Bergting och Lapidus till morgonkaffet

Ni missar väl inte SvD-intervjun med Peter Bergting och Jens Lapidus om deras serieroman Gängkrig 145? Det är nästan för bra för att vara sant — två av mina idoler i ett gemensamt projekt. Jag säger som modebloggarna: cravings!

Medan ni väntar på releasen (i maj verkar det som) kan ni stilla er serietörst med att läsa Bergtings The Portent, antingen på svenska eller på engelska.

Och hur i helskotta kan jag ha missat http://www.dedodasrike.se?

Bästa böckerna 2008: #9

Peter Bergting, The portent: De dödas rike
Sanslöst vackert tecknad berättelse om en motvillig hjälte som vandrar in i de dödas rike. Action, drama, kärlek, mystik — The portent har allt. Årets snyggaste serie. Text och bild smälter samman på ett sätt som bara kan ske när en och samma person både skrivit och ritat. En njutning att se.

The Portent är ett seriealbum att plocka fram om och om igen.

Läst min recension: De dödas rike sjuder av liv.

De dödas rike sjuder av liv

44658.jpgNär jag recenserade den engelska versionen av Peter Bergtings The Portent för ganska precis ett år sedan tyckte jag att serien var fantastiskt vacker men att handlingen var något osammanhängande.

Om den svenska versionen, som just släppts, tycker jag ungefär samma sak.

Bergtings stil är makalöst stämningsfull. Hjälten Milo och det dödsrike han vandrar igenom är fyllda av så mycket liv att sidorna nästan kokar över. Bergting vet att det är detaljerna som är viktiga. Man dras in redan av första rutan och kommer inte upp för luft igen förrän man kommer fram till bakre pärmen.

Det säger en helt del om Bergtings skicklighet som tecknare att man inte bryr sig det minsta åt några, minst sagt, rejäla korrfel och en del luckor i storyn.

Fast ärligt talat är det inte så mycket till luckor. Jag vet inte om det beror på att det är andra gången jag läser The Portent, eller om jag bara fattar saker bättre på svenska, men storyn är inte fylld av hål. Den är minimalistisk. Ja, det är fortfarande knepigt att hänga med varför folk för som de gör ibland, men det finns en berättarteknisk tanke bakom det.

Så om du har tålamod är The Portent en god investering. Men kom ihåg — den är inte en serie för nybörjare, eller för småknattar.

”The Portent vol 1: Duende”

ThePortent

The Portent vol. 1 av Peter Bergting. Albumet har den något märkliga undertiteln ”Duende”. Que?

Minirecension:

Snyggt som faen, jäkligt stämningsfullt och i allmänhet läckert. Handlingen är tyvärr seriens svagaste del, men det gör faktiskt inte så mycket.

Rekommenderas? Ja.

Lite längre recension:

portent1The Portent handlar om Milo, en snubbe som av någon vag anledning vandrar in i de dödas rike för att där härja utav bara helskotta. Han träffar på en ung kvinna vid namn Lin och en skäggig karl kallad Alkuin. De ger sig av på en ”quest” av något slag, dödar lite monster och träffar på diverse konstiga varelser. Samtidigt är det en massa snack om världens undergång, gudar och gamla krig

När jag läser The Portent får jag lite samma känsla som när jag ser vissa japanska anime-filmer. Det känns som om stora delar av handlingen saknas, eller som att det förutsätts att man har en massa förkunskap. Folk gör en saker utan att man riktigt förstår varför. Orsak och verkan tycks vara ganska flytande.

Förmodligen härstammar detta ur någon form av icke-europeisk berättarteknik som jag inte har koll på, och jag misstänker starkt att Bergting medvetet gjort handlingen ganska ogenomskinlig (det är ju ändå bara det första albumet).

Det sköna i kråksvängen är att jag inte bryr mig så mycket om storyn. Den blir mer ett bakgrundsmoment. The Portents stora förtjänst är helt klart Bergtings visuella stil. Helt jäkla fantastiskt. Varje ruta är som … jag vet inte vad. Man vill bara falla in i dem och bli kvar där för evigt.