Ondvinter är helt enkelt bäst

68936Ondvinter. Ta mig fan. Detta hade jag inte väntat mig.

Jag har härmed äran att utse Anders Björkelids bok Ondvinter till den bästa svenska fantasyromanen genom tiderna. (Som jag har läst.)

Konkurrensen inom genren är väl inte så stenhård, men ändå. Ondvinter är bättre än Svavelvinter, bättre än Efter lägereldarna, bättre än Bröderna Lejonhjärta.

Hur ska jag nu kunna underbygga detta extravaganta påstående? Ni får väl läsa boken själva, era latmaskar! 159 bagis på Sf-bokhandeln.

Men så mycket kan jag säga att Björkelids språk är hur skönt som helst. Ord som ondvinter, kejsarsvärd, domarring, palatshund, hirdjägare, vättesnara och galgman får det att rysa i kroppen på mig. Björkelid har dessutom ett ordförråd som känns trovärdigt när han beskriver en ganska jordnära fantasyvärld där huvudpersonerna är uppväxta på en bondgård. Han har det rätta tugget: något ålderdomliga svenska uttryck som man skulle kunna tänka sig att ens gammelmormor använde när hon puttrade runt på den där gården utanför Sundsvall i början av 1900-talet.

Huvudpersonerna ja. Sunia och Wulf heter de, ett tvillingpar i de tidiga tonåren som lever på en ödslig gård tillsammans med sin far. Nämnde jag att en stor del av boken är skriven i vi-form på ett helt fantastiskt sätt som jag inte trodde var möjligt? Så är det i alla fall.

Nåväl, Sunia och Wulf får inte leva ostört på sin gård utan dras snart in i händelser de inte förstår. Ondvintern är på intåg och Vinterkungen samlar sina styrkor – och tvillingarna hamnar givetvis mitt i soppan.

Om jag prompt måste invända mot något i Ondvinter så är det att upplägget kanske är lite väl traditionellt. Ynglingar som bor på en bondgård uppsöks av ödet och får vara med om äventyr, upptäcker att de har en hemlig bakgrund … ja ni vet. Det gör dock inte något – Ondvinter är så förbannat bra ändå. Björkelid må använda klyschor, men han använder dem på ett vackert sätt. Jag kan inte uttrycka det klarare.

Ja, Ondvinter är bäst i Sverige. Jag längtar efter del två (av fyra). Öka, Björkelid!

Fotnot: Anders Björkelid har tydligen lajvat en del i sina dagar inte lajvat alls. Han har även skrivit ”Om älvor och irrbloss” i Sinkadus nr 37.