Nu har jag sett första säsongen av Joss Whedons nya tv-serie Dollhouse.
Den var sådär.
Det första problemet är att de första 6 avsnitten (av 12) går på tomgång. Det händer liksom ingenting spännande. Det är först efter halva säsongen, och 6×40 minuter av ens liv, som showen börjar leverera. Hur man än ser på saken så är det en ganska stor nackdel för en tv-serie.
Det andra problemet är det näst sista avsnittet är avsevärt mycket mer wowigt än det sista. Avslutningen lämnar en hel del att önska; jag väntade in i det sista på en fet twist. Förgäves.
Det tredje problemet är att det är något för mycket urringning i rutan. Okej, det är väl inte ett problem som så, men ibland känns det som att kameramannen anstränger sig väl mycket för att hitta vinklar som är lite snett uppifrån. Inte så sexigt, det ger mest ett sleazy intryck.
Det fjärde problemet är egentligen samma som nr 3. Stundom får jag intrycket att seriens skapare är mer intresserad av att visa upp huvudpersonen – spelad av Eliza Dushku – i olika sexiga/kinky outfits än av att berätta en engagerande historia. Ja ja, jag fattar det här med att hon är en ”docka”, men ändå.
Det femte problemet är jag inte längtar till säsong 2. Det räcker gott så här. Inga av de mysterier eller frågetecken som finns kvar är tillräckliga för att göra mig sugen på mer. Jag är inte heller så intresserad av vad framtiden har i sitt sköte för huvudpersonerna. Sorry.
Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).
Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.
True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.
Terry Goodkinds Wizard’s first rule-böcker blir tv-serie, Det kan bli hur uselt som helst, beroende på vilka delar i serien de använder sig av. Del 2-4 är bäst. Ettan ok. Från och med del 5 börjar det gå utför rejält.
Såg just första avsnittet av Painkiller Jane. Lite sent, jag vet, men jag kunde gärna ha väntat lite till.
Det kanske är att ta i att säga att Painkiller Jane är usel, men jag säger det ändå. Dåliga skådisar, dåligt foto, dålig dramatik. Extremt dålig musik.
Det enda positiva i sammanhanget är att TV 6 visar serien. Alltid roligt med en svensk kanal som vågar satsa på obskyr scifi.
Steven Brust, av alla människor, har skrivit en Firefly-roman! Och den är helt gratis och finns på nätet! Här. Läs nu!
Firefly är lätt den bästa scifi-serien som någonsin visats på tv. Steven Brust är en stabil författare som vanligen skriver fantasy- och scifiromaner (jag har läst en, The Phoenix Guards).
Det enda problemet jag har med Brust är att han ser ut så här.
I går tänkte jag att det vore trevligt att skratta lite, så jag slog på SVT:s nya humorprogram Dubbat. Det var ett stort misstag. Fyra minuter senare bytte jag kanal — ivrigt påhejad av min sambo.
Dubbat är svensk s.k. humor när den är som allra värst. Konceptet går ut på att två lag — bestående av, typ, alla från Parlamentet — tävlar i att ”dubba” gamla SVT-klipp. Ljudet är alltså borttaget och lagen ska hitta på vad t.ex. Bosse Bildoktorn säger istället. Tanken är att det ska vara roligt. Verkligheten är att det får min hjärna att vilja dö.
Om jag ska konkretisera exakt hur dåligt det är … Programmet börjar med en ”uppvärmning”. Varje deltagare får en uppgift i stil med ”Hur skulle ordet ‘arbetsam’ säga ‘oj oj det var inte roligt’”? Varpå deltagaren säger ”oj oj det var inte roligt” med tillgjord röst.
SVT har alltså inte kommit längre än att de tycker att ”roliga röster” är höjden av humor.
Mina bidrag till radio/tv-journalistikens triumftåg genom västvärlden finns här.
Och för alla er som vill läsa/se/höra fler fantastiska, samhällsgranskande reportage är det bara att kolla in produktionen från tre årskullar av studenter vid journalistprogrammet på Lunds universitet.
Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).
