Det döende lejonet

The Mouth that Roared | 292/365

Som ni kanske märkt har jag en hel del idéer till rollspelkampanjer liggande på min dator. Genom åren har jag använt olika sätt för att konstruera spelvärldar, och här nedan har jag försökt gestalta settingen genom att beskriva de folkslag som lever i den.

Jag misstänker även att jag just hade läst Elric innan jag började skriva.

Kejsardömet

Civilisationens kärna är ett uråldrigt alviskt kejsardöme som ligger på sitt sista andetag. Efter årtusenden vid makten har kejsardömet stagnerat och blivit korrupt och isolationistiskt. I och med dess ointresse för omvärlden så har kejsarmakten i praktiken förlorat stora landytor till nya stater, och är nu begränsat till ett mindre – men fortfarande respektingivande – område i den solstekta södern. Kejsardömets städer är legendariskt vackra, med tinnar och torn, guld och safirer, exotiska statyer och glittrande marmor.

Kejserliga alver

Kejsardömets alver är dekadenta och grymma. De bor i stora gyllene palats i södern där de frossar i lyx och överflöd. Tidigare härskade de över i stort sätt hela världen, men nu ligger deras imperium på dödsbädden, uppätet från insidan och ansatt utifrån. Alverna är fruktansvärt mäktiga magiker som under årtusendena skaffat sig många allierade bland multiversums invånare. Tack vare detta är kejsardömet trots sitt fall ännu den mäktigaste nationen i den kända världen – makten används bara till isolationism istället för imperialism. Och ingen vill provocera ett döende lejon.

Halver

Halvlängdsfolket – eller ”halver” som de ofta föraktfullt kallas – är av tradition alvernas tjänare och bundsförvanter. De är ofta betjänter, väpnare, spioner, soldater, kockar och hantverkare i tjänst hos de alviska adelhusen. Det är först på senare år som man kunnat träffa på halver som av allt att döma lever sina egna liv, entledigade från de positioner deras förfäder haft i generationer. I folks medvetanden är dock halverna fortfarande intimt förknippande med den alviska överheten.

Anider

Kejsardömets magiker har uråldriga avtal och pakter med de varelser som lever på andra existensplan. Elementarkungar, halvgudar, demoner och annat som vanligt folk inte ens hört en viskning om. Under årtusendena har det då och då skett unioner mellan alver – ofta de mäktigaste av magiker, eller högt borna adelsmän – och någon av dessa varelser. Avkomman kallas i folkmun för ”halvalv”, men för de lärde heter de anider. Det går inte att generalisera om anider, var och en är unik. Någon har en örns vingar och hud som av snö, en annan rör sig som en skugga fryst i bärnsten, och en tredje lämnar glödande fotspår efter sig. De är inte vanliga, aniderna, men de flesta kejserliga undersåtar känner till deras existens och betraktar dem med skrockfull respekt.

I provinserna

Förlorade alver

Detta folkslag är inget folkslag, utan ett samlingsnamn för de alviska samhällen som finns utspridda i de avlägsna områden som kejsardömet sedan länge lämnat, men där andra inte har tagit över. I dessa bortglömda utposter har de kejserliga alverna levt kvar utan kontakt med sitt hemland och har sakta men säkert övergett sina gamla seder och utvecklats åt helt egna håll.

Dvärgar

För eoner sedan rasade ett väldigt krig mellan alver och dvärgar. Alverna segrade och drev bort dvärgarna till världens mest avlägsna hörn. Under väldigt lång tid levde dvärgarna isolerade i sina grottsalar; hotet från alvernas mäktiga magi och militära överlägsenhet höll dem kuvade. När det alviska imperiet började falla och alvernas makt i världen försvagades, slog dvärgarna upp sina portar och begav sig ånyo ut i en värld som glömt bort deras existens. Under de senaste generationerna har dvärgarna återigen gjort sin närvaro känd. Det finns dock fortfarande väldigt många som aldrig har sett en dvärg i levande livet.

De flesta dvärgar som gjort återinträde i världen är handelsmän, köpmän och hantverkare och kan allt oftare siktas på handelsplatser i kejsardömets utkanter. Så gott som alla dvärgar avskyr av förklarliga skäl alver, men är samtidigt väldigt försiktiga att inte reta upp kejsardömet.

Gruvlingar

Gruvlingar bor uteslutande i bergen i väster, det är bara i undantagsfall man kan hitta dem någon annanstans. Under alvernas herravälde tjänstgjorde gruvlingarna som slavar i alvernas gruvor – deras korthet och sinne för ingengörskonst gjorde dem mycket lämpade för effektiv gruvdrift. Än har de inte glömt dessa århundraden av lidande, men fortfarande är gruvorna deras största näring. Nu arbetar de dock för sig själva. Under senare tid har gruvlingarna, som folk, vuxit sig starka just tack vare gruvorna. De utgör, per capita, den rikaste rasen efter alverna och är överlägset den mest teknologiskt avancerade. Trots att de helst håller sig för sig själva, bedriver gruvlingarna en omfattande handel med de flesta nationer.

Bortom civilisationens gränser

Vildalver

Dessa primitiva alver är extremt sällsynta och lever så långt bort att vara ett fåtal i den civiliserade världen känner till dem. Ibland kan man höra någon enstaka historia från jägare som förirrat sig ut i de yttersta av vildmarker och haft turen att komma tillbaka. Vildalverna sägs vara helt vanliga alver som någon gång i det dimmiga förflutna lämnade kejsardömet (eller var det kanske till och med innan kejsardömet existerade?) för att bana sin egen väg.

Stjärnskådare

Ett ytterst fåtal av dessa mystiska alver lever i frivillig exil någonstans i öknarna söder om kejsardömet. De sägs vara ättlingarna till imperiets tidiga härskare som lämnat politiken och makten för att ägna sig åt viktigare saker. Exakt vad vet bara de själva.

Legender

Skuggalver

Sagorna talar om dem. Kejsardömets skall ha stridit mot skuggalverna i tidernas begynnelse och utrotat dem alla. Ingen nu levande har sett en skuggalv.

Sanna dvärgar

De så kallade ”sanna dvärgarna” lämnar aldrig sina grottor, och omvärlden känner bara till deras existens från andra dvärgars berättelser. De sägs vara smeder och magiker, men man varnas att de avskyr främlingar. I kriget mot alverna stod dessa dvärgar frontlinjen, och deras minne är långt. Deras relation till ”vanliga” dvärgar är oklar.

Askans folk

Den som umgås tillräckligt länge med en dvärg kommer för eller senare att höra talas om ”askans folk”. Dvärgarna tycks leva i ständig konflikt med dessa varelser, men inget mer är känt om dem.