Refuseringsbrevets poetik

I höstas skickade jag in en samling dikter till en rad olika förlag. Manuskriptet hade arbetsnamnet “Semestermaskinen” och bestod uteslutande av olika dikter jag hittade när jag satt och bläddrade i gamla dagböcker, och jag hade egentligen inga förhoppningar om att något förlag skulle nappa för texterna var i ärlighetens namn ganska dåliga. Här är ett exempel:

Ljudet av skrattande kompisar

Mitt självförtroende håller på att
krossas. Må de dö allihop!
Vinden ven över den öde heden när
den första klyschan gjorde entré
Undrar hur länge den här boken kommer hålla? Sommaren ut? Nja.
Jag dammsög under texten idag
Ordentligt. Fett dammigt! Vände
även på den så att det katten rivit
sönder inte syns. Ha!

Och här är ett till:

Somliga har för mycket fritid

Fan, undrar hur länge jag
suttit och skrivit detta.
Nu får det vara nog.

Givetvis var inget förlag intresserat, och de opersonliga refuseringsbreven har trillat in ett efter ett. Låt oss titta lite närmre på dem. Vad är ett refuseringsbrev? Hur formuleras det, och vad är det egentligen som sägs?

Så här skrev Albert Bonniers förlag:

Hej Magnus,

Tack för att vi fått läsa och överväga din bokidé. Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning av “Semestermaskinen”.

Vi tar emot ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförligare kommentarer i ett fåtal fall.

Tack för att du vände dig till oss!

Bonniers inleder med en personlig hälsning – eller i alla fall med att använda mitt namn. Artigt! Ordet “bokidé” är väldigt intressant, nästan som en litterär orkidé. Vad är ens en bokidé, och är det inte lite väl dissigt att kalla ett manuskript för en idé? Jag tänker mig att bokidé snarare är något i nivå med “Jag funderar på att skriva en bok om en katt och en arkivarie som löser brott”.

Vi går vidare. Så här refuserar Brombergs bokförlag ett manuskript:

Hej,

Vi har nu läst din diktsamling Semestermaskinen som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning.

Tyvärr måste vi tacka nej. Lyrik är en väldigt liten del i vår utgivning och vi ser ingen möjlighet att ge ut dina dikter. Den lyrik vi ger ut är oftast i antologiform eller av författare som vi samarbetat länge med och där lyrik är en del i deras produktion.

Vi önskar dig varmt lycka till på annat håll.

Till skillnad från Bonniers så ursäktar sig Brombergs mer, nästan som att de inte riktigt vill stå för refuseringen. Här är det inget “Vi har beslutat oss”, utan istället får man en liten utvikning med subtexten att, åh, om ändå de haft möjlighet att ge ut mer lyrik så hade de självklart gett ut även detta, typiskt vilken osis! Vilket såklart är bullshit; mitt manuskript hade inte blivit utgivet om så Brombergs gav ut tio diktsamlingar i veckan. Jag uppskattar dock att de försöker ge mig en “soft landing”.

W&W är rakare:

Hej Magnus!

Tack för att vi har fått läsa ditt manus Semestermaskinen. Tyvärr har vi nu kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras

Vänliga hälsningar

Nu börjar det likna något. “Inte tillräckligt övertygande för att publiceras” ska bli min nya Twitter-bio. Det är sånt här man vill höra när man refuseras: hårda, kränkande ord och inte några jäkla ursäkter. Mycket bra, W&W!

Slutligen har vi det lilla nystartade Sjuttonde förlaget:

Hej och tack för att vi fick läsa Semestermaskinen!

Dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok ska vi dels känna att den passar Sjuttonde förlaget, dels känna att vi kan göra dig och ditt manus rättvisa.

Vi har tyvärr ingen möjlighet att ge utförligare kommentarer på manuset annat än i undantagsfall.

Lycka till!

Allt gott

Som ni kan se är det här det flummigaste refuseringsbrevet. Det är mycket snack om att “känna”. Vad har känslor med saken att göra? Jäkla hippies! Däremot är det mycket trevligt med hela två avslutningsfraser – “Lycka till!” och “Allt gott” – även om det styrker min hippieteori.

Sammantaget är jag besviken på breven. Det finns ingen skärpa i formuleringarna; texterna präglas av en osäkerhet och ängslighet och lyckas bara knappt förmedla sitt budskap.

Inte konstigt att förlagsbranschen är i kris.