Nörden är död! Länge leve nörden!

Igår läste jag en serie inlägg av twittaren @springskor. Ett av dem lät så här:

Det fick mig att fundera på just nördar – personerna och konceptet.

Först och främst slog det mig att hela debatten om ”fake geek-girls” både är bogus och extremt relevant, samtidigt. Vi snackar alltså om föreställningen att vissa tjejer låtsas att vara nördar för att … oklart varför. Få uppmärksamhet? Få fördelar? Göra karriär (lex Felicia Day)? Detta är så klart rent nonsens, för varför skulle någon frisk människa lägga ner en massa tid och energi på att låtsas vara nörd? Då finns det betydligt enklare sätt att få uppmärksamhet och pengar.

Intressant blir det när man inser att ”fake geek-girls” egentligen inte alls handlar om vem som är en nörd eller ej, utan är ett uttryck för ren skär misogyni. Orden ”nörd” och ”geek” blir slagträn, eller kanske rökridåer, i denna missriktade kamp. Eftersom begreppen alltid varit exkluderande så passar de väldigt väl för detta ändamål. Nördar har alltid lagt stor vikt vid ”äkthet” på ett sätt som man annars bara ser bland musiker: En riktig nörd har läst det och det. En riktig nörd har sett ditten och datten. En riktig nörd vet vissa saker. Och så vidare.

Det är lätt att fastna i kukmätarkarusellen och det tog lång tid innan jag insåg att den är meningslös. Oavsett hur mycket jag vet om någonting så finns det alltid någon jävel som vet mer. Som mekanism för att utesluta ”ovärdiga” fungerar den dock utmärkt. Men varför detta frontalangrepp mot kvinnor? Om vi bortser från att kvinnohat fortfarande finns överallt i vårt samhälle så finns det även det här med att traditionella kvinnliga intressen alltid definierats som något annat än nördighet. Att samla skor är inte nördigt men att samla Star Wars-gubbar är det, till exempel. (Jag har skrivit mer om det fenomenet här.) När kvinnor gör intrång i typiskt manliga geekdomäner uppstår rädslan att nördigheten ska devalveras. Om tjejer gillar japanska rollspel … ja då kan det väl inte vara nördigt på riktigt? Exklusiviteten försvinner, kårandan urlakas. Pojkarna känner sig hotade och hittar på fantasier om att kvinnorna bara låtsas vara nördar för att… någonting.

I dessa pojkars ögon kan en kvinna aldrig vara tillräckligt nördig. ”Jaha, du kan bara rabbla åtta av Aragorns förfäder? Alla riktiga nördar kan minst tio.” I de fall det blir orimligt att förneka att en kvinna har all kunskap och alla skillz för att räknas som en nörd inom ett visst område, då definieras rubb och stubb som onördigt. ”Jaha, men det där är ju tjejspel”, eller ”Jaha, men den författaren är så ytlig/dålig/mainstream”. Det är ett spel som inte går att vinna, och därför är det ingen mening att spela det.

Mitt råd till alla kvinnor som provoceras av ”fake geek-girl”-debatten är: Skit i det. Det är lönlöst att försöka bevisa hur nördig du är och, vet du vad, du behöver inte bevisa ett skit för någon. Vem fan bryr sig vad ett gäng ansiktslösa nollor på internet tycker? På vilket sätt skulle livet bli bättre om du var ”en av grabbarna”?

Fan, inte ens jag vill vara en av grabbarna.

Vilket för mig till den andra saken jag kom att tänka på: Vem i helvete vill egentligen vara en nörd? 

Vad många idag glömmer bort är att ”nörd” innefattar en mängd negativa egenskaper också. Jag vet att det är trendigt att vara nörd just nu, och att det anses positivt att vara nördig. Men då glömmer man bort elitismen, hybrisen, de asociala tendenserna, besserwisserfasonerna, den fullständigt skeva uppfattningen om vad som är viktigt här i livet.

Att vara nörd i någon sorts traditionell mening kräver uppoffringar. Jag var en sådan nörd mellan ungefär 10–21 års ålder. Jag spelade rollspel varje helg, ofta hela dagarna. Jag tillbringade alla kvällar med att läsa fantasy, spela datorspel, skriva rollspeläventyr. Jag la helt enkelt all fritid på nörderier. Det  gav mig massor, absolut. Jag lärde mig jättemycket. Än i dag kan jag förvånas över mängden esoterisk kunskap som finns i min hjärna. Men det kom till ett pris: Jag gick aldrig på fester, jag sportade inte, jag var inte särskilt intresserad av tjejer (eller killar), jag hade bara nördvänner … jag var i princip ointresserad av allt som inte hade med mina intressen att göra. Ointresserad är ett milt ord i sammanhanget. Allt annat var ett slöseri med tid.

Då kallades jag nörd. I dag skulle jag förmodligen fått en diagnos.

Efter ett tag fungerade det inte längre. Mer specifikt: när jag skaffade jobb så fungerade det inte längre. Att var nörd av den där klassiska sorten kräver tid och fokus. Tid som inte finns när man jobbar heltid. Fokus som inte går att uppbåda när man man tvingas umgås med icke-nördar och prata om onördiga saker, speciellt inte när man upptäcker att dessa icke-nördar är ganska trevliga och att det faktiskt kan vara intressant att prata om annat än Aragorns stamträd.

Eller det kanske går. Men det kostar mer än det smakar. (Mark Barrowcliffe har skrivit en fantastisk bok om just detta.)

När jag tänker på detta så har jag svårt att förstå varför någon vuxen människa skulle vilja vara nörd. Jag har träffat många ”riktiga nördar” i mina dagar, även i vuxen ålder, och deras liv vill man inte ha. Ja, de kanske har sett alla de senaste filmerna, spelat alla spel, läst alla böcker … men det är inte värt det. Jag lovar.

Av de här tankarna kan jag bara dra en slutsats: Nörden, som begrepp, har blivit irrelevant. Vi kan inte längre låta en liten grupp socialt missanpassade vara idéalet för människor som är passionerade över sina hobbys. Idag har ordet ”nörd” visserligen fått en helt annorlunda betydelse, i mina ögon så pass annorlunda att det egentligen inte betyder något annat än ”person som är rejält intresserad av något”. Ett ord som kan tolkas på vitt skilda sätt har inte längre någon funktion.

Och det är okej. Nörden är död. Nörden är återuppstånden. Det finns viktigare strider att utkämpa. Exempelvis mot den chauvinism som ligger bakom ”fake geek girls”. För det vill jag återigen understryka: De flesta debatter som handlar om nördighet handlar inte om nördighet.