Fantasy är en ideologiskt vedervärdig genre

Fantasy är i mångt och mycket en ideologiskt vedervärdig genre. En reaktionär, övermänniskodyrkande morän av antidemokratiska maktfantasier.

Inte ens i de mest kungakåta områdena på Östermalm kan man hitta ett så skamlöst förhärligande av monarkin som statsskick. Även om genrens hjältar ofta slåss mot ”onda” kungar, så gör de det bara för att de har en annan kandidat i åtanke. Det är aldrig monarkin som system det är fel på, utan bara den aktuella monarken. (Och det råder inget tvivel om att monarki är ett enda stort systemfel, tankefel.) Sagan om den gode despoten är så dominerande i fantasy att den ibland känns som genrens enda gemensamma nämnare. Alla problem kan lösas om det sitter en snäll gubbe på tronen, ropar hundratals fantasyförfattare och missar helt att det är tronen i sig som skapat problemen till att börja med.

Bara det är illa nog. Men fantasygeneren envisas även med att glorifiera styrka något helt absurt. Den starke har rätt. Och har han fel, så beror det bara på att han inte var tillräckligt stark. I hur många böcker vinner hjältarna på grund av något annat skäl än att de är starkare än sin fiende? Bättre att slåss, mäktigare på magi, bättre på att smyga, listigare … Rätt och fel i fantasy handlar bara om vem som kan utplåna vem. Vad har förresten rätt/fel för betydelse i värld där alternativet ofta står mellan en ond gud – vars handlingar a priori är onda – och de som slåss mot honom? Vem skulle vinna dina sympatier i ett krig mellan Sauron och Stalin?

Tanken att religion och profetior – ”ödet” – ursäktar de mest brutala övergrepp är ytterligare ett fenomen som gör mig trött i själen. Det är klart gudarnas utvalde har rätt skicka arméer i döden för att utplåna den utpekat onda guden/kungen/naturkraften (vem bestämmer egentligen vem som är ond och vem som är god? Vad gjorde egentligen Sauron som var så jäkla ont?). Det är klart det är okej att tortera densammes anhängare. Man kan inte laga omelett utan att knäcka några ägg, etc.

Nej, fantasyns budskap är osmakligt på många sätt. Många fler en de jag nämnt. Tragiskt.