Operation: Fallen reich känns som en blast from the past

Satt och läste om nya rollspelet Operation: Fallen reich i senaste Fenix. Läste den positiva recensionen, läste äventyret ”Big trouble in little London”, tittade på bilderna, bläddrade lite fram och tillbaka.

Tänkte: Vad fan, det här är ju Chock. Det här gjorde Äventyrsspel redan 1985.

Likheterna är slående. En hemlig herrklubb (i Chock kallad SAVE, i Fallen kallad Operation: Fallen Reich) som kämpar mot övernaturliga ondingar (Det Okända/Fallen) i ett nära förflutet.

Äventyret i Fenix skulle kunna vara skrivet för Chock, rakt av. Någon har rest till en exotisk plats, tagit med sig lite kultföremål hem och blir hemsökt av demonen som bodde i föremålen. Rollpersonerna måste lösa det hela. Det är samma anslag, samma xenofobi, samma brittiska etnocentrism, samma jaga-ledtrådar-upplägg. ”Big trouble in little London” är ett Chock-äventyr.

Det är konstigt att Fallen Publishing inte tryckt hårdare på att de återupplivar en gammal svensk klassiker. För det är en kulturgärning de gör: Sverige har länge saknat ett traditionellt döda-monster-rollspel, och vad bättre att fylla tomrummet än en remake av Chock?

Rollspel – den ariska hobbyn

Av alla rollspelsproukter som Äventyrsspel/Target Games gav ut under 80- och 90-talen (typ 150 stycken, exkluderat Sinkadus och solorollspel) så fanns det färgade personer på fem stycken. Här är de:

Nej, jag är inte överraskad att blott 3% av omslagen från huvudaktören under den svenska rollspelsguldåldern har en icke-vit person på sig. Kanske lite besviken och uppgiven, men inte överraskad.Vitmålade omslag är ett fenomen som är vida mer omfattande än 20 år gamla rpg-omslag. Gå till din närmsta bokhandel och kolla runt lite, vettja.

Inte heller överraskar det mig att de färgade personerna på ett av omslagen är djuriska vildar som måste dödas. Jag hade faktiskt förväntat mig lite fler av den varianten.

Vad som däremot gör mig lite bestört är att Äventyrsspel slagit knut på sig själva för att slippa visa mörkhyade människor ens på omslag där det borde varit självklart. Två exempel:

Känns det naturligt att ha blåa djurvarelser på ett modul om samurajer i den fejk-japanska provinsen Nara? Och, på det högra omslaget, varför är den vit snubbe med en snäcka på huvudet som smyger sig på farfar orm? Detta är exakt samma sunkiga fegrasistiska fenomen som får Ged att porträtteras som vit på vissa omslag till A wizard of Earthsea, eller att den uttalat svarta Mica blivit vit på omslaget till Liar.

Under Äventyrsspels storhetstid så var, som många av er kanske minns, invandring en ganska omtalad fråga. Bevara Sverige Svenskt hade sin boom under 80-talet och flyktingförläggningar brändes ner och VAM blomstrade under början av 90-talet. För att inte tala om Lasermannen, mordet på Ronny Landin eller Expressens ”Skicka hem dom”-löpsedlar. Sverige var inte en särskilt mysig plats att se ”osvensk” ut på i skiftet mellan 80/90-tal.

Med detta i bakhuvudet så kan man anta att Äventyrsspels redaktörer i alla fall var medvetna om att det fanns folk med utländsk härkomst i landet, och kanske till och med att några av dem spelade deras spel. (I min spelgrupp under den här tiden var vi två svennar, en chilenare och två uruguayare, så jag har empiriska bevis att det inte bara var svennebananas som lirade Äventyrsspels spel.) Men även om denna medvetenhet existerade så gjorde den inga spår på produkternas utseenden, den saken är säker.

krilloanInte ens Krilloan (1991) har en färgad person på omslaget. Däremot en snubbe i helrustning. Staden Krilloan ligger ju för fan på ”djungelkontinenten Samkarna”, ungefär på samma breddgrader som Kairo! Lycka till med att knalla runt i helrustning i 40 graders djugelvärme, asshole. Just detta klimatfaktum är något som Äventrysspel konsekvent ignorerat genom hela produkten. Alla bilder visar klassiska vita riddare och deras anhang. Fråga: Varför placera en stad på en tropisk djungelkontinent om man sedan låsas att den ligger i England? Det är helt jävla poänglöst!

Jag skulle gärna avslutat den här artikeln med att säga att det är ser annorlunda ut idag. Att rollspelsskaparna blivit mer medvetna. Men så är det inte. Svenska rollspel är lika färgblinda nu som då. För har ni sett någon person med ens aningen mörk hudfärg på ett omslag till Mutant UA, Trudvang, Saga, Noir, Supergänget, Matiné, Coriolis, Oktoberlandet, Västmark, Oskrivna blad, Höstdimma, Neotech, Eon eller något annat svenskt rollspel på sistone? Det har inte jag.

Det är roligt att Coriolis – som lanserades typ som ”araber i rymden!” – har ett omslag som ser ut så här:

Man ser bara baksidan av killen med huvudduken. Vilken slump!

Och är det inte typiskt att Trudvang, den senaste inkarnationen av Sveriges mest kända och största rollspel Drakar och demoner, medvetet valt en en kampanjvärld som i princip helt exkluderar alla hudfärger utom den nordiskt vita? För hur ska man få in en svart man i en vikingavärld? Jag skulle vilja säga att Riotminds ambition att skapa en svensk fantasyvärld bygger på en extremt föråldrad, stereotyp och unket nationalistiskt föreställning om vad som är svenskt.

Skärpning, rollspelsskapare!

”Rollspel – din nya hobby”

Plötsligt låg det bara där på vindsgolvet, reklambladet från 80-talet. Skulle gissa att det är från vintern 84/85 eller eventuellt våren 85.

Texten känns så oskyldig och snäll att den tycks komma från ett annat århundrade … öh … vilket den ju faktiskt också gör. Smaka på formuleringar som ”Människor, mutanter och robotar kan hjälpa eller stjälpa dig på ditt uppdrag”. Mutant i ett nötskal.

din_nya_hobby_1

din_nya_hobby_2

Sinkadusmåndag, del 22

Sinkadus22spl
”För några få NeoYen mer” – en novell av Gunilla Jonsson.

Sinkadus nr 22 (december 1989)

Omslag

Frank Frazettas ”Death dealer”. En riktig klassiker. Den är faktiskt så jäkla klassisk att man kan köpa en replika av hjälmen för 2250 dollar. Hur sjukt är inte det?

Sinkadus22

Ledare

Varje gång jag skriver ”Olle Sahlin” så skriver jag först ”Olle Sahling”. Jäkligt irriterande.

Men det har inte något med ledaren att göra. Den handlar snarare om science fiction-författarens dilemma; att det ofta är omöjligt att kunna förutse stora tekniska revolutioner. Exempel ges på Heinlein som lät sina romanfigurer använda räknestickor, eftersom miniräknare inte fanns i Heinleins föreställningsvärld.

Hemmafronten

Fasen vad det var billigt med rollspel på den här tiden. Alla äventyr kostar under 100 kr. Den förbjudna staden till Mutant kostar 89 spänn. Monster och män till DoD går loss på 98. För att inte snacka om romanerna! Pratchetts Magins färg kan man köpa för ynka 34,90 kr, och Tjuvstaden kostar bara 44,90 kr.

Nu kommer jag ihåg en gång när min lokala leksaksaffär hade rea på Äventyrsspels romaner. 10 spänn/st. Det blev mycket läsning den sommaren.

Arkivet

Drakar och demoner-stats för invånarna i Asprins Tjuvstaden, både för specifika individer och för allmänna slp. Det är i princip bara att sätta igång och spela i Asyl. Jag minns att jag läste den här artikeln med stor behållning och att jag hade storslagna planer på en Asyl-kampanj. Men det hela sket sig. Jag var den ende i min spelgrupp som hade läst böckerna, och alla andra var tämligen ointresserade.

”Monturerna”, av Jonas Lindblom och Leif Eriksson, innehåller information om landet med samma namn i Ereb Altor. Dels finns det en massa äventyrsförslag, dels info om Monturernas armé. Äventyrsuppslagen är inte alltid helt lysande. Lyssa på detta:

Hajmännen

Spelarna reser genom Bychow och tar in på Bläckfiskens håla. Vad som sedan händer beror på hur nyfikna spelarna är. Nyfiken i en strut …

Det är ju inte ens ett helt förslag! Det är ju bara en inledning utan någon som helst plot. Varför är titeln ”Hajmännen”? Är man tvungen att äga Monturerna för att fatta? Oavsett så är ”Hajmännen” det utan tvekan sämsta äventyrsuppslaget EVER.

Tack och lov är de flesta andra förslagen något mer matiga.

Insändare

Anders Blixt har skrivit en insändare! Nej, han klagar inte på att Äventyrsspel har blivit för kommersiella eller på att han inte fattar regler i Mutant 2 (något som han förmodligen inte gör). Istället skriver han om sin syn på svartvita-spelvärldar, alltså där gott och ont står mot varandra och det inte finns några egentliga mellanting. Blixt är mer inne på gråskalor. Han ordar även om debatten om ”bara människor som rollperson” som började för några nummer sedan. Kontentan: spela vad fan du vill, så länge du har roligt. Slutligen ger sig han i seriös/oseriös-kriget.

Debatten i detta ämne har varit rätt poänglös. Min erfarenhet är att när en rollspelare talar om ”seriöst rollspel” menar han egentligen ”rollspel på det sätt som min spelgrupp utövar det”.

Word.

I övrigt fortsätter ovan nämnda debatter att rasa i brevspalten. Signaturen Röde baron tycker det är kul med moraliska val. Och så vidare.

Vi får även reda på att Äventyrsspel lagt ner produktionen av Chock. ”Skälet är vikande försäljningssiffror för det spelet.” Jag var aldrig något fan av Chock så jag sörjer icke.

Slutligen kommer en riktig insändarklassiker. Eller i alla fall början till en klassiker. Jag känner mig nödgad att scanna in den i sin helhet:

Sinkadus22ins

Äventyr

”Den stulna elefanten”, till DoD Expert, av Olle Sahlin och Michael Geller. Ett ovanligt öppet äventyr – för att vara i Sinkan – med många möjliga händelseförlopp. I alla fall i början, fram mot slutet blir det mer traditionellt grottjox. Det innehåller hemliga ordnar, nekromantiker, riddare utklädda till byfånar och både det ena och det andra. Handlingen är centrerad kring de stulna ritningarna på en ”dvärgisk eldvagn”, som inte får hamna i fel händer. Nej, ”dvärgisk eldvagn” är inte vad dvärgar kallar sina utedass.

Sinkadus nr 22 innehåller även ett Stjärnornas krig-äventyr: ”Elakt spel” av Anders Blixt.

Zonen

Bilar! Okej, inte bara bilar, utan en hel artikel om hur det är att överleva i Skymningslandet (av Marcus Thorell). Väldigt mycket handlar dock om bilar och fordon – och strider mellan dem – gärna med rubriker som ”Ditt fordon – bilen gör mannen” … kvinnor kan ju inte köra bil. Prejningar, brand, överkörning, farliga manövrer … allt man behöver för lite motorburet kaos.

Det finns även stats på Mad Max och dennes bil, för den som inte fattat hinten. Max högsta värde är 17. Respect.

Inte att förglömma är heller ”Rekyl” – ett ”actionbrädspel” till Mutant. Inkluderas gör spelbrickor, regler och spelplan. En av figurerna är en vacker kvinna som heter Bella Lugosi. Jag har för mig att vi testade att spela ”Rekyl” ett par gånger, men jag har inget som helst minne av hur det gick.

Övriga artiklar

Gunilla Jonssons ”För två neoyen mer” är en en novell i Mutant-världen. (Nya Mutant.) Action, betong, gangsters, folk med internationella namn. Man kan väl säga att skillnaderna mellan gamla och nya Mutant aldrig varit tydligare.

”Levande rollspel: mer än 3D”, av en hel drös författare, är nog en av de Sinkan-artiklar som gjorde mest intryck på mig. Jag tyckte det verkade så förbannat häftigt med lajv. Trots det dröjde det ytterligare nästan 10 år innan jag testade (Nyteg).

Eller vänta! Fanns det inte en lajvartikel i Rubicon också? Det kanske är den jag tänker på?

Reklam

Det här är första gången Sinkan innehåller reklam som 1) inte är egenreklam för Äventyrsspel, och 2) inte är reklam för spelbutiker eller tennfigurer. Lookilooki:

Omdöme

Ja, vad finns det att säga? Det här ett bra nummer. Schysst blandning av material. Härligt att se lite annorlunda grejer som brädspel och noveller. När det gäller just novellen är det kanske tveksamt om det när sånt material man vill ha när man köpte Sinkan. Eller?

På det stora hela är intrycket att redaktionen fått lite av en nytändning i och med nya Mutant. Nu har de en helt ny värld att leka med. Att denna energi i slutändan visade sig resultera i stora mängder väldigt likartat material är bara att beklaga – men mer om detta i framtida Sinkadusmåndagar.

Sinkadusmåndag, del 11

sinkadus11splash
Illustration: Tomas Arfert, till artikeln ”Modifierat stridssystem för Expert”.

Sinkadus nr 11 (januari 1988)

Omslag
Kära vänner. Jag tar tillbaka allt jag sagt om tidigare ettor. Det här är Sinkans fulaste framsida genom tiderna. David Martin heter konstnären, och den person på Sinkadus som valde omslaget måste ha varit halvblind och berusad.

Inte nog med att bilden föreställer en extremt liten dinosaurie och ful gubbe, den visar också en kvinna vars bröst tycks vara på väg åt ett helt annat håll än resten av kroppen.

Som vanligt har omslaget inte heller någonting med tidningens innehåll att göra. Med en sådan bild förväntar man sig liksom någon form av artikel om tidsresor. Men icke. Besvikelsen var garanterat stor i många pojkrum runt i riket.

Notera att priset har höjts med 5 kr sedan nr 10.

Andra nyheter är att redaktionen experimenterar med lite fler puffar än tidigare. Förr har omslaget som mest haft tre olika budskap — nu finns det hela fem. Att man sedan knappt ser den lila texten i botten är en annan femma.

sinkadus11

Ledare
Fredrik har tagit på sig stora hybrismössan. ”Att skapa ett rollspel är som att skriva en symfoni”, ”Roskilde-festivalen är ingenting i jämförelse med rollspelarnas ting” … Vad budskapet är vet jag inte riktigt. Resten av ledaren återberättar bara samma sak man kan läsa i innehållsförteckningen. Jag tror att Fredrik ville testa sina göra-liknelser-färdigheter.

Hemmafronten
Fredrik Malmberg om romanserien ”Drakar och demoner”:

Utomlands kallas sådana här böcker för fantasy-böcker eller Sword and sorcery-böcker. Vi har försökt hitta ett svenskt ord för samma begrepp, men inte lyckats. Till slut kom vi på att ute i landet har man börjat andända Drakar & Demoner som begrepp. Ofta hör man kommentarer som ”Det är ett sånt där Drakar och Demoner-spel”. Kanske är det så att Drakar och Demoner börjar bli en svensk term för ”fantasy”. Vi vet inte.

Tyvärr blev det ju så att ”fantasy” blev det svenska ordet för ”fantasy”.

Partisandax: Inget släppdatum nämns den här gången (”fram på höstkanten”), men Blixt och Malmberg orerar om hur bra spelet kommer att bli. Fem scenarier är planerade: USA-ockupation, Sovjet-ockupation, andra världskriget, samt två sci-fi-varianter. Stridsreglerna sägs vara enklare än i Mutant 2. De ska även vara helt utan KP och istället upplagda så att man  ”får specifika skador på de olika kroppsdelarna”.

Arkivet
Fredrik Ström levererar ett nytt stridssystem till Drakar och Demoner Expert. Syftet är att göra striderna enklare och snabbare. Jag vette fasen om ”Varje rollperson har lika många KP i varje separat kroppsdel som han har i totala KP” infriar det löftet. Regler för olika nivåer av skador — lindrig, svår, kritisk — införs. Nu kommer jag inte riktigt ihåg hur komplicerade Experts stridregler var, men detta känns inte direkt som en smidigare variant. Annorlunda, ja, men knappast snabbare.

Vidare finns det lite småplock så som fylle-regler, hur man ska göra för att se om en pil sitter kvar i en träffad rollperson (1T20 < skadan), hur mycket en kastad småsten gör i skada (beror på kastarens STY), och ett förslag på att införa ”förslitningsvärde” på rollpersonernas kläder och utrustning.

faks3
En neoman.

Zonen
Neo-män. David Wästerfors lånar av Huxleys Du sköna nya värld och hittar på en sorts sub-människor till Mutant 2. En form av anti PSI-mutant, starka men hatade. De skapades för att tjäna som slavar, och är lugna, fredliga och puckade. De ser även ut som en stereotyp ”mörk vilde”. Sådär PK.

Övriga artiklar
En SLP till Drakar och demoner och hur man använder vanliga människor som motståndare i Chock. Anders Blixt ger sig dessutom in i … jag vet inte riktig vad, men någon sorts träsk är det i alla fall. Det hela är en skönlitterär historia där han blandar Star Wars och Sagan om Ringen.

”Nej”, ropade Gandalf. ”Vi måste försöka fly genom den östra dörren.” Jedi-riddaren drog sitt ljussvärd och gick med bestämda kliv mot den öppna dörren. ”Boromir!”, befalde han. ”Kom hit och täck mig”.

Ett synnerligen märklig alster.

Öh va?
Tidningens största textschabrak heter ”Personifiering” och är författat av Dag Stålhandske. Här inför Dag 24 nya grundegenskaper till DoD och Mutant.  Från  Styrketeknik till Mental hälsa till Sensorisk deduktiv förmåga. Jag skojar inte. 24 jäkla muppförmågor, som ibland bara skiljer sig marginellt från varandra. Charm och Personlig magnetism, till exempel. Charm är hur trevlig rollpersonen är ”om man pratar med honom i en kvart eller så”. Personlig magnetism är hur trevlig rollpersonen är ”om man verkligen lär känna personen”. Distinktionen mellan Mental uthållighet och Metal hälsa är också hårfin — de beskrivs på olika sätt, men tycks innebära samma sak.

Detta är en sån där artikel som jag får huvudvärk av att läsa, men jag misstänker att den var mäkta populär i detaljonanins 80-tal.

Men galenskaperna tar inte slut här. Stålhandske fortsätter sin vansinnesfärd och vill lura intet ont anande 12-åringar att börja använda ”Karaktärsdrag (KD)” till sina rollpersoner. Karaktärsdragen anges på en 18-gradig skala mellan två poler: Finkänslig/burdus, tystlåten/pratsam, jordnära/filosofisk etc. 15 olika par nämns. För att använda dem slår man 3T6 för varje Karaktärsdrag. Resultatet avgör om ens rollperson är arbetsam eller lat eller whatever. Man slumpar alltså fram sin rollperson personlighet.

Följer man dessa regler så kan man få en helt ospelbar rollperson som är både lugn och djärv, blyg och pratsam, känslig och kallblodig, burdus och artig, medlidsam och känslokall, nervös och självsäker. Jag tror inte att författaren riktigt tittat på sitt system som en helhet, utan bara hittat på lite grejer på måfå.

Oh well, det är tanken som räknas antar jag.

Äventyr
Mikael Carlstedts äventyr heter ”Kurgal Svylses förbannelse” och sägs vara humoristiskt. Kanske det. Några skojiga saker finns det i alla fall: en nekromantiker som bor tillsammans med sina två minotaur-skelett, ett tempel tillägnat mat vars torn toppas av maränger, och megaser.

Megaser är flygande grisar som äter obehandlat trä och gamla böcker. De flyger tyvärr inte så bra, utan kraschlandar med jämna mellanrum. Deras bästa grundegenskap är konstigt nog PSY (11). Varelsens funktion i äventyret är att käka böcker och i all vänskaplighet följa efter rollpersonerna. Varför vet jag inte.

Insändare
Robert Wahlstedt i Flen vill klaga. Men inte på Äventyrsspel eller Sinkadus, utan på alla ”fruktansvärt dåliga namn” som svenska rollspelsföreningar har. Föreningar som Sårade enhörningen, RKDD, Angels of Death och The ultimate dragon får smaka på hans vassa tunga. Robert föredrar namn med ”lite mera stil”, och ger exempel på ”lite mer seriösa namn” som The Black Brotherhood, The Paladins, Dicemaster, The Illusion och Det grå brödraskapet.

Redaktionen svarar med att deras favvosar bland annat är  Dwarfs on fire och Meningslös fritid. De skriver även att det hänt att de censurerat ”direkt anstötliga namn”. Undrar hur de lät.

I det här numrets Klubbspalt trängs godingar som Zone of Zombies, Knights of Darkness och Spelklubben Minfältet. Samt min favorit Barbarian Boys.

Reklam
Spelbutiken Tradition har en annons helt utan fallossymboler:

tradfaks

Och GMS-Import satsade hela reklambudgeten på denna … öhh … kreation:

faks2

Omdöme
En hel del knasigheter.

Sinkadusmåndag, del 10

Sinkadus10splash

Sinkadus nr 10 (november 1987)

Omslag
Här har vi ytterligare ett exempel på Sinkadus-traditionen att välja ett omslag (denna gång av Boris Vallejo) som inte har ett dugg med innehållet att göra.

Bilden föreställer en höftskynkekrigare i fajt med en drake (bonuspoäng för att han verkar vara på väg att ge draken en snyting på nosen).

Puffarna talar om Mutant och en ny magiskola till DoD.

Lite dubbla budskap om jag får säga det själv.

sink10

Ledare
Fredrik berättar hur han och Klas Berndal varit på spelkonvent i Borås. 400 deltagare och allt i regi av spelföreningen Armageddon. Finns denna fortfarande kvar i livet? ”Man hade bjudit in en hedersgäst från USA”, berättar Fredrik utan att avslöja vem. Mycket märkligt.

Hemmafronten
I förra numret av Sinkan skämtade redaktionen att Äventyrsspel skulle ge ut ett rollspel om My Little Pony. Miljarder och åter miljarder upprörda läsare hörde av sig och rasade mot förslaget. Det ger en fingervisning om hur stor auktoritet Sinkan hade på den här tiden, och hur allvarligt läsarna tog allt som stod i tidningen. Det är både rörande och tragiskt, på en och samma gång.

Det kommande Efter Ragnarök känns verkligen som ett hopkok när man läser Anders Blixt förhandstitt: cyborger, muterade växter, Jämtland, robotmänniskor, ninjor, Järnringen, ”världens fräsigaste sportbil”, kärnvapenexplosioner, ”ruskiga monster”, Gotland, Den flygande holländaren … Om jag skulle behöva peka på en Äventyrsspelsprodukt och säga ”här börjar de tappa greppet” så är det Efter Ragnarök. Ninjor? Va?

Partisan — nu med utgivningsdatum april 1988. Så här såg en liten ”teaser” för spelet ut några sidor längre bak i tidningen:

partisanfaks

Arkivet
Inflationen på magiskolor börjar göra sig känd. Här får den redan digra skaran sällskap av Johan Köhlers spiritism och Ulf Zindermanns röstmagi. Slöseri med utrymme om jag får säga det själv. Röstmagi har väl lite existensberättigande — jag har alltid sett den som magisk jojk — men spriritsm är bara så odrakarochdemonig. Oh, ett roligt citat från röstmagitexten:

Röstmagins färg är knallgult, vilket symboliserar besvärjelsernas omskakande effekter på omvärlden. (Dessutom gillar många dvärgar starka färger.)

sinkadus10faks
Ett tydligt tecken på överskott av magi.

Dvärgar gillar starka färger. Jaha? Det var som attan. Här lär man sig något nytt. Jag gillar verkligen hur Sinkadus är fullt av sådana här små popcornfakta som saker och ring. Mutantskandinavien är fullt av tigrar. Dvärgar gillar starka färger, och rider på ”små hästar”. Men jag undrar hur det skulle se ut om någon (med mer tid än vad jag har) sammanställde alla små faktoider. Vilken bild av t.ex. dvärgarasen skulle framkomma då?

I ”Det åttonde elementet” spekulerar Dag ”Drakdödaren” Stålhandske i vilka fler element som kan finnas, utöver de sju som redan är kända (jord, luft, eld, vatten, mörker, ljus, köld). Magi-inflationen har spridit sig även till varandes grundstenar, kan man säga. Stålhandskes förslag på ett åttonde element är tid, tanke och kaos. Tack och lov slipper vi besvärjelser och stats på elementarer. Artikeln är en ren tankekittlare, och som sådan fungerar den riktigt bra.

Zonen
Alla stackars Mutant-spelare får nöja sig med lite kampanjmaterial till Combat Cars. Meh.

Övriga artiklar
Äntligen får vi en första glimt av Drakar och demoners kampanjvärld, Ereb Altor. Den första beskrivningen känns förvånansvärt mycket Trudvang: Frostalver som vallar sina renar, stora skogar som rymmer hemligheter … Jag får inte alls intrycket av det kulturella lapptäcke som världen senare degenererade till. ”Introduktion till Ereb Altor” innehåller även en kronologi, där någon stackars kalenderbitare har tvingats sitta och pressa in Äventyrsspels tidigare äventyr i Ereb Altors historia. Jag vet inte hur pass väl detta lyckades — är helt enkelt inte tillräckligt insatt i alla de olika händelserna.

Det mest intressanta med artikeln är dock kartan. Titta:

erebaltorfaks

Ja, du ser rätt, det är en taggig version av Europa. Så här blev det ju dock inte tillslut. Ereb Altors slutgiltiga karta blev betydligt mindre europalik. På gott och ont. Det jag gillar mest med ovanstående karta är de många och stora vita fläckarna. För detta ska kartritaren ha en fjäder i hatten. Rollspelskartor har en tendens att bli smockfulla med länder, städer och saker — även kartor som föreställer områden som förment är outforskade.  Underskatta aldrig den vita ytans förmåga att väcka skaparlust.

Dessutom: SL-tips från Anders Blixt (”Ha kul!”), regelfunderingar och errata.

Äventyr
Det är inte ofta man hittar äventyr till Mutants grundregler i Sinkan. ”Ambassadören som försvann” är en sådan sällsynt fågel. Upprinnelsen till äventyret är ett forntida experiment (i Dalarna) som, givetvis, gick snett. Följden: Intelligenta spindlar som allierar sig med Gotländska telepater och kidnappar Pyrisamfundets ambassadör till de skotska grävlingarna.

Jösses. Äventyr till Mutant blir verkligen inte bättre när man återberättar dem …

Nåväl, hela historien slutar med ett traditionellt bunkerkräl, där rollpersonerna får skjuta hur många spindlar som de vill. So much får diplomacy.

Tidningen innehåller även ett andra äventyr — Anders Blixts ”Fjällmarschen” till Chock. Varulvar är inblandade, på något sätt, men det verkar inte så läskigt. Ärligt talat, varulvar är nog det minst läskiga monstret genom tiderna.

Insändare
Nu verkar det som om upprörda människor (det fanns många sådana i Rollspelssverige på 80-talet) har hört av sig angående artikeln om drakar i det föregående numret. Man tycker att författaren snott konceptet om ”sanna namn” från LeGuin. ”Uråldrigt koncept” hävdar Sinkan i sitt svar, och tillägger bland annat att det är full tillåtet att

… använda alver, dvärgar, orcher, drakar och meterlånga människor i sina historier, men ingen annan än Tolkien får kalla sitt småfolk för ”hober”

Om jag inte kommer ihåg fel så publicerade Sinkadus en artikel om hober i sitt första nummer. Hm.

I ”Klubbspalten” vill Jacob Johansson, 12, från Blekinge bli medlem i en rollspelsklubb. ”Har gjort det egna spelet The Wonderland Mashmod”. Jacob, om du finns därute, jag skulle extremt gärna vilja läsa ditt spel. Maila mig!

Reklam
Helsidesannonsen för nya Samuraj Drakar och Demoner innehåller riktigt riktigt tråkig copy:

samurajfaks

Jag blir även lite sorgsen när jag ser alla annonser från leksaksaffärer runt om i landet. Det var verkligen andra tider på 80-talet. Dumma Kult.

sinkadus10faks2Illustrationer
Om det var svårt att se vilka bilder som Thomas Arfert ritat i förra numret, så är det tvärtom nu. Titta vad duktig han var:

Omdöme
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här numret. Å ena sidan har Äventyrsspel värsta flowet och sprutar ur sig produkter av hög kvalitet. Å andra sidan är mycket av materialet i Sinkan ganska flummigt. Jag har känslan av tidningen börjar komma till den punkt där man redan har skrivit de mest självklara artiklarna och äventyren till de spel som för tillfället finns på marknaden, och därför fummlar runt lite efter nya vinklar och grepp. Vi får se hur det går i kommande nummer.

Sinkadusmåndag, del 8

Sinkadus08splash

Sinkadus nr 8 (juni 1987)

Omslag
Okay, jag tar tillbaka. Gullikssons lila trollkarl till nr 2 var inte det fulaste omslaget genom tidningens historia. Det här Oliviera Berni-omslaget tar priset. Det enda man kan säga till dess fördel är att motivet har anknytning till tidningens innehåll, nämligen en artikel om cyborger. Och det är ju inte alla gånger man kan påstå det om ett sinkanomslag.

sinkadus09

Ledare
”Mer text än någonsin”, basunerar Fredrik. ”Om ni tycker att helhetsintrycket blir att Sinkadus har gått igenom en ankpress så har ni rätt. Vi var tvungna.”

Vad fasen är en ankpress? Och varför var de tvungna?

Hemmafronten
Fredrik Malmberg går i hårda ordalag till attack mot ”snobberiet” som får äldre spelare att se ner på Äventyrsspels produkter. Hans teori är att dessa spelare upplever att Äventyrsspel saboterade rollspelens ”kultstatus”. Han fortsätter:

Många glömmer att de själva inte alltid varit 20 år och fäller kanske en dum kommentar till någon som är 15 och spelar Expert Drakar och demoner.

Effekten blir kanske att en del av våra kunder ”byter över” till andra spel för att bli mer accepterade av de äldre i spelgruppen. Och för att bevisa att man nu tillhör ”kultgänget” klankar man sedan ner på Äventyrsspels produkter.

Därefter följer ytterligare några förvirrade redogörelser om ”konflikten” mellan redaktionen och ateljén på Sinkadus. Ateljén lyckades tydligen få övertaget genom att sätta upp ”en affisch av Samatha Fox över ritborden”. Och så undrar folk varför så få tjejer spelar rollspel …

Det man funderar på är om ”konflikten” hade någon verklighetsgrund, eller om allt bara var larv för att roa läsarna.

I övrigt omnämns Sveriges mest kända icke-existerande rollspel för första gången vid namn: Partisan.

Insändare
I ett tidigare nummer fanns en enkät som läsarna uppmanades skicka in. Många svar blev det, och på brevsidan publiceras ett urval kommentarer. Här kommer ett urval av urvalet:

”Ta det isigt med nya produkter, man är faktiskt inte den rikaste krösusen i stan.”

”Publicera gärna fler Expertäventyr, dock ej mer trams med Japanäventyr.”

”DATORER OCH ROLLSPEL HÖR INTE IHOP!! Detta kan ej nog understrykas. Datorer dödar känslor.”

”En sak jag ogillar med ert sätt att skriva är att ni tycks vända er till småbarn.”

”Vad i hellskotta är Rubbitar för något?”

”Jag ägnar mig inte åt Chock.”

Zonen
Ovanligt omfattande ”Zon” i detta nummer.

Cyborger (av Anders Blixt). En version av den Mutant-klass som senare dök upp i Efter Ragnarök och blev alla powergamers favorit. En del av cyborgens förmågor känns lite … halvdana. Jag tror till exempel aldrig att någon spelare någonsin har valt  ”Klocka och miniräknare” eller ”Giftavkännare”.

Finns det cyborger så finns det naturligtvis cybernetiska djur, eller ”cybimaler” som de kallas. Tydligen. Det står så i texten i alla fall. ”Cybimaler.” Jösses. Och som om Mutantskandinavien inte redan var nedlusad av tigrar och ultratigrar, så introduceras nu även cyborgtigern (”en utmärkt livvakt”). Vad är det med denna besatthet av tigrar, egentligen?

Vill man inte ha en tiger kan man alltid få en gepardcybrimal (”Få brottslingar kunde undfly en så snabb varelse”). Den har högre SMI.

Dag ”Tre sidor om hur jag dödade en drake” Stålhandske bidrar med tre fornfynd, varav två har jobbiga namn: hologramkamouflagedatorn och automatisk ackomoderande sikte.

Olle Sahlin har knåpat ihop alternativa regler för hur man spelar och rullar fram muterade djur. Mycket intressant. Han utgår från att de muterade djuren fortfarande i grund och botten är djur, inte människor som ser ut som djur. Detta är något Järnringen borde ha anammat rakt av.

Arkivet
Minotaurer och vikingar till DoD. Vikingarna är givetvis den romantiska, men inte så historiskt korrekta, versionen. Minaturerna är exakt som man förväntar sig … förutom att de döper sin yxor till saker som ”Snabbdräpe, Alvbane och Slaktaren” och inte kan hantera magiska föremål.

Övriga artiklar
”Monster och microchips” fortsätter. Sinkadus tråkgaste stående inslag i alla kategorier. I det här avsnittet får vi lära oss hur man programmerar en slumptalsgenerator i BASIC. Datorspelsrecensioner gör även ett gästspel (”Aliens” får 5 skräckbetyg.)

Alla SRR-spelare får lite fler färdigheter att välja mellan. Vad sägs om hetingar som ”Administration”, ”Släde” eller ”Dressera”. Det här var verkligen långt långt innan ”less is more” kom i ropet.

Tidningens hybrisvarning är bylinen ”Robert E Howard, L Sprague de Camp och Olle Sahlin” till en artikel om Conan. Delar av artikeln dök senare upp i Semics Conan-serietidning. Tror jag. Eller så var det bara något mycket snarlikt.

Äventyr
”Den nedbrunna fatburen” till DoD utspelar sig på Island under vikingatiden. Handlingen går ut på att rollpersonerna ska avslöja en stöldliga. Äventyret är mer fokuserat på rollspelande och detektivarbete än strider och våld, vilket är trevligt, men innehåller ändå traditionella DoD-ingredienser så som att RP blir tillfångtagna, får möjlighet att sno en massa saker och blir överfallna om natten.

Av någon anledning står det inte vem som skrivit äventyret.

Reklam
Prince August (marknadsförs av Jan Edman, Vagnhärad) lanserar en ny serie tennfigurer:

Att rollspela med figurer har sina baksidor. Som när du försöker övertyga ett ilsket troll om att du egentligen är en fridsam person — medan din figur föreställer en krigare med bredsvärdet i högsta hugg. För att ta ett exempel.

Nu kommer lösningen från Prince August — samma figur i fyra versioner som passar de flesta situationer.

Var det verkligen någon som gick på det här?

I reklamen för Monsterboken II körde man däremot enligt principen WYSIWYG.

monster2faksimil

Illustrationer
Tobias Greens Mutant-teckningar är otroliga. Och Gulliksson illustrationer till minotaur-artikeln är ljusår från, till exempel, omslaget till nr 1.

Omdöme
Fler annonser är någonsin i det här numret, vilket borde tyda på en stigande upplaga. Det är förståeligt. Sinkan har blivit en kvalitetsprodukt, och väl förankrat sin ställning under de fyra år som gått sedan starten. Äventyrsspel är helt ohotade på marknaden, Sinkadus har inga konkurrenter — Lancelot Games kommer inte att dyka upp förrän om två år (1989) — och de värsta anti-rollspel-skriverierna ligger långt i framtiden (Kult släpps inte förrän ’91).

Sinkadus har helt enkelt sin guldålder.

Sinkadusmåndag, del 7

Sinkadus07
Illustration: ????, till artikeln ”Drakdödaren”.

Sinkadus nr 7 (april 1987)

Omslag
Här var det fart och fläkt. Lite mer livat än förra numrets trötta marslandskap, tack och lov. Man kan givetvis undra vad fasen det är som pågår på bilden — vad det är för litet flygande hästhuvud där till höger, till exempel — men när det gäller Rowena Morrill går jag på linjen att det är bäst att inte fråga för mycket.

Jag har en lite vag, naggande, misstanke att det här var det första nummret av Sinkadus som jag någonsin läste. Men jag är inte riktigt säker.

sinkadus07

Ledare
Nytt typsnitt! Någon sorts courier-variant. Kanske hade Fredrik inte så mycket att säga och behövde ett typsnitt som tog lite mer plats. Ledaren i sig är ett sorts manifest, eller programförklaring, och avslutas med:

”Vår strävan är att alla ska kunna hitta sitt favoritspel bland de som bär Äventyrsspels logo.”

En rätt schysst ambition om jag får säga det själv. Jag vet inte riktigt om den uppfylldes, men det hör väl bara till sakens natur.

Insändare
Dagens ursäkt för redaktionen att skriva ett långt pedagoiskt rant är en fråga om hur de väljer ut vilka insända bidrag som ska publiceras. Frågeställaren Peter Bloch belönas med det till dags dato längsta svaret i en brevspalt. Det är Anders Blixt som skriver, och det är svårt att inte känna medlidande när man tänker på hur mycket skit han måste fått vada igenom under åren. Råd som ”Om du vill sända in regelförslag bör du ha speltestat dem i din kampanj först” och ”När du väljer ett ämne, ta då upp något som du tycker är viktigt och som du gärna skulle vilja läsa om” andas inte så lite ångest.

Signaturen ”En Sinkadus-läsare” har en vädjan: ”Jag tycker att era rollspel är alldeles för svåra. Kan ni inte ge ut ett lättare rollspel utan så många tabeller och poäng?”

I ”Klubbspalten” är det mer av samma gamla fjöniga föreningsnamn.”The dwarfs’ society” är nog favoriten.

Hemmafronten
I stående inslaget ”Hemmafronten” bjuds det på en bisarr inblick i livet på Äventyrsspel. Klas Berndal skulle lära ”ateljépersonalen” om spel. Det blev Stefan Thulin som åkte på en omgång Napoleon at Waterloo. Det gick sådär:

Med femton års erfarenhet av hexagoner och taktikstudier förintade Herr Berndal den unge nybörjaren enligt konstens alla regler. Herr Thulin överlevde hela tre drag och det dröjer nog länge innan han tar tag i ett konfliktspel igen.

Under rubriken ”Arbetsmarknadskonflikt” får man även läsa att:

Redaktionen har förklarat krig mot ateljén. Själva hävdar redaktörerna att de vänder sig mot den ”slappa attityden”  och ”dåliga musiksmaken”. […] Receptionen och ekonomiavdelningen är pro-redaktionen och drar för mycket skatt på ateljépersonalens löner. Värre är att de gömmer kontorets kakor och kaffebröd. Sista hittades en förrådsdepå (sockerkaka) i frysen.”

Det här är det slutgiltiga beviset på att ”Hemmafronten” alltid skrevs av den på redaktionen som råkade vara mest bakis för dagen.

(Notera att de två ovanstånde posterna fyllde större delen av en sida. Det är fantastiskt roligt, men egentligen helt galet utrymmesslöseri. Eller är det bara branding?)

Tidningens största diss låter så här: ”Kan du teckna som lika bra som Nisse Gulliksson? Tydligen inte.” Därefter följer att av de 50 personer som skickat in sina teckningar för bedömning så var det … få … som var bra. ”Men även en blid höna kan finna korn, och Klas måste ha lyckats med sitt ’Finna dolda ting'”.

Arkivet
Under vinjetten ”Arkivet” får vi lära oss om kampsport i DoD. Detta är så vitt jag kan se samma regler som senare inkluderades i Drakar och demoner gigant.

Zonen
Rubbitar och den skamlösa Mad Max-klonen Mad Matt till Mutant. ”Mad Matt”? Alltså, kom igen …

Övriga artiklar
I Jonas Nilsson ”Hur man överlever ett rollspelsäventyr” får nya spelare goda råd. Typ. Artikeln är indelad i avsnitt som ”Hur hittar man ävetyret”, ”Att överleva en strid” och ”Grottor och komplex”. Fast egentligen är det bara strider artikeln handlar om. Hur man vinner en strid, planerar för en strid, lyckas ta sig till en strid. Mitt favoritråd är dock att ”alltid vara väldigt misstänksam mot obevakade skatter”.

Kommer ni ihåg för några nummer sedan, då det efterlystes historier om spelgrupper som lyckats döda en drake? Nu kommer utdelningen. Dag Stålhandske skriver om hur draken Garaum dräptes. Det är i sanning en märklig historia, en blandning av fantasynovell och stridsexempel. Stilistiska stordåd i stil med ”Garaum kunde ju inte veta att jag forskat fram en VOODOORITUAL mot drakar” förgyller denna tre sidor långa artikel. Fatta, tre sidor om en kille som berättar hur han dödade en drake. Konstiga prioriteringar är bara förnamnet.

Nytt i tidningen är en sida om tennfigurer (”Att spela eller leka med militära figurer är en väldigt gammal företeelse”). Extremt basic. Skaljämförelser, det faktum att det finns regler … gäsp.

En annan nyhet är ”Monster och mikrochips”, en kolumn av Clas Kristiansen om hur man använder datorer till rollspel. Inte mycket hänga i granen: Clas vill bara att andra SL ska skicka sina ”hjälpprogram” till honom. Tydligen är han ute efter ett program som kan slå fram ”en orcharmé på 200 man”, varför man nu skulle vilja ha stats på 200 individuella orcher.

Äventyr
”De dödas dag” till Chock, av Michael Petersén. En sedvanlig kombination av zombies och bibliotek. Inte mycket att säga där.

Reklam
Tradition söker personal till butiken i Göteborg. Som butikschef måste man tydligen kunna fatta egna beslut. Dessutom: SF-bokhandeln gör entré med hela ”1500 titlar på engelska”.

Illustrationer
Premiär för Åke Rosenius i Sinkadus. Han illustrerade stora delar av ”De dödas dag”-äventyret med varierat resultat. Här är ett exempel:

dodasdag

Omdöme
Ett mellannummer. Massa roligt så här i efterhand, men när det kom ut måste det ha varit lite av en besvikelse. Eller kanske inte: kampsporter brukar ju alltid gå hem. För att inte snacka om rubbitar.

De 10 coolaste monstren i den svenska rollspelshistorien

Det har funnits svenska rollspel i snart 30 år. Under den tiden har det producerats mängder och åter mängder av monster, varelser och kreatur för att fylla spelarnas omättliga behov av nya saker att slakta. De flesta av monstren glömmer man bort direkt efter att man läst om dem och andra är så hiskligt larviga att de aldrig kommer till användning. Men vissa sticker ut från mängden. De är mer originella, häftiga, ja helt enkelt coolare. Här nedan presenterar jag den svenska rollspelhistoriens tio coolaste monster. Håll till godo.

(Grundkravet för att kvala in på listan är att monstret ska finnas beskrivet med grundegenskaper eller annan speldata, samt vara illustrerat.Varelsen bör inte heller vara tänkt att användas som en spelbar ras.)

ionacht

10. Ionacht (i Ilian – intrigens härskarinna)

Mutant Chronicles nefariter är i allmänhet inte så coola, om man inte gillar röda s&m-muskelbyggare. Ionacht är däremot något man stolt kan hänga i julgranen. Han är 180 cm lång, och därmed en dvärg i nefaritsammanhang. Bara ordet ”nefaritdvärg” är ju coolare än vilken Michael Bay-film som helst, men det tar inte slut där. För att kompensera för sin ”missbildning” är Ionacht hårdare, smartare, elakare och grymmare än alla sina mer storväxta syskon. Med våld, list och underhandsaffärer har han tagit makten över i princip hela Venus (eller om det var Merkurius, eller någon annan sån där liten planet). Det är inte illa pinkat för en 180 cm lång röd dvärg.

Som en bonus går han — enligt bilden ovan — klädd i ”fantasyboots”, vilket bara det skulle ha räckt för åtminstone ett hedersomnämnde på den här listan.

kalydon

9. Kalydon (i Monsterboken II)

Kalydoner är vita eldsprutande vildsvin med elefantliknande betar. De förmodas vara resultatet av ”någon magikers vidriga experiment och manupilationer av vanliga vildsvin”. Låt gå för att experimenten kan ha varit vidriga, men resultatet är i alla fall läckert värre. Ett eldsprutande vildsvin, stort som en oxe, är inte något man muckar med ostraffat.

Faktum är att nästan alla varelser blir coola om man gör dem eldsprutande. En het andedräkt skulle till och med förvandla en vanlig duva till kvarterets hårding. Lägg till detta att vildsvinet, näst katten, är det coolaste djuret så börjar du ana vidden av kalydonens tuffhet.

Vill man vara cynisk så är kalydonen dessutom en vandrande barbeque. Vilket är trevligt.

demonkatt8. Demonkatt (i Monsterboxen)

Egentligen är det taskigt att kalla demonkatter för demonkatter. De är inte demoner! De är bara vanliga skogskatter (1 tuffhetspoäng (tp)) som förvandlats (1 tp) till mordmaskiner (1 tp) när en meteor slog ner (1 tp) i skogen där de bodde.

Slå den bakgrundshistorien om ni kan.

Dessa katter är 1 meter i mankhöjd, har knivliknande klor och sylvassa huggtänder, päls tjock som en rustning och ett luktsinne som gör att de känner doften av ett byte på flera hundra meters håll. De attackerar alla som kommer in i deras revir och är helt enkelt mardrömmen för vilken ailurofobiker som helst.

grip

7. Grip (i Jorges bestiarium)

Det finns många varianter av gripen, men sättet de skildras i Riotminds Jorges bestiarium till Drakar och demoner 6 slår det mesta. Där de stäpplevande rovdjur som inte gör så stor skillnad på renar och människor. Allt är liksom mat för dem. Stäppfolket gör dessutom pilspetsar av gripens klor. Vad kan man säga? När någon gör vapen av ens lik, då vet man att man är cool.

Överlag så är gripen av de få ”blandvarelser” som verkligen fungerar. Hippogrif? Bläj. Mantikora? Pah! Chimera? Larv. Nej, ge mig en grip vilken dag som helst.

drakar

6. Drake (i Drakar och demoner 1981)

Genom åren har det dykt upp många sorters drakar i rollspelshobbyn. Logedragar, järndrakar, jorddrakar, skuggdrakar, odöda drakar, elddrakar … fler drakar än man någonsin kan behöva. De är väl alla trevliga på sitt sätt, men vill man ha en riktigt cool drake får man gå tillbaka till de gamla urkunderna — närmare bestämt det första Drakar och demoner från 1981.

Denna varelse är själva essensen av en drake: egoistisk, lynning, gririg, dödlig. De ”ÄLSKAR skatter” och hämnas skoningslöst på dumma rollpersoner som stjäl från dem. De sprutar eld — eller gift, om man så önskar — och varenda en av deras kroppsdelar kan knocka även den sturskaste äventyrare.

För att understryka exakt hur cool och dödlig draken så visar illustrationen bara en nykläckt drakunge — som för att säga ”Ni är inte redo för att se hur cool en fullvuxen drake är”.

Respect.

svartnisse5. Svartnisse (i Monsterboken)

Svartnissarna är de minsta av Drakar och demoners alla svartfolk (orcher, troll, resar m.fl.). Jag misstänker att namnet är en tribut till ”tomtenisse”.

Svartnissarna är svaga, utmärglade, fega och ynkliga. Inte så goda förutsättningar för coolhet.

Skenet bedrar. Svarnissarna är de listigaste av alla svartfolk — deras feghet blir till bränsle för påhittiga bakhåll och tjuvnyp. Riktigt coola blir de först med kampanjboken Svartfolk, där man får reda på att de använder allt möjligt bråte som vapen, men har en förkärlek för att slåss med kniv och gaffel. De använder till och med speciella stridsgafflar. Hur coolt är inte det? Tänkt dig att en hord svartnissar beväpnade med gafflar kommer rusande mot dig … då känns ett gäng orcher, eller varför inte några troll, mer lockande.

bil

4. Mördarbil (i Nattens fasor)

En mördarbil är en ond ande som tagit kontrollen över en vanlig personbil. Den kan, utan hjälp av en förare, köra runt efter egen vilja, hur länge som helst (den behöver ingen bensin). Den är dessutom extremt svår att förstöra, för den kan reparera sig själv. Man måste i princip spränga bilen i småbitar för att bli av med den.

Mördarbilar fungerar på så stätt att de utser ett offer, till exempel dig. Därefter börjar bilen en långdragen psykningskampanj. Den förföljer sitt offer, åker sakta förbi offrets bostad om och om igen, smyger sig på och varvar upp motorn när offret är på väg över gatan. Bilen gör allt för att få den utvalde att ur ballans.

Sen inleder den fas två, och börjar projicera drömmar. Offrets nattsömn förvanldas blir en plåga med ständiga mardrömmar om att bli jagad av en bil längs mörka vägar, en bil som bara kommer nämre och närmre, som inte går att komma undran.

Slutligen slår mördarbilen till och kör över sitt utsedda offer när personen minst anar det. Pang bara — instant roadkill.

runsten

3. Runstenstroll (i Jorges bestiarium)

Ett runstenstroll är ytterligare ett i raden av varelser som har någon galen magiker att tacka för sin existens. Nu mera har de dock slagit sig fira och skapar själva nya exemplar av sin ras genom att försiktigt knackra fram dem ur berget.

Runtrollen är stora stenvarelser täckta av runor och inristade mönster av alla de slag. De är fredliga till naturen, vilket är tur för deras omgivning. Om man bortser från saker som att de är stora, starka och gjorda av sten så ökas deras coolhetsfaktor markant av att runorna de har inristade i sig är magiska. Runorna kan ge alla möjliga förmågor — från att göra trollet mäktigare när månen skiner, till att krossa alla vapen som träffar det, till att ge trollet förmågan att gå rakt igenom sten.

De är alltså levande, magiska runstenar. Det är svårt att slå, om man snackar coolhet.

landhaj

2. Landhaj (i Mutant)

Hajar är coola, fråga vilken 8-åring som helst. Hajar som simmar på land, genom jorden, måste alltså vara ännu coolare. Flera magnituder coolare. Om man har respekt för vattenlevande hajar, vad har man då inte för en firre som hugga av en benen mitt på Götgatan?

rubbitar

1. Rubbitar (i Mutant 2)

Om man tar något litet och mesig, och vänder på steken så att det blir starkt och tufft så slår coolhetsfaktorn i taket direkt. Rubbitar förkroppsligar detta fenomen.

En rubbit är en intelligent kanin (eller hare?) som går på två ben och har armar. De är betydligt större än sina fyrbenta släktingar, kanske strax över en meter långa. De använder sig av alla möjliga redskap, från ångkraft till krutvapen till telegrafer, och har ett underjordiskt samhälle som är minst lika välutvecklat som hos Mutantskandinaviens människor.

De är dessutom väldigt krigiska av sig. Rubbitar hatar nämligen köttätare. Alla köttätare — katter, vargar, uttrar … och människor. De är ständigt rädda att köttätarna ska komma och äta upp dem, och resonerar att anfall är bästa försvar. Därför har de förklarat ett evigt krig mot alla köttätare, ett krig som de bedriver organiserat och målmedvetet. Rubbitarna för en avancerad gerillakrigföring mot i princip resten av världen. De saboterar, massakerar, spränger, underminerar och infiltrerar. De tänker inte vila förrän den sista köttätaren är död.

Rubbitar är alltså paranoida ramboninjor. I kaninform. Jag kan inte tänka mig något coolare.

Sinkadusmåndag, del 6

Illustration: Stefan Kayat.
Illustration: Stefan Kayat, till äventyret ”Genlab Alfa”.

Sinkadus nr 6 (februari 1987)

Omslag

Det är någonting sorgligt med att ha en puff för ”kontrollerad sladd” på förstasidan. Har man inget bättre att erbjuda än ”kontrollerad sladd”, varför gör man då en tidning över huvud taget?

George Jones har ritat det mest livlösa omslaget än så länge. Jag misstänker att det här numret inte slog några försäljningsrekord.

sinkadus06

Ledare

Skryt skryt skryt. ”Äventyrsspel har etablerat sig i branschen och vi ses inte längre som någon ’dagslända’. Vi är här för att stanna.” Yeah yeah, vi vet ju hur det gick med det.

Hemmafronten

Rollspel har blivit hett stoff i medierna. Det talas som självmord och våldsförhärligande. Sinkadus besvarar kritiken med att säga, ungefär, ”de har fel”. Och visst, de hade ju fel, men som 12-åring kanske man hade velat några bättre argument att använda mot sin frikyrkliga moster (eller whatever).

Arkivet

Det bär av till tomteland. Ja, nu är det dags för småfolk i Sinkadus igen. I Klas Kristiansens version så är tomtar Moder Jords vaktmästare. Det finns sju olika sorter – från bergstomtar till gravtomtar till strandtomtar – och alla får varsin uppsättning stats, trots att det bara är småsaker som skiljer dem åt. Trädgårdstomten måste dock ta priset i menlöshet: ”Tack vare att tomten endast bosätter sig i välskötta trädgårdar har den lite att göra. Därför blir en trädgårdstomte lätt rund om magen.”

Behöver man verkligen alla dessa sorters tomtar? Är det någon, någonsin, som använt is-tomten i spel? Är det någon som använt en tomte … alls? Jag blir helt matt av alla småttingar. Sju sorters tomtar … det låter som något som borde finnas på en kinarestaurang, inte i ett rollspelmagasin.

Zonen

Konstiga teddybjörnsliknande varelser till Mutant som kallas gekkoer, designade enligt samma tanke som rubbitar: gulliga mordmaskiner. De anfaller gärna med blåsrör. Helt enkelt ytterligare ett av Äventyrsspels alla småfolk.

Övriga artiklar

Biljakter till Chock (”En biljakt utspelar sig oftast längs en vägsträcka”, skriver Ulf Zindermann). Kampanjtips till Sagan om ringen-rollspelet.

Äventyr

Genlab Alfa till Mutant 2. Av Michael Petersén. Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tycka om detta äventyr. Det innehåller robotar som låssas raka sig, en muterad ödla som kan spruta eld, test för att avgöra om rollpersonerna är intelligenta eller ej, en bilkyrkogård. Helt enkelt det mesta man kan kräva av ett Mutant-äventyr. Men jag tror inte att jag skulle vilja spela det. Konceptet ta-sig-in-i-fornbunker känns lite gjort. Till och med för att vara 1987.

Öh va?

För första gången någonsin finns det hela två äventyr i Sinkadus. Det andra heter Drakflöjten och är skrivet av Gunilla Jonsson till Drakar och demoner Expert. Det är en direkt fortsättning på Spökgeneralen från nr 5. I Drakflöjten dyker det, tro det eller ej, upp en drake. En kinesisk drake till råga på allt. Han är en hård jävel: ”Om rollpersonerna är så dumma att de anfaller honom sveper han till den som kommer först med svansen så att han [rollpersonen, antar jag] slängs mot en klippa (16T6 i skada).” Han har 200 i STY och är en hejare på botanik (!). Det hela förtas lite av att han heter Oolong, som även är en tesort.

Drakflöjten avslutas storstilat med ett besök i dödsriket — där rp själva kan förvandlas till andar om de inte passar sig — och en strid mot värsta demonen som heter … Yakitori.

Yakitori.

Titta, jag ljuger inte!

Ja, Gunilla Jonsson döpte slutbossen efter en maträtt där kycklingbitar träs på spett och serveras med grönsaker och en salt sås. Jag misstänker att diskussionen på redaktionen gick såhär:

Gunilla: Är det ok om jag döper en demon som slåss med två tvåhandssvärd efter en kycklingrätt?
Michael Petersén: Nja, vore inte typ ”Arkonten” ballare?
Anders Blixt: Tyst! Jag är upptagen med att skissa på ett spel jag tänker spelleda i Kabul om 22 år.
Gunilla: Yakitori it is …

Man får anta att det japanska köket inte hade slagit igenom i Sverige än, och om jag länge haft misstankar om att Äventyrsspel och Sinkan bara var ute efter att driva med sina läsare så är de nu bekräftade. Jag säger det: De drev med oss hela tiden, och vi fattade nada.

Insändare

Osäkerheten bland svenska rollspelare är slående. Man vill ha en auktoritet, någon som säger åt en hur man ska göra. Rollspelsfantasten Nisse skriver: ”När jag letade efter regler för nunchaku kunde jag inte hitta några. Hur gör jag i en sådan situation? Gör jag mina egna regler, eller ska jag skriva till er och klaga?”

Kalle Knutas känner en liknande oro: ”Får en SL hitta på hur mycket han vill om saker som finns i hans värld? Till exempel nya yrken, besvärjelser och monster.”

Redaktionen svarar med olika versioner av ”Hitta på själv, för fan.”

I Klubbspalten hittar vi fler ”hårda” föreningsnamn — White Wizard (och konkurrenten Power of the White Wizard), Warrior, Den Svarte Samurajen, Nightfighters — men även lite udda saker som Fantasy Game Society of the Flying Dragon, Sårade enhörningen, TRÄSK och Spelklubben Meningslös Fritid.

Jonas Almeling vill köpa hemmagjorda äventyr till DoD, Mutant och Chock. ”Observera rimliga priser.” Hoppas att han inte blev blåst.

Reklam

Tradition i Stockholm vill kränga Call of Cthulhu (189 kr), Paranoia (129 kr) och Warhammer Fantasy RPG (216 kr).  De berättar även att  de har en telefon-hotline ”för senaste nytt på spelfronten”. Jag undrar vilken sorts förvirrade samtal de fick dit.

Dessutom:

sink6faks3ny

Illustrationer

Många och snygga. Den starkaste omgången illustrationer i något nummer av Sinkadus hittills.Okej, alla kanske inte håller måttet, men viljan finns där.

sink6faks2

Annars inte så mycket att orda om.

Omdöme

Det börjar ta sig. Redaktionen verkar ha hittat rätt ton och stil för ”nya” Sinkadus, eller i alla fall en ton som fungerar.

De gamla knasartiklarna om hur bord ser ut på värdshus lyser med sin frånvaro. Det märks att tidningen numera har aningen högre ambitioner än att bara publicera vad som än råkar postas till dem.

Det är förvånande hur ålderdomligt språket i tidningen ofta känns, speciellt bland insändarna. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är … En del ordval känns bara så formella.