Harry Potter and the Half-Blood Prince

hpthbp1.jpgJag har sagt det förr, men säger det igen: Rowling är värdelös på att skriva action.

Efter så pass många år och sidor kan hon fortfarande inte få till en vettig fajt. Kanske beror det på att hon har målat in sig ett hörn där alla strider oundvikligen urartar i folk som springer runt, pekar trollstavar på varandra och skriker saker på pseudolatin? Det skiljer sig väl egentligen inte i något väsentligt mot folk som springer runt och pekar pistoler mot varandra … men hos Rowling blir det tråkigt och passionslöst.

Problemets kärna är nog att det bara finns ett fåtal olika besvärjelser som trollkarlarna använder mot varandra om och om igen — besvärjelser som inte skiljer sig nämnvärt från varandra i hur de beskrivs — och Rowling introducerar inte något nytt särskilt ofta.

I The Half-Blood Price dyker två nya trollformler upp (bortsett från skämtsamma saker som ”The Bat-Bogey Curse”): Levicorpus och Sectumsempra. Båda tämligen visuella och dramatiska historier som Harry helt misslyckas att använda när det gäller. Värsta upplägget, ingen utdelning — om man säger så.

En bra action-författare kanske skulle klarat av att skriva bra fajter trots alla begränsingar Rowling satt för sig själv. Joe Abercrombie till exempel. Eller Scott Lynch. Men Rowling faller platt.

Däremot är hon extremt bra på den där svårdefinierade stämningsstegringen som leder fram till action: spänning. Hon är jäkel på att sakta men säkert trissa upp handlingen tills dess att den vibrerar. Som läsare går det inte att värja sig, man fastnar obönhörligen.

Jag tycker det är roligt att se hur pass mycket Rowling utvecklats om författare sedan The Philosopher’s Stone. Första Potter-boken var en förutsägbar må-bra-fantasi av värsta slag. The Half-Blood Prince är något helt annat. Allvarligare, givetvis, och inte fullt så fokuserad på att tillgodose läsarens trygghetsbehov. Status quo är, till skillnad från i de första tre-fyra böckerna, inte återställt på sista sidan.

Nu ska jag ta en Potter-paus tills dess att The Deathly Hallows kommer i pocket. Men jag ser för första gången verkligen fram mot att läsa ”nästa Potter”.