Ur min dagbok: Försök till serie 2003-03-21

I min dagbok från 2003 kan man hitta följande utkast till en tecknad serie. Enligt anteckningarna på motsatt sida är arbetsnamnet ”Räven”, och handlar om en hårdkokt räv vid namn JOHNNY TANGO någon gång i en avlägsen framtid. I ett manusutkast säger en av Tangos fiender ”Du kan inte dansa dig ur det här, Tango!”

Det skulle ha blivit episkt om jag gjort klart det, det hör ju alla.

raven

Wolverine går i fällan

wolverine
”The Wolverine”-filmen ser ut som vilken actionrökare som helst.

Jag tyckte att den nya ”The Wolverine”-filmen var helt okej. Ända sedan den usla ”X-men 3” så har jag inte haft några direkta förväntningar på dessa filmer, och det är nog lika bra det.

”Wolverine” är löst baserat på Chris Claremonts och Frank Millers miniserie med samma namn från 1982. Med ”löst baserad” menar jag att Wolvie åker till Japan och blir kär, och att det finns ninjor. Ganska töntiga ninjor, tyvärr. Hur kommer det sig att Hollywood tappat förmågan att göra coola ninjor, och när hände det? Hur är det ens möjligt att misslyckas med en ninja? Det är ju som om man plötsligt skulle glömma bort hur man går!

Oh well. Det stora problemet filmen är inte primärt ninjorna, utan att den är baserad på fel seriealbum. Grejen med Claremonts och Millers ”Wolverine” är att den stora behållningen är estetiskt – alltså Millers fenomenala stil snarare än Claremonts manus, som ärligt talat inte har åldrats jättebra.

frankmiller
”The Wolverine”-miniserien ser INTE ut som vilken actionrökare som helst.

Manusets ålder märks främst i bristen på trovärdiga kvinnliga karaktärer. Mariko – kvinnan Logan är kär i – är så ointressant att man börjar gnissla tänder. Inte så konstigt kanske, den enda anledningen till att hon existerar är för att vara en civiliserad kontrast till Wolvie. Raka motsatsen till en hårig bärsärk. Den andra kvinnan som förekommer, Yukio, har motsvarande roll fast åt andra hållet – hon är en Wolverine med bröst.

Kvinnorna är inte ens individer i sin egen rätt, de är bara externa manifestationer av Wolvies inre kamp. Människa eller djur. Någon annan personlighet, någon annan ambition, existerar inte.

Olyckligtvis har detta följt med till filmen, och utan Millers visuella stil finns det inget som förlåter bristerna.

Om jag varit stor Hollywoodboss så hade jag filmatiserat ”Kitty Pryde and Wolverine” (1984–1985) istället, även det en miniserie skriven av Chris Claremont men med Al Milgrom vid penseln. Den har alla ”The Wolverines” förtjänster – Japan, ninjor, coola actionscener – och har Kitty Pryde i en av huvudrollerna. Det ska ni ha klart för er, Pryde är en helt fenomenal i den här serien. Hon är smart, handlingskraftig, kick ass, och råkar ut för en massa spännande saker. Hon har dessutom något att slåss för. I ”The Wolverine” slåss Logan för sitt liv, men man vet ju att det kommer gå bra till slut. Han kommer aldrig att dö! I ”Kitty Pryde and Wolverine” slåss Kitty främst för sin pappa, en för läsaren okänd bifigur som absolut skulle kunna dö. Kitty kan alltså förlora något på riktigt, vilket får en att känna med och för henne.

Ur "Kitty Pryde and Wolverine".
Ur ”Kitty Pryde and Wolverine”.

Här kommer vi till ett av superhjältegenrens största problem: Inget står någonsin på spel. Man vet att Stålmannen kommer att spöa Zod i ”Man of steel”. Man vet att Batman förr eller senare krossar Bane i ”The dark knight rises”. Superhjältar blir aldrig spännande om det bara handlar om knytnävar. Hela anledningen till att ”The dark knight” är en så bra film, är att Jokern inte går fram och börjar veva. I ett slagsmål vinner Batman, men när Jokern kör igång med sina mind games vet man inte vad som kan hända. Det är även därför som Loke funkar så bra som skurk i ”Avengers”.

I ”The Wolverine”-filmen låtsats man att Wolvie är i fara genom att ta bort hans läkeförmåga, men som tittare går man inte på det. Lex Kryptonit. Det enda, absolut enda, sättet att göra superhjältar rafflande på riktigt är att sätta dem i situationer där deras krafter inte kan hjälpa dem. Moraliska val, fiender som är smartare, relationer som brakar samman, pest eller kolera-situationer.

”The Wolverine” saknar allt detta, och därför funkar den i slutänden inte som annat än popcornunderhållning.

Dessutom är den, om det inte framgått, ful.

Man ser inte storyn för all sperma

När jag plockade upp ”The boys” hade jag glömt bort hur det kunde vara att läsa en Garth Ennis-serie. Jag hade inte varit i närheten av honom sedan jag plöjde igenom ”Preacher” för dryga året sedan, och mitt stora problem då var grabbigheten; allt machobullshit som karaktärerna hade för sig och som författaren applåderade.

the-boys-comic-book

I ”The boys” är det än värre.

Ennis tillhör den där typen av författare som tycker att det är lite edgy och provokativt att skriva om att någon, säg, bajsar på sig. Har en hamster i röven. Blir våldtagen av en bulldogg. Eller – varför inte? – får schimpanssperma i öronen. Han har helt enkelt förväxlat hårdkokt och mörkt med vulgärt och plumpt.

”The boys” är serie i genren superhjältar-för-folk-som-inte-gillar-superhjältar. Den försöker vara hård och realistisk, i meningen att den vill berätta hur det skulle vara om superhjältar existerade i den riktiga världen. Det här är en genre som redan är fylld till brädden av betydligt bättre verk. Ennis sätt att tackla konceptet är väldigt ennisianskt: Allt handlar om sex och fetischer. Den unga hjältinnan måste suga av motsvarigheten Stålmannen för att få gå med i motsvarigheten till Justice League. ”Wonder woman” har gruppsex med muskelbyggare, ”Professor X” är pedofil, ”Martian manhunter” gillar shemales, och så vidare. Det blir snabbt oerhört tröttsamt och förutsägbart, men inte nog med det, snusket kommer hela tiden i vägen för den riktiga storyn. För det finns en ganska intressant berättelse i grunden, och mitt bland all sperma och diarré har Ennis faktiskt några nya tankar om superhjältegenren.

Tyvärr hinner man knappt lägga märke till dem för, boom, nu ska ”Banshee” suga av ”Nightwing”.

Än finns det hopp i fablernas värld

Mitt största problem med serien Fables är just nu följade: Efter att The Adversary besegrades för 4 år sedan (i publikationstid) så har berättelsen segat sig fram. Hela storylinen med Mr Dark – som i min mening var helt fel väg att ta Fables – har tagit sån evinnerlig tid att komma till slut att jag förlorat hoppet på serien. I vissa album har det nästan bokstavligt talat inte hänt någonting.

Med Inherit the wind, den 17:e volymen i serien, kan man börja ana ljuset i slutet av tunneln. För första gången sedan 2009 blir jag nyfiken på vad som komma skall. Tyvärr ägnar sig Willingham fortfarande alldeles för mycket åt parallella sidohandlingar som får allt att kännas fragmenterat och upphackat, men nu är det i alla fall ganska intressanta sidohandlingar.

Det ska bli spännande att se åt vilket håll serien sticker iväg nu. Jag hoppas innerligt att det dyker upp ännu en ”big bad”, utan att något helt nytt händer. Det är i mina ögon den enda chansen den här serien har, om den ska fortsätta att vara värd att läsa.

(Ska jag vara uppriktig tror jag eventuellt att Fables slutade vara värd att läsa för ett par år sedan.)

 

Alan Moore: Skäggig och irrelevant.

The League of Extraordinary Gentlemen, Volume III: Century 2009. Ja, Världens kortaste titel. Inte världens bästa serie.

Jag har länge känt att Alan Moore blivit irrelevant som serieskapare. 2009 gör inget för att förändra den känslan. Moore lägger ut en bombmatta av referenser – 30 rock, Entourage, Vita husetLost, Harry Potter, Mary Poppins, bibeln, Aleister Crowley och så många fler. Jag orkar bara inte. Referenserna blockerar storyn. Det är som att Moore bara driver med läsaren, som att serien egentligen inte handlar om någonting utan bara är någon sorts referensskattjakt. Jag skulle knappt kunna berätta vad som händer i de tre Volume III-volymerna. Typ apokalypsen eller något.

Kevin O’Neills illustrationer … jag vet inte. Han är ju bra, Kevin, men här är han mer som någon som försöker rita som Kevin O’Neill. Han blir ett plagiat av sig själv. Eller så kanske han bara tar i för mycket. Oavsett vad så blir resultat … tja .. märkligt intetsägande.

Herregud, jag har inte ens tillräckligt med åsikter om 2009 för att skriva en ordentlig recension. Jag har redan glömt bort den.

X-men och jag

Idag var jag ute i solen med David och Anneli, och så som lätt händer släntrade vi förbi Sf-bokhandeln där jag köpte detta:

20120513-174940.jpg

Jag är nästan mer laddad för Xmen än på Miévilles senaste, vilket borde ge er en fingervisning om graden av min pepp.

Det var inte i går jag läste en riktigt bra X-men-serie och om inte folk har ljugit för mig så är detta just en sån.

Jag har försökt komma på vilken Xmen som jag läste allra först, någon gång i slutet av 80-talet. Det var i alla fall efter att tidiningen bytt namn från X:en till X-men. Jag tror jag kom in i handlingen strax efter Dark Phoenix. Jag minns att Storm tappade sin krafter, Scott och Jeans dotter reste tillbaka i tiden från en möjlig, mörk, framtid och Wolverine var typ en samuraj eller något. Man stötte på de där lortiga mutanterna som bodde i kloakerna för första gången också.

Det var lite snurrigt att hänga med i handlingen på den tiden. Jag läste bara de översatta serierna från Semic, och de gav ju ut långt ifrån alla amerikanska titlar vilket gjorde att rätt mycket av bakgrundsstoryn försvann.

Sen slutade jag plötsligt att läsa Marvel-serier i en tid. Under gymnasiet och under några år framåt. Det sista jag mins att jag läste var Inferno-crossovern. Den gick 1989 i USA, så jag antar ett den kom till Sverige något år senare. Eller? Jag har ingen aning om hur mycket det diffade i tid mellan utgivningarna.

När jag väl började läsa Marvel igen var det inte längre som lösa tidningar utan som samlingsvolymer. Jag läste – och läser – rätt ostrukturerat, dels för att det fanns så jäkla många titlar, dels för att det kändes så svårt att sätta sig in i vad som pågick. Det fanns liksom ingen naturlig punkt att börja på efter 6-8 års paus. Även om det var en berättelse med en början, en mitt och ett slut så antog den att jag som läsare hade koll på en massa backstory – som jag inte hade koll på. Det var stötigt.

Värst var sättet som Marvel försökte tvinga en att köpa en massa andra serier för att få hela storyn. Handlingen slingrade sig fram och tillbaka mellan en handfull olika titlar på ett sätt som jag upplevde som cyniskt och irriterande. Jag fattar inte att någon står ut med att läsa serier på det sättet.

Nu hoppas jag i alla fall att Morrisons New X-Men ska ge mig blodad tand. Och jag hoppas framförallt att Marvel slutat vara så girigt crossoverkåta.

Men är det inte bara porr och våldsfetischism?

Jag har just läst klart Garth Ennis och Steve Dillons serie Preacher för säkert fjärde gången. Den publicerades ursprungligen mellan 1995 och 2000 och jag kom i kontakt med den för första gången 1997 och har ända sedan dess sett på serien som en av de stora klassikerna.

Handlingen är lika bisarr som enkel: pastorn Jesse Custer (ohh initialerna JC!) blir besatt av Genesis, avkomman mellan en ängel och demon och med en makt större än Gud fader himself. För Jesse blir de omedelbara konsekvenserna att hans ord bli lag – ger han någon en order, måste den personen lyda –  och att han blir måltavla för den mystiska organisationen The Grail, som typ styr hela världen. Jesse ger sig ut på jakt efter Gud, bokstavligen, för att ställa hen mot väggen och utkräva lite ansvar. På vägen får han sällskap av sin gamla flamma Tulip och den irländske vampyren Cassidy. Att hitta Gud är inte lätt, och Jesse är med om det ena äventyret sjukare än det andra. Han blir jagad av Mördarnas helgon, kidnappas av en kvinnlig nynazist som våldtar honom medan hon skriker ”Fuck me hard and call me Eva!”, tvingas göra upp med sin GALNA mormor, och lite sådana saker. Även detta:

Ja, det är mycket weird shit going on i den här seriens nio album. Ofta är det roligt, eller har i alla fall en poäng, men ibland känner jag att det är snask för snaskets skull. Ibland blir det bara tendensiöst (som på bilden ovan). Jag har speciellt svårt för det eviga machosnacket. Jesses och Cassidys bromance är emellanåt sjukt enerverande, och glorifierandet av knytnävsslagsmål och manlig heder står mig upp i halsen efter ett tag – i synnerhet i de senare albumen.

Sen har vi ju det här med kvinnorna. Huvudrollsinnehaverskan är utan tvekan Tulip. Hon är i alla avseenden en kick-ass brud, men av någon anledning ägnar hon sig orimligt ofta åt att flasha sina bazongas:

Mycket tuttar blir det. Alla kvinnor, med ett fåtal undantag, är tydligt utmålade sexobjekt. De är tack och lov inte bara sexobjekt – då hade serien varit outhärdlig – utan de har viktiga roller att spela i berättelsen, men mängden tits-n-ass är för hög för att inte höja på ögonbrynen åt.

Om jag ska försöka svara på rubrikens fråga så, ja, det är mycket sex, våld, snusk, obsceniteter och naket, men Preacher är ändå mer än så. Kontrasten att en berättelse om sökandet efter Gud innehåller alla perversioner mänskligheten känner till, gör i sig serien läsvärd. Den handlar lika mycket om människans svagheter, om mörkret vi så lätt slukas av, som den gör om Jesses superkraft att få folk att lyda honom. Faktum är att det övernaturliga snart hamnar i bakgrunden, i alla fall i termer om vad som är intressant i serien. Jag fortsätter att läsa för att jag vill ha reda på vad som händer Jesse & co på ett personlig plan. Det spelar ingen roll om de till slut hittar Gud eller ej, för det är personerna i sig som är huvudsaken.

Det är just det som skiljer en bra serie från en enastående. Inga gimickar och oneliners i världen kan få en att bry sig så som man bryr sig om Preacher – för det krävs en genuint bra historia befolkad karaktärer man kan tro på.

Ni ska dock inte tro att det är en glad historia det här. Det som börjar som en något märklig äventyrshistoria utvecklas snart till en mörk helvetesfärd för alla inblandade. När man läser om Jesses helt vansinnigt överdrivna äventyr, och för att inte tala om de skruvade figurer han stöter på, så är det lätt att skratta. Humor, liksom! Men bakom det roliga och det absurda så finns en bottenlös avgrund av, ja jag skulle nog vilja kalla det nihilism – och inte den positiva sorten. Vi snackar nihilism i dess kallaste, mest oförlåtande form. Även om det finns en Gud så saknar tillvaron mening, för Gud fyller ingen funktion.

Ennis ska dessutom ha cred för att han står på underklassen sida. Han är de utsattas försvarare, en författare som visserligen inte ryggar från att visa upp de värsta sidorna hos de mest missanpassade av rednecks, men som ändå tydligt och definitivt står på de fattigas, de lågutbildades och de utslagnas sida.

Det måste man älska honom för.

 

Jag vill ge liemannen en kram

Simon Gärdenfors ”Död kompis” är stark tobak. Död och sorg, kanske lite hopp om frälsning.

När jag läser självbiografiska serier vet jag sällan om de är djupa och klarsyna eller bara banala. Troligen är både och. Livet är banalt, och den skönhet man finner är helt en fråga om perspektiv. Döden är både det mest banala och vardagliga som finns, och det största mysterium mänskligheten känner. Att skriva om en barndomsväns död, och vad det gjort med ens liv, måste vara bland det svåraste en författare kan ge sig på.

En död kompis är något helt annat än en död förälder eller släkting. För mig i alla fall. När min kompis Micke dog var det en … overklig upplevelse. Jag har fortfarande svårt att förstå det. När pappa dog för snart ett år sedan var det tvärtom. Det var extremt verkligt. Så definitivt och slutgiltigt. Ibland kommer jag på mig själv att tänka på Micke som om han fortfarande var vid liv, men det händer aldrig med pappa.

Jag vet inte varför det är så. Har ingen förklaring. Men att läsa Gärdenfors ”Död kompis” fick mig att inse att det är så det ligger till.

Det är jobbigt att läsa ”Död kompis”. Gärdenfors smått naiva stil gör bara temat så mycket starkare. Orimligt starkt. Den får mig att minnas alla vänner från förr, vänner som glidit mellan fingrarna och försvunnit. Hempa, som hade den största samling metal-skivor jag skådat. Flebbe, som var så stor och hård men som skrattade som en liten skolflicka. Anders, min äldste vän vars depression jag inte kunde hantera. Kekka, min bästis som jag knappt träffar längre. Och alla andra. Vart tog de vägen? Vart tog jag vägen?

Jag vet inte. Jag vet bara att ”Död kompis” är något enastående. Jag är otroligt glad att jag läste den.

Vad fan var det jag just läste?

Min fantastiska sambo gav mig Charles Burns X’ed out i juklapp. Jag läste den i går samtidigt som jag hade 38,4 graders feber. Jag fattade ingenting, men fick lite schysta hallisar under natten. I dag, feberfri, läste jag om boken. Fattar fortfarande ingenting.

Okej, vi har en huvudperson som ibland ser ut som Tintin. Han ligger i en säng och minns en självdestruktiv brud som han brukade dejta. På sängen ligger en massa foton (av bruden), en gammal bandspelare med mic, samt ett seriealbum med titeln ”Nitnit”. Ibland somnar han och drömmer om en konstig värld med ännu konstigare varelser, rödspräckliga jätteägg, blod och allmänt äckel. Berättelsens nivåer, eller vad man ska kalla det, slingrar sig kring varandra tills det är svårt att veta vad som är vad.

WTF, liksom?

X’ed out är obegriplig. Den är en sån där bok där man ser att det finns en genomgående symbolik, men man förstår inte vad symboliken betyder. Samtidigt är det svårt att inte gilla X’ed out. Den är fascinerande, frustrerande, obehagligt lockande. Jag vill förstå vad som händer! Kanske blir det tydligare när fortsättningen kommer – det här tydligen del ett av tre.