Wow! Polsk muskelfantasy är ”da shit”

Andrzej Sapkowskis novellsamling The last wish är så testosteronstinn att det efter ett par kapitel känns som om man blivit överkörd av tåget. Fantastiskt. Huvudpersonen, monstermördaren Geralt, är som Elric på en whisky/rohypnol-cocktail. Han slåss mot vampyrer, han slåss mot onda andar, han slåss mot alver, han slåss mot flåbusar, han slåss mot riddare. Han är helt enkelt en jävel på att slåss.

Banalt, kanske ni tycker. Men ibland behöver man, som människa, en dos av den litterära motsvarigheten till att stå på ett ben på en brinnande motorcykel i 200 kmh. Och i den genren — låt oss kalla den sword & sorcery — så är Sapkowski en mästare.

Geralt har faktiskt en hel del gemensamt med ovannämnda Elric. Han är albino, har ett klurigt kärleksliv, lever efter sin egen strikta etiska kod, och är den sista i sitt slag. Men där Elric är en anti-Conan, är Geralt en pro-Conan. Våld och list löser det mesta. Inga konstigheter, liksom. Livet är enkelt på det sättet.

Sapkowskis värld, som jag förstått heter något i stil med De norra kungadömena trots att det aldrig nämns i boken, är en blandning av Tolkien, folksagor och slavisk- och rysk mytologi. Det finns inga orcher, men däremot rusalkor och kikimoror. Det är en skoningslös värld — rasistisk, sexistisk och fylld med våld. Allt som är vackert och skönt är på väg bort, kvar finns bara det lortigt mänskliga. Trots all machisimo lyckas Sapkowski skildra detta på ett ömt sätt. Det finns ett vemod som genomsyrar hela The last wish och som ibland bubblar upp till ytan i meningar som:

What are you doing here, Geralt? Are you still toiling away, killing the last representatives of dying species for money?

Jag vill ha mer. The last wish är, än så länge, årets stora positiva överraskning. Jag har redan förbokat den kommande romanen Blood of elves.