D&D4 och inlevelsens död

Det här med regler och rollspel, eller snarare det här med regler och rollspelande.

En av de gamla ”sanningarna” inom rollspelshobbyn är att reglerna egentligen inte spelar någon roll för rollspelsupplevelsen. Det går att uppnå helt fantastisk inlevelse och sensationellt bra rollspelande även om man spelar med helt värdelösa regler. Regelmekaniken är bara till för att vara en objektiv domare; rollspela gör man helt oberoende av den.

Jag tror inte att denna gamla sanning stämmer. Jag tror faktiskt att den är nonsens, och att ett spels regler är superviktiga för rollspelandet.

Mitt exempel är Dungeons & dragons, 4:e utgåvan. Jag och mina polare har lirat D&D sedan AD&D 2:nd edition (1st för somliga av oss), och 4:an sedan det släpptes. D&D4 är väldigt olikt de äldre versionerna av spelet på många sätt.  Det som gjorde störst intryck i början var hur pass mycket mer varierade och roliga striderna blev, men på sistone har vi uppmärksammat en annan avgörande skillnad. Sakta, sakta, sakta under de senaste två åran har rollspelandet … fasats bort. Det är allt mer sällan som spelare snackar ”in character” eller utförligt beskriver sin handlingar. Det är mer och mer ”Jag slår streetwise för att hitta ledtrådar i staden” eller ”Jag använder search för att leta efter traps”. Det som brukar kallas ”spela sin karaktär” sitter längre och längre in.

Vi har diskuterat det här inom gruppen, och D&D4 i sig dyker ofta upp som en orsak. Grejen med 4:an är att den, till skillnad från tidigare utgåvor av spelet, och faktiskt även från de flesta andra rollspel jag spelat, är uteslutande inriktad på strid. Reglerna handlar bara, bara, bara om strid. Det finns inget annat. Ja, de tidigare versionerna har också varit actioninriktade, men i 2:a eller till och med 3:e utgåvan så fanns det annat att göra. Det fanns besvärjelser som inte hade med strid att göra, det fanns färdigheter som i princip var helt oanvändbara i alla sammanhang (Craft: Pottery) men som ändå gav något extra till en rollperson. Spelarna uppmuntrades, via reglerna, att rollspela.

I D&D4 finns ingenting som uppmuntrar rollspelande. Ingenting. Inga krafter, inga feats, inga färdigheter … ingenting. Inte ens i de mer beskrivande texterna i böckerna, de texter som inte bara är sifferkombinationer för olika attacker, finns något som ger tummen upp för att spela sin karaktär. Som en kompis skrev i ett mejl: ”4th har sina brister i att allt är så combat-inriktat. Vilket gör att man som spelare hellre vill använda sina häftiga powers än att utveckla sin karaktär.”

Lägg till detta att alla olika ”powers” ofta är extremt abstrakta och svårbegripliga. De har en spelmekanisk effekt som är tydlig, men det är svårt att förstå vad det är som händer i fiktionen. Vilket, så klart, gör det svårare att upprätthålla denna fiktion.

Självklart lider rollspelandet av ett regelsystem som inte på något sätt uppmuntrar rollspelande. Självklart är det så. Om man ändå rollspelar så gör man det i motstånd till reglerna.

Men är det rimligt att skylla själva spelet för en sådan här beteendeförändring? Ja, jag tycker att det är det, av den enkla anledning att när allt kommer till kritan så är D&D4 inte ett rollspel. D&D4 är ett regelsystem för att spela småskaliga strider med tennfigurer – ett figurstridsspel som låtsas vara ett rollspel. Inte konstigt att det är något som skär sig. Du kan kalla Fia-med-knuff för rollspel om du vill, men det gör det inte sant för det, och det kommer ge konstiga resultat när du försöker rollspela med Fia-regler.