Med samlingen Dirty Tricks hamnar Brian K Vaughans serie Ex machina officiellt i såpoperalimbo. Det händer liksom ingenting.
Det är ett ganska vanligt fenomen i serievärlden att handlingar går i stå, att samma små intriger ältas om och om igen utan att någonsin klaras upp. Berättelsen kryper fram i snigelfart och innan man vet ordet av så har man läst två album utan att ha kommit en ruta närmre seriens slut.
Fables är också inne i en sådan period nu, men sällan har jag skådat sådant vattentramp som i Ex machina. I de senaste två albumen har en sak hänt: Hundered har bestämt sig för att kandidera till presidentämbetet. Bestämt sig. Inte börjat kandidera, inte blivit inblandad i några presidentintriger … bara kommit på idén.
Det här fenomenet grundar sig i samma problem som de gamla klassiska såpoperorna brottas med: En handling som inte har något egentligt slut, eller i det här fallet inget bestämt sista nummer av tidningen. Vad jag vet finns det ingen som sagt att Ex machina tar slut i och med nummer X. Vad jag vet så kommer bara Vaughan att fortsätta skriva tills han tröttnar, eller något. Och så länge tidningen säljer bra finns det ju ingen anledning att tröttna.
Kurt Busiek är en av mina favoritförfattare. Hans Astro city-böcker är bland de allra bästa seriealbum jag har läst och hans tolkning av Conan är fantastisk. Därför blir jag ledsen och besviken när jag läser Trinity, för Trinity är skräp.
Serien handlar om Batman, Wonder Woman och Superman som tillsammans måste konfontrera ett mystiskt hot mot världen, universum och den västerländska livsstilen. Som vanligt, således.
Min första misstanke att något inte stod rätt till med Trinity kom när det började dyka upp tarotkort och referenser till egyptisk astrologi. Är det någonting jag verkligen avskyr i min litteratur så är det tarotkort. De är liksom det enklaste och mest korkade sättet för en författare att säga ”titta, här händer det djupa mystiska saker, vist är jag smart och påläst?”. FEL! Tarotkort är ungefär lika originellt som en sitcom om ett omaka par som bor tillsammans och i hemlighet är kära i varandra.
De tre superhjältarna blir någon sorts representanter för tarotmakterna och konfronteras med Morgana le Fey, antimateriadimensionens motsvarighet till The Question och någon sorts aliendemonkrigsherre. Det blir dessutom en massa strider mot helt oviktiga fiender, cameos av typ alla DC:s superhjältar och besök i otaliga konstiga dimensioner där Stålmannen är ond och sånt därnt.
Ett förbannat smäck helt enkelt. Ett tråkigt förbannat smäck dessutom. Det är som om Busiek inte riktigt vetat vad han ville göra med berättelsen och bara slängt in allt han hittat — bara i fall att det skulle komma till nytta längre fram. Det kommer inte till nytta längre fram. Sorry.
Trinity får inte heller någon draghjälp av illustrationerna. Enskilda paneler kan vara fina att titta på, men på det stora hela är sidorna ett gytter som kräver en hel del möda att tyda. Ibland fattar jag helt enkelt inte vad det är som händer. Folk slåss och flyger åt alla håll och kanter, scener bryts lite hur som helst … fan, det är inte en njutning att läsa Trinity det kan jag lova.
I bland händer det sig att jag råkar rota runt i de allra lägsta av undermappar på min hårddisk. Där kan man hitta alla möjliga intressanta fornlämningar. I dag var en sådan dag, och nu hade jag tänkt dela med mig av några upphittade artifakter.
För några år sedan spelledde jag en superhjältekampanj i Silver age sentinels (och senare Supergänget). Där hade jag en vana att hitta på olika loggor till diverse superhjältar som rollpersonerna stötte på. Den här godingen tillhörde en grupp högteknologiska, militäristiska hjältar:
Och denna märkliga kreation kommer jag inte riktigt ihåg i vilket sammanhang den användes:
Ibland photoshoppade jag även ihop små teasers till nästa spelomgång — ungefär som det kunde se ut i slutet på de serietidningar jag läste när jag var liten. ”Våra hjältar återvänder hem som segare, men föga anar de att de snart skall hamna …”
I bland kunde det se ut så här:
Bonuspoäng till den som kan gissa var jag hittade originalbilden.
Vid ett annat tillfälle drog jag igång en sword & sorcery-historia med reglerna från Sprit of the century. Den varade inte så länge, men jag han dona ihop en logotyp och en ”teaserposter”:
Sådär snygg.
När det kommer till kartor så finns det en hel del skräp som tar upp plats i min dator. De flesta är ganska värdelösa, men den här gillar jag i all sin enkelhet:
Mina mad photoshop skillz sviker aldrig.
En annan minimalistisk karta är den här:
Slutligen ännu en tjofräs vars ändamål jag inte riktigt har någon aning om:
Jag har aldrig varit särskillt förtjust i Daredevil. I min ögon har han alltid varit en budget-Spindelman. Men när jag läser den här samlingen av gamla Våghalsar från 70-talet — början av Millers tid som seriens författare och tecknare — så finns det ändå en hel del att uppskatta. Jag tycker speciellt att persongalleriet kring Daredevil är avsevärt mer intressant än motsvarande för den där spindelmannen. Bullseye, Black Widow, Electra, Kingpin m.fl. är riktigt sköna, traumatiserade, lirare. Green Goblin och Dr Octopus är möjligt mer visuella fiender, och funkar kanske bättre i en serieruta, men de är ändå lite grå i jämnförelse.
Daredevil själv är dock fortfarande en riktig tråkmåns. Radarsyn? Hur tråkigt är inte det på en skala?
The sword sword av George RR Martin, Ben Avery och Mike S Miller.
Det här är serieversionen av novellen med samma namn; fortsättningen på berättelsen om fattigriddaren Dunk och hans väpnare Egg som började i The hedge knight. Egentligen bara intressant om man har läst Marins A song of ice and fire-böcker, då referenserna är många och täta.
Serien är tämligen snyggt tecknad, men är alldeles för textig. Att bara planka Martins dialog och knuffa in den i pratbubblor funkar inte riktigt, i alla fall inte på det sätt som Avery och Miller har gjort. De är kanske lite för trogna källmaterialet.
Jag skulle bara rekommendera The sworn sword till den som redan är biten av Martin — berättelsen är inte bra nog att stå helt på egna ben.
Även om man väljer att bortse från det fantastiska omslaget, så är Soon I will be invincible en bok man inte får missa — i alla fall inte om man någon gång under sitt liv läst och gillat superhjälteserier.
Soon är en varmhjärtad drift men hela superhjältegenren, samtidigt som den en klassisk seriesaga med galna vetenskapsmän, rymdprinsessor och osårbara män i trikåer.
Berättelsen är uppdelad i två perspektiv. Dels superskurken Doctor Impossible som försöker ta över världen (för n:e gången), dels den nyblivna cyborghjätinnan Fatale som blir rekryterad till det legendariska superhjältegänget Champions.
Egentligen är det inget speciellt med själva handlingen i boken — den skulle kunna vara tagen från vilket nummer av Fantastiska fyran som helst — utan det intressanta är huvudpersonernas tankar och reflektioner över de mist sagt bisarra liv som de lever. Doctor Impossible förbannar ständigt den tourettsliknande åkomma som får honom att avslöja alla sina planer i tid och otid. Fatale ångrar att hon inte valde ett annat namn, typ Cybergirl, eftersom ingen kan utala ”Fatale”. Det är saker som dessa som lyfter boken till höga höjder, men som samtidigt (tror jag) gör det omöjligt för någon som inte är så bevandrad i superseriernas värld att uppskatta den fullt ut. Alla referenser, internskämt och wink-wink-nudge-nudge skapar en tämligen svårtillgänglig bok.
Men har du, eller har någonsin haft, ett intresse för Stålmannen, Hulken och alla de andra, så kommer du att älska Soon I will be invincible.
Filmen är ganska lik serien, fast väldigt mycket sämre. Som man kunde förvänta sig. Alldeles för lång, många transportsträckor mellan få bra scener. Stela skådespelare som levererar babblande monologer. Det som lät hur bra och tight som helst i serien är bara segt i filmen.
Har du redan läst och gillat serien, så kommer den här rullen inte att ge dig någonting.
Kurt Busiek, Astro City: The Dark Age, book 1
Busiek återvänder till Astro City efter en alldeles för lång paus. Den här gången reser han tillbaka i tiden och skildrar stadens galna 70-tal. Som vanligt berättas historier om människor och deras problem — kärlek, avundsjuka, hopp, hämnd och girighet — bara med den lilla detaljen att kryllar av superhjältar i bakgrunden. Vackert tecknat, vackert berättat.
Det är svårt att inte imponeras av Busiek. Hans berättelser har egentligen ingenting med superhjältar att göra, men ändå skriver han de bästa superhjältehistorierna just nu. Helt i klass med Moores Watchmen.
Hoppas inte nästa volym dröjer lika länge.
(Jag är osäker på om man har lika mycket utbyte av Dark age om man inte redan läst Busieks tidigare Astro City-samlingar. För säkerhets skull rekommenderar jag att börja med Life in the big city och fortsätta därifrån.)
Förutom att vara ganska fult tecknad — förlåt, jag menar photoshopad — så är Warren Ellis Iron Man: Extremis även ganska tråkig. Den följer till punkt och pricka den klassiska superhjältestoryn: 1. Hjälte träffar onding och får stryk. 2. Hjälte funderar/forskar/tränar och blir starkare. 3. Hjälte möter onding igen, och ondingen får stryk.
Och det är allt.
Ja, visst fanns det lite snack om det etiska i att vara en vapenuppfinnare, och grubblerier om vad Iron man ska använda sin robotkostym till, men det gjorde inte något större intryck på mig. Jag har sett liknande förr — fast bättre genomfört.
Mycket beror på den ovanligt kala och sterila stilen på teckningarna. Det är svårt att engagera sig i något som är så livlöst datorritat.
Iron Man: Extremis är ett seriealbum du kan hoppa över med gott samvete.
Med samlingen Dirty Tricks hamnar Brian K Vaughans serie Ex machina officiellt i såpoperalimbo. Det händer liksom ingenting.
Kurt Busiek är en av mina favoritförfattare. Hans Astro city-böcker är bland de allra bästa seriealbum jag har läst och hans tolkning av Conan är fantastisk. Därför blir jag ledsen och besviken när jag läser Trinity, för Trinity är skräp.
… så innehåller All-star Superman vol 2 den genom tiderna bästa sammanfattningen av Stålmannens och Lois Lanes relation:
Klart läsvärd serie.
Ibland photoshoppade jag även ihop små teasers till nästa spelomgång — ungefär som det kunde se ut i slutet på de serietidningar jag läste när jag var liten. ”Våra hjältar återvänder hem som segare, men föga anar de att de snart skall hamna …”
Daredevil vol 1 av Frank Miller
Även om man väljer att bortse från det fantastiska omslaget, så är Soon I will be invincible en bok man inte får missa — i alla fall inte om man någon gång under sitt liv läst och gillat superhjälteserier.
Kurt Busiek, Astro City: The Dark Age, book 1
Förutom att vara ganska fult tecknad — förlåt, jag menar photoshopad — så är Warren Ellis Iron Man: Extremis även ganska tråkig. Den följer till punkt och pricka den klassiska superhjältestoryn: 1. Hjälte träffar onding och får stryk. 2. Hjälte funderar/forskar/tränar och blir starkare. 3. Hjälte möter onding igen, och ondingen får stryk.