Brian K Vaughan, Y the last man
Alla män i hela världen, utom en, dör. Allt blir kaos. Vad har hänt? Varför? Dessa frågor visar sig snart … inte vara så viktiga. Y the last man är en magnifik serie i tio volymer som överträffar det mesta och inte alls följer de vägar man förväntar sig. Det här är förmodligen den bästa långkörare till serie som publicerats på år och dagar, just för att den inte vandrar i schablonernas upptrampade spår.
Y är spännande, rolig och samhällskritisk på en och samma gång, ofta i en och samma serieruta. Det verkar som om det finns en frihet i att börja en berättelse med att 50 procent av jordens befolkning mystisk dör — kan man få läsarna att svälja en sådan sak, så finns det sen inga gränser för vad man kan göra med berättelsen. Vaughan gör det mesta, och bästa, av denna frihet.
Varning för fler popkulturella referenser än vad som kanske är att rekommendera, dock.
Jag har ännu inte vågat skriva en riktig recension av Y, men har diskuterat serien här och här. Någon gång inom en snar framtid ska jag läsa om alla delar. Sen ska jag fanimig skriva en uppsats.
I går hade jag ett litet Y: the last man-marathon hemma i soffan. I ett svep läste jag del 3-6 och jag är nu helt övertygad av om att Brian K. Vaughan och Pia Guerra är någon sorts övernaturliga andar som stigit ner till Jorden för att sprida glädje — serietidningsglädje.