Känslan man hade när man var liten

Jag tänkte på det för första gången när jag såg JJ Abrahms film Super 8. Sen funderade jag en del på det när Simon Stålenhags bilder, de som senare blev Ur varselklotet, började cirkulera. Och sedan jag såg trailern till Turbo kid för några veckor sedan så har jag inte kunnat sluta grubbla på det. Tre är en trend, så att säga.

Det verkar nämligen som att vi har fått en ny sorts nostalig på halsen.

Vanlig nostalgi handlar, i den här kontexten, om att återuppleva sin barndom eller annan förfluten period man har varma känslor för. Det kan göras på många olika sätt i konsten; från att försöka skildra den period man växte upp i, till att ta företeelser från en period och göra om dem i modern tappning. Det förra manéret har gett oss otaliga barndomsskildringar, från Mitt liv som hund till Stay by me, och det senare en uppsjö remakes och filmer om 80-talsleksaker.

Nu börjar vi se en förändring i hur nostalgin tar sig uttryck. I såväl Ur varselklotet, Turbo kid och Super 8 blir nostalgin inte en skildring av en tidsperiod, inte heller berättelse om en leksak från tidsperioden, utan ett försök att gestalta hur det kändes när man lekte som liten.

Super 8 är i princip vad man fantiserade om med sina polare efter man sett ET; Kid turbo skulle lika gärna kunna vara vad jag och mina kompisar lekte efter vi kollat på Mad Max 2; och Ur varselklotet är mer eller mindre uttalat ett försök att fånga den sense of wonder som så lätt uppstod när man var ute och latjade.

Även i en bok som Låt den rätte komma in kan man se det här – notera till exempel hur central lekplatsen är för handlingen.

Det nya är egentligen inte att återskapa sin barndoms lekar – det är till exempel välkänt att Shigeru Miyamoto inspirerades av sina ungdomsminnen från landet utanför Kyoto när han skapade Zelda – utan att hälla in dem i sin barndomsmiljö. Som om Zelda hade utspelat sig i 60-talets Japan istället för Hyrule.

Jag ser denna trend, om man kan kalla den så, som en reaktion på ett allt mer rigidt förhållningssätt till nostalgi, främst karaktäriserad av en hjord av formulaiska nytolkningar av gamla tv-serier, filmer, prylar och serier som sakta men säkert gjort det svårare för oss att få den där nostalgiska kicken. Det som då finns kvar är själva fantasin; tankarna och känslorna som inte är knutna till ett specifikt leksaksfranchise eller en viss plats, utan fristående entiteter inspirerade av dem.

Inte He-Man, utan alla galna infall man fick när man lekte med sina “gubbar”.