Nationalismen är en sjukdom

The_front_cover_of_the_book_Raising_Steam_by_Terry_PratchettDet är jobbigt att läsa Terry Pratchett nu för tiden. Han är gammal (eller 65 bast i alla fall), dödligt sjuk i alzheimers, han skriver med hjälp av talsyntes och assistenter, och hans böcker är inte lika bra längre. Tack och lov har han en hög lägstanivå så att han – likt pizza – är bra även när han är dålig, men man måste vara fanatisk till vansinnets gräns för att inte se hur mycket Pratchett har tappat bara de senaste 4–5 åren.

Hans senaste bok i Discworld-serien, Raising stream, tycks i sina tröttaste partier vara skriven av någon som låtsats vara Pratchett, men inte riktigt fattat grejen. Den blir aldrig riktigt rolig och saknar helt den där glimten i ögat, det tysta wink wink nudge nudge-samförståndet med läsaren, som alltid har varit så typiskt honom.

Eftersom ämnet som avhandlas i Raising stream är så oerhört aktuellt och viktigt, är det synd att presentationen brister. Pratchett har alltid haft ett horn i sidan till fanatiker, krigshetsare och andra som spelar på folks rädslor för att få sin vilja igenom, och i den här boken riktar han sin uppmärksamhet mot nationalismen.

Som vanligt använder Pratchett sin Skivvärld för att spegla verkligheten, så här är det fanatiker inom dvärgasläktet som får representera de rasistiska nationalisterna inom till exempel British Nation Party,  Sverigedemokraterna eller Front National.

I skepnad av en berättelse som till synes handlar om järnvägens intåg i en fantasyvärld, skärskådar Pratchett nationalismens mekaniker och kommer i princip fram till två saker. Nationalismen är som en sjukdom: det krävs egentligen inte mycket för att den ska börja spridas, speciellt inte om någon sprider den med flit, och när den väl tagit fart är den svår att få stopp på. Människan tycks ha ett bristande immunförsvar när det kommer till nationalism.

Raising steam visar också tydligt att nationalismen är en återvändsgränd, för om du börjar sätta upp kriterier för vad som är en äkta dvärg/människa/svensk så kommer du för eller senare stå där ensam. Den enda som uppfyller alla krav på Riktig Svenskhet. Nationalismen är en sjukdom som förbränner sig själv, men som tyvärr tar alla andra med sig av bara farten.

Jag önskar att Pratchett skrivit den här boken för 10–20 år sedan, när han var i högform. Den skulle kunnat ha blivit en antifascismens Small gods, men istället blev den bara en okej bok som säger självklarheter på ett lite tillkrånglat sätt. Trevlig att läsa, absolut, men inte mer än så.

Seriöst, vad handlar Discworld-böckerna om?

Det finns många sätt att läsa Terry Pratchetts Discworld-böcker på. Olika personer runt om på internet har gjort ”läsguider” till böckerna, till exempel den här gamla godingen. De flesta av dessa guider bortser dock från en fundamental sak: att förklara vad böckerna egentligen handlar om.

Av den anledningen har jag sammanställt – på min fritid och utan att få betalt av någon – en liten informativ grafik som illustrerar exakt vilka övergripande teman som figurerar i Pratchetts olika böcker.

Bra va? (Varför skrev jag på engelska? Ingen aning.)

En mörkare Pratchett

Varje gång jag får en ny Pratchett-bok i handen är en högtidsstund. Speciellt nu på sistone, eftersom man aldrig vet hur länge till den stackars karln kommer att orka skriva. Pratchett själv tycks ha liknande känslor – I shall wear midnight är utan tvekan hans mörkaste bok någonsin. Aldrig har så mycket död, sjukdom och elände rymts i Skivvärlden, och ha då i åtanke att detta är en bok som riktar sig till en yngre publik. Jag kan verkligen rekommendera The Guardians senaste intervju med Pratchett för den som vill läsa mer om det här mörkret.

I shall wear midnight är den fjärde och sista boken om den unga häxan Tiffany Aching. Till skillnad från de tidigare böckerna så är den en riktigt bra roman som klarar av att stå på egna ben. Jag gillade visserligen även The wee free men, A hat full of sky och Wintersmith, men där hade Pratchett en ovana att skamlöst låna material från sina tidigare böcker. Det blev helt enkel ganska tråkigt när man kände igen skämt, uttryck och ibland hela bihandlingar från någon annan Discworld-bok.

Så är alltså inte fallet här. Tvärtom, det var länge sedan Pratchett kändes så ny och fräsch. Skämten är vassare (och mörkare), handlingen mer angelägen och språket skönare än på många år.

Det är härligt.

Så bra är Pratchetts ”Discworld”-böcker

Det är extremt sällsynt att någon mejlar mig och frågar ”Magnus, hur bra är Pratchetts alla olika Discworld-böcker, egentligen?” Därför är det lika bra att en gång för alla slår fast hur det ligger till – vilka böcker som är bättre än vilka andra böcker. Klicka på bilden nedan för ett tydligt, objektivt och helt korrekt diagram över Skivvärldens skiftande braighet.

Klicka för större.

En bok närmre döden

Terry Pratchett Unseen academicalsNuförtiden varje gång en ny Pratchettbok dyker upp så tänker jag ”Det här kan vara hans sista!”. 61-årige Terry Pratchett lider av Alzheimers, och om jag förstår saken rätt så dikterar han numera sina böcker.

Det känns inte som om detta är ett bra sätt att närma sig en ny bok, i det här fallet den 37:e Discworld-boken Unseen academicals. Det är som att ha varit på Elvis sista konsert och vetat att det var den sista konserten.

Man blir lite knasig i bollen. Funderar på om detta är det bästa Terry någonsin skrivit (nej), om det vore ett värdigt avslut på Discworld-serien (nej), om man kan se några spår av att sjukdomen eller dödens närhet på något sätt påverkat honom (vette fan), om boken, liksom författaren, är positiv till dödshjälp (nej) … Det är lätt att man sitter och grubblar på allt annat än vad som verkligen står i boken.

Om jag försöker skala bort alla sådana tankar så Unseen academicals en ganska ordinär bok om Skivvärlden. Den är inte en av hans bästa (där jag räknar bland annat Night watch, Small gods och Witches abroad) men tillhör inte heller bottenskicket (i min värld t.ex. Monsterous regiment, Hogfather och Eric). Den ligger stadigt i mittfåran – en av de där böckerna där Pratchett är stilsäker och fyndig, men har valt ett ämne som han kanske inte brinner för sådär extra mycket.

Ämnet i fråga är fotboll. Och framavlade onda varelser, som Uruk-hai. Och pajer. Handlingen är förlagt till Unseen university och de matglada trollkarlarna står i centrum tillsammans med kocken Glenda, bimbon Juliet, huliganen Trev och den mystiske Mr Nutt.

Man får sig några fniss, men inga ontimagengarv, och trots att Pratchett försöker säga en hel del om människor i grupp så saknar boken det djup som finns när han i toppform. Med det vill jag inte säga att Academicals är dålig. Inte alls! Pratchett är som sex och pizza: Rätt schysst även om det är dåligt.

Men för att återgå till att prata om döden: Är det bara jag som alltid haft känslan att Discworld-böckerna har en metaplot? Att de handlingen för de olika karaktärerna sakta men säker är på väg någonstans? Jag har till exempel länge föreställt mig att Sam Vimes (eller, på sistone, Moist von Lipwig) sinom tid kommer att bli ny Patrician.

Kanske inbillar jag mig bara. I vilket fall så kommer jag troligen aldrig att få reda på det.

Sinkadusmåndag, del 29

Sinkadus29intr
Så jobbigt när man får tentakel i ögat.

Sinkadus nr 29 (februari 1991)

Omslag

Man måste älska Josh Kirby (1928-2001) och hans Discworld-omslag. När jag läser Pratchett ser jag fortfarande Kirbys världar och figurer i huvudet.  Alla delatjer, all förvriden anatomi, all dramatik … Man måste älska Josh Kirby.

Sinkadus29

Ledare

Kult nämns för första gången! Så här lät meningen: ”För 1991 har vi åtminstone 20 saker planerade, bland annat nya rollspelet Kult med tre supplement.”

Olle Sahlin förklarar nämligen varför Äventyrsspel beslutat sig för att släppa nya produkter bara fem gånger om året istället för de tidigare sex. Fraktkostnader är svaret. Han lovar dock att antalet produkter inte kommer att minskas, utan att fler grejer kommer att släppas varje gång.

Är det bara jag som ser ett problemet med detta upplägg? Det innebär ju bara att fler spel och äventyr konkurrerar om samma månadspeng, något som i längden garanterat leder till att färre produkter säljs. Kanske vägde de minskade fraktkostnaderna upp det, vad vet jag, jag fick 2:a i företagsekonomi på gymnasiet.

Ännu mer på the down-side så minskas även utgivningstakten av Sinkadus från sex till fem nr per år. ”Men hav tröst, vi höjer inte priset för den skull.” Ja tacka fan för det. Tänkte de ärligt talat höja priset och minska utgivningen samtidigt? Att tanken ens existerade är inte ett gott tecken, säger den lille publicisten i mig.

(Det skulle dröja i ganska exakt ett år innan priset höjdes. I januari 1992 (nr 34) kostar tidningen 40 kr.)

Hemmafronten

Kyrkans ungdom i Västerås stift arrangerar levande rollspel. Gör de det fortfarande tro?

”Äntligen” släpps det länge omtalade figurstridsspelet Fantasy warriors. Detta var ett ganska kackigt spel om jag minns rätt och som jag tidigare nämnt slutade jag helt att spela det när jag insåg att en maxad magiker kunde utplåna en hel fiendearmé på egen hand. Sådär ballanserat.

Helvetesfortet av Johan Sjöberg och Henrik Strandberg har också kommit ut i butik. Äventyrstrilogin Den nidländska reningen är faktiskt den första äventyrsserie som jag spelledde från början till slut. Okej, nästan till slutet då: Vicotnic tokmördade alla rollpersoner i slutstriden. Men fram tills dess var det fett jäkla roligt.

Så här i efterhand så är Nidland-trilogin ett skräckexempel på äventyrskonstruktion och borderline VAM-propaganda. Jag rekommenderar starkt Lukas ursinniga sågning av äventyren på bloggen Hittepou.

Annat nytt är Änglars skugga till Mutant av Marcus Thorell. Jag tror aldrig att jag köpte ett enda tillbehör till ”nya” Mutant. Min polare köpte en del, men jag var mer en DoD-kille. Köpte och köpte förresten, har för mig att en av mina mer perifiera kompisar på den tiden snattade Techno 2090-boxen. *host* Och en annan kopierade i lönndom hela grundboxen och de första årens tillbehör på lärarrummets kopiator. Ack, piratkopiering var så mycket bökigare innan internet.

I april utlovas: S.V.O.T. till Mutant, ”nya” Drakar och demoner, den fortfarande excellenta modulen Svartfolk och del två i Den nidländska reningen. April 1991 var en bra månad.

Arkivet

”Nohstrils katakomber” av Mikael Stenmark (fast med felstavat förnamn). Det var ett jävla tjat om den där staden. Det här är tredje numret på raken med långa beskrivningar om Drakar och demoner-metropolen Nohstril. Så intressant är den faktiskt inte. Men låt gå, ”Nohstrils katakomber” är en artikel som handlar om just det. Katakober.

Det mest intressanta, eller i alla fall roliga, är ankkatakomberna där stadens ankor begraver sina döda. Grejen är att i Nohstril så anses ankor vara andra klassens invånare och bor isolerade i ett getto som kallas anklaven.

Anklaven. Ett namn värdigt Mutant: UA.

Visst, det finns lite annat skoj också. Råttornas konung, kloaklevande lönnmördare, dolda tortyrkammare och lite annat smått och gott. Om man absolut vill gå ner i en katakomb så finns det värre val än denna.

Per Nordstöm ger i artikeln ”Troll” trollen samma behandling som bland annat alverna fått tidigare. Det vill säga en lång lång text om allt från religion (”Trollens främsta gudomlighet är gudinnan Slergolis – mörkrets och frosseriets härskarinna, som också är trollens skaperska.” Skaperska? Är det verkligen ett ord?), kultur (”Det centrala för alla troll är familjen”) och en massa sådant jox. Det sammantagna intrycket är att troll är ett gäng vidskepliga, omusikaliska kärnfamiljs-ivrare. Typ kristdemokrater, fast med kanibaltendenser. Givetvis finns det även stats för en massa olika troll: bergstroll, sumptroll, skogstroll, bergstroll, snötroll. Detta måste ha varit tidiga symptom på Riotminds trollsjuka. Förmodligen kom smittan till Sverige via AD&D. Alla trollsorter listas med ett ”litterärt exempel” … alla utom snötroll, som ingen någonsin kommit sig för att skriva något om. Stackars snötrollen.

Arkivet avslutas med ett gäng intrigidéer signerade Erik Sieurin, Kent-Ove Lindström och Patrik Larsson. Min favorit är utan tvekan ”I hennes majestät älvadrottningens hemliga tjänst” där rollpersonerna krymps till pyttestorlek för att rädda småfolkens kungarike mot invaderande minitroll. Trolltyg i tomteskogen goes DoD. Fantastisk idé. ”Multiversum runt på 80 dagar” är också en höjdare… jag tro att ni kan gissa upplägget på den själva.

Insändare

Jag är chockad. Olle Sahlin använder genitivapostrof i ett svar. ”Mormor Vädervax’ övningar” skriver han. Usch! Jag kommer aldrig att kunna förlåta honom för denna … denna … våldtäkt av min barndom!

Mattias Gustavsson, Lysekil, tycker att Äventyrsspel har slutat ta ansvar för sina produkter:

Jag köpte en gång Chock, [gamla] Mutant och Mutant 2 och så lite rollformulär, dvs. ungefär för 500 kronor. Då slutar äventyrsspel ge ut äventyr – först till Chock, sedan till Mutant och därefter till MT2. De lägger till och med ner spelen, efter att in i det sista lurat folk att köpa det, genom att t.ex. ersätta Mutants utsida med en uppenbart modern och livskraftig sak …
Johan (A?) svarar:
Ditt resonemang om att Äventyrsspel försummat sina kunder är väldigt naivt. Vi ger ut spel och äventyr så länge de säljer — när deras populäritet dalar (vilket hittills har inträffat för alla äldre spel utom DoD och EDD) måste vi sluta ge ut dem. Men det innebär inte att vi sviker någon. Det går alldeles utmärkt att fortsätta spela Chock och MT2 trots att vi inte längre har råd att ge ut äventyr till dem.
Det vore jäkligt intressant att se försäljningssiffor för Äventyrs olika produkter under åren.
Även Olle är inne på övergivna spel i svaret på ett annat inlägg:
Ok, det har inte varit några artiklar till gamla Mutant i Sinkadus på ett och ett halvt år, men jag ska berätta varför: Det har inte kommit några tillräckligt bra artiklar. Och där har du hela problemet med gamla Mutant i ett nötskal — alltför få duktiga skribenter var intresserade av spelet för att det skulle kunna bli något av det.

Äventyr

Thomas Hejdström har skrivit ”98 minuter hyperrymd”, ett ”miniäventyr” till Stjärnornas krig rollspelet. Varför det kallas miniäventyr förstår jag inte, för det är bara marginellt kortare än äventyren brukar vara i Sinkadus. Äventyret börjar på Hoth under tiden för Rymdimperiet slår tillbaka och därefter blir det mer komplicerat. Ett rakt äventyr som inte direkt överraskar.

Zonen

”Nya regler för automatvapen” av Henrik Strandberg är en artikel om nya regler för automatvapen.

”Mördande reklam” av Ola Nilsson är en artikel om reklam i framtiden.

Gäsp.

Nyheter 1991

Hemmafronten får konkurrens. Här presenteras de stora nyheterna 1991. Kult lanseras så här:

sink29fak1

Tycka vad man vill om hur Kult blev som spel, men det här är förbannat bra. Jag blir sugen att lira direkt. Tyvärr har jag aldrig spelat en Kult-omgång som levt upp till den här texten.

In other news: Det spel som tidigare var ämnat att bli Ad Astra och i slutänden blev Mutant RYMD var tydligen tänkt att släppas som Zero-G till ”nya” Mutant. Så här lät det:

sink29fak2Det här låter ganska exakt som Mutant RYMD. Jag undrar varför man tog beslutet att göra om det hela till ett eget spel. Behövde man verkligen fler spel? En av anledningarna Äventyrsspel uppgav till att de inte gav ut Partisan var ju att marknaden inte orkade ännu ett spel. Hade rollspelspubliken plötsligt växt, eller bevisade Lancelot Games att det faktiskt fick plats fler spel i Sverige? Eller vänta, Lancelot gick ju i kk …

Slutligen så puffas det för Drakar och demoner version 1991:

sink29fak3I alla fall jag är glad att de dumpade det chockrosa i loggan.

Andra produkter som får lite reklam: Krilloan, Kopparhavets kapare (som då bara hette Kopparhavet), S.V.O.T. och Berlin 2091.

Övriga artiklar

Ännu mer Midgård från Anders Blixt (feat. Kathrin Vestergren). Denna gång är det den andra åldern med Númenors uppgång och förfall, Saurons falskhet … ja ni vet. Artikeln är mestadels ren historik och bakgrund med ett gäng kampanjidéer inslängda på slutet. Inga regler, inga varelser, inga besvärjelser. En ganska ovanlig Sinkadusartikel helt enkelt. Känns mer som att Blixt vill skriva om Midgård i allmänhet än att han har något rollspeligt att säga.

Omdöme

Sinkadus har alltid varit ett produkt- och reklamblad för Äventyrsspel men aldrig tidigare har det varit så tydligt som nu. När det mest intressanta är att läsa om grejerna som ska släppas om ett par månader … då vet man att det är något fel med en tidskrift.

Även om jag inte kunde se det då, så är det nu ganska uppenbart när jag läser Sinkadus att Äventyrsspel vid den här tiden desperat försökte minska sina utgifter. Ständiga formatändringar av Sinkan och andra produkter, minskad utgivningstakt men med fler produkter … Allting är lite vingligt.

Sinkadus 1991 är visserligen en proffsigare produkt än bara ett par år tidigare — språket är genomgående bättre, artiklarna solida och redaktionen har helt lagt ner det där med att publicera vansinniga artiklar om kanoner och bord — men samtidigt är det mycket samma-samma i varje nummer. Ännu en artikel om Nohstril (men om jag inte är intreserad av den staden då?), ytterligare lite bakgrund till SRR, ännu mer stridsorienterade alternativ till Mutant.

Sinkadus 1991 är en proffsig tidskrift, men den är inte lika rolig att läsa som Sinkadus 1988.

Sinkadusmåndag, del 22

Sinkadus22spl
”För några få NeoYen mer” – en novell av Gunilla Jonsson.

Sinkadus nr 22 (december 1989)

Omslag

Frank Frazettas ”Death dealer”. En riktig klassiker. Den är faktiskt så jäkla klassisk att man kan köpa en replika av hjälmen för 2250 dollar. Hur sjukt är inte det?

Sinkadus22

Ledare

Varje gång jag skriver ”Olle Sahlin” så skriver jag först ”Olle Sahling”. Jäkligt irriterande.

Men det har inte något med ledaren att göra. Den handlar snarare om science fiction-författarens dilemma; att det ofta är omöjligt att kunna förutse stora tekniska revolutioner. Exempel ges på Heinlein som lät sina romanfigurer använda räknestickor, eftersom miniräknare inte fanns i Heinleins föreställningsvärld.

Hemmafronten

Fasen vad det var billigt med rollspel på den här tiden. Alla äventyr kostar under 100 kr. Den förbjudna staden till Mutant kostar 89 spänn. Monster och män till DoD går loss på 98. För att inte snacka om romanerna! Pratchetts Magins färg kan man köpa för ynka 34,90 kr, och Tjuvstaden kostar bara 44,90 kr.

Nu kommer jag ihåg en gång när min lokala leksaksaffär hade rea på Äventyrsspels romaner. 10 spänn/st. Det blev mycket läsning den sommaren.

Arkivet

Drakar och demoner-stats för invånarna i Asprins Tjuvstaden, både för specifika individer och för allmänna slp. Det är i princip bara att sätta igång och spela i Asyl. Jag minns att jag läste den här artikeln med stor behållning och att jag hade storslagna planer på en Asyl-kampanj. Men det hela sket sig. Jag var den ende i min spelgrupp som hade läst böckerna, och alla andra var tämligen ointresserade.

”Monturerna”, av Jonas Lindblom och Leif Eriksson, innehåller information om landet med samma namn i Ereb Altor. Dels finns det en massa äventyrsförslag, dels info om Monturernas armé. Äventyrsuppslagen är inte alltid helt lysande. Lyssa på detta:

Hajmännen

Spelarna reser genom Bychow och tar in på Bläckfiskens håla. Vad som sedan händer beror på hur nyfikna spelarna är. Nyfiken i en strut …

Det är ju inte ens ett helt förslag! Det är ju bara en inledning utan någon som helst plot. Varför är titeln ”Hajmännen”? Är man tvungen att äga Monturerna för att fatta? Oavsett så är ”Hajmännen” det utan tvekan sämsta äventyrsuppslaget EVER.

Tack och lov är de flesta andra förslagen något mer matiga.

Insändare

Anders Blixt har skrivit en insändare! Nej, han klagar inte på att Äventyrsspel har blivit för kommersiella eller på att han inte fattar regler i Mutant 2 (något som han förmodligen inte gör). Istället skriver han om sin syn på svartvita-spelvärldar, alltså där gott och ont står mot varandra och det inte finns några egentliga mellanting. Blixt är mer inne på gråskalor. Han ordar även om debatten om ”bara människor som rollperson” som började för några nummer sedan. Kontentan: spela vad fan du vill, så länge du har roligt. Slutligen ger sig han i seriös/oseriös-kriget.

Debatten i detta ämne har varit rätt poänglös. Min erfarenhet är att när en rollspelare talar om ”seriöst rollspel” menar han egentligen ”rollspel på det sätt som min spelgrupp utövar det”.

Word.

I övrigt fortsätter ovan nämnda debatter att rasa i brevspalten. Signaturen Röde baron tycker det är kul med moraliska val. Och så vidare.

Vi får även reda på att Äventyrsspel lagt ner produktionen av Chock. ”Skälet är vikande försäljningssiffror för det spelet.” Jag var aldrig något fan av Chock så jag sörjer icke.

Slutligen kommer en riktig insändarklassiker. Eller i alla fall början till en klassiker. Jag känner mig nödgad att scanna in den i sin helhet:

Sinkadus22ins

Äventyr

”Den stulna elefanten”, till DoD Expert, av Olle Sahlin och Michael Geller. Ett ovanligt öppet äventyr – för att vara i Sinkan – med många möjliga händelseförlopp. I alla fall i början, fram mot slutet blir det mer traditionellt grottjox. Det innehåller hemliga ordnar, nekromantiker, riddare utklädda till byfånar och både det ena och det andra. Handlingen är centrerad kring de stulna ritningarna på en ”dvärgisk eldvagn”, som inte får hamna i fel händer. Nej, ”dvärgisk eldvagn” är inte vad dvärgar kallar sina utedass.

Sinkadus nr 22 innehåller även ett Stjärnornas krig-äventyr: ”Elakt spel” av Anders Blixt.

Zonen

Bilar! Okej, inte bara bilar, utan en hel artikel om hur det är att överleva i Skymningslandet (av Marcus Thorell). Väldigt mycket handlar dock om bilar och fordon – och strider mellan dem – gärna med rubriker som ”Ditt fordon – bilen gör mannen” … kvinnor kan ju inte köra bil. Prejningar, brand, överkörning, farliga manövrer … allt man behöver för lite motorburet kaos.

Det finns även stats på Mad Max och dennes bil, för den som inte fattat hinten. Max högsta värde är 17. Respect.

Inte att förglömma är heller ”Rekyl” – ett ”actionbrädspel” till Mutant. Inkluderas gör spelbrickor, regler och spelplan. En av figurerna är en vacker kvinna som heter Bella Lugosi. Jag har för mig att vi testade att spela ”Rekyl” ett par gånger, men jag har inget som helst minne av hur det gick.

Övriga artiklar

Gunilla Jonssons ”För två neoyen mer” är en en novell i Mutant-världen. (Nya Mutant.) Action, betong, gangsters, folk med internationella namn. Man kan väl säga att skillnaderna mellan gamla och nya Mutant aldrig varit tydligare.

”Levande rollspel: mer än 3D”, av en hel drös författare, är nog en av de Sinkan-artiklar som gjorde mest intryck på mig. Jag tyckte det verkade så förbannat häftigt med lajv. Trots det dröjde det ytterligare nästan 10 år innan jag testade (Nyteg).

Eller vänta! Fanns det inte en lajvartikel i Rubicon också? Det kanske är den jag tänker på?

Reklam

Det här är första gången Sinkan innehåller reklam som 1) inte är egenreklam för Äventyrsspel, och 2) inte är reklam för spelbutiker eller tennfigurer. Lookilooki:

Omdöme

Ja, vad finns det att säga? Det här ett bra nummer. Schysst blandning av material. Härligt att se lite annorlunda grejer som brädspel och noveller. När det gäller just novellen är det kanske tveksamt om det när sånt material man vill ha när man köpte Sinkan. Eller?

På det stora hela är intrycket att redaktionen fått lite av en nytändning i och med nya Mutant. Nu har de en helt ny värld att leka med. Att denna energi i slutändan visade sig resultera i stora mängder väldigt likartat material är bara att beklaga – men mer om detta i framtida Sinkadusmåndagar.

Lite myter, lite Pratchett, lite upprepningar

Folklore of Discworld. Hur skumt låter inte det? Det är faktiskt en ganska skum bok. Författarna använder Terry Pratchetts Discworld-böcker som utgångspunkt för att berätta om myter, folklore och historia här på jorden. Det som är mysko är sättet detta görs på: författarna (Pratchett och Jacqueline Simpson) skriver som om Skivvärlden var en riktig plats, som om jorden och Skivvärlden är två olika länder som har utbyte av information, legender och seder.

När jag väl vant mig vid denna märkliga stil så visade sig boken vara både intressant och allmänbildande — om än inte alltid så rolig att läsa. Den innehåller för mycket information som upprepas om och om igen, och tar ibland i lite väl mycket i sina försök att vara rolig. Att mycket av folkloren som behandlas är brittisk får man väl ha överseende med — Pratchett är ju ändå britt.

Den största förtjänsten med Folklore of Discworld är att jag blir sjukt sugen på att läsa om alla mina Pratchett-böcker.