Journalism: Aim it right, and you can blow the kneecap of the world

I går la Warren Ellis, min stora journalistiska förebild, upp omslaget på sin nya bok. Så här ser det ut:

Ja, revolvern består av en karta av Manhattan (tack Mattias). Jag skakar av förväntan. Ellis senaste roman, Crooked little vein, var bland det sjukaste jag läst. Godzilla bukkake, I say no more.

Men nog om framtiden.

Warren Ellis är en av de mest politiska författarna jag stött på. Han har ett samhällspatos som inte är av denna värld. Det är ibland svårt att avgöra om han är höger eller vänster eller om han bara är batfuck crazy, men han står alltid på de svagas sida i kampen mot myndigheter och storföretag.

Första gången jag kom i kontakt med Ellis var på inrådan av en kompis i Boston. Hon hade just börjat läsa en serie som hette Transmetropolitan och trodde att jag skulle gilla den. Eftersom denna kompis tidigare givit prov på god smak så gick jag ut och köpte det första albumet, Back on the street, på Alvglans bokhandel på Folkungagatan.

Den förändrade mitt liv.

Ja, jag vet att det där är ett uttryck som slängs omkring lite hur som helst. Det betyder egentligen ingenting längre. Men för mig var det verkligen så. Hade jag inte köpt det första albumet av Warren Ellis Transmetropolitan så hade mitt liv inte sett ut som det gör just nu. Utan Spider Jerusalem, den smått galna huvudpersonen i serien, så hade jag aldrig ens funderat på att bli journalist.

Klicka för större.

Vid ett tillfälle säger Spider någonting som satt sig djupt i mig:

”Journalism is just a gun. It’s only got one bullet in it, but if you aim it right, that’s all you need. Aim it right, and you can blow the kneecap off the world.”

Där började den, min love affair med journalistiken.

Spider Jerusalem är allt som är gott men den moderna journalistiken. Han ger aldrig upp, han står på de svagas sida, han är en berättare av rang, hans moraliska kompass sviker aldrig, och han får resultat och gör skillnad. Samtidigt är han den värsta av murvlar, den mest skamlösa av wallraffare. Spider är en vedervärdig journalist som inte skyr några medel för nå sina mål. Han utpressar, han misshandlar, han avlyssnar, han ger presidenten rännskita. Om och om igen visar han sig vara den typ av journalist som aldrig någonsin borde ha fått ett jobb.

Men.

Och det är ett stort men.

Spider lever i en framtid där kapitalismen gått fullständigt överstyr. Allt är till salu. Inget är heligt. Demokratin är en chimär, en illusion skapad för att trösta massorna. I verkligheten är den ena presidentkandidaten (serien utspelar sig USA) värre än den andra – och alla går de i storkapitalets ledband. Vi snackar om demokrati när den är som värst, när den bara är en ursäkt för förtryck.

I ett sådant samhälle måste varje journalist vara en motståndsrörelse. En rebell. Oavsett vad det kostar honom själv. Eller rättare sagt: ingen diktatur kan blomstra där journalisterna står på sig, för ingen befolkning låter sig frivilligt bli förslavad. Journalister är samhällets kanariefåglar – om de plötsligt tystar så kan du ge dig fan på att du kommer få det hett om öronen inom kort.

Ja, jag vet att journalister kan verkar jobbiga ibland. Artikel efter artikel om saker som, ärligt talat, inte alltid är så jätteviktiga. Men den dag en reporter inte längre kan skriva om Juholts mustasch, Reinfeldts separation, ”Let’s dance”-Antons röv, det är dagen det är dags att bli rädd på riktigt.

Några snabba serierecensioner

Ex machina: The first hundered days är en superhjälteserie med skruv. Det finns många sådana. Men Ex är … bra. Superhjälten som kan tala med maskiner och få dem att lyda lägger masken på hyllan och blir politiker. Problem uppstår, så klart. Första albumet ger mersmak – det här är en sån där serie där man bara vill köpa alla album och stänga in sig på vinden för att läsa.

Lucifer: The divine comedy är det fjärde albumet om satans äventyr. Serien har hela tiden blivit bättre sedan det ganska sunkiga första albumet. Säga vad man vill men författaren Carey spar inte på krutet: Här är det nya kosmos, ärkeänglar och galna tarotkort åt höger och vänster. Kanske lite för spacigt ibland.

Desolation Jones är en klassisk Warren Ellis. Huvudpersonen är nerdankad ex-spion med superkrafter som försörjer sig som privatdetektiv i LA. Han är givetvis ful i munnen, pillerberoende, superkaxig, allmänt labil och har dålig hygien. Men det är en bra serie, man får sig en skön fix Ellis-dekadens.

God save the queen av Carey. Jag vet inte varför jag köpte denna rackare. Den innehåller ju ett av mina all time hatobjekt: Moderna älvor. Dessutom är den tecknad på det där ”titta vi gör en serie för vuxna”-viset som jag inte riktigt pallar av. Handlingen i sig är rätt urk den med. Läs inte, kan man väl säga.

Warren Ellis so …

Yo mama”-jokes are so … last year. The new thing, the 2009-thing, that all the cool kids are doing is the ”Warren Ellis”-joke. They go like this:

  • Warren Ellis so fat when his beeper goes off, people thought he was backing up.
  • Warren Ellis so lazy that he came in last place in a recent snail marathon.
  • Warren Ellis so stupid he told everyone that he was ”illegitiment” because he couldn’t read.
  • Warren Ellis so greasy Texaco buys Oil from him.
  • Warren Ellis has a glass eye with a fish in it.
  • Warren Ellis so bald that he took a shower and got brain-washed.
  • Warren Ellis so short he does backflips under the bed.
  • Warren Ellis so ugly they filmed ”Gorillas in the Mist” in his shower.
  • Warren Ellis so nasty that they pours salt water down his pants to keep his crabs fresh.

Nu ska jag bevisa att jag är ett geni

Jag tror att Bellmanhistorier skulle vinna på om man bytte ut Bellman mot Warren Ellis. Så här:

Warren Ellis, en fransk och en tysk stod och skröt.

– Jag fick en bronsmedalj för att jag sparkade en fotboll över ett tvåvåningshus, sa fransken.

– Jag fick silvermedalj för att jag sparkade en fotboll över ett fyravåningshus, sa tysken.

Då sa Warren Ellis:
– Jag sparkade en tegelsten över en skyskrapa.

Då frågade de andra vad Warren Ellis fick efter den bedriften. Han svarade:
– Ont i foten.

Eller:

En rysk, en tysk och Warren Ellis hade hamnat på en öde ö.

En dag flöt det iland en flaska med ett brev i, där stod att de fick önska sej vad de ville.

Då önskade ryssen att han skulle komma hem igen och vips! så var han borta!

Sen önskade tysken att han skulle få komma hem igen och vips! så var han borta!

Men då tyckte Warren Ellis att det blev så ensamt, sa han sa:
– Jag önskar att de andra två kommer tillbaka hit!

Genialt, eller hur?

Svart sommar

Black-Summer-0-wraparound-cover

Megamäktige superhjälten John Horus dödar på eget bevåg USA:s president och utlyser nyval – or else. Han anser att kriget i Irak är illegalt, och att makten i USA stulits av kriminella. Nu ska landet bli fritt. Horus gör alltså samma sak mot USA som USA gjorde mot Irak, och av samma anledningar.

Det är hela budskapet, och mer än så innehåller egentligen inte Warren Ellis Black summer. Politisk analys på lekskolenivå. Herregud, Ellis, vad fasen har hänt?

Det visuella? Folk sprängs över sidorna i fruktansvärt plottriga stridsscener, och superhjältar med plottriga krafter slåss med varandra på ytterligare några plottriga sidor. Sorry Juan Jose Ryp, men Black summer är inte ett snyggt seriealbum.

Iron man? Mjaaaa …

Förutom att vara ganska fult tecknad — förlåt, jag menar photoshopad — så är Warren Ellis Iron Man: Extremis även ganska tråkig. Den följer till punkt och pricka den klassiska superhjältestoryn: 1. Hjälte träffar onding och får stryk. 2. Hjälte funderar/forskar/tränar och blir starkare. 3. Hjälte möter onding igen, och ondingen får stryk.

Och det är allt.

Ja, visst fanns det lite snack om det etiska i att vara en vapenuppfinnare, och grubblerier om vad Iron man ska använda sin robotkostym till, men det gjorde inte något större intryck på mig. Jag har sett liknande förr — fast bättre genomfört.

Mycket beror på den ovanligt kala och sterila stilen på teckningarna. Det är svårt att engagera sig i något som är så livlöst datorritat.

Iron Man: Extremis är ett seriealbum du kan hoppa över med gott samvete.

Hellblazer är djävulskt överskattad

Förra året läste jag sju stycken ”Hellblazer”-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holabaloo är om.

Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.

Serien sabbas lite av … tja … dels är den inte läskig, vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos ”Bloody Saints” och ”On the Beach” (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst, men man får aldrig någon känsla av varför de händer.

Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag. Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts, och inget annat. Det finns ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

Givetvis finns det enskilda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis ”Telling Tales” (i Setting Sun) funkar. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga att jag tycker är riktigt bra.

Sammanfattningsvis käns det som om ”Hellblazer” är ganska överhypat.

Bästa böckerna 2007: Nr 10

Så var det dags! Den tionde bästa boken jag läst i år är …

newunismall.jpgEllis, Warren: Newuniversal vol 1: Everything Went White (2007)
Ibland dyker det upp något som får mig att känna hopp igen. Newuniversal är en sådan grej, och hoppet jag känner är för den amerikanska superhjältegenren.

Newuniversal är inte unik på något sätt. Den är en tämligen traditionell historia om en utvald grupp människor som måste rädda världen och sig själva och från någon sorts mystiskt hot. Men i Warren Ellis händer blir det så mycket mer. På utrikiska heter det ”sense of wonder”. Trots att vi snackar om ett ganska tunt album får jag direkt den där känslan av historiens tunga vingslag som bra världsbyggare kan förmedla.

Sen skadar det ju inte att albumet bjuder på en hel del skön action, skruvade superkrafter och hemliga konspirationer. Newuniversal kanske inte omdefinierar supergenren, men den är den bästa superhjälteunderhållning man kan hitta 2007.

Tidigare inlägg om Newuniversal.