Fanboys har inte fattat någonting

I helgen dundrade Wondercon loss i San Fransisco. En tre dagar lång mässa om science fiction, fantasy, serier, film och tv – ett Mecca för nördar, fanboys och samlare alla slag. Rapporteringen från mässan har fyllt internet till bredden.

Ett vanligt inslag på Wondercon, och andra mässor av samma slag, är frågestunder med författare, regissörer och skådspelare. I San Fransisco kunde man bland annat framföra sina funderingar till Gillian Andersson, Iron Mans regissör och till folket på DC Comics.

Och fansen gör som fans brukar göra – de ställer frågor. För bland fanboys och fangirls finns det ett aldrig sinande begär att få veta mer om sin favoritfilm, tv-serie eller fantasyföljetong. Och det finns en övertro — eller kanske snarare en bergfast övertygelse — att författaren, regissören eller vem det nu kan vara, är den ende som kan förklara sin skapelse. Skaparen har hundraprocentigt tolkningsföreträde. Om George Lucas säger något om Star Wars så är det det som gäller. Punkt.

Surfa runt lite på olika nördforum så kan du studera fenomenet själv. Alla diskussioner om Star Trek, Robert Jordan, X-Files eller vad det nu må vara slutar så gott som alltid med att någon refererar till vad författare eller regissören har sagt eller inte har sagt. Ingen diskussion tar sig längre än så.

Detta är ren idioti. En författare har ingenting att säga till om hur hans roman ska tolkas – vad den betyder. En regissörs utläggning om symboliken i hennes film är på sin höjd lika mycket värd som din granne Gerts åsikter efter att ha sett filmen på TV 6. Ett konstverk är, för att citera Roland Barthes, ”detached from the author at birth and goes about the world beyond his power to intend about it or control it. The poem belongs to the public.

Inom litteraturvetenskapen talar man om det intentionella felslutet. Alltså den felaktiga föreställningen om att en författares åsikter, liv, sexualitet, religion, etc, har någon som helst avgörande betydelse för hur ett verk ska tolkas. Författarens avsikter med verket är irrelevanta — delvis för att så mycket av författarprocessen sker på ett undermedvetet plan.

Det är detta som de galna fansen på Wondercon inte förstår. De vågar inte göra sina egna tolkningar, vågar inte säga ”Jag tycker att The Sarah Connor chronicles är en allegori för Boerkrigets fasor”. Ständigt måste regissörerna och författarna hålla fansen i handen.

Och när man inte vågar – eller får, för skaparna själva tycker naturligtvis det är trevligt att ha tolkningsföreträde – tänka själv så försvinner hela poängen med att läsa en bok eller se en film. Då är man bara en konsumerande maskin.

Våga tolka.