Rubicon nr 2: Vrickat värre

Missade du min genomgång av Rubicon nr 1? Klicka här. Nu är det dags för Rubicon nr 2.

Det första jag tänkte när jag plockade upp mina gamla Rubicon ur vindslådan var att om man bortser från nummer 1 så är omslagen rätt lika allihop. Tvåans omslag – gjort av Maren, vem det nu är – sätter tonen. Något händer i förgrunden, någonting annat tornar upp sig i bakgrunden.

Kanske inte så jätteroligt, men jämfört med premiärnumrets illustration så är det en klar förbättring.

I detta andra nummer visar sig Rubicon dessutom inte vara någon rak Sinkadus-klon. Artiklarna är mer allmänna och populärkulturella än i Äventyrsspels tidning. Stefan Burström skriver om olika konfliktspel (Squad leader, Great patriotic war, Red storm rising med flera), Jesper Almén går igenom Michael Moorcocks Eternal champion-böcker, och Carl Cramérs ”Religioner i rollspel” och ”Det gamla imperiet” är generiska världsbyggarartiklar.

I Sinkadus hade liknande artiklar obönhörligt blivit försedda med stats för Elric och Stormbringer, listor på gudaförmågor och magiska föremål, men här känns Rubicon mer lik Fenix i sin ton. Fokus är visserligen fortfarande på ”spela nu!”, men inte till samma grad som i Sinkan. Ett av tidningens två äventyr är till och med systemlöst.

Kommer detta att hålla i sig? Den som lever får se.

Två äventyr, ja. Det första heter ”Den magiska spegeln” och är skrivet till Stormbringer av Mattias Gustafsson och Jesper Almén. Vad handlar det om? Ja, om man säger så här: Rollpersonerna kommer till en by vari en ond trollkarl härjar. Känns det bekant? Det är det. ”Den magiska spegeln” är ett riktigt praktexemplar av slentrianmässigt 80-talsrollande. Rollpersonerna söker upp trollkarlen i dennes lya och spöar honom och hans tjänare friskt med vapen. Det finns dock en twist i historien. Trollkarlen äger en magisk spegel som kan föra honom (och rollpersonerna) till, typ, Wastelands. Så slutstriden står inte i ondingens tempel, utan i ett framtida ödelandskap. Spännande? Nytänkande? Jag tyckte i alla fall att det var häftigt när jag var liten.

Äventyr nummer två heter ”Fallet med den försvunna modellen II” och är fortsättningen på äventyret med liknande namn i Rubicon 1. Berättelsen börjar när rollpersonerna tröttnat på att ha sex med modellerna de räddade i del 1, eller som författaren Micke Nordin skriver:

Helen och Sahra har varit mycket tacksamma gentemot rollpersonerna och de har verkligen inte varit ett otrevligt sällskap.

Jag kanske övertolkar, inte vet jag …

Okej, äventyret är nästan identiskt med föregångaren förutom att rollpersonerna den här gången måste hitta hela 17 stycken heta modeller som råkat ut för trafficking (innan det ens var ett ord!). Ledtrådar tar hjältarna till nya ledtrådar som tar dem till Macao och slutligen till en bar/bordell/nattklubb kallad Gyllene draken. Det finns gott om möten med skumma personer, pistolfajter i natten, nakna kvinnor och andra saker privatdetektiver råkar ut för. Faktiskt ett helt okej äventyr i sin genre. Enkelt, men inte korkat.

I kategorin allmänna artiklar skriver Björn Wahlberg om Stjärnornas Krig (eller ”Star wars” som ungdomarna säger). Det här är en genuint intressant artikel som går igenom alla konstiga idéer Lucas hade innan berättelsen tog sin slutliga form. Högkvalitativt nörderi om ”The Princess of Ondos”, ”Deak Starkiller”, Wookieer som Stormtrupper, och den 60-åriga generalen Luke Skywalker.

Vissa saker gör det tyvärr riktigt ont att läsa. Det här till exempel:

Det skulle inte förvåna mig om det i nästa trilogi förekommer personer vid namn Starkiller, Valarium och Montross, eller planeter som heter Utapau och Aquilae!

Men om detta kan vi bara spekulera och kanske drömma oss tillbaka till en tid för länge sedan i en galax långt borta.

Stackars, oskyldiga Björn gick och hoppades på fler Star Wars-filmer. Såg fram emot dem. Jag kan inte annat än undra vad han tycker om de filmer som till slut spelades in.

För övrigt så skulle jag vilja tacka Jonas Nelson för att han fick upp mina ögon för Terry Pratchett. Jonas recenserar nämligen The colour of magic och The light fantastic i det här numret, och det var den allra första gången jag hörde talas om Pratchett. Numera är jag en junkie. Tack, Jonas, tack!

Klicka för större.

På tal om recensioner så finns det en del i den här tidningen. Micke Nordin recenserar till exempel D&D-dravlet Azure bonds. Jag kan inte annat än le åt hur .. tonårspojkig … hans text är.

Efter många om och men så styrde jag mina steg till den närmaste butiken för att titta på det sortiment som fanns där. Det första jag såg var en blå bok. När mina ögon gled över omslagsbilden så var det kört bildligt talat. På omslaget står en brud med charisma 19 i den klart sexigaste rustning jag sett.

Det är lätt att glömma bort att man som tonårspojke, innan internet existerade, faktiskt kunde gå i flera dagar utan att se en bild på en urringning.

När jag läser texterna i den här tidningen känner jag att, fan, hur länge sedan var 1989 egentligen? Språket är så annorlunda mot i dag. Skribenterna skriver på ett sätt som helt enkelt inte skulle funka i en tidning 2010, det skulle bara kännas konstig. Det är inte några stora grejer – skillnaderna sitter i nyanserna. Några exempel:

”Spelets värde kommer givetvis att öka när GDW gett ut lite fler moduler.” Stefan Burström om Space 1889.

”Om Äventyrsspel ska producera ytterligare moduler i Drakar och Demoner-följetongen så tycker jag att det behövs mer förnyelse och en uppläggning där informations- och äventyrsdelarna väger någorlunda jämt.” Thomas Larsson om Torshem.

”Ja, jag sa ju att det var en vrickad bok!” Jonas Nelson om The light fantastic.

”Man är förflyttad till ett medeltida land kallat Brittania. Detta land styrs i terror av tre ’Shadowlords’.” David Ågren om Ultima V.

Spelets värde. Följetongen. Vrickad. Styrs i terror. 1989 var en helt annan tid, mina vänner. En helt annan tid.

Avslutningsvis: En av mina grundtankar inför den här Rubicon-genomgången var att jag inte skulle jämföra med Sinkadus hela tiden, utan låta Lancelot Games kreation stå ensam i spotlighten. Detta är fortfarande min målsättning, men jag börjar misstänkta att det kommer att bli svårt att helt skala bort referenser till Sinkan. Vi får se hur det går.