Hellblazer är djävulskt överskattad

Förra året läste jag sju stycken ”Hellblazer”-seriealbum och kan fortfarande inte förstå vad allt holabaloo är om.

Det enda av albumen som var genuint bra var Jamie Delanos Original Sins. Det gillade jag. Resten är på sin höjd ok. Inte ens Warren Ellis berättelser var särskillt intressanta — och jag dyrkar normalt Ellis.

Serien sabbas lite av … tja … dels är den inte läskig, vilket måste vara ett minus för en skräckserie. Dels är storysarna ofta helt osammanhängande och leder liksom ingenvart. Delanos ”Bloody Saints” och ”On the Beach” (båda i The Devil You Know) sticker ut i genren WTF. Men även många andra storys känns väldigt slarvigt berättade. Saker händer lite hur som helst, men man får aldrig någon känsla av varför de händer.

Ett annat minus är äckelfaktorn. Det verkar som om författarna tror att lite snaskiga inälvsbilder och förruttnade tuttar räcker för att hålla storyn flytande. Icke, säger jag. Dessutom finns en övertro på Constantines coolhet. Visst är han en ball karaktär, men ofta känns det som om han blir en karikatyr av sig själv. Han blir bara en smart-ass trenchcoat som röker Silk Cuts, och inget annat. Det finns ingen person bakom som man kan känna för, identifera sig med eller ens tycka illa om.

Givetvis finns det enskilda storysar som är bra. Original Sins är redan nämnd, men även Ellis ”Telling Tales” (i Setting Sun) funkar. De är faktiskt de enda storys som jag kan säga att jag tycker är riktigt bra.

Sammanfattningsvis käns det som om ”Hellblazer” är ganska överhypat.