En bok närmre döden

Terry Pratchett Unseen academicalsNuförtiden varje gång en ny Pratchettbok dyker upp så tänker jag ”Det här kan vara hans sista!”. 61-årige Terry Pratchett lider av Alzheimers, och om jag förstår saken rätt så dikterar han numera sina böcker.

Det känns inte som om detta är ett bra sätt att närma sig en ny bok, i det här fallet den 37:e Discworld-boken Unseen academicals. Det är som att ha varit på Elvis sista konsert och vetat att det var den sista konserten.

Man blir lite knasig i bollen. Funderar på om detta är det bästa Terry någonsin skrivit (nej), om det vore ett värdigt avslut på Discworld-serien (nej), om man kan se några spår av att sjukdomen eller dödens närhet på något sätt påverkat honom (vette fan), om boken, liksom författaren, är positiv till dödshjälp (nej) … Det är lätt att man sitter och grubblar på allt annat än vad som verkligen står i boken.

Om jag försöker skala bort alla sådana tankar så Unseen academicals en ganska ordinär bok om Skivvärlden. Den är inte en av hans bästa (där jag räknar bland annat Night watch, Small gods och Witches abroad) men tillhör inte heller bottenskicket (i min värld t.ex. Monsterous regiment, Hogfather och Eric). Den ligger stadigt i mittfåran – en av de där böckerna där Pratchett är stilsäker och fyndig, men har valt ett ämne som han kanske inte brinner för sådär extra mycket.

Ämnet i fråga är fotboll. Och framavlade onda varelser, som Uruk-hai. Och pajer. Handlingen är förlagt till Unseen university och de matglada trollkarlarna står i centrum tillsammans med kocken Glenda, bimbon Juliet, huliganen Trev och den mystiske Mr Nutt.

Man får sig några fniss, men inga ontimagengarv, och trots att Pratchett försöker säga en hel del om människor i grupp så saknar boken det djup som finns när han i toppform. Med det vill jag inte säga att Academicals är dålig. Inte alls! Pratchett är som sex och pizza: Rätt schysst även om det är dåligt.

Men för att återgå till att prata om döden: Är det bara jag som alltid haft känslan att Discworld-böckerna har en metaplot? Att de handlingen för de olika karaktärerna sakta men säker är på väg någonstans? Jag har till exempel länge föreställt mig att Sam Vimes (eller, på sistone, Moist von Lipwig) sinom tid kommer att bli ny Patrician.

Kanske inbillar jag mig bara. I vilket fall så kommer jag troligen aldrig att få reda på det.