Fantasyförfattaren är döende

Det finns en allt starkare trend inom genrelittarur som scifi och fantasy: Nedmonteringen av författaren, eller i alla fall en rörelse bort från föreställningen om författaren som geni.

Tre exempel:

  1. Tidigare i år släpptes den 14:e och sista delen i fantasyförfattaren Robert Jordans mastodontföljetång The wheel of time. Han började skriva den 1990 – och dog 2007. De sista tre delarna fick en annan snubbe knåpa ihop.
  2. Frank Herbert, mest känd för scifi-klassikern Dune, avled 1983 – men det ges fortfarande ut nya ”Dune”-böcker. Sedan 1999 skriver Franks son, Brian Herbert, romaner i sin pappas påhittade universum. Han får hjälp av romanmaskinen Kevin J Anderson.
  3. Kultförfattaren Terry Pratchett har skrivit nästan 40 fantasyromaner som utspelar sig i den absurda Skivvärlden. I augusti 2007 diagnostiserades Pratchett med alzheimers, och i november i fjol meddelades att hans dotter, Rhianna Pratchett, kommer att fortsätta skriva ”Discworld”-böcker när Terry inte längre är kapabel (ganska snart av allt att döma, varje ny bok riskerar att bli hans sista).

Vi snackar om en allt mer öppen attityd att litteratur är en produkt. Vem som skriver är ointressant så länge produkten fortsätter sälja. En återgång till den författarsyn som rådde innan romantiken, om man vill dra det till sin spets.

I serietidningsbranschen har det varit så här länge – Batman är inte en persons skapelse, han är en karaktär som dribblats runt mellan dussintals författare. I Hollywood har det gått ännu längre: Där ses ett manuskript på sin höjd som rådgivande, och det är sällan en manusförfattare har något att säga till om slutprodukten. Tvärtom, det är inte ovanligt en handfull människor jobbar med samma text, eller att en ”scrip doctor” kallas in i sista sekund för att skriva om hela, eller delar, av manuset. Några framträdande exempel från senare tid är World War Z och Prometheus.

Jag är övertygad om att genrelitteraturen är på väg åt samma håll. Författaren blir allt mindre viktig, medan varumärket växer i betydelse. För allt jag vet finns det redan romandoktorer som förlagen skickar ut för att fixa till en storsäljande författares alster – Robert Jordan hade exempelvis en ”kreativ assistent”, vad nu det är, som hjälpte honom med hans sista böcker.

64838I vissa fall är vi redan där; titta på omslaget till Halo-romanen Ghosts of Onyx här till sidan. Det är uppenbart att vem som skrivit boken inte har någon större betydelse.

Det som händer just nu är ett långsamt eroderande av författarrollen i dessa redan ganska kommersiella genrer. Robert Jordan har satt ett prejudikat – det är helt okej för någon annan att ta över rodret på en romansvit – och jag har svårt att se hur det skulle hanteras annorlunda om, säg, George RR Martin föll av pinn innan A song of ice and fire var fullbordad.

Vad är nästa steg? Författaren är en ineffektivt pengamaskin i dessa kapitalistiska tider då allt ska optimeras för maximal vinst. En författare kan få skrivkramp, vilja skriva något annat eller bli sjuk, och då finns det egentligen inget annat för förlagen att göra än att vänta. Att stämma för kontraktsbrott hjälper knappast några böcker att bli skrivna, men tänk om det i framtida kontrakt slås fast att om en bok inte är klar vid ett visst datum – eller andra valfria kriterier – så har förlaget rätt att utse en ny författare? På samma sätt som filmbolag kan kicka en strulig regissör? Det vore väl effektivt? Då skulle bokproduktionen säkras, och ingen förläggare skulle behöva smöra för en divig författare igen. Snart är vi tillbaka på Dumas tid, då en kader lågavlönade lärjungar skrev böcker i sin mästares namn. Kostnadseffektivt!

Än har vi nog ett tag kvar tills dess, för vi har ju fortfarande väldigt lätt att hylla våra favoritförfattare som genier. Men snart så sitter vi nog här och säger saker som ”Alltså, Danie Ware är fan bättre än George RR Martin på att skriva Westeros-böcker, men inte lika bra som Tessa Pascall”.