Nu ska ni, mina kära läsare (ja, båda två!), få uppleva något verkligen speciellt! En novell, uppgrävd ur min dators arkiv, skriven av ingen mindre än mig själv 2002-03-08. Arbetstiteln var Så gick det till när Astrid Lindgren begravdes men efter att den i ett refuseringsbrev blivit kallad ”skoluppsatsaktig” är titeln nu ”anyone’s guess”, som de säger i utlandet.

Utan titel
En novell av Magnus Edlund

***
Stockholm, 2002-03-08

På ett svart podium inuti Storkyrkan, stod en vit kista täckt med röda rosor. Den innehöll kvarlevorna av Astrid Lindgren. Stämningen var nedstämd, kvävda snyftningar ekade mellan kyrkans gyllene valv. Men sedan stod prästen i predikstolen. Orden skänkte en känsla av frid och stillhet, försäkrade att detta inte var slutet, att Astrid alltid kommer att vara hos oss. Andra talade. Kändisar, släktingar. Bland de församlade satt kungen och drottningen, statsministern och mängder av de där ansiktena som alltid syns vid tillfällen som dessa. Trots de tröstande orden och de vackra melodierna var sorgen högst påtaglig.

Statsministern, Göran Persson, ställde sig längst fram i kyrkan och talade om den lycka Astrid gett världens barn. Han talade väl men något tyckte distrahera honom. De sörjande på främre raderna vred och vände på sig som om de letade efter något. En flämtning gick genom kyrkosalen när folket förstod vad det var de hörde: Ett knackade ljud, allt mer påträngande, kom från kistan. En miasm av skräck spred sig över åhörarna.

Knappt hade detta ofattbara faktum satt sig förrän kistlocket splittrades med en stor krasch och vita träflisor yrde åt alla håll. En arm sköt ut ur hålet, en vidrig, rutten, arm vars kött bitvis fallit av och hängde som baconremsor från benet. Medan folkmassan satt paralyserad slet sig en grotesk skepnad upp ur kistan. Det var Astrid, men inte den Astrid vi sett sen barnsben, utan en död förruttnad parodi.

Med ett vrål som fick blodet att isas i ådrorna fick monstrositeten syn på Sveriges statsminister och slungade sig mot honom med huggtänderna blottade. Innan Persson ens han uppfatta vad som hände, flängde varelsen ut med sin kloförsedda hand och körde den rakt in i bröstkorgen på den tjocke mannen. Göran vacklade och monstret som varit Astrid tog ett strypgrepp på honom med sin lediga hand. Blod sprutade åt alla håll när Görans hjärta våldsamt slets ur hans bröstkorg samtidigt som monstret krossade hans strupe som en övermogen banan.

Kaos bröt ut i kyrkosalen när alla i publiken samtidigt sprang mot utgången. Det vandrade liket kastade ifrån sig den döde statsministern, stoppade det ännu bultande hjärtat i munnen och svalde det helt. Väsande slängde sig varelsen efter den flyende massan, en storm av klor och huggtänder. Skrikande människor slets i stycken, klor rev huvudet av oskyldiga barnahalsar, tänder frossade i blod och slet inälvorna ur fortfarande levande a-kändisar. På bara några sekunder var Storkyrkans golv glatt med blod och avslitna lemmar.

Plötsligt skar ett ljud genom skriken och gråten, ett ljud som av hundratals getingar, och ett blåaktigt sken spreds över slakthuset. ”Vem fan tror du att du är, zombiejävel,” sa en myndig mansstämma. ”Ingen gör så här i min stad.”

Zombie-Astrid frös till och släppte en snyftande och mörbultad Inger Nilsson till golvet. Långsamt vände hon sig om, på jakt efter röstens källa.

Och där stod han. Den tafatta och nervösa kostymgubben var som bortblåst och ersatt av en självsäker och förbannad slagskämpe. Kung Carl XVI Gustaf stod som i orkanens öga i salen med ett blåskimrande svärd av ljus i handen. ”C’mon, bitch, show me what you’ve got!”

Som en vettvilling kastade sig den blodiga gengångaren mot kungen, fast besluten att förvandla honom till köttfärs. Carl Gustaf lyfte föraktfullt handen och Astrid kastades bakåt genom luften som en vante. ”Graaaarhh!” vrålade zombien och rusade återigen mot sin fiende. Denna gång klev kungen nonchalant åt sidan och snärtade ut med sitt flammande svärd. En rutten arm föll till golvet och liket skrek i smärta. Det kunde inte riktigt förstå vad som hänt, vilda ögon stirrade oförstående på den lilla stump som fanns kvar av dess högerarm.

”Koncentrera dig lite, va!” väste Carl Gustaf och gjorde en uppåtsvepande rörelse med armen. Den perverterade Astrid slets upp i luften, högre och högre, tills den hängde strax under taket. ”Upp som en sol, ner som en pannkaka,” kungen sänkte sin arm och medan varelsen föll som en sten, en skrikande sten, mot golvet greppade han sitt svärd med båda händerna. Som en blixt reste sig svärdet mot den fallande zombien, ett perfekt hugg som klöv varelsen från huvud till skrev.

Som två blodiga kotletter slog zombiens två delar i marken och rullade åt var sitt håll. En svart vätska spred sig i en pöl runt kroppen och likmaskar sprattlade frenetiskt i de förruttnade inälvorna.

”Inte konstigt att du aldrig fick nobelpriset,” sa kungen, tog Silvia runt midjan och marscherade ur genom kyrkoportarna.

Vilket jäkla mästerverk, om jag får säga det själv! Från början tänkte jag mig en serie noveller kallade Carl XVI Gustaf — Jedi-King of Sweden, eller kanske Mage-King of Sweden (av copyrightskäl). Men det blev inte så mycket mer än ett par halvt påbörjade utkast.