Att säga upp sitt Xbox Live-konto

Microsoft gör det inte lätt att avbryta ens ”prenumeration” på onlinetjänsten Xbox Live. Jag har ett guldmedlemskap som jag vill avbryta, och det naturliga för mig är då att logga in på xbox.com och kolla runt bland kontoinställningarna. Där kan man göra allt – allt utom att säga upp abonnemanget. Du kan lägga till betalningsmetoder, ändra dem och fan och hans moster, men inte ta bort dem eller säga upp hela härligheten.

Jag blev därför tvungen att ringa (åh så 80-tal) till svenska Xbox-supporten. Där drabbades jag av följande:

  • 5 menyval.
  • 2 upplästa meddelanden om att samtalet spelas in.
  • 1 förfrågan om att vara med i en enkät.
  • 5 minuter av musik och väntan (snabbt!).

Sen kom jag till slut fram till en äkta människa, en kille som var väldigt trevligt och hjälpsam. Men för att få säga upp abonnemanget var jag tvungen att uppge:

  • Mitt Xbox Live-username.
  • Mitt telefonnummer.
  • Min epostadress.
  • Min postadress, inklusive postnummer och -ort.
  • De fyra sista siffrorna på mitt visakort.

På de flesta ställen brukar det räcka med kundnummer.

Sen fick jag i alla fall säga upp kontot. Från och med 25 juni.

Oj! Just nu, när jag skriver detta, får jag ett mejl från Xbox-supporten som frågar ”Vill du verkligen säga upp ditt konto?”. Hm. Ja, det vill jag! Tack och lov behöver jag inte svara på mejlet.

Det mest störande med hela denna procedur var att det tog säkert 20 minuter innan jag insåg att jag inte kan säga upp mitt abonnemang online. Det är rent utsagt fördjävligt.

Jävla Mass Effect två

Varför vattenstämplar nätbutiker omslag? Webhallen gör det, Adlibris gör det, Bokus gör det ... Vad är grejen? "Det här är VÅR bild! Ingen ska kunna sno den obemärkt, trots att det redan finns 4000 andra versioner av samma bild online, och trots att vi inte äger den eller har något med den att göra över huvud taget. Vi har inte ens scannat in den själva!"

På den tiden då jag hade en fungerande Xbox 360 så köpte jag ett spel som hette Mass Effect 2. Det var ett sci-fi actionrollspel (eller något sådant) och jag hade spelat föregångaren, lämpligt nog kallad Mass Effect, med stor behållning några år tidigare.

När jag kommit hem med mitt köp stoppade jag in skivan i Xboxen, skämdes lite över det fula jäkla omslaget, och tryckte på diverse knappar tills den inte nämnvärt imponerande introfilmen började.

(Uppriktigt sagt så var introt bara en enda lång pinsam ursäkt till att tvinga mig att börja om med min karaktär på level 1, trots att jag hade uppnått level 60 när det första spelet var slut. Nä, tacka vet jag Quest for glory 1–5.)

Efter ungefär tre timmar tog introt slut och det var dags för min svaga mes till huvudperson att springa skjutande igenom ett brinnande rymdskepp, sönderfallande asteroid, eller vad det nu var för något.

Det var då jag upptäckte att Mass Effect 2 var helt ospelbart.

På min fina tjocka 28-tumms Grundig från 1999 var det fysiskt omöjligt att läsa texten i spelet. Det gick inte att läsa vilka attacker jag valde, vad för föremål jag plockade upp, och det gick verkligen inte att läsa alla långa bakgrundstexter i ”Codexen”. Jag fick spela mer eller mindre i blindo.

Helt jävla värdelöst.

Ska jag vara tvungen att köpa en ny tv bara för att kunna lira ett tv-spel? Grundigen fungerar utmärkt till alla andra ändamål – alla utom just Mass Effect 2.

Det är så uselt att jag vill kasta ruttna tomater på någon.

Red ring of death – vad gör jag nu?

I går totalkraschade min Xbox 360 Elite. Den berömda röda dödens ring uppenbarade sig i all sin fruktansvärda prakt och nu är konsolen som mest användbar som ett dörrstopp.

Garantin är sedan länge slut, och det är till och med för sent för Microsofts treåriga red-ring-of-death-garanti.

Som jag ser det så har jag två alternativ.

  1. Köpa ny Xbox för 2000 kronor, eller vad de kostar nuförtiden.
  2. Skörda Xboxen på eventuellt användbara delar (hårddisken? jag vet inte), kasta resten och sälja spel och tillbehör. Köpa en PS3:a istället.
  3. Skörda Xboxen på eventuellt användbara delar (hårddisken? jag vet inte), kasta resten och sälja spel och tillbehör. Och sen aldrig spela tv-spel igen.

Vad tycker ni?

Nej, tv-spel är inte en konstform

Den legendariske amerikanske filmkritikern Roger Ebert publicerade nyligen ett blogginlägg med titeln “Videogames can never be art”.

Med utgångspunkt ur en TED-föreläsning av Kellee Santiago som tycker att tv-spel är en konstform, förklarar Ebert lugnt och sansat varför han anser att det inte är konst och troligen aldrig kommer att bli det.

En del av hans argument är lite vacklande. Att ingen någonsin har kunnat “cite a game worthy of comparison with the great poets, filmmakers, novelists and poets” betyder så klart inte att tv-spel inte är en konstform, utan just bara det att ingen har gjort denna jämförelse.

Ingen vettig definition av konst som jag någonsin har stött på har haft “värd att jämföras med annat konstverk” som kriterium. En sådan definition är meningslös eftersom att den är cirkulär. Dessutom är begreppet ”värd” långt ifrån okontroversiellt. Vem bestämmer vad som är värdigt? Här är Ebert verkligen ute och cyklar.

Men han har några tankar som är värda att fundera allvarligt på.

Ebert resonerar om grottmålningar och menar att dessa i sig var kompletta konstverk, inte embryon till något som senare utvecklades till konst. Han tycker att grottmålningar är lika mycket konst som till exempel Michelangelo, något som är svårt att argumentera emot.

Detta är en viktig poäng för Ebert. Hans tes är ju att tv-spel inte är en konstform i dag, och inte heller kan bli det i morgon. Med grottmålningarna skjuter han sank på Kellee Santiagos argument att dagens spel kanske inte är särskilt bra konstverk men att de kommer att bli bättre i framtiden – att de så att säga går från att vara grottmålningar till att bli Sixtinska kapellets tak. För om de inte är konstverk nu så kan de inte bli det i framtiden heller.

Här måste man ta sig en ordentlig funderare. Först och främst: Har det någonsin funnits en konstform som ursprungligen inte var det? Jag kan inte komma på något exempel. De första målningarna må ha sett ut som streckfigurer, med de var lika mycket konst som allt som målas nu. De första dikterna må ha handlat om gudar och hjältar, men de är inte väsensskilda från Bojes, Whitmans eller Shelleys verk. Den första filmen må se ut som skit i dag, men den är fortfarande en film till hundra procent.

Men Magnus, tänker ni säkert nu, de allra första nedtecknade skrifterna man hittat är ju förteckningar av inventarier, listor på hur många säckar dadlar någon stackars sumerisk köpman hade i sitt lager, typ. Här har vi ju ett klockrent exempel på att något (det skrivna ordet) gått från icke-konst (lagerstatus) till konst (dikter, romaner m.m)!

Det är en bra invändning, men den är tyvärr helt irrelevant. När människan började skriva berättelser, som Gilgamesheposet eller Illiaden, så var det inte inventarielistorna som hade utvecklats, utan människan som fått för sig att skriva ner de historier de berättat kring lägerelden i århundraden. Inte en ny konstform som vuxit fram ur en icke-konstform, utan en uråldrig berättartradition som hoppat över till ett nytt medium.

Nej, jag kan inte komma på ett enda fall där en konstform uppstått ur något okonstigt. Så om Ebert har rätt i att tv-spel i dag inte är konst, så är det osannolikt att det kommer att bli det i morgon.

Eberts mest centrala argument är att tv-spel inte är konst utan spel, och spel inte kan vara konst. Man kan inte ”vinna” ett konstverk; man får inte poäng av ett konstverk; ett konstverk har inga spelregler. Han skriver att filmer, böcker med mera ”are things you cannot win; you can only experience them”.

Jag tycker att Ebert har rätt. Tv-spel är inte konst, och kommer troligen aldrig heller att bli konst. Tv-spel är spel, och spel är inte konst. Fia med knuff är inte konst. Monopol är inte konst. Ett vackert snidat schackbräde må vara ett konstverk, men själva schackspelandet är det inte.

Är en strid i Final fantasy konst? Nej, den är ett spel. Är resurssamlandet i Red alert konst? Nej, det är spel. Är sparkarna i Tekken konst? Nej, spel.

Tv-spel kan innehålla konstnärliga element – filmsekvenser, vackert skrivna texter, sublimt målade bilder, passionerade röstskådespelare – men faktum är att det som gör ett tv-spel till ett tv-spel är spelmomentet.

Spelmomentet. Inte cutscenes, mellantexter eller ens storyn. Spelmomentet.

Vad händer om du tar bort striderna ur Dragon age, eller skjutandet ut Mass effect? Hoppandet ur Mario? Då sitter du där med en ganska dålig animerad film. Om du tar bort allt det speliga så har du inte längre ett spel.

Man skulle alltså kunna säga att tv-spel per definition inte är konst, eftersom det som kännetecknar ett tv-spel är att det är ett spel. De som envist hävdat att tv-spel visst är konst fokuserar på de delar av upplevelsen som inte är spel.

Och vad är då poängen?

De coolaste (?) spelintrona genom tiderna

King’s Quest III

Världens sämsta musik. Och fruktansvärt fula textrutor. Men man måste ändå älska det.

Warcraft

Egentligen helt värdelöst. Den enda som visas är byggnader. Men på något sätt räckte det för att jag skulle gömma mig på pojkrummet och spela i dagar.

UFO: Enemy unknown

Det här spelet var förbannat bra – trots att min piratade version var så buggig att rymdvarelsernas baser såg ut som myrornas krig. Och introt håller än i dag.

Lure of the temptress

Märkligt nog ett av de bättre bidragen i kategorin minimal-animation-och-text. Spelet i sig minns jag inte mycket av, annat än att det var kort.

King’s Quest V

10 minuter långt, med en uggla som pratar med förställd röst. Det här var det coolaste introt jag någonsin upplevt 1990. Och så snyggt! Men jäklar vilket långsamt tempo det var förr i tiden – lite annorlunda om man jämför med typ Bayonetta.

Dune II

Min första kontakt med Dune. Första halvan av introt är ganska lamt.

The adventures of Willy Beamish

Det här spelet har fått mycket skit, men jag tyckte det var hur kul som helst. Spelade det tillsammans med min kusin Kalle en sommar för länge sedan. Introt får många pluspoäng för att vara ett av de få som faktiskt försöker göra något roligt med att visa upp en radda namn.

King’s Quest VI

Kamerasvepningarna fick min haka att falla i golvet. Så. Jävla. Fräna.

Saker jag inte saknar

Inspirerad av John Scalzi presenterar jag här fem saker från det förgångna som jag verkligen inte saknar. Enjoy!

1. Analoga kopieringsskydd

Innan internet hade datorspelföretagen massa hyss för sig för att hindra piratkopiering. Jag tror inte ens att det kallades piratkopiering på den tiden. När jag köpte Monkey Island 2 fick man med en liten snurra som skulle avläsas på ett visst sätt enligt instruktioner på skärmen – innan man ens kunde börja spela. I Conquest tvingades man skriva in t.ex. andra ordet på rad två på sidan 18 i manualen, och i Temptation tvingades spelaren tyda ett stort färgkodat rutnät innan det var möjligt att peka och klicka. Sim Earth krävde korrekt information om olika planeter i solsystemet, vilket fans i en speciell liten booklet vars enda syfte var just detta.

Det blev ett jäkla meckande, speciellt om man hade oturen att tappa manualen, eller om hunden råkade tugga sönder den färgglada kartan med alla ortsnamn (något Ultima-spel tror jag). Även om man hade alla grejer intakta kunde det gå åt fanders, för ibland var kopieringsskyddet fel (Lure of the temptress), och ibland var frågorna som ställdes på skärmen möjliga att tyda på flera sätt. Det var helt enkelt ett förbannat osmidigt sätt att hindra piratkopiering. Och troligen helt ineffektivt också. De flesta varianter var det ju bara att köra i kopiatorn så var saken biff.

Egentligen gjorde kopieringsskydden det bara jobbigare att spela för dem som verkligen köpt spelet.

Säga vad man vill om dagens skydd, men de kräver sällan fysiska föremål som går att ha sönder eller slarva bort.

2. Disketter (3,5″ och 5 1/4″)

De rymde ingenting men de tor en jäkla plats. En Windowsinstallation låg på ett tiotal disketter, och spel kunde vara utspritt över tjugo. Jag hade hela byrålådor fyllda med disketter, och att hitta vad man ville ha var oftast en plåga. De hade dessutom en förmåga att gå sönder titt som tätt. De var stötkänsliga och … ja känsliga mot nästan allt. Speciellt 5 1/4-tummarna var hopplösa. En gång råkade jag tappa en på ett golv med golvvärme, och när jag upptäckte det hade eländet smält.

Det var ett lagringsformat som hände med alldeles för länge. Ge mig ett usb-minne any day.

3. Rollspel i lådor

Lådor kan se snygga ut just när man köpt dem, men det dröjde aldrig länge innan de reducerats till flisor. Om du råkar sätta dig på en bok händer inte så mycket, men om du sätter dig på en låda … Dessutom verkar rollspelsutgivarna sett lådorna som en ursäkt att dra in på kvalitén på det som låg i lådorn, böckerna. Jag tror inte att jag äger ett enda exemplar av en bok-i-låda som inte har någon sida sönderriven.

Lådorna uppmuntrade även tillverkarna att lägga i en massa skräp. Tärningar och rollformulär kan jag förstå, men ofta var boxarna fyllda till brädden med reklamblad, konstiga genomskinliga träfftabeller och fula fula tennfigurer.

4. DOS

Operativsystemet alltså. Vilket smäck. Helt ointutivt, omständigt och bara … svart. Och spelen. Oh my god, spelen. Så fort man ville lira ett nytt spel var man tvungen att dra fram en boot-disc med specialanpassade autoexec.bat- och config.sys-filer för att ens få igång det hela. Det var ett jäkla pillande med de där filerna när man desperat försökte pressa några extra kilobyte RAM ur sin maskin. Tröttsamt.

5. 90000

Vilket värdelöst SOS-nummer. Det tog ju ett halvår att slå in det, speciellt när man hade en sån där gammal telefon med hjul.

Därför tänker jag inte spela nya Final Fantasy

Den här videotrailern på nästa Final Fantasy-spel illustrerar exakt varför jag helt har tappat sugen på spelserien.

Min första kontakt med FF var med del 7. Jag tycker fortfarande att FFVII är sjukt jäkla bra. Därefter lirade jag 8:an och var inte lika impad, men när jag fick tillfälle att ta mig igenom del 4–6 så var jag återigen jävligt peppad på Final Fantasy.

Sedan dess har jag blivit mer och mer besviken för varje spel som släppts. 9:an orkade jag inte ta mig igenom, och 10–11 sket jag i helt. När Final Fantasy XII kom för några år sedan köpte jag spelet, började spela – och la det ifrån mig efter sådär en 20 timmars lir.

Alla anledningar till min växande avsky/ointresse  skildras av ovanstående trailer. Jag ska ta dem i tur och ordning.

Hur fan ser folk ut, egentligen?

FF-spelen utspelar sig vanligen i någon sorts fantasy/scifi/steampunk-värld, men denna värld är helt jäkla inkonsekvent. I samma land samsas emo-skejtare, medeltida riddare, fetish-skolflickor, ”zigenare”, gettogangsters, ninjor, Gandalf-kloner och stora levande gossedjur. Det finns ingen linje i designen, ingen enhetlighet i världen, vare sig det gäller kläder, teknik eller arkitektur. Tvärtom så känns det som att FF lever efter mottot ”tycker någon chef det ser coolt ut, så släng in det”. Det är därför jag haft fasligt svårt att engagera mig i karaktärernas – och världarnas – öden i de senaste FF-titlarna. Varför ska jag bry mig om kattflickan och Blade-rejecten lyckas rädda något som så uppenbart saknar liv?

Fantasi, my ass

Inte sällan läser man att japanska datorrollspel är fantasifulla på ett sätt som västerländska inte är. Har man spelat några stycken så vet man att så inte är fallet. Klyschorna må se annorlunda ut än i väst, men de är klyschor likaså. Man vet att någon kommer att dö. Man vet att det kommer att finnas olycklig kärlek. Man vet att någon av huvudpersonerna egentligen är någon annan. Att någon har minnesförlust. Att den som först verkar ond egentligen inte är det.

Samma sak när det gäller det visuella. Valfritt FF-spel ser jäkligt mycket annorlunda ut jämfört med till exempel Baldur’s gate eller någon annan amerikansk kreation. Men om du tittar på slumpmässiga bilder från de senaste 3-4 Final Fantasy-versionerna så är det egentligen godtyckligt vilket av spelen de kommer i från. Allting ser mer eller mindre lika dant ut, kanske med ett par mindre variationer.

Lolita-inflationen

Var enda kvinna i trailern ovan ser ut som tagen från någon mer eller mindre obskyr porrsajt. Skolflickor, lädermadammer och amazoner – alla är de så supersexualiserade att jag blir trött i huvudet. Och så har det varit i princip ända sedan Tifa sprang runt i kortkort och med jättebröst i 7:an. Det känns förbannat ofräscht. Om man absolut vill ha sexiga kvinnliga karaktärer, så kan man väl ändå göra det … till lite mindre uppenbart runkmaterial?

Vassaru, saru?

Fal’Cle, Pulse, l’Cle, Cie Corpse och så vidare. Det överdrivna bruket av påhittade ord har alltid varit en av FF:s svagheter. Allting heter något konstigt! Alla koncept har något märkligt namn. Betänk att detta kommer från någon som överkonsumerar sf/f och således torde ha rätt stort tålamod för märkliga ord. Kanske faller sig de bättre i det japanska originalet, eller om man är infödd engelsktalare, men för mig känns de alltid lite fel, lite vid sidan av målet.

Vad, hur, varför?

Än i dag vet jag inte riktigt vad Final Fantasy VII verkligen handlade om. Än mindre de efterföljande delarna. 12:an? Ingen aning, och den lirade jag ändå för inte så länge sedan. När jag tittar på trailern till del 13 har jag ingen jäkla aning vad storyn går ut på. Det verkar finnas en grupp personer som slåss mot en annan, starkare, grupp personer. Möjligen har de magiska förmågor, och möjligen står världens öde på spel. Ungefär detta brukar även vara vad jag kan säga om spelen jag faktiskt spelat.

Berättelserna ger ofta känslan att vara invecklade bortom allt vett, men bara för att författarna försöker dölja att storyn egentligen är helt banal. Det finns inget riktigt samband mellan orsak och verkan, det finns sällan någon röd tråd som går att se, utan ofta är det bara ”coola scener” staplade på varandra utan inbördes ordning. Det går liksom inte att förklara handlingen till  ett FF-spel i någon sånär detalj utan att låta som en babblande galning.

Springa springa dialog springa slåss film

Det som till slut fick mig att lägga undan Final Fantasy XII var det som brukar kallas för ”gameplayet” på svengelska. Man springer runt med sina gubbar mellan olika personer som håller föreläsningar, sen springer man ännu mer, kanske blir det lite strider, och sen kommer 30 minuter lång filmsekvens. Den tid man verkligen spelar ett spel, och inte bara tittar på folk,  pekar styrspaken åt det håll man vill gå, eller klickar sig igenom långa monologer … ja den tiden är minimal. Om jag lirade FFXII i 20 timmar så bestod säkert 16 av dessa av ovanstående.

Det är inte okej. Det är tråkigt.

Dragon Age, igen.

Okej.

Dragon age: Origins blir betydligt mycket roligare som man spelar med en karaktär som inte är helt värdelös. Min första gubbe, en människomagiker med fokus på entropi, var helt enkelt usel på alla sätt. Min nya alvkrigare är avsevärt roligare, och kan faktiskt göra nytta i strider. Strider är roligare när man vinner dem.