RSS

Tagg tvspel

Saker jag inte saknar

24 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i whut? Taggad med , , , , , 24 januari 2010 @ 14:47

Inspirerad av John Scalzi presenterar jag här fem saker från det förgångna som jag verkligen inte saknar. Enjoy!

1. Analoga kopieringsskydd

Innan internet hade datorspelföretagen massa hyss för sig för att hindra piratkopiering. Jag tror inte ens att det kallades piratkopiering på den tiden. När jag köpte Monkey Island 2 fick man med en liten snurra som skulle avläsas på ett visst sätt enligt instruktioner på skärmen – innan man ens kunde börja spela. I Conquest tvingades man skriva in t.ex. andra ordet på rad två på sidan 18 i manualen, och i Temptation tvingades spelaren tyda ett stort färgkodat rutnät innan det var möjligt att peka och klicka. Sim Earth krävde korrekt information om olika planeter i solsystemet, vilket fans i en speciell liten booklet vars enda syfte var just detta.

Det blev ett jäkla meckande, speciellt om man hade oturen att tappa manualen, eller om hunden råkade tugga sönder den färgglada kartan med alla ortsnamn (något Ultima-spel tror jag). Även om man hade alla grejer intakta kunde det gå åt fanders, för ibland var kopieringsskyddet fel (Lure of the temptress), och ibland var frågorna som ställdes på skärmen möjliga att tyda på flera sätt. Det var helt enkelt ett förbannat osmidigt sätt att hindra piratkopiering. Och troligen helt ineffektivt också. De flesta varianter var det ju bara att köra i kopiatorn så var saken biff.

Egentligen gjorde kopieringsskydden det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet.

Säga vad man vill om dagens skydd, men de kräver sällan fysiska föremål som går att ha sönder eller slarva bort.

2. Disketter (3,5″ och 5 1/4″)

De rymde ingenting men de tor en jäkla plats. En Windowsinstallation låg på ett tiotal disketter, och spel kunde vara utspritt över tjugo. Jag hade hela byrålådor fyllda med disketter, och att hitta vad man ville ha var oftast en plåga. De hade dessutom en förmåga att gå sönder titt som tätt. De var stötkänsliga och … ja känsliga mot nästan allt. Speciellt 5 1/4-tummarna var hopplösa. En gång råkade jag tappa en på ett golv med golvvärme, och när jag upptäckte det hade eländet smält.

Det var ett lagringsformat som hände med alldeles för länge. Ge mig ett usb-minne any day.

3. Rollspel i lådor

Lådor kan se snygga ut just när man köpt dem, men det dröjde aldrig länge innan de reducerats till flisor. Om du råkar sätta dig på en bok händer inte så mycket, men om du sätter dig på en låda … Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna. Jag tror inte att jag äger ett enda exemplar av en bok-i-låda som inte har någon sida sönderriven.

Lådorna uppmuntrade även tillverkarna att lägga i en massa skräp. Tärningar och rollformulär kan jag förstå, men ofta var boxarna fyllda till brädden med reklamblad, konstiga genomskinliga träfftabeller och fula fula tennfigurer.

4. DOS

Operativsystemet alltså. Vilket smäck. Helt ointutivt, omständigt och bara … svart. Och spelen. Oh my god, spelen. Så fort man ville lira ett nytt spel var man tvungen att dra fram en boot-disc med specialanpassade autoexec.bat- och config.sys-filer för att ens få igång det hela. Det var ett jäkla pillande med de där filerna när man desperat försökte pressa några extra kilobyte RAM ur sin maskin. Tröttsamt.

5. 90000

Vilket värdelöst SOS-nummer. Det tog ju ett halvår att slå in det, speciellt när man hade en sån där gammal telefon med hjul.

Därför tänker jag inte spela nya Final Fantasy

8 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , 14 januari 2010 @ 19:55

Den här videotrailern på nästa Final Fantasy-spel illustrerar exakt varför jag helt har tappat sugen på spelserien.

Min första kontakt med FF var med del 7. Jag tycker fortfarande att FFVII är sjukt jäkla bra. Därefter lirade jag 8:an och var inte lika impad, men när jag fick tillfälle att ta mig igenom del 4–6 så var jag återigen jävligt peppad på Final Fantasy.

Sedan dess har jag blivit mer och mer besviken för varje spel som släppts. 9:an orkade jag inte ta mig igenom, och 10–11 sket jag i helt. När Final Fantasy XII kom för några år sedan köpte jag spelet, började spela – och la det ifrån mig efter sådär en 20 timmars lir.

Alla anledningar till min växande avsky/ointresse  skildras av ovanstående trailer. Jag ska ta dem i tur och ordning.

Hur fan ser folk ut, egentligen?

FF-spelen utspelar sig vanligen i någon sorts fantasy/scifi/steampunk-värld, men denna värld är helt jäkla inkonsekvent. I samma land samsas emo-skejtare, medeltida riddare, fetish-skolflickor, ”zigenare”, gettogangsters, ninjor, Gandalf-kloner och stora levande gossedjur. Det finns ingen linje i designen, ingen enhetlighet i världen, vare sig det gäller kläder, teknik eller arkitektur. Tvärtom så känns det som att FF lever efter mottot ”tycker någon chef det ser coolt ut, så släng in det”. Det är därför jag haft fasligt svårt att engagera mig i karaktärernas – och världarnas – öden i de senaste FF-titlarna. Varför ska jag bry mig om kattflickan och Blade-rejecten lyckas rädda något som så uppenbart saknar liv?

Fantasi, my ass

Inte sällan läser man att japanska datorrollspel är fantasifulla på ett sätt som västerländska inte är. Har man spelat några stycken så vet man att så inte är fallet. Klyschorna må se annorlunda ut än i väst, men de är klyschor likaså. Man vet att någon kommer att dö. Man vet att det kommer att finnas olycklig kärlek. Man vet att någon av huvudpersonerna egentligen är någon annan. Att någon har minnesförlust. Att den som först verkar ond egentligen inte är det.

Samma sak när det gäller det visuella. Valfritt FF-spel ser jäkligt mycket annorlunda ut jämfört med till exempel Baldur’s gate eller någon annan amerikansk kreation. Men om du tittar på slumpmässiga bilder från de senaste 3-4 Final Fantasy-versionerna så är det egentligen godtyckligt vilket av spelen de kommer i från. Allting ser mer eller mindre lika dant ut, kanske med ett par mindre variationer.

Lolita-inflationen

Var enda kvinna i trailern ovan ser ut som tagen från någon mer eller mindre obskyr porrsajt. Skolflickor, lädermadammer och amazoner – alla är de så supersexualiserade att jag blir trött i huvudet. Och så har det varit i princip ända sedan Tifa sprang runt i kortkort och med jättebröst i 7:an. Det känns förbannat ofräscht. Om man absolut vill ha sexiga kvinnliga karaktärer, så kan man väl ändå göra det … till lite mindre uppenbart runkmaterial?

Vassaru, saru?

Fal’Cle, Pulse, l’Cle, Cie Corpse och så vidare. Det överdrivna bruket av påhittade ord har alltid varit en av FF:s svagheter. Allting heter något konstigt! Alla koncept har något märkligt namn. Betänk att detta kommer från någon som överkonsumerar sf/f och således torde ha rätt stort tålamod för märkliga ord. Kanske faller sig de bättre i det japanska originalet, eller om man är infödd engelsktalare, men för mig känns de alltid lite fel, lite vid sidan av målet.

Vad, hur, varför?

Än i dag vet jag inte riktigt vad Final Fantasy VII verkligen handlade om. Än mindre de efterföljande delarna. 12:an? Ingen aning, och den lirade jag ändå för inte så länge sedan. När jag tittar på trailern till del 13 har jag ingen jäkla aning vad storyn går ut på. Det verkar finnas en grupp personer som slåss mot en annan, starkare, grupp personer. Möjligen har de magiska förmågor, och möjligen står världens öde på spel. Ungefär detta brukar även vara vad jag kan säga om spelen jag faktiskt spelat.

Berättelserna ger ofta känslan att vara invecklade bortom allt vett, men bara för att författarna försöker dölja att storyn egentligen är helt banal. Det finns inget riktigt samband mellan orsak och verkan, det finns sällan någon röd tråd som går att se, utan ofta är det bara ”coola scener” staplade på varandra utan inbördes ordning. Det går liksom inte att förklara handlingen till  ett FF-spel i någon sånär detalj utan att låta som en babblande galning.

Springa springa dialog springa slåss film

Det som till slut fick mig att lägga undan Final Fantasy XII var det som brukar kallas för ”gameplayet” på svengelska. Man springer runt med sina gubbar mellan olika personer som håller föreläsningar, sen springer man ännu mer, kanske blir det lite strider, och sen kommer 30 minuter lång filmsekvens. Den tid man verkligen spelar ett spel, och inte bara tittar på folk,  pekar styrspaken åt det håll man vill gå, eller klickar sig igenom långa monologer … ja den tiden är minimal. Om jag lirade FFXII i 20 timmar så bestod säkert 16 av dessa av ovanstående.

Det är inte okej. Det är tråkigt.

Det här är det mest fantastiska jag sett sedan 20090602

5 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , 12 januari 2010 @ 19:02

EDIT: Den inbäddade filmen verkar krascha Firefox, så jag länkar istället.

Dragon Age, igen.

8 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , 9 december 2009 @ 21:57

Okej.

Dragon age: Origins blir betydligt mycket roligare som man spelar med en karaktär som inte är helt värdelös. Min första gubbe, en människomagiker med fokus på entropi, var helt enkelt usel på alla sätt. Min nya alvkrigare är avsevärt roligare, och kan faktiskt göra nytta i strider. Strider är roligare när man vinner dem.

Tio timmar in i Dragon Age + rant

8 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , 1 december 2009 @ 19:28

dragon-age-coverHär tänkte jag göra ett ambitiöst ”bildigt” inlägg. Typ ”10 fulaste/snyggaste/blotaste svenska rollspelsomslagen”. Men jag är för trött. Hur fan orkar folk göra saker på sin fritid överhuvudtaget? Jag är fortfarande i chock efter att ha bytt arbetstider från natt och skift till dag och mån–fred. Jag är helt slut när jag kommer hem från jobbet. Hur löser man det? Hur är tanken att man ska hitta tid, ork och inspiration efter 8 timmar på jobbet? Det är ju helt sjukt.

Så istället för att göra något kreativt ägnar jag min fritid åt att konsumera kultur, t.ex. tv-spelet Dragon age. Detta spel hyllas överalt. Fem plus i Aftonbladet, ett fång rosor på Spelbloggen, toppbetyg i Fenix, ”mästerverk” hit och ”fantastiskt” dit.

Skit-jävla-snack, säger jag. Jag har spelat detta spel i dryga 10 timmar och tycker att det är på sin höjd ”ok+”. Med min Xbox och tjocktv är det inte särskilt snyggt, inte ens i jämförelse med liknande spel som Mass Effect. Själva spelsystemet är så traditionellt att man tappar hakan. Det är inte ens retro-stuk-men-uppdaterat-och-bra, det är bara kunde-ha-gjorts-98-retro. Spelade du Baldur’s gate eller Eye of the beholder så kommer inget att överraska dig.

Striderna i Xbox-versionen är ett skämt. Man har ingen som helst överblick av vad händer. Ofta blir det bara hackfest.

Det som stör mig mest är dock den apigt klyschiga berättelsen. Orcherna (typ) har enats under en ärkedemon och hotar att ödelägga hela den civiliserade världen. Du, och bara du, kan stoppa dem … genom att åka runt och ena alver, dvärgar, fragglar och rosa enhörningar under ditt banér.

Hade det varit ett bordsrollspelsäventyr så skulle det varit ett klassisk exempel på en SL som hittat på en häftig värld och vill visa upp ALLT för sina spelare. Ett jäkla rännande mellan olika platser och miljöer och varelser och idéer.

Spelet är en enda stor klyscha. Kanske är det medvetet. Kanske är det ”retro”. Det är i vilket fall trist och fantasilöst. På samma sätt som Mass Effect var Star Wars utan Star Wars, försöker Dragon Age vara … mitt Drakar och demoner-äventyr från 1987.

Jaja, jag vet att jag varit tyst

5 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i film etc, nörd, saker jag läser Taggad med , , , , , 11 november 2009 @ 23:42

… men det beror på att jag har:

Läst Peter & Max

Av Bill Willingham. En roman i samma värld som hand Fables-serie. Helt ok bok med ett nytt grepp på den gamla Råttfångar-sagan. Inte så bra att man går ner i brygga, men en perfekt bok att läsa på en flygplats. Man märker iofs att Bill inte är så van att beskriva hur folk ser ut, för han använder den tråkiga tekniken att i tur och ordning beskriva t.ex. hur alla är klädda i ett rum. Sådär skoj. Men en läsvärd bok ändå! Om man gillar Fables.

Läst Gentlemen of the road

Av Michael Chabon. Judiska legosoldater i 900-talets … öststat av något slag. Micke har ett jäkligt skönt språk som jag bara älskar, men som kräver en hel del koncentration. Inte en bok lämpad för tunnelbanan. Bonuspoäng för att hans arbetstitel för boken var ”Jews with swords”!

Satt mig in i Matiné

Ett rollspel, och en vidareutveckling/reimagining av Drakar och demoners regelsystem. Ganska tradig bok att läsa faktiskt; den gav mig inte den minsta inspiration till att spela. Lite för överpedagogisk för min smak. Och att göra en gubbe känns mest som att sitta och göra räkneövningar. Och så mycket text! Och så lite illustrationer! Jag har sällan problem med just detta i indie-spel, men för Matinés del … det är något med layouten som verkligen inte tilltalar mig.

Lirat D&D

Spelar just nu en level 4 Monk i en bisarr indian/onda-alver-i-flygande-torn/rebell-kampanj som lovar mycket gott för framtiden.

Läst Jack of Fables vol 6

Bill Willinghams Fables-spinoff. Möjligen den sista delen i serien, idunnu. Som vanligt extremt underhållande och skönt lättsamt utan så mycket motstånd för de små grå. Han har många galna idéer, den där Bill, och i Jack of Fables känns det lite som att han bara släppt alla hämningar.

Kollat in trailern till Kick-Ass

Sett Rocknrolla

Som var en helt ok film, men nästan en lite för mycket Guy Richie.

Läst Saturn’s children

Av Charles Stross, så klart. Sjukt bra bok en sexrobot i en framtid där alla människor dött ut. Så fullsmockad med galna/geniala idéer och uppslag att jag bara häpnade. Riktigt bra sci-fi som man blir en bättre människa av att läsa. Ja, typ i alla fall.

Lirat Batman: Arkham asylum

På min Xbox. Ett batmanspel som faktiskt kan vara ett av de bästa liren i år. Otroligt snyggt och stämningsfullt och roligt att spela. Men främst: Utvecklarna har fattat det där med att Batman själv egentligen är en större psykopat än skurkarna han bekämpar.

Varit i Israel

Det var åskstorm fyra dagar i sträck.

Börjat spela lite Dragon Age: Origins

Bra början! Även detta till Xbox 360. Fjantasy done right, känns det som. Givetvis ska jag spela en ond magiker.

Sinkadus-måndag, del 28

13 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , , , , , , , , , , , 20 juli 2009 @ 1:01

sinkadus28Sinkadus nr 28 (december 1990)

Omslag

Ännu ett misslyckande av Thomas Feiner. zOMG!

Ja, Mutant 2089 hade en unik visuell stil – på omslagen i alla fall – men jag kan inte förmå mig tycka att den är snygg. Sorry.

Nu tror jag för övrigt att jag är färdigdissad på just Mutant-omslagsfronten. Tror.

Ledare

Järnridån har fallit och Olle Sahlin undrar vilken grupp som kommer att ta över rollen som ärkeskurk i Hollywoodfilmer. Colombianska knarksyndikat eller vita sydafrikaner kanske? Monster, megakorporationer eller mutanter? Nej, Olle, det blev tyvärr araber … Vilket får mig att fundera över om den muslimska världen över huvud taget betraktades som ett hot innan 9/11.

Johan Sjöberg verkar ha tyckt det, om man ska tro Hittepou, men i övrigt tycker jag inte att i alla fall Äventyrsspels produkter ger tecken på någon islamofobi.

Arkivet

”Imperium Iorpagnum” är Anders Blixts Romarriket-goes-Ereb-artikel. Imperiet, som av moderna Erebiter kallas Jorpagna, är Romarriket plus magiska vapen och ankor. I vanlig Blixt-anda så är det en nästan vanvettigt ambitiös artikel — en helt ny kampanjvärld insprängd på åtta sidor. Historia, litterär tradition, militärens organisation, samhällsstruktur. Eventuellt hade man önskat lite mer tips om att spela i Jorpagna (låter inte det som en tillverkare av gräsklippare, förresten?). Kampanjidéerna är lite väl skissartade för att kallas annat än just idéer.

Sen kan man fråga sig om Ereb verkligen behövde en Rom-pastisch. Det känns så jäkla tröttsamt, gjort och etnocentriskt att varenda fantasyvärld måste ha ett  ”Rom”. Vad är det för fel med låta den uråldiga fallna civilisationen vara baserad på det Osmanska riket? Eller aztekerna? Eller varför inte Egypten eller Ghanariket?

Var det något Ereb inte behövde så var det ytterligare en ”FantasyEuropa”-flagga.

Hemmafronten

Monsterboxen släpps lagom till jul. Det var typ det största som hänt i mitt liv … även om det dröjde till den efterföljande sommaren innan jag köpte boxen på Hobbyhuset i Uppsala. De flesta av mina rollspel köpte jag däremot på leksaksaffären i Jakobsbergs centrum och, senare, på Spel & Sånt på Torsgatan i Stockholm.

Nåväl. Monsterboxen är fortfarande en jävligt bra produkt i sin genre. Den samlade ju i alla fall ihop flera av monstren från min lista över de 10 coolaste rollspelsmonstren.

Vad mer? 1991 kommer ”Rollspel X” att släppas. ”Det är inte fantasy, det är inte science fiction och det handlar inte om hästar”. Kult och rollspelsdöden är på väg!

Övriga artiklar

”Pest!” är en artikel om ni kan gissa vad. Henrik Strandberg skrev. Fy fan, jag hatar denna artikel. Inte för att den är dålig, nej den är för bra. Den ger lättpåverkade spelledare alldeles för stor motivation till att smitta rollspersoner med grönpest och skrevsvamp och allt vad det kan vara. Veckorna efter detta nummer dog väldigt många rollpersoner pestdöden i min spelgrupp. Damn you, Strandberg!

Vad är egentligen syftet med en sån här artikel? Att smitta rollpersoner med pest är ju bara tråkigt, för … jadu, pest dödar och det är inte mycket man kan göra åt det. Och att förlägga äventyr i pestsmittade områden är ju bara tråkigt och dramaturgiskt värdelöst om ingen blir pestsmittad. Vilket får mig att kategorisera ”Pest!” som ännu en feltänkt mycket-information-är-bra-artikel.

”Cabed Angeren: en äventyrsplats till Sagan om Ringen” är exakt det. Fredrik Ström beskriver en gruvby som på något sätt hemsöks av spöken. ”Spöken kan i vissa avseenden säga varas den mest skrämmande sortens odöda i Midgård. Deras kroppar har ingen som helst fysisk beståndsdel, utan består helt och hållet av energi.” Hur kommer det sig att jag aldrig riktigt pallar att läsa igenom en hel Sinkanartikel om SRR?

Därefter är det premiär för ett soloäventyr i Sinkadus. ”Vit snö” heter det och är skrivet av Björn Fängstam. Tanken är att det ska vara lite småroligt — uppdraget är att hjälpa tomten att hitta hans snodda julklappar — men roligt blir det aldrig. Möjligtvis lite studentikost. Exakt som man kan förvänta sig ett soloäventyr med jultema..

Eftersom Monsterboxen ges ut ungefär samtidigt som det här numret, finns det givitvis med ett par monster. Dé Tengil är någon sorts kustlevande folk med jävligt hög PSY (4T6+3) och STO (2T6+12). Slukaren i mörkret är en ”fasansfull demonvarelse”  som i sorts sett bara består av en enorm mun. Kungspegas är en enhörning med vingar som kan bota alla sjukdomar. Man fattar varför dessa varelser inte kom med i boxen, om man säger så. På samma vis som man ofta fattar varför bortklippta scener i extramaterialet på en dvd blir just bortklippta.

Insändare

Daniel Bernoffs rollspel-är-finkultur-insändare från nr 27 stöter på patrull. Johannes B Johansson anser att folk spelar rollspel för att det är kul, inte för att de vill uppleva katharsis eller dylikt. Jag skulle vilja säga att han har rätt.

Signaturen ”Tycker någon på SKPK (Skånska kropsspoängkulten)” är rolig:

Jag höll på att tappa hakan när jag upptäckte att magiskolan Nudism inte finns med i Magiboxen! Hur ska vara magiker kunna överleva utan STRIPPA VARELSE, LINDA AV MUMIE, FJÄRRPLOCKA ANKA eller MASSNUDISM?

Fjärrplocka anka… fantastiskt!

Äventyr

”Tune in, turn on, burn out” av Marcus Thorell. Mutant. En ny drog (C60 Myatin)  sprids på stadens gator. Rollpersonerna är agenter för drogpolisen som ska ta reda på var drogen tillverkas. Äventyret går till som så att rollpersonerna knallar runt och frågar folk på gatan tills dess att SL känner för att ge dem några ledtrådar. Hela kalaset avslutas med en SVOT-attack på drogfabriken. Pang pang. Snark.

Vad är det för fel på äventyrskonstruktörer som gör rollpersonernas medverkan onödig? I det här scenariot spelar det ingen roll vad rollpersonerna gör, för de kommer ändå aldrig komma vidare i äventyret förrän spelledaren ger dem nästa bit skriptad info.

F.ö. finns det två rubriker som heter ”Äventyret börjar”. Och den enda kvinnliga spelledarpersonen har KAR 18.

Reklam

Hoppsan! En ny annons:

sink28fak1

Det var tider det. Eye of the beholder … Monkey Island … har det gjort några bättre spel sedan dess? Tveksamt. Tunnels & trolls lirade jag aldrig.

När såg man för övrigt en annons för Amiga- eller Atari-spel senast? Eller C64? Fina grejer.

Illustrationer

Det börjar se ljusare ut! Till skillnad från de senaste numren innehåller nr 28 faktiskt en hel del illustrationer — de flesta till Mutant-äventyret. Bättre tider på ingång?

Omdöme

Det här är ett ganska spretigt nummer utan någon egentlig riktning eller tema. En typiskt Sinkadus alltså. Nackdelen med det är att i alla fall jag får intrycket av att redaktionen bara slängde in artiklar i den takt de fick in dem. Fördelen är att det nästan alltid finns någon intressant att läsa, oavsett vad man gillar.

Fan, jag måste köpa en Playstation 3

5 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , , 7 juni 2009 @ 1:06

Herrsatansjävlar!

5 kommentarer Av Magnus Edlund Sparad i nörd Taggad med , , , 2 juni 2009 @ 10:50

Fyfanjagtrojagdör!

Jag säger som ExtraLife: Bioware borde ha gjort episod 1-3.

Titta! Filmklipp!

1 kommentar Av Magnus Edlund Sparad i film etc Taggad med , , , , 6 januari 2009 @ 11:30

Troligen den minst lockande speltrailer jag någonsin sett:

Här är däremot en filmtrailer som ger mig gåshud! (Via SF Signal)

Läs äldre poster

Copyright © Piruett
Science fiction, fantasy och allmänna nörderier — sedan 2007

Byggt på Notes Blog Core
Powered by WordPress