”Han kommer inte att dö innan jul.”

Pappa på Cypern 1972.

Det har varit ett tungt år. Kanske det tyngsta jag varit med om. Det började egentligen på allvar i slutet av juli, när min farsa, 75 år, åkte in på sjukan med någon form av superinfektion. Han var redan svag efter år av hjärtproblem, prostatacancer, åderbrock i kroppspulsådern, med mera, så han hade inte direkt några energireserver att falla tillbaka på. Sedan dess har det bara rullat på: varje gång han börjat återhämta sig har något nytt (eller nygammalt) fått honom att krascha igen. Spruckna revben, blodförgiftning … you name it. Att han inte är mer deprimerad än han faktiskt är, ja det är otroligt.

Pappa i Spanien 1970.

Den ovanligt aggressiva prostatacancern har spridit sig åt alla håll och kanter, vilket bland annat fört med sig att han inte längre kan gå ordentligt. Sedan några veckor kan han inte gå alls, utan är sängliggande.

Frågan är hur länge han överlever. För en månad sedan sa läkaren ”Han kommer inte dö innan jul”. Nu är det jul. Ja, på fredag i alla fal. Julafton.

Tänk vad snabbt det gick. Vi får se hur det går, antar jag.

Mamma, slutet av 60-talet.

Ungefär samtidigt som farsan kraschade visade det sig att min mamma – som börjat bete sig allt virrigare under senaste halvåret – hade tre tumörer i hjärnan. Den största, fem centimeter i diameter, satt i pannan och ställde till med en jävla massa ofog. För dryga tre månader sedan opererades hon, och den fetaste tumören togs ut. Komplikationer tillstod givetvis (vad annars?) och hon fick en infektion som gjorde att de var tvungna att ta bort en stor bit av pannbenet. Just nu ser mamma, 63 år, ut som en ond, telepatisk, superskurk. Det går långsamt långsamt framåt – efter tre månader och ett gäng olika bakslag är hon bara marginellt bättre än en vecka efter operationen – men det går i alla fall framåt.

Man ska tydligen räkna med minst ett års konvalescens. Minst.

Mamma, c:a 1970.

Två steg fram och ett steg bak är dock bättre än ett steg fram och två bak.

Det är svårt att riktigt beskriva hur mycket energi sånt här tar. Det värsta är nästan att päronens tillstånd varit så instabilt. Ett tag var det nya bud nästan varje dag, och fortfarande kan deras hälsa förändras drastiskt på nästan ingen tid alls. Bra-dålig-bra-dålig-döende-återhämtande-ok-dåligt-bra-döende-bra-dåligt. Avsaknaden av stabilitet är påfrestande bara den.

Till detta kommer en massa småsaker som normalt inte hade varit några problem, men när man redan är helt slut så kan de ibland kännas oöverstigliga. Plötsligt måste jag och min brorsa dela på vårdnaden av föräldrarnas hund, Rasmus. Dessutom har jag blivit god man åt min handikapabla lillasyrra. Och sen är det ju jul – var och hur firar man julafton när båda päronen ligger på sjukan? Och nyår? Vem ska lillasyrran fira nýår med? Mängden av små nonsensproblem känns ibland jobbigare än de stora problemen.

Nu hoppas jag på ett bättre 2011.