Fantasyns största lögn

mig-ager-ingenDet har sagts att fantasy, den litterära genren alltså, kan handla om vad som helst. Att beteckningen inte sätter några gränser på en berättelses motiv, utan bara den miljö som berättelsen utspelar sig i. Jag har sagt det själv, många gånger, och i teorin är det sant.

I praktiken, däremot, är det skitsnack av värsta sort. Ett barnsligt försök att höja statusen på sina favoritböcker.

Nyligen läste jag klart Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Denna underbara bok handlar om en flicka som växer upp med en ensamstående, alkoholiserad pappa. Den skildrar ömt deras relation utan att rygga undan för det obehagliga och mörka. Den handlar om krossade drömmar, om frustrerad klasskamp, förnekelse och om familjer som slitits itu av krafter ingen riktigt förstår. Men främst handlar boken om relationen mellan flickan och hennes pappa.

En bok som Mig äger ingen skulle aldrig kunna skrivas som fantasy, även bortsett från den självbiografiska aspekten. Rätta mig gärna om jag har fel. Visa mig en fantasyroman som handlar om en flickas hårda uppväxt och där hon inte visar sig vara en prinsessa, inte upptäcker magiska krafter, inte upplever märkliga äventyr, inte blir inblandad i ett brott, inte är speciell på något ödesmättat sätt, inte gifter sig med en vacker prins. Visa mig fantasyboken där fantasyn verkligen bara är en bakgrund, en fond mot vilken handlingen utspelar sig.

Jag tror inte att denna bok existerar. Det finns ingen poäng med att låta en sådan bok utspela sig i en fantasyvärld. Varför låta en intim berättelse som Mig äger ingen utspela sig Westeros istället för Västerås? Visst går det att skriva en sådan bok, rent praktiskt, men … det är inte vettigt.

Var hittar jag en Sagan om Belgarion som bara handlar om Ce’Nedras problematiska graviditet? Eller en Wheel of time där Rand mest sitter hemma och super och slår sin fru?

Fantasy (genren) är inte bara olika berättelser som utspelar sig i fantasyvärldar. Den är dessutom en rad konventioner och restriktioner på själva handlingen. Den bestämmer vad som kan göras, vilka motiv som kan skildras och hur det ska göras.

Det är egentligen ganska okontroversiellt och självklart. Ändå har jag inbillat mig själv annorlunda i många långa år.

Tragiskt.