Inget är mer naturligt än häxor i Bergslagen

När jag såg Cirkeln på bio igår så slog det mig hur bra den här typen av ockulta övernaturligheter fungerar i svenska miljöer. Det är inte många fantastikgenrer man kan säga det om.

Aliens i Sverige? Vad ska de hit att göra? Infiltrera regeringen? Lasra sönder Turning torso från rymden? Det funkar bara inte.

Superhjältar? Jag kan tänka mig få saker lökigare än om Stålmannen skulle swisha ner utanför Star Pizzeria i Malmköping för att haffa en rånare. Och vad skulle ens en svensk Spindelman göra? Svinga sig fram och tillbaka mellan Hötorgsskraporna? Funkar inte.

Här sitter dock magin som en keps. På något sätt passar den in i den svenska miljön på ett sätt som inte ens en vanlig actionrulle gör, och på samma vis som Låt den rätte komma in sömlöst fogade samman vampyrer och 80-talets Blackeberg, får Cirkeln tonårshäxor i Bergslagen att kännas som det mest självklara i världen.

Mycket har redan skrivits om hur bra skådespelerskorna är och hur väl filmen skildrar tonårens många vedermöder: vänskap, mobbning, olycklig kärlek, struliga föräldrar, ångest. Där har jag inget att tillägga annat än att när vi lämnade bion så sa mitt sällskap “Även om de tagit bort all magi så skulle det ändå varit en jävligt bra film”.

Gör dig själv en tjänst och gå och se Cirkeln omedelbart. Den inte perfekt – den förlitar sig till exempel för mycket på stämningsmusik för min smak – men är en så pass spännande, vacker och sorglig film att man inte kan annat än att älska den.