OBS! Detta inlägg kommer att innehålla
spoilers för säsong 1, 2 och 3.

Hon tyckte att det här med tidsflödet i serien var lite konstigt, och jag är lagd att hålla med. Sedan den första säsongens första avsnitt så har det hänt så jäkla mycket i Bon Temps med omnejd. Vampyrer, grekiska halvgudar, varulvar, Children of the Sun, resor till Dallas, vampyrdödarträning för Jason, resor till Texas, intriger, nyskapade vampyrer, demoner, komplotter och missförstånd. Sookie och Bill har gått igenom ett kärleksförhållandes alla faser minst två gånger, trygga Sam har haft ihop det med ett antal olika damer, och Tara har råkat ut för en rad mer eller mindre misslyckade förhållanden. För att inte tala om förändringarna Erik genomgått.

Det har hänt jävligt mycket på två och en halv säsong. Två år, för oss tittare.

Men för befolkningen i Bon Temps har det gått dryga tre månader. Allting som hänt, har hänt inom loppet av tre månader. Hur vet man detta? Jo, servitrisen Arlene är gravid i tredje månaden, och av allt att döma är pappan en person som dog i slutet av säsong 1. Så även om Arlene blev preggo i sista avsnittet på första säsongen, så ger det ändå inte mycket mer än dryga tre månader.

Egentligen är väl det här inte ett problem, annat än att det verkligen inte känns som om att det gått så kort tid. Spontant skulle jag gissat att varje säsong utspelade sig under ett halvår eller något däromkring. Det är lite motsatsen till filmatiseringen av Sagan om ringen, där allt händer under ganska lång tid, men det känns som att hela trilogin utspelar sig samma vecka.

Har ni uppmärksammat tiden i True blood, eller någon annan serie för den delen? Hur tycker ni att det funkar? Tanken har slagit mig att det kan vara ett medvetet grepp, men jag har svårt att se poängen.

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.