George RR Martin var bra redan på 70-talet

George RR Martins novell Dark, dark were the tunnels (som just nu återfinns i antologin Wastelands: stories of the apocalypse men skrevs någon gång i slutet av 70-talet) var så bra att jag höll på att komma för sent till jobbet i går.

Handling: Jorden är ett radioaktivt mardrömsland efter ett stort krig. Några människor överlevde tack vare att de bodde på månen. Några andra genom att fly djupt ner i underjorden. 500 år senare törs några av månmänniskorna ta sig ner till jorden, samtidigt som en grottmänniska har vågat sig upp till ytan.

Varför novellen är så bra: Tre anledningar. Först spänningen. Martin använder enkla medel — så som att växla mellan två karaktärers perspektiv, och att avsluta varje avsnitt med en cliffhanger — för att göra det praktiskt taget omöjligt att inte vilja läsa vidare.

Sedan tillkommer Martins förmåga att beskriva stora skeenden med få ord. Storheten med hans A song of ice and fire-böcker ligger i det han faktiskt inte berättar. Han antyder och retas — och litar på sina läsare. I Dark, dark were the tunnels gör han likadant.

Slutligen är novellens budskap så pass starkt att jag inte kan sluta att grunna på den. Så mycket hopplöshet i så få ord.