De 5 pinsammaste spelledarpersonerna som någonsin skapats

5. Victor Wentel (Mutant 2089, ”Cul de sac”)

Victor är en sån där perfekt, hård soldat. 23 i Stycka, 25 i Smidighet, 100% chans att lyckas med alla eldvapen, beväpnad till tänderna, och med lämpliga mutationer som Styrka och Snabbhet. Effektiv, brutal, blah blah blah. Han har dessutom en rörande bakgrundshistoria, då han var en föräldralös slyngel som togs som krigsfånge men lyckades fly och mot alla odds skapa sig en framgångsrik karriär som officerare i den tyska elitstyrkan Epitaph. Nu är hans mål att döda rollpersonerna.

Det låter väl helt okej? Ja, ända tills man inser att Victor har en ”unik mutation”. Detta är en klassisk varningsklocka i alla ”Mutant”-äventyr, för det brukar betyda att författaren bestämt sig för att bryta mot reglerna och skapa den coolaste och mest speciella spelledarpersonen någonsin, en slp som ska få spelarna att bara ”wow vad häftigt”. I verkligheten brukar reaktionen vara ”suck, en till?”. Victors skapare har ansträngt sig extra mycket, för den hårda soldaten har fått en mutation som kallas Tur. Den ger honom tur. Han får perfekta slag mycket lättare, och alla andra har betydligt svårare att göra något dumt mot honom.

Detta kanske inte är pinsamt i sig, men då har jag inte nämnt det mest talande: att Victor är beväpnad med powergamingvapnet nr 1 – en M2HB.

4. Bupu (AD&D, diverse ”Dragonlance”-moduler)

Bupu är en gully dwarf. Gullydvärgar är en alkoholiserad och till synes mentalt efterbliven avart till de mer traditionella rövsparkande dvärgarna. Bupu har oturen att möta och, tack vare en charm person-besvärjelse, bli förälskad i den ikoniska Dragonlance-magikern Raistlin. I romanerna görs det många komiska poänger av detta, och till och med försök att göra det lite rörande när Raistlins stenhjärta börjar smälta. Men i äventyrsmodulerna … Ja, såhär beskrivs hon i ”Tales of the Lance”:

Bupu has a somewhat congested voice. Her speech patterns vary depending on whom she speaks to, but she always sounds a bit like a three-year-old. /…/  If given time to prepare her “magic,” she will cast a “spell” using one of her “magic” artifacts. Her artifacts include random bits of garbage that she happened to be holding when something good happened once. Clearly, her magic needs a bit of help. “Help” includes running under low obstacles, blowing pepper in someone’s face, or breaking a pot of grease in front of someone. These are the somatic and material components of Bupu’s “magic.”

Hennes ”special ability” är groveling.

Jag skäms lite å TSR:s vägnar när jag läser om Bupu. ”Hö hö titta en efterbliven dvärgtjej!” Som en spelledarperson i ett äventyr är det svårt att göra någonting sympatiskt av henne – det är uppenbart att hon bara är tänkt som ett komiskt inslag. Det ger en dålig smak i munnen.

3. Otkar (DoD, ”Snösaga”)

Otkar är en sån där gammal vän till rollpersonerna som de aldrig tidigare hört talas om. Han är någon sorts rik handelsman i staden Storhavn och värd till ett stort pråligt bröllop som rollpersonerna är bjudna till. Han är dessutom äckligt gubbsjuk.

Rollpersonernas första möte med honom beskrivs med ord som “Samtidigt kan rollpersonerna inte undgå att avundas denna man som lyckats charma dessa två underbara änglar” (om tvillingsystrarna som är hans älskarinnor) och ”En snabb överblick över tjänarna i huset avslöjar att de flesta är unga vackra kvinnor som genom blickar och kroppsspråk verkar ha ett mycket speciellt förhållande till sin herre”.

Skämskudde!

Känslan av att ”Snösaga” ibland skrevs med bara en hand på tangentbordet blir aldrig starkare än när Otkar och hans frillor kommer på tal.

2. Talyros (DoD, ”Helvetesfortet” med uppföljare)

Lukas på Hittepou har redan sagt allt som finns att sägas om alvprinsen Talyros, men jag sammanfattar: Talyros är en så löjligt mäktig spelledarperson att rollpersonerna egentligen är helt onödiga. Han är en 2439 år gammal enmansarmé, han kan förvandla sig till en duva (?), han rider på en pegas, han kan höra enskilda individer på sex dagsmarschers avstånd, han är typ världens skickligaste naturmagiker, han har inget färdighetsvärde under 19, och han har en ihålig diamat som halsband. Diamanten är av någon anledning fylld med ”självlysande sav från gyllenlönnen”.

Han är dessutom förbannat snål. Efter att rollpersonerna har räddat hans liv (fast han hade egentligen inte behövt någon hjälp, ety Talyros är supermäktig) från några svartalfer ger han dem varsitt bär i belöning. Bären ger mörkerseende hos icke-alver, men för alver smakar de bara gott. Alltså: som tack för att de räddat hans liv, ger han rollpersonerna varsin karamell. Som om de var små barn som just hjälpt en tant över vägen.

Att alternativ hade varit att t.ex. följa med och hjälpa rollpersonerna att rädda världen. Eller något.

(Jag stör mig oerhört mycket på supermäktiga slp som inte gör något. Teleportera in och atombomba ondingen för fan! I D&D-världen ”Forgotten realms” fanns det så jäkla många gudalika slp att författarna var tvungna att hitta på ursäkter för att förklara varför de inte gjorde rollpersonernas jobb 100 ggr snabbare och säkrare. Ingen förklaring höll egentligen.)

1. Samuel Haight (Diverse ”World of darkness”-äventyr)

Sam Haight är en sån där slp som liksom får en att tänka ”Men vad fan, sluta sabba!” Föreställ er en powergamer, en kobold, någon som gör allt för att tolka reglerna till sin egen fördel. Någon som njuter av att hitta kryphål som gör hens rollperson mäktigare.

Tänk er sedan att det är spelskaparna själva som gör detta. Inte bara en enskild författare – som med Talyros ovan – utan hela jäkla företaget.

Sam var från början en ”Kin” (någon som är släkt med varulvar i ”Werewolf the Apocalypse”, men inte själv en varulv) som inte gillade sin situation. Han ville också vara en övernaturlig cool kille. Genom flera olika WoD-tillbehör kan man följa Sams allt mer absurda makteskalering. Först dödar han en vampyr och snor hans blod för att göra sig själv till en ghoul (mänsklig tjänare som får superkrafter av vampyrblod), därefter lär han sig blodsmagi och utvecklar en ritual som kan förvandla honom till en varulv. Ritualen kräver fem varulvskinn, vilka Sam inte har några större problem att skaffa eftersom att han är White Wolfs påläggkalv.

Nu är han alltså någon sorts ghoulvarulvshäxmästare – en regelvidrig monstrositet. Men det är inte slut här, för Sam lyckas få tag på en magisk artefakt som gör honom till en riktig magiker á la ”Mage the Ascension”. Fylld med sin nya makt attackerar han ett gäng andra magiker för att få tag på deras helt sjukt magiska pumpakvist (!), med syfte att använda den för att döda en antediluvian (supermäktigt, jättegamal vampyr).

Oj, jag glömde berätta att han även ägde ”Conquistadorens svärd”, ett vapen som gav honom kraften hos dem han dödade. Med svärdet i hand åkte han till Amazonas och hittade och dödade El Dorado, som visade sig både vara en stad och en gammal überpowerful magiker. Vid ett tillfälle blev han fängslad i andevärlden och släppte lös en urgammal demon.

Hursomhelst så lyckades han inte döda den jättemäktiga vampyren, utan blev dödad själv. Och ungefär här verkar folket på White Wolf ha tröttnat, för när Sam dyker upp i dödsriket (”Wraith: The oblivion”) så smälts hans själ ner till en askkopp. Samuel Haight ses aldrig igen.

Tack gode gud för det. Jag fattar inte riktigt vad syftet med Haight var. Att ge spelare dåliga idéer? Att skapa någon sorts cross-game nemesis? Resultatet blev i alla fall buskis och pekoral.