”Fables” och kriget i Gaza

Varning: Spoilers för serietidningen Fables.

"Fables vol 8: Wolves", sid 76-77.

Jag har under en tid försökt skriva ett essäliknande inlägg om Bill Willinghams Fables-serie och kriget i Gaza. Det har gått sådär. Upprinnelsen är en episod i Wolves där Bigsby Wolf spränger sönder Fiendens magiska skog. Bigsby förklarar att, liksom det jordiska landet Israel, så kommer Fabletowns invånare att retaliera hundrafalt mot alla aggressioner. I War and pieces återvänder de fördrivna fablerna till hemlandet för att bedriva krig mot Fienden och återerövra vad de anser är deras.

För er som inte läst Fables (fy!) så handlar serien om ett gäng sagofabler (typ Snövit, Pinocchio mfl) som blivit fördrivna från sin magiska hemvärld (”Homelands”) till vår värld, där de i lönndom har slagit sig ner i ett kvarter (”Fabletown”) i New York City. Den stora fienden (”The empire” med ”The adversary” i spetsen) styr nu hemlandet med järnhand. Jag vet att upplägget låter förbannat töntigt, men Fables är riktigt riktigt bra. Tro mig.

Nåväl, att fablerna själva identifierar sig med Israel är tämligen uppenbart efter Bigsbys monolog. De ser sig som en liten heterogen stat omringad av fiender. De är alltid på sin vakt mot invasionsförsök, spioner och sabotage. De vet att de inte kan förvänta sig särskilt mycket hjälp av omvärlden. Den stora skillnaden är att de i denna stund lever i exil, fördrivna från sina förfäders land. För israelerna är det snarare tvärt om.

På det viset så är Willighams (eller min) Israel-analog inte helt lyckad, även om den skänker lite mer förståelse i hur sagofigurerna ser på sig själva och uppfattar sin vardag.

"Fables vol 11: War and pieces", sid 127.
”Fables vol 11: War and pieces”, sid 127.

När fablerna rustar till strid och återinvaderar hemlandet blir det som en idealiserad version av den offensiv Israel bedrivit i Gaza den sista tiden. Fablerna har tröttnat på att ständigt leva i rädsla, och beslutar sig för att slå tillbaka rejält. De gör attacker med kirurgisk precision mot strategiska militära mål, och så vitt man kan se får inga civila så mycket som ett skrubbsår. Detta ger lite av en fadd smak i munnen när man vet hur verkligheten ser ut.

Hela liknelsen, och därmed hela min planerade essä, faller dock på att fablerna återerövrar ett land som de betraktar som deras. På så vis kan man dra likheter till palestinierna, som ofta talar om någon sorts palestinskt hemland som berövats dem. Sagofiguerna har dessutom tidigare – speciellt i Homelands men även senare – även bedrivit avancerad terrorverksamhet mot Fienden. Lönnmord, sprängningar, uppvigling, kidnappningar, massattacker mot civilbefolkning.

Under större delen av serien kan man alltså se att fablerna identifierat sig med Israel, men även använt terrormetoder. (Ja jag vet att många ser Israels ”targeted killings” etc som terrormetoder, vilket bara rör till den här liknelsen ännu mer.)

Det finns ytterligare en faktor att väga in, och det är att bland de landsförvisade fablerna så finns det inga civila. Alla är del i motståndsrörelsen per definition. Här snackar vi inte bara allmän värnplikt, utan allmän krigsberedskap sedan födseln. I det onda imperiet finns det däremot mängder av civila, folk som sköter sig och sitt och mest tycker det är jobbigt med krig och soldater. I den meningen så är Fabletown inget riktigt land, utan mer en enklav av upprorsmän. Eller ett ”terrorist training camp”, beroende på hur man ser det. Det onda imperiet är däremot ett land i ordets alla bemärkelser, även om större delen av dess mark är ”ockuperat område”.

Nu började mitt essäförsök att spåra ut rejält.

War and pieces slutar med att Fabletowns fabler återerövrar sitt hemland och besegrar fienden. Detta innebär att fablerna själva blir ockupanter, för det onda imperiet täckte betydligt fler regioner än bara fablernas födelseplatser. Man kan likna det med att hela Europa invaderas av en yttre makt och alla stockholmare flyr i exil. Ett antal år senare återvänder stockholmarna med vapen i hand, och erövrar själva hela Europa. Stockholmarna har i ett sådan länge knappast större rätt till t.ex. Italien än vad den ursprungliga ockupanten hade.

Som ni ser är hela Fables/Gaza-jämförelsen mycket vansklig och egentligen inte så givande. Så nu vet ni varför jag aldrig skrev den där essän.