Jordan var tvungen att dö för att bli bra igen

Jag har äntligen kommit på vad Robert Jordan gjorde för ”fel”, varför hans The wheel of time-serie förvandlades till tusentals sidor vattentramp.

Problemet var att han inte ville berätta en historia om en människa (Rand), eller en grupp av människor (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene), eller ens om denna grupp och deras vänner (Rand, Mat, Perrin, Nynaeve, Egwene, Elayne, Aviendha, Moiraine, Min, Thom). Nej, han ville berätta en historia om hela världen. Han ville bli en krönikör av alla viktiga händelser och skeenden i sin påhittade värld.

Eftersom han från sida 1 berättade sin historia ur de olika karaktärernas perspektiv, så blev han tvungen att lägga till nya när de han redan hade inte räckte till. Inträffade något viktigt på en plats där ingen av hans karaktärer befann sig, ja då fick han lov att introducera en ny snubbe. Och så fortsatte det tills det blev ohanterligt.

Det Brandon Sanderson gör i The gathering storm är att rensa upp bland berättarperspektiven. Han koncentrerar sig på Rand, Perrin, Mat och Egwene, och kryddar sparsamt med ett fåtal andra.  Han låter dessutom flera perspektiv komma fram i samma kapitel – något Jordan var ytterst snål med.

Resultatet blir ett avsevärt högre tempo, med nästan inga ovidkommande bihandlingar. Det händer faktiskt saker. Frågor får svar och intriger avklaras. För första gången sedan … någonsin … så är antalet mysterier färre efter boken än innan. Man känner att upplösningen är på g.

Det är fantastisk. Äntligen rör det på sig! The gathering storm är en den bok jag väntat på sedan, typ, The shadow rising. Sanderson briljerar. Han skriver som en ungdomligt energisk Robert Jordan. (Och han är för övrigt avsevärt bättre på att skriva action.)

Jag ser faktiskt fram emot nästa del. Bara det! Jag har inte sett fram mot en Jordanbok på typ 10 år.