Finna dolda ting

Imgur
“Finna dola ting” är en fascinerande anekdotisk histieskrivning av svensk rollspelshobby. En “The oral history of…”. Författarna har intervjuat en lång rad människor som var aktiva under hobbyns intåg i Sverige, samt grävt en del i tidningsarkiven.

Det är intressant och till stor del mysig läsning. Sidorna innehåller få överraskningar – det mesta som skrivs känner man redan till om man är intresserad av rollspelshistoria. Och det är man ju.

Bokens stora förtjänst är att den fördjupar och samlar ihop alla dessa anekdoter och minnen på ett och samma ställe. Tidigare krävdes ett aningen besatt intresse för att få en helhetsbild, då allt har varit utspritt i en oöverskådlig mängd forumtrådar, kommentarsfält och fanzinartiklar.

Samtidigt känner jag att vissa saker saknas. Jag blir till exempel orimligt nyfiken på vem John Maniatopoulos var, den kedjerökande originalägaren av Tradition som tycks ha haft – åtminstone indirekt – ett stort inflytande på dåtidens gryende rollspelsrörelse.

Jag önskar också att författarna oftare höjt blicken från de personliga berättelserna. Stora sammhällsförändringar skymtar i den nostalgiska dimman, men i och med att allt berättas som personliga minnen undrar jag om tyngden alla gånger läggs på rätt ställe. Var det verkligen SÅ eländigt att växa upp 70- och 80-talen, till exempel?

Detta är dock bara småsaker. “Finna dolda ting” är bok alla rollspelare måste äga.

Blod och brons


bloodnbronze

En uppfriskande sak med dagens Rollspelssverige är att det från ingen stans kan dyka upp ett spel man aldrig tidigare hört talats om. Blood and bronze är ett sådant.

Blood and bronze är ett enkelt litet spel med regler som alla som tidigare har bläddrat i ett rollspel kommer kunna köra igång med direkt. Det är ett fantasyrollspel som utspelar sig i ett mytiskt Mesopotamien för sådär 5 000 år sedan; en spännande setting som kommer helt till sin rätta i det 68 sidor tunna häftet. Världsbeskrivningar behöver faktiskt inte bestå av flera hundra sidor text, Eon, det går utmärkt med några få välskrivna ark.

De OSR:iga reglerna är snyggt hopflätade med settingen, och Blood and bronze har en intressant spinn på de traditionella rollspelsyrkena – författarna lyckas till och med nästan göra krigaren till ett intressant val. Men bara nästan.

Spelets lovvärt låga sidantal har en baksida: en del info tyck helt enkelt sakas. Jag skulle gärna veta mer om de ”covenants” som rollpersoner kan ingå med gudar, demoner och monster och på så sätt levla upp vid sidan om de vanliga erfarenhetsreglerna. Jag skulle även önska ett par exempel på monster och demoner.

 

Jag gillar ”Järn”

jarn

I veckan köpte jag ett crowdfundat rollspel som jag själv inte varit med att crowdfunda. Kan ni fatta? The system works!

Spelet i fråga är Järn, ett nytt svenskt fantasyrollspel. Hur många fantasyrollspel tål Sverige, kanske ni undrar? Ja, efter ”Järn” känns det ganska meningslöst att ge ut några fler, för Järn är så jävla bra.

Vi snackar ett BRP-system utan allt mög som normalt tynger ner den typen av regler – en tunn, lättläst och engagerande bok som direkt kickade igång min fantasi. Att läsa Järn är att vilja spela Järn.

Det märks att spelet är skrivet av en av rikets mest rutinerade rollspelförfattare, Krister Sundelin.

Järn utspelar sig i en mytisk järnålder. Rollpersonerna tillhör en klan – en mer eller mindre barbarisk social gemenskap som i princip fungerar som en hybrid av rollperson och spelledarperson. Ni som har spelat Mutant: År noll kan föreställa er en enklare version av Arken.

Spelet har ingen riktig värld, vilket är oerhört skönt. Det finns vissa fastslagna fenomen – till exempel att det någonstans finns ett ständigt expanderade Kungarike (tänk antikens Rom) – men allt annat skapas tillsammans kring spelbordet under kampanjens gång.

När jag läser Järn tänker jag att man kan spela Conan – om han aldrig hade lämnat Cimmeria. Eller Game of thrones Dothraki. Eller de nomadiska alverna i Kerrs Deverry-böcker. Eller en Majak-stam tagen från Richard Morgans A land fit for heroes-trilogi. Eller varför inte bara rulla fram Logen Ninefingers och hans warband?

Andra idéer jag fick när jag läste Järn: Plundrande vikingar. Amerikansk ursprungsbefolkning under ett mytiskt 1500-tal. Ädla vildar som reser till civilisationen för att idka handel – men som sakta dras ner i Kungarikets intriger och dekadens. Politiska maktspel inom klanen – House of cards, men alla är klädda i léine (google it).

Det negativa i Järn är mest typiska rollspelssaker: Viss information är utspridd på olika ställen i boken, vilket gör det svårt att få en snabb översikt. Även detta att tilltalet skiftar – ibland riktar sig texten till SL, ibland till spelaren. I min erfarenhet är det typ alltid SL som läser ett nytt spel och introducerar spelarna. Därför är det märkligt att exempelvis rollspersonskaparkaptiel alltid är riktade till spelaren, när de egentligen borde vara skrivna på ett sätt som gör det lättare för SL att förklara processen för spelare som inte läst texten.

TL;DR: Jag vill spela Järn nu.

Tre tips, crowdfundare

I våras lovade jag i en kommentar på Spelbloggen att jag skulle skriva ett blogginlägg om hur en bra crowdfunder ska gå till. Jag hade vid tillfället uttryckt starka negativa känslor för fenomenet.

Jag har efter detta funderat väldigt mycket på varför jag ogillar crowdfunders, och kommit fram till några få brister som väldigt många CF:s har. Så istället för en guide har jag formulerat tre stycken råd till alla som funderar på att crowdfunda något.

Jag vill påpeka att dessa råd inte nödvändigtvis är anpassade för att dra in så mycket pengar som möjligt. De är högst personliga rekommendationer från mig om hur man får en cf kännas sundare.

Crowfunda det spel du vill skapa, inte ett som du tror det går att skramla ihop pengar till.

En vanlig rollspels-cf ser ut så här: spelet är 100-200 sidor, svartvitt, mjukpärm. Väldigt många delmål handlar om att ge spelet färgtryck, hårdpärm/box och fler sidor. Det är uppenbart att skaparen VILL göra en tjock box/inbunden bok fylld av färgillustrationer, men tar det säkra för det osäkra.

Resultatet blir att jag, som kanske tycker att ett 200-sidor långt spel verkar kanon, plötsligt kan få hem en 400-sidig behemoth i brevlådan.

Exempel på rak arm:

  • ”Eon 4” började på 286 sidor och slutade 306 (plus formulär, plus spelpaket och kuvert med styggelser och Gud vet vad).
  • ”Blue Rose” började som 192 sidor mjukpärm. Slutade som 260 sidor hårdpärm.
  • ”Coriolis” började som bok, slutade som supermegabox.

Det här beteendet går dessutom emot crowdfundingens grundidé. Tanken är att man ska försöka förverkliga sin dröm, inte att reducera drömmen till något med bra odds att bli finansierat.

Så om inte din ambition är att ”publicera ett rollspel, no matter what!” så var ärlig mot dig själv och dina drömmar.

Ha delmål som betyder något.

Det viktigaste när man jobbar med en text är att STRYKA. Inte att skriva mer text. Väldigt många delmål i rpg-crowdfunders handlar om att skapa mer material. När alla rollspel, ja alla texter, snarare bör sträva efter att vara så korta som möjligt.

Jag föredrar 100 sidor relevant välskriven text framför 400 ihoprafsade. Jag har ännu inte sett ett rollspel över 150 sidor där all text känns meningsfull.

Så skit i delmål som lovar mer mer mer. Skit i t-shirts och USB-minnen och tärningar. Satsa allt på produkten. Delmål ska göra en redan bra produkt bättre. Inte fylla brevlådan med souvenirer.

Behåll din värdighet

Att ge ut ett rollspel är ingen mänsklig rättighet. Inte att driva en lyckad CF heller. Så försök att inte verka kränkt om du skulle misslyckas.

Och ännu viktigare: Tigg inte pengar. Din CF, din produkt, ska kunna tala för sig själv. Självklart ska du göra reklam för den, men tigg inte. Det är nämligen inte ovanligt att se statusuppdateringar från crowdfundare som i princip bara säger ”Kom igen, ge mig 2000 till!” I detta finns även en underton av att om man inte bidrar så, typ, sviker man hobbyn. Inte ok.

Jag har även sett crowfunders där konstruktören i princip kört snyfthistorier för att få folk att bidra. Om det krävs, ja då har man troligen inte en tillräckligt bra produkt.

Som CF:are ska du aldrig förvänta att folk ska ge dig pengar. Det är arrogant och ovärdigt. Sluta med det. Ingen är skyldig dig någonting.

Säljes: Blodsmak

2015-09-02 11.58.59

Ursäkta loppiskänslan som uppstått på bloggen, men jag håller på att rensa ut alla mina gamla gömmor.

Det senaste jag hittat är Henrik Örnebrings Mutant-roman Blodsmak. Den enda Mutant-roman som existerar, faktiskt, i alla fall tills Fria ligan får ut Fagers Mutant: År Noll-antologi.

Läs min recension av Blodsmak här, och gå sen till Tradera och buda hem den.

Rollspel till salu!

2015-09-01 11.02.06

Hej hej! Nu är det dags igen: Jag säljer lite gamla rollspel och tillbehör på Tradera.

Saga Games:

Övrigt svenskt:

Äventyr till Lamentations of the flame princess:

Olika sorters D&D:

White Wolf:

Övrigt utländskt:

Drakar och demoner-serien säljes!

2015-08-26 20.43.27-1

Hej! Just nu säljer jag av mina gamla böcker i ”Drakar och demoner-serien” (som Äventyrsspel gav ut 1987-1993) på Tradera. Det är dags att skapa lite utrymme i bokhyllan, förstår ni.

Så om ni behöver komplettera era samlingar eller bara är sugna på lite göttig fantasy – klicka på länkarna nedan för att komma till auktionerna.

Alla auktionerna finns samlade här.