Det var en fin stund

Singularity in San Francisco Chronicle

Det var trevligt så länge det varade. För oss människor alltså. Vi fick några hundra tusen år – mer än många! – men nu börjar det bli dags att packa väskorna, skaka mattorna och slå av elen.

Ja, det mesta tyder på att världen snart kommer att gå under.

Man förleds lätt att tro att det kommer vara miljökollapsen som förpassar oss till historiens skräphög. Polarisen smälter, temperaturen ökar och de första klimatflyktingarna har redan börjat röra på sig.

Men nej.

Kärnvapenkrig då? Svallvågorna av 2008 års finanskrasch är fortfarande kännbara, och har fått hela Europa i gungning. Ryssland skramlar med vapen, oljan håller på att sina, antibiotika är på väg att bli verkningslöst … det är väl bara en tidsfråga tills någon lallare råkar trycka på den stora röda atombombsknappen?

Nej, krig är vårt minsta problem.

En meteor som krockar med jorden då? Eller ett supervirus? Skenande nanoteknologi?

Sorry, det är värre än så, för det verkar inte bättre än att det kommer att vara datorerna som tar kål på oss. När en dator lär sig tänka, får ett eget medvetande och kommer på hur den kan förbättra sig själv, så är det stor risk att vi människor kommer slängas på historiens skräphög. Varför skulle en superintelligent, självförsörjande, allerstädes närvarande ”AI” vara intresserad av ett gäng hårlösa apors välbefinnande?

Många forskare, däribland Stephen Hawking, hävdar att artificiella intelligens kommer finnas inom bara några decennier, och att det är rent vansinne att vi inte har någon som helst beredskap för hur vi ska hantera det. Det är som att vi skulle ha uppfunnit atombomben men struntat i att ta reda på hur radioaktivitet fungerar.

Problemet: Det är omöjligt att få någon att hotet på allvar eftersom det låter som en scifi-rulle från 80-talet.

Ja, det mesta tyder på att världen kommer att gå under. Vi bör i alla fall vara öppna för möjligheten att vår civilisation rasar samman inom de närmsta 100 åren.

Men vad gör det? Vi har väl haft en ganska bra tid här på jorden, vi människor?

(Ovanstående är ett fimpat utkast till en krönika i Aftonbladet Söndag. I slutänden tyckte jag den kändes för deppig för sammanhanget.)