En inte helt koherent text om Will Eisners ”The Spirit”

Ibland förvånas man av böcker, filmer eller andra kulturuttryck. När jag såg Fucking Åmål trodde jag att jag skulle få se en film om tonåringar som svinade och hade ångest, för det var så filmen skildrades i alla recensioner och krönikor. Istället handlade filmen om två tjejer som blev kära. Se upp för dårarna hade jag fått för mig vara en ganska hygglig komedi med samhällskritik-light-vibbar — filmen hade ju faktiskt fått ganska bra recensioner — men den visade sig vara ett uselt pekoral där skådespelarna kämpade om att vara sämst, och samhällskritiken var så infantil att det blev pinsamt.

För flera år sedan, under min tid som neggig biblioteksassistent, tog jag mig för att beställa hem alla de svenska översättningarna av Will Eisners The Spirit-album. (En svindlande bra serie skriven på 40-50-talen för er som inte vet.)

Då blev jag speciellt impad av Eisners bildlösningar, så när jag nyligen läste DC Comics minisamling The best of the Spirit blev jag lite överraskad. Jag kände att mina minnen inte riktigt gjorde serien rättvisa.

Visst är kompositionen fortfarande helt fantastisk, men det jag reagerade på mest är att The Spirit egentligen inte handlar om The Spirit. Serien handlar om alla människor som The Spirit möter. Huvudpersonen är en bifigur och bifigurerna är huvudpersoner, om man säger så.

Bifigurerna — originella, fascinerande och helt tokiga — och deras livsöden driver berättelserna.The Spirit själv glider mest runt i bakgrunden, åker på däng och får städa upp efteråt.

Det här är en berättarteknik som öppnar för helt andra typer av historier än vad som är vanligt i serietidningar. Det går att behandla ämnen som annars blir svårberättade eller tyngda av klyschor. I Ten minutes skildrar Eisner en rånmördares tankar och funderingar de tio sista minuterna av hans liv. The Spirit dyker först upp fram mot slutet. Berättelsen blir på så vis ett rörande och förbryllande personporträtt av brottslingen istället för, som man kunde väntat sig, ett jaga boven-äventyr.

Därför är det synd att inte fler serieskapare gör som Eisner (som för övrigt själv senare tog tekniken till en ny nivå när han lät en hel stadsdel agera huvudperson under flera decennier i Dropsie avenue). Det händer att författare gör något liknande i enstaka berättelser, och Neil Gaiman använde tekniken då och då i The Sandman (kanske främst i A game of you), men där rör det sig ändå inte om samma sak. Tekniken blir ett sätt att berätta en historia om huvudpersonen genom bifigurerna.

Hos Will Eisner är huvudpersonen bara en ursäkt för att berätta om bifigurerna.

Det tycker jag är fantastiskt.