver om domedagen, skriver Cory om en ljusare framtid där vetenskap och teknologi står för något bra. En framtid som visserligen har sina problem, men som ändå är hoppfull.
  175. PG Wodehouse, Code of the Woosters
    Brittisk överklass har aldrig varit roligare.
  176. Terry Goodkind, Wizard’s first rule
    Extremt schablonartad fantasy som ändå känns spännande.
  177. Ray Bradbury, Fahrenheit 451
    Folk eldar böcker. De jävla asen! En bok som är en klassiker av en anledning.
  178. Michael Moorcock, The final program me
    Jerry Cornelius är Moorcocks konstigaste huvudperson, och det vill inte säga lite. Jerry är en hemlig agent, en psykedelisk James Bond, men till skillnad från 007 får han vara med om riktiga äventyr. Det finns vissa paralleller till Elric-böckerna och Mookcocks andra Eternal Champion-hjältar, men jag är inte helt övertygad om att Jerry själv är en av dem.
  179. Douglas Adams, The long dark teatime of the soul
    Andra boken om den holistiske privatsnoken Dirk Gently är i min mening bättre än den första. Åh gud vad bra den är!
  180. Jack Vance, The dying earth
    Ett av sff-genrernas största verk. Vance döende jord är en sån där värld som sätter krokar i en, som nästlar sig in och blir en del ens väsen. Ödesmättat, tragiskt, dramatisk, oförglömliga karaktärer skildrade med ett gåshudsframkallande språk. Det här postapoklyps med så mycket post att det nästan blir pre.
  181. Edgar Allan Poe, The black cat
    Poe skrev ju ganska mycket, som ni kanske vet, men jag har alltid varit svag för den här. ”Beneath the pressure of torments such as these, the feeble remnant of the good within me succumbed.” En kille tar hand om en katt. Det skulle han inte ha gjort.
  182. CS Lewis, The horse and his boy
    Bästa Narnia-boken, hands down.
  183. Ursula K LeGuin, The left hand of darkness
    Feministisk scifi som rockar arslet av det mesta.
  184. Samuel R Delaney, Tales of Nevèrÿon
    En samling fantasynoveller av yppersta kvalitet. Novellerna tycks vara fristående, men snirklar snart ihop sig med varandra. Kvalitet!
  185. Nibelungensången
    Allmänbildning.
  186. Gisle Surssons saga
    Om Riotminds baserat hela sin Drakar och demoner-produktion på den här boken så hade det blivit helt jäkla tok-awesome.
  187. Neil Gaiman, Neverwhere
    Under London finns ett annat London, en konstig förvriden spegelvärld där andra lagar gäller. I händerna på Gaiman, kan det bli annat än underbart? Nej.
  188. Oscar Wilde, The picture of Dorian Gray
    Den här boken behöver väl knappast mina lovord för att ni ska läsa den?
  189. Klas Östergren, Gentlemen
    När jag läser den här boken brukar jag tänka att, fan, det enda som saknas är att Harry eller Leo är vampyr eller magiker eller något.
  190. John Scalzi, The android’s dream
    Kan inte beskriva den här boken bättre än baksidestexten: ”A human diplomat kills his alien counterpart. Earth is on the verge of war with a vastly superior alien race. A lone man races against time and a host of enemies to find the one object that can save our planet and our people from alien enslavement…  A sheep.”
  191. Fritz Leiber, The wanderer
    En främmande planet driver sakta in i omloppsbana kring jorden. Kaos uppstår, så klart, och boken skildrar detta ur flera olika personers perspektiv. Vänta er många vändningar!
  192. JV Jones, The barbed coil
    Jordbo-förs-till-fantasyvärld är en underskattad genre. Här det den ganska misslyckade Tessa som hamnar i kungariket Rhaize där hon upptäcker att hon har en dold talang: att illuminera böcker.
  193. Jean Paul Sartre, Äcklet
    Okej, en till prettobok.
  194. Anne Rice, Interview with the vampire
    Utan Rice hade vi inte haft Vampire the Masquerade, Buffy eller något av den utbredda vampyrkultur som finns idag.
  195. Johan Hakelius, Döda vita män
    Biografier över galna brittiska överklassmän. Otroligt underhållande, och en bra inspiration för till exempel kraktärer till CoC.
  196. Henry James, The turning of the screw
    En av de första, och bästa, spökskräckisarna. Eller handlar det verkligen om spöken?  
  197. Margaret Weiss & Tracy Hickman, Dragons of autumn twilight
    Den här boken bör man ha läst om inte annat för att veta vad Dragonlance-fanboys snackar om när de babblar på om Raistlin och Thakisis och allt vad de heter. Den är dessutom ganska spännande.
  198. Stephenie Meyer, Twilight
    Inte jättebra, men verkligen inte värd all den skit som hällts över den.
  199. Elisabeth A Lynn, Watchtower
    Low fantasy när den är som bäst. Inte riktigt grisodling, men inte långt ifrån. Intressant värld och sköna karaktärer.
  200. LE Modesitt Jr, The magic of Recluce
    Modesitt har många intressanta tankar om ordning och kaos, och om hur vi människor hanterar dessa krafter. Han skriver dessutom bra fantasy, så vad har du att förlora?

Gud är en alien och bor i havet utanför Kuba

Vad är grejen med science ficiton och religion egentligen? När jag var hemma sjuk för ett tag sedan såg jag om The abyss (James Cameron, 1989) för första gången sedan … typ 1989 … och det som slog mig mest var det nästan överväldigande religiösa (kristna) temat. Det hade jag inget minne av, men å andra sidan var jag 12 bast när jag såg rullen senast.

Låt mig spalta upp det i punktform:

  • Rymdvarelserna i djupet har ”vingar” och sprider ljus omkring sig.
  • Rymdvarelserna kan kontrollera vatten, och vid ett tillfälle delar de bokstavligen på havet, á la Moses.
  • ”I though I was dead when that angel came for me”, säger en av besättningsmännen after att ha stött på en alien när han låg medvetslös.
  • Rymdvarelsen som räddar huvudpersonen Bud (Ed Harris) i slutet av filmen gör så med en klassisk Sixtinska kapellet-gest.
  • Besättningen, inklusive soldaterna, som berättelsen kretsar kring är 13 stycken. Jesus hade 12 lärjungar.
  • Huvudpersonen Bud ”dör” men återuppstår.
  • Bud återupplivar sin fru, Lindsey, från de döda.
  • En av soldaterna, Coffey, förråder Bud vilket sedan leder till Buds ”död”.
  • Buds vigselring räddar, bokstavligt talat, livet på honom när hans hand fastnar i en dörr.
  • James Cameron har initialerna JC. (skämt)
  • Bud offrar sig för rädda alla andra.

Och säkert en massa annat som jag missat. Änglakörerna i soundtracket, till exempel. Min teori är alltså att rymdisarna i djupet är Gud, eller i alla fall änglar, och att Bud är Jesus.

Science fiction har ju ett lite skakigt förhållande med religion. Tanken att gudalika rymdisar skapat oss är ett så välbefäst popkulturellt fenomen att folk tror det på riktigt. Och idén att en tillräckligt utvecklad civilisation till slut uppnår gudomlig makt är nästan en klyscha numera (och så typisk för vår tid – jaa, vi köper oss till frälsning!).

Scifi vill gärna närma sig religionen, förklara hur saker ligger till, men det går inte riktigt. Föreställningen att ”alla kan bli gud” – vilket är budskapet som varje gud-är-en-alien-berättelse förmedlar – är i alla centrala delar ateistiskt, ja man skulle nästan kunna kalla det satanistiskt. Det finns ingen gud, men vi kan själva göra oss till gudar.

Känner att jag måste fundera mer på detta.

Äkta människor är bra på riktigt

Jag var skeptisk i början men nu måste erkänna att SVT:s scifi-serie ”Äkta människor” är bra på riktigt. Det som på pappret kändes som akut skämskudde (svenskt robotdrama – hallå liksom)  har visat sig vara en av de bästa scifi-serier som jag sett på många år. Efter ett par avsnitt kände jag att, shit, det här vad ”Caprica” borde ha varit.

Storyn har man sett förr, otaliga gånger: Människan har byggt robotar – här kallas de ”hubotar” – som tar hand om alla tråkiga grejer i livet, till exempel att laga frukost, dammsuga, bära tunga saker eller jobba i livsfarliga miljöer. Oundvikligen börjar vissa hubotar bli självmedvetna, samtidigt som vissa människor sluter sig samman för att bekämpa ”hubothotet”. Klassisk upplägg.

Det som lyfter serien och gör den till något mer än en trött kopia är för det första den socialrealistiska tonen, där mycket möda läggs på hur hubotar påverkar folks vardag och vilken effekt närvaron en människolik maskin – som i princip kan göra allt en vanlig människa kan, inklusive att ha sex – kan få i en vanlig familj. Detta är mycket skickligt gjort, bättre genomtänkt än vad jag sett någonstans annars.

För det andra så utspelar sig ”Äkta människor” i ett sorts tidlöst Sverige. Bilarna är från 80-talet, mobilerna från 90-talet (Nokia 3010 dyker upp överallt) och datorerna från idag. Plus att det finns robotar. Det här skapar ett sorts alternativ dimensions-Sverige som är kusligt fascinerande. Lätt att känna igen sig i, samtidigt som det är fullständigt främmande.

Min vän Ivan påpekade att serien är ett ypperligt exempel på en trend som blir allt starkare inom science fiction just nu, nämligen att det futuristiska består av en sak. Världen och samhället är densamma förutom att det finns robotar. Han har rätt. ”Äkta människor” ett sorts Folkhemssverige där någon släppt ner robotar, robotar som används för att problematisera frågor som är högst aktuella idag. Rasism, traficking, sexualitet, kärnfamiljen – för att bara nämna några.

Det finns dock vissa brister i fiktionen. Jag tycker inte att manusförfattarna har tagit konsekvenserna av att det finns artificiell intelligens tillräckligt långt, till exempel. Inte än så länge i alla fall, det är är fortfarande fyra avsnitt kvar på den här säsongen.

Som ni märker är jag mycket impad av den här tv-serien. Gillar man scifi så är man skyldig sig själv att kolla (den finns på SVT Play). Bra på riktigt.