Vilken jävla ångest

Book Review The Elfish GeneMark Barrowcliffes självbiografi The elfish gene är en skildring av Marks uppväxt som D&D-nörd i 70-talets Coventry, Storbritannien. Om du förväntar dig en nostaligisk, rosa-glasögon-berättelse om rollspelhobbyns barndom så kommer du att bli besviken. The elfish gene är måhända nostalgisk men den ger knappast en positiv bild av rollspel eller rollspelare.

Tvärt om.

Barrowcliffes budskap är att rollspel är destruktivt. Det är inte den klassiska kritiken om att rollspel leder till satanism, massmord och knark, utan författaren menar att det rollspelare ofta slår sig för bröstet för — att deras hobby stimulerar fantasi och social kompetens — är ren bullshit. Rollspel är snarare en ursäkt för unga killar att aldrig behöva lära sig interagera med människor som inte är andra spelare. Rollspel tränar dig inte att bli socialt kompetent, de tränar bara upp din förmåga att sitta och larva dig med folk som är exakt likadan som du. Medan ”vanliga” tonåringar upptäcker att det bästa sättet att få pussa en tjej är att prata med henne och vara trevlig, så lär sig rollspelare att tjejer bara bli intresserade av någon som först räddat dem från att bli uppätna av drakar.

När det kommer till fantasin påpekar Barrowcliffe att om det nu är en så fantasistimulerande hobby, hur kommer det sig att alla ”dungeons” är så lika, att spelare oftast spelar samma typ av rollperson om och om igen, och att hobbyn är så fylld av schabloner, klyschor och stereotyper? Finns det någon genre eller koncept som haft sitt ursprung i ett rollspel, och inte bara importerats dit från böcker, tv eller film?

Det enda rollspel gör, tycker Barrowcliffe, är att förlänga deltagarnas barndom. I en ålder när en människa borde vara ut och lära sig att leva i världen, lära sig hantera konflikter, upptäcka kärlek och sorg, så sitter rollspelare hemma i källaren och låtsaslever i en kontrollerad fantasivärld där ingenting kan bli farligt eller ens obekvämt.

Även om Mark Barrowcliffe verkar ha varit en osedvanligt besatt rollspelare och haft rejäl otur med sina medspelare och kompisar, så tycker jag att han i princip har rätt. Om man säger så här: Jag är tämligen övertygad om att om det inte hade varit för rollspel så skulle jag ha festat mer, träffat fler människor, varit naken med fler kvinnor, rest oftare, gått på fler konserter, haft bredare litteratursmak och i allmänhet gjort fler olika saker. Och om inte mer så i alla fall tidigare, för mitt intresse för sådana saker blockerades nästan totalt av mitt skenande rollspelsintresse under väldigt lång tid.

Sen kan man ju fråga sig om det nödvändigtvis skulle ha varit något bra. Jag vet inte. Det är väl en gråskala. Men faktum kvarstår: Jag tillbringade alldeles för stor del av mina tonår med att sitta instängd i små rum med personer för vilka höjden av humor var att lägga av en rökare.

The elfish gene är helt enkelt obligatorisk ångestläsning för alla rollspelare.

Ajuste, boken är välskriven och rolig också.