Måste vi verkligen rädda världen hela tiden?

2890090Scott Lynchs Republic of thieves oroar mig. De två tidigare delarna i serien (The lies of Locke Lamora (2006), Red seas under red skies (2007)) skildrar svindlaren, solovåraren och gentlemannatjuven Lockes äventyr tillsammans med sin polare Jean och ett skiftande antal kompanjoner. De blåser adelsmän, lurar bankirer, drar trollkarlar vid näsan och sätter lättlurade handelsmän på bar backe.

Framförallt handlar böckerna om tämligen vardagliga upptåg, lång från de episka, ödesmättade rädda världen-eskapader som är så vanliga i fantasy. Vi snackar Ocean’s elven, inte James Bond.

I Republic of thieves går handlingen åt ett annat, obehagligt bekant håll. En metaplott introduceras, ett hot mot hela världen antyds, och jag ser genast vart bokserien är på väg: Mot den storslagna, episka, fantasyn.

Jag blir ledsen, och lite uttråkad, av detta. Rädda världen-fantasy finns överallt, i sådana mängder att det inte tål att tänka på. Måste verkligen Locke Lamora vandra samma väg? Det är ju så trevligt med gammalt hederligt Fafhrd & Grey Mouser-stuk, för en gångs skull. Jag hoppas jag läst Republic of thieves, som i övrigt är en mycket trevlig bok, fel.