True Blood och tiden

Häromdagen diskuterade jag och flickvännen True blood, ni vet den där köttiga vampyrtvserien från HBO.

OBS! Detta inlägg kommer att innehålla
spoilers för säsong 1, 2 och 3.

Hon tyckte att det här med tidsflödet i serien var lite konstigt, och jag är lagd att hålla med. Sedan den första säsongens första avsnitt så har det hänt så jäkla mycket i Bon Temps med omnejd. Vampyrer, grekiska halvgudar, varulvar, Children of the Sun, resor till Dallas, vampyrdödarträning för Jason, resor till Texas, intriger, nyskapade vampyrer, demoner, komplotter och missförstånd. Sookie och Bill har gått igenom ett kärleksförhållandes alla faser minst två gånger, trygga Sam har haft ihop det med ett antal olika damer, och Tara har råkat ut för en rad mer eller mindre misslyckade förhållanden. För att inte tala om förändringarna Erik genomgått.

Det har hänt jävligt mycket på två och en halv säsong. Två år, för oss tittare.

Men för befolkningen i Bon Temps har det gått dryga tre månader. Allting som hänt, har hänt inom loppet av tre månader. Hur vet man detta? Jo, servitrisen Arlene är gravid i tredje månaden, och av allt att döma är pappan en person som dog i slutet av säsong 1. Så även om Arlene blev preggo i sista avsnittet på första säsongen, så ger det ändå inte mycket mer än dryga tre månader.

Egentligen är väl det här inte ett problem, annat än att det verkligen inte känns som om att det gått så kort tid. Spontant skulle jag gissat att varje säsong utspelade sig under ett halvår eller något däromkring. Det är lite motsatsen till filmatiseringen av Sagan om ringen, där allt händer under ganska lång tid, men det känns som att hela trilogin utspelar sig samma vecka.

Har ni uppmärksammat tiden i True blood, eller någon annan serie för den delen? Hur tycker ni att det funkar? Tanken har slagit mig att det kan vara ett medvetet grepp, men jag har svårt att se poängen.

Battlestar Galactica!!!1

Här nedan har jag hällt ur mig diverse tankar och intryck efter att ha sett tv-serien Battlestar Galactica. De kommer huller om buller, så ta er i akt.

Det viktigaste först: Battlestar Galacticas kapten William ”Bill” Adama är en person som utstrålar självförtroende, makt och kompetens. Han är en alfahane av en magnitud som sällan ses i verkliga livet. Efter att ha sett de fyra säsongerna av Battlestar Galactica, samt filmerna The plan och Razor, och en del webisodes, så har jag äntligen lyckats identifiera vad det är som får Bill Adama att ge detta intryck.

Egentligen är det enkelt.

För det första så korsar han aldrig armarna – varken över bröstet eller bakom ryggen – eller stoppar händerna i fickorna. Oavsett vad så står han rakryggad med armarna längs sidorna. Bara hängande, liksom. Detta signalerar att han är osårbar, att hur tuff och hård du än må vara så är du i hans ögon inte farligare än en mygga. Vad spelar det för roll att han lämnar hela sin kropp öppen för anfall? Du kan ändå inte skada honom. Du gör honom inte ens nervös!

För det andra så är det sättet han pratar. Adama tvekar aldrig. Han står aldrig och mumlar ”ööh”, ”hum” eller något annat utfyllnadsläte. Vet han inte vad han ska säga, så säger han ingenting. Vill han inte svara på en fråga så försöker han inte slingra sig, han låter bara bli att svara.

Svårare än så är det tydligen inte att utstråla 100-procentigt kokainsjälvförtroende.

Men det var inte detta jag vill prata om i dag.

De senaste dagarna har jag legat sjuk i feber, och egentligen inte orkat med annat än att blänga ut i luften framför mig. Så jag passade på att, äntligen, titta klart på tv-serien Battlestar Galactica. Alltså: En miniserie, fyra säsonger om totalt 75 avsnitt, och två filmer. Sammanlagt cirka 56 timmar tv, vilket känns helt sjukt långt när man skriver ner det så här. Men det var värt det, fan vad det var värt det. BSG kan vara den bästa tv-serie jag någonsin haft äran att utsätta min ögonglober för.

BSG blandar militär science fiction med religiös mystik och en hel skvadron superba skådespelare. Militär sci-fi kan vara ett riktigt aber. Det är lätt att det reduceras till ett gäng gubbar i uniform som står och skriker påhittat fikonspråk till varandra. Så inte här. BSG är välsignat befriat från teknobabbel, och det enda exempel jag kan komma på är att rymdskeppen drivs av ”tilium” eller hur man nu kan tänkas stava det. Det tror jag dessutom bara har fått ett namn för att det ska kunna ta slut – någon måste ju kunna säga ”we are running out of xxxxx”. Drama ensues.

Nej, den militära delen av BSG känns på riktigt. Den är smutsig, dödlig och grym. Folk dör och stympas, får psykoser och bryter ihop. Det militära blir ett sätt att skapa drama mellan huvudpersonerna, att vrida relationer i oväntade riktningar, att få människor att visa sina mörka och svaga sidor. Det görs förbannat bra, dessutom. Jag kan inte påminna mig någon serie där jag känt så mycket för karaktärerna som i Battlestar Galactica. När man sitter och tittar så vet man att, fan, här är det inte bara folk i röda skjortor som kommer att råka illa ut, här kan fanemig vad som helst hända. Det är krig!

Den religiösa mystiken är tämligen lågmäld i början av serien, men eskalerar i de senare säsongerna. I verkligheten är jag ateist ut i fingerspetsarna, men när det är på låtsas så är jag väldigt fascinerad av religion. Jag gillar de religiösa berättelserna, även om jag bara ser dem som just berättelser. Mytologi. Religionen används inte till att skapa konflikter och oväntade vändningar på samma sätt som de militära delarna av serien, utan har mer rollen som … tja, jag har redan använt ordet mystik, så varför inte: Religionen i BSG fungerar på så sätt att den skapar mysterier för tittarna. Man förstår snabbt att BSG inte bara handlar om en flotta rymdskepp som jagas genom rymden av mordiska robotar. Man förstår att det finns något mer som ligger bakom händelserna. Men vad? Hur? Varför?

Sen måste jag säga – och det här är en parantes – att så fort serien visar karaktärer klädda i civila kläder, så ser det fördjävligt ut. Kläderna är fula! Eller, kanske inte fula, men bara … fel. Det är som om någon tagit ett kontor från 60-talet och sen dumpat några liter 80-tal över det hela. Färgerna är lite fel, snitten ser lite konstiga ut, klädkombinationerna känns lite märkliga. Uniformerna, å andra sidan, är klockrena. Allt militärt ser fantastiskt ut. Speciellt Battlestar Galacticta, rymdskeppet, självt. Otroligt. Grim’n’gritty. Långt från Star Treks polerade Apple Store, eller från Mass Effect där allt ser ut som ett minimalistiskt disco.

Battlestar Galactica är, i brist på ett bättre sätt att tänka och uttrycka mig, sjukt jävla mongobra. Så det så.

Dollhouse: Inte så bra

Nu har jag sett första säsongen av Joss Whedons nya tv-serie Dollhouse.

Den var sådär.

Det första problemet är att de första 6 avsnitten (av 12) går på tomgång. Det händer liksom ingenting spännande. Det är först efter halva säsongen, och 6×40 minuter av ens liv, som showen börjar leverera. Hur man än ser på saken så är det en ganska stor nackdel för en tv-serie.

Det andra problemet är det näst sista avsnittet är avsevärt mycket mer wowigt än det sista. Avslutningen lämnar en hel del att önska; jag väntade in i det sista på en fet twist. Förgäves.

Det tredje problemet är att det är något för mycket urringning i rutan. Okej, det är väl inte ett problem som så, men ibland känns det som att kameramannen anstränger sig väl mycket för att hitta vinklar som är lite snett uppifrån. Inte så sexigt, det ger mest ett sleazy intryck.

Det fjärde problemet är egentligen samma som nr 3. Stundom får jag intrycket att seriens skapare är mer intresserad av att visa upp huvudpersonen – spelad av Eliza Dushku – i olika sexiga/kinky outfits än av att berätta en engagerande historia. Ja ja, jag fattar det här med att hon är en ”docka”, men ändå.

Det femte problemet är jag inte längtar till säsong 2. Det räcker gott så här. Inga av de mysterier eller frågetecken som finns kvar är tillräckliga för att göra mig sugen på mer. Jag är inte heller så intresserad av vad framtiden har i sitt sköte för huvudpersonerna. Sorry.

Krod Mandoon andra galenskaper som händer just nu

Comedy Central gör fantasy! Krod Mandoon and the flaming sword of fire. Kan bara bli fantastiskt — kolla in skådisarna.

Dessutom: The people vs George Lucas. Att sången ”George Lucas raped our childhood” inte ligger på Svensktoppen är tragiskt.

Och vill man ha en anledning att se Fanboys så är det för att få höra William Shatner säga ”I’m William Shatner, I can score anything”.

https://youtube.com/watch?v=zQFjXe2B70M

Dead until dark vs True blood

12290Först såg jag tv-serien True blood, sedan läste jag förlagan Dead until dark, av Charlaine Harris. Dead until dark motsvarar ganska precis första säsongen av True blood. En del saker är annorlunda, fokus ligger ännu mer på Sookie (Sam och Jason får avsevärt mindre utrymme), relationerna mellan karaktärerna är lite annorlunda, och en del figurer finns helt enkelt inte (Tara, till exempel).

Det fina i kråksången är att boken skiljer sig tillräckligt mycket från tv-serien att göra den värd att läsa. Det är ingen stor litteratur vi snackar om här (men vem fan bryr sig om stor litteratur?) utan en välskriven och spännande vampyrdeckare med en massa sex i.

True blood är den bästa tv-serie jag sett i år (inte för att jag sett så många andra, men ändå). Om man nu på något krystat sätt ska jämföra braigheten mellan en tv-serie och en bok, så är tv-serien avsevärt mycket bättre än boken. Serien har ett visuellt språk som är helt fantastiskt, en atmossfär och ett soundtrack som är långt över par. Boken är ganska ordinär i sitt språk — gediget och nervigt men inte mer.

Jag väntar fortfarande på Anna Alvedon

Såg just första avsnittet av Painkiller Jane. Lite sent, jag vet, men jag kunde gärna ha väntat lite till.

Det kanske är att ta i att säga att Painkiller Jane är usel, men jag säger det ändå. Dåliga skådisar, dåligt foto, dålig dramatik. Extremt dålig musik.

Det enda positiva i sammanhanget är att TV 6 visar serien. Alltid roligt med en svensk kanal som vågar satsa på obskyr scifi.