Jag blir irriterad på Patrick Rothfuss

Det jobbiga med Patrick Rothfuss debutroman The name of the wind är att hela boken är en enda lång cliffhanger. Ingen av berättelsens många spår når sitt slut — de 600+ sidorna är bara ett upplägg inför fortsättningen (The wise man’s fear, 2009).

Okay, detta oskick är kanske inte så ovanligt i den episka fantasy-genren, men i The name of the wind blir det så smärtsamt uppenbart. Rothfuss kryddar generöst med antydningar om vad som komma skall — men ingenting händer. Alls. Boken levererar inte ens en tillstymmelse till klimax. Den bara ebbar ut.

Det är förbannat irriterande.

Något som bidrar till irritationen är bokens upplägg: först en ramberättelse där huvudpersonen Kvothe sitter i ett världshus och berättar om sina äventyr. Sedan själva berättelsen, i jagform, som upptar större delen av boken.

Ramberättelser är en dålig berättarteknik. Speciellt som den öppnar upp för alla varianter av ”Men lite anade jag hur fel jag hade” — ett grepp som Rothfuss använder med glädje och som bara ökar ovan nämnda cliffhanger-känsla.

Tack och lov finns det ändå många anledningar till att läsa The name of the wind. En värld som är sådär lagom klyschig med uråldiga mysterier, hemliga sällskap och eldsprutande drakar (”it’s basically a big cow”) — utan att för delen bli tråkig. Rothfuss språk är rejält utbroderat med fantasifulla liknelser och kräver i alllmänhet lite mer av läsaren än den genomsnittliga fantasydebuten. Eller som Rotfuss själv säger i en intervju på SFsite:

I do remember that fairly early on someone pointed out that I used the word ”alloy” and ”counterpoint” in the same sentence. That person pointed out that some people wouldn’t actually know what an alloy was. I made a conscious decision right then that my book was written for people who either knew what that word meant, or were willing to look it up.

Så, i slutändan måste jag konstatera att boken i allmänhet hyllats långt mer än vad den förtjänar. Rothfuss har skrivit en bra bok, inte mer. Om tio år kommer The name of the wind antingen vara helt bortglömd, eller betraktad som en försmak av författarens senare stordåd.