Prequels suger

Jaha, jag antar att jag borde snacka lite om Seph Swainstons nya roman Above the snowline. Den är en prequel till Swainstons tre tidigare böcker i Circle/Castle/Fourlands-serien, och är utan tvekan hennes svagaste bok hittills.

Varför? Den är en prequel, och lider av den stora prequel-förbannelsen: Jag vet hur det kommer att sluta, alltså bryr Jag mig inte så mycket. Till råga på det så avslöjas inte något mer om det som fascinerat i de tidigare böckerna, så som insekterna, de parallella världarna och vad Kejsaren är för konstig filur. Det är ju egentligen dessa mysterier som är huvudsaken i The year of our war, No present like time och The modern world, och utan dem så känns Above the snowline ganska fattig.

Om jag vore av det generösa slaget så skulle jag förklarat att man kan se boken som en berättelse om utanförskap, rasism och hat. Men jag är inte på generöst humör i dag, utan nöjer mig med att konstatera att huvudpersonen Jant inte är så intressant utan dimensionsresor och heroin.