Tänk om Sauron egentligen var en kvinnorättskämpe

Jag har läst otroliga mängder fantasy och scifi. Somliga skulle kalla det sjukligt mycket, men vem bryr sig vad somliga tycker? Ett gemensamt drag för nästan all sf/f jag stött på – vare sig det är litteratur, film, rollspel eller serier – är att nästan allt suger.

Vissa grejer suger för att författaren är dålig men lika ofta handlar det om något annat, nämligen att författaren bara gör samma sak som hundratals andra författare gjort tidigare. Det finns ingen vision, ingen vilja att göra något nytt utan bara samma gamla trötta motiv och berättelser. Samma gamla karaktärer, samma gamla hot om jordens undergång.

Varför är det så? Varför finns det så få verk som, åtminstone, försöker att ta en ny väg? Marknadskrafterna – visst. Det faktum att en ganska stor grupp läsare gillar att läsa samma saker om och om igen – visst. Men det är inte hela svaret. Det finns en stark tendens bland sf/f-författare att inte bege sig utanför sina egna huvuden, en lathet där det blir enklare att återanvända gamla idéer än att tänka nytt.

Låt oss prata fantasy. Hur många gånger har man inte sett följade upplägg: Ung pojke upptäcker att han är utvald av ödet och ger sig ut på en lång resa, där han träffar en hop udda men hjälpsamma figurer, för att slutligen rätta världen från en ond trollkarl. Vanligen lyckas han gifta sig men prinsessa också.

Fortfarande i dag skrivs det böcker av den här typen, böcker som inte erbjuder ens ett uns originalitet. Om du någonsin försökt skriva en fantasybok, ett Drakar och demoner-äventyr eller ett manus till en sword & sorcery-rulle så är risken stor att du gått vilse i klyschlandet.

Vill du ha ett enkelt tips på hur du kan förvandla din slentrianstory till något med potential att bli fantastiskt? Bryt mot normer. Tänk tvärt om.

Måste det vara ett kungarike? Kan det inte vara ett samhälle baserat på pariskommunen? Måste det vara en ung pojke som ger sig ut på äventyr; kan det inte vara en gammal kvinna? Måste könsrollerna ens vara desamma som här och nu? Vad händer om fantasyvärlden är en matriarki? Eller, för den delen, vad händer om prinsessan inte blev kidnappad av draken? Om hon i stället tog hjälp av draken för att fly en kvävande hederskultur? Om den ädle riddaren som ska rädda henne upptäcker att han bara är en kugge i ett förtryckarmaskineri?

Men om det absolut ska vara en ung bondpojke som ger sig ut på äventyr, varför kan han inte vara bög? Eller, när han väl träffar sin ödesbestämda prinsessa så visar det sig att hon är lesbisk och inte alls intresserad.

Det här är ju knappast något nytt sätt att tänka, men det tål att upprepas. Genom att bryta mot en enda norm, får du mer eller mindre automatisk en mer intressant story. Saker börjar genast hända.

Ibland räcker det att bara byta perspektiv. På Twitter (följ mig!) spekulerade jag nyligen om att Sagan om ringen kanske inte alls handlar om de goda alverna, dvärgarna och människorna som försöker stoppa den onde Sauron. Berättelsen kan lika gärna tolkas som att de rika och privilegierade försöker slå ner ett arbetaruppror, och att Sauron är ledaren. Jag menar, orcherna bor ju till och med i gruvor! Hur mycket mer proletär kan man bli?

Även om vi pratar om en typisk fantasyberättelse där allt hjältarna gör är att kämpa för att upprätthålla/återställa status quo så blir det ju genast mer intressant om denna status inte är en klyschfest. Där utgångsläget inte är en patriarkal monarki, utan till exempel någon form av lockeansk naturrättsutopi. Genast får man karaktärer med motiv och agendor som skiljer sig från nästan all annan fantasy. Genast får man konflikter som inte kan lösas av att ”den rättmätige konungen har rätt”, eller som grundar sig på ”det finns ondska”.

Ja, tänk om Sauron egentligen var en kvinnorättskämpe vars mål var att rasera det könsvälde som Gandalf och Aragorn kämpade så hårt för? Ja, varför annars skulle Saurons symbol vara en brinnande vagina?

Idé: Midgrims sista hopp

stylish orc

Allt är väl i fantasyvärlden Midgrim. Dvärgarna knegar i gruvan, riddarna stångar av varandra från hästar och alverna spelar harpa i trädtopparna. En och annan kentaur går runt och är cool på savannen. Ett gäng magiker håller till i ett torn.

Då anländer en armada rymdskepp till Midgrim och lasrar sönder hela civilisationen från omloppsbana. Överlevare förslavas eller förs bort till ett okänt öde. Vart enda uns av motstånd utplånas av rymdisarnas nanotechvapen. Planeten i sig börjar förvandlas till en enda stor gruva.

Allt hopp är ute.

Eller?

Ute i den oländiga vildmarken, i världens glömda vrår, förruttnade hörn och stinkande hålor lever de fördrivna och hatade. Orcherna. Trollen. Vättarna. Nekromantikerna. Monstren.

Bortglömda av rymdvarelserna ser de hur deras forna fiender krossas, hur världen raseras. De inser att det bara är en tidsfråga tills det är deras tur.

De inser att de bara har ett val:

De måste slåss.

Inspiration: Wastelands, européernas kollonialisering av Amerika, all invasions-scifi du kan komma på, Drakar och demoner-modulen ”Svartfolk”, romanen ”Grunts”, Finska vinterkriget.

Egentligen borde jag hata fantasy

Jag har återigen kommit till följande insikt: Varför ända in i helvete gillar jag fantasy?

Den absoluta merparten av fantasylitteraturen sprider värderingar som jag, i den skuggtillvaro som är livet utanför böckerna, verkligen inte skriver under på.

Jag snackar om rasism, sexism, kungar och blodsmystik, övermänniskoideal, våldsförhärligande, slaveri som en samhällsbärande institution, ödestro och mysticism, religion som ursäkt för allt, cementerade klass- och kastsamhällen, med mera.

Vad i allt detta är det som jag går igång på? Det är ju ytterst få fantasyböcker som problematiserar det här, och när de gör det så är det nästan alltid klassaspekten som hamnar under luppen. Men även då är det ofta analys på dagisnivå, typ ”man kan bli en bra riddare trots att man är uppvuxen på en bondgård”.

Egentligen borde jag hata fantasy. Egentligen borde jag inte stå ut med att läsa eländet. Men ändå, efter alla dessa år, så dras jag till genren. Verklighetsflykt? Kanske, men varför vill jag fly till en värld som fungerar på ett sätt jag finner förkastligt? Är det enkelheten, de tydliga problemen och lätta lösningarna (döda draken!) som lockar mig? Möjligtvis, men varför är det så ofta just denna förenkling av verkligheten som jag stör mig på?

Eller är det bara vanan? Jag läser fantasy för att jag alltid har läst fantasy. Fan, det är inte en rolig tanke.

Draken som skulle äta upp världen

Despair

Hittade en gammal idé till en fantasykampanj i en vrå på hårddisken. Tänkte att jag skulle ta och dela den med er.

Introduktion

Ingen händelse de senaste 700 åren kan jämföras i betydelse för dagens religiösa, politiska, kulturella och ockulta klimat än den dag för 50 år sedan då Draken uppenbarade sig i himlen.

Plötsligt fanns Draken där, stor som en himlavalvet själv. Vingarna sträckte sig från horisont till horisont, och dess käftar var stora nog att sluka världen likt en varg slukar en vinterhare. Paniken och skräcken som spreds genom världens städer är utan motsvarighet i dokumenterad historia. Inte sedan legendens De tre magikernas krig har sådant kaos brutit ut. Alla som upplevde den dagen minns känslan av att nu är domedagen här.

Men så inträffade någonting. Någonting som det än i dag inte finns någon förklaring på. Draken började brinna. Ett glödande inferno svepte sig kring varelsens väldiga kropp och målade länderna och haven nedanför med en undergångsröd pensel.

Skepnader, vaga och otydliga, rörde sig i elden. Himlen ekade av konstiga ljud och mäktiga ljus blixtrade bland molnen. Några, eller något, kämpade mot Draken där uppe, högt ovanför de skräckslagna massorna. Var det gudarna som red ut på Undergångens afton? Eller var det några tappra hjältar som gjorde sitt värv? Det finns bara spekulationer.

Vilka de än var så lyckades de. Draken försvann, försökte fly dit den kom i från – men elden förtärde den. Och när den dog så svepte en vind av någonting över världen och förändrade den för alltid. Magikerna skrek av smärta i sina torn, prästerna kved av förtvivlan i sina tempel. Det var som om själva världens lagar skrevs om i en handvändning.

Det kom att ta lång tid innan effekterna av denna händelse blev begripliga. Men sakta visade de sig. Den mäktigaste magiker kunde plötsligt stå utan kraft och se en oskolad bondeson försöka tygla magin som flödade genom hans ådror. Många var de som dog under dessa dagar, stor var den kunskap som gick förlorad.

Och gudarna… många försvann, som en puff av rök en stormig natt. Deras kulter hängde kvar så länge de kunde, men utan en gudomlig kärna vittrad de till slut sönder. Det var som om dödens lie svept genom himmelriket. Av de gamla gudarna finns bara en handfull kvar i dag.

Men för den vanliga människan fanns det mer pressande bekymmer. I skogar och kärr, i berg och sjöar, vaknade sakta uråldriga krafter. Väckta av drakens död. Plötsligt kunde jättar ses vandra i Sommarfjällsbergen. Troll och onämnbara bestar började härja i landsbygden, och än hemskare saker fick liv under befolkningens fötter.

Magi

Efter att Draken brann  kastades världens magiker in i en period av kaos. Ingenting fungerade som förr. Den tidigare ordningen krossades och ersattes efter några blodiga år av en ny. Den gamla tidens magi existerar inte längre. Drakens död svepte bort den. De gamla magikernas besvärjelser och ritualer har slutat att fungera. Under de första åren blev många galna, eller tog sina liv — de kunde inte hantera sitt fall från makten. Andra försvann i tysthet.

Endast några enstaka utövare behöll sin magi, och då i dramatisk förändrad form. Själva magins lagar, magins natur, hade förändrats. Det som förut var förunnat de få som ägnade sitt liv åt studier och övningar, kunde nu dyka upp i händerna på en lallande byfåne. Det går inte att påstå att magin har blivit vanligare i någon kvantitativ bemärkelse, men den märks av mer nu för tiden. De nya magikernas brokiga skara är inte lika försiktiga med att använda sina krafter som förr, och allmänheten har i allt högre grad börjat misstro magi och magiker. Ofta med rätta.

Religion

Drakkulten

Den kanske största förändringen i samhället är framväxten av Drakkulten. Denna religiösa/mystiska rörelse uppstod strax efter Den stora draken, sannolikt som ett sätt för människor att hantera chocken efter händelsen.

Från att ha varit en liten sekt med få medlemmar, har Drakkulten växt sig stor och mäktig under de 40 år den existerat. I dag är den en betydande maktfaktor med förgreningar i hela Den kända världen. Kulten är den största religiösa organisationen verksam just nu, och har ersatt de gamla gudarna som  religion bland befolkningen.

Drakkultens popularitet har sina förklaringar. I det kaos som rådde efter Den stora draken fanns det ett behov bland människor att bli försäkrade att ”allt kommer bli bra”. Med sina enkla trossatser fyllde Drakkulten det behovet. Kultens budskap kan förenklat beskrivas så här:

  • Draken är den största guden.

  • Dyrkan av Draken är det enda sättet att hindra Draken från att sluka världen.

  • Endast Drakkultens ledare vet hur dyrkan ska gå till.

  • Drakens tillbedjare blir belönade både i livet och i döden.

I början bemöttes kulten av skepsis och hån, främst från de gamla prästerna, och antogs vara en bluff. Den kritiken kvarstår i dag men det är ett faktum att Drakprästernas böner blir besvarade av någonting i alla fall.

Ett tecken på kultens inflytande är att gemene man ofta betecknar dagens datum som ”år 48 efter Draken”, och inte den gamla tideräkningens ”år 798 efter Profetens Offer”.

Den gamla läran

”Den gamla läran” var allenarådande bara för 50 år sedan, och ytterligare ett tecken på Drakkultens inflytande.

Den återhämtade sig aldrig från kaoset efter Draken, då många av religionens gudar och halvgudar  försvann, slutade svara på bön. Den tappade många anhängare, då de gick över till Drakkulten. De gudar som fortfarande lyssnar på sina troende och skänker sina präster magiska förmågor är:

  • Edoniel (glädje, fester, vår)

  • Sivanar (natur, vilda djur, sommar)

  • Bardolin (lag, ordning, höst)

  • Norema (döden, vinter)

  • Drottningen (tur, seger, äventyr)

Vart resten av gudarna tagit vägen är det ingen som vet. Teorierna är dock många: De offrade sig för att driva bort Draken. Draken dräpte dem som de avgudar de var. De tappade hoppet på världen och reste ut bland stjärnorna.

Men trots att gudarna gått upp i rök, lever många av deras organisationer kvar – i ett eller annat slag. Till exempel:

  • Krigets gud Khrons tempel har förvandlats till vapenskolor, där gamla präster och nya lärjungar lär ut svärdets konst.

  • Arodas (skrift, kartor, runor) och Rilkes (kunskap) kulter ägnar sig numera åt att samla kunskap och hemligheter, samt agera rådgivare. De håller just nu på att bygga ett stort bibliotek i Seylon.

Andra kulter har helt försvunnit. De som brukade dyrka jordbrukets gud Mondoran har återgått till att vara bönder, och ingen har sett till någon av fredsguden Orthallens troende på decennier

Andra religioner

Från att ha varit ett värld med en enda religion, har den nu fullkomligt översköljts med nya kulter och sekter. De flesta överlever inte så länge (ofta för att de är påhittade av någon som vill tjäna pengar), men det finns de som faktiskt får svar av någon ande, demon eller ängel och lever vidare. Sekterna blir sällan stora, växer sig sällan bortom den by eller region där den grundades, men de finns där och kan inte ignoreras.

Två sådana sekter är:

  • Shahiter: Befolkningen i den avlägsna bergsbyn Svartvattnet med omnejd dyrkar en varelse kallad Shah. Shah sägs vara ett enormt bergslejon med brinnande svans. Han skyddar Svartvattnet från faror och inkräktare och ger bland annat sina präster förmågan att förvandla sig till ett stort kattdjur, kallat Shahkatt.

  • Skuggprästerna: I huvudstadens skummare kvarter talas det om Skuggprästerna med skräckblandad fascination. De är en grupp åldrande tjuvar och rövare som en dag fick en vision – sägs det. Sedan dess hänger de sig helt åt en oformlig skugga de kallar Baha’ua och de kan påträffas vid de mest märkliga tillfällen. De kännetecknas av en förmåga att manipulera mörker och skuggor (somliga säger att de är skuggor), men lite annat är känt om dem.

200 scifi- och fantasy-böcker du måste läsa

Cosmic Kitten

Alla skriver listor nuförtiden, och jag vill ju inte vara sämre. Därför har jag äran att presentera 200 böcker du måste läsa, gärna i år. Eftersom det är jag som skrivit listan är det mest science fiction och fantasy, med några få undantag.

Har jag missat någon bok tycker du?

  1. Terry Pratchett, Small gods
    Pratchett när han är som roligast och smartast. Allt jag någonsin velat säga om religion finns i denna makalösa bok. Man får även lära sig mycket om sköldpaddor.
  2. George RR Martin, A game of thrones
    Utan tvekan den bästa fantasyromanen jag läst. Okej, lite tvekan, men fan vad den är bra.
  3. China Miéville, Perdido street station
    Få böcker har gett mig sådant uppvaknande som denna. Alltså … Shit. Det går att skriva så här!
  4. Robert E Howard, Rogues in the house (novell)
    Om jag blev strandsatt på en öde ö och bara fick ta med mig en Conan-novell? Då tar jag denna.
  5. Ursula K LeGuin, A wizard of Earthsea
    Med rätta en av de stora klassikerna. Än i dag är den i en klass för sig.
  6. Robert Jordan, The eye of the world
    Ett fantasyfenomen. Känns som att Jordan ensam skapade 90-talets fantasyboom.
  7. Fritz Leiber, Swords and deviltry
    Fafhrds och The Grey Mousers äventyr … jag får gåshud bara jag tänker på dem. Varje gång jag spelar D&D så vill jag att det ska vara så här.
  8. Neil Gaiman, American gods
    Vad händer egentligen med alla gudar som människan slutar att tro på? Neil Gaiman har svaret. En fantastisk roman som jag nu inser att det är dags att jag läser om.
  9. Guy Gavriel Kay, Under heaven
    Kay är en av de bästa för författarna jag känner till. Hans böcker är så vackra och vemodiga att jag nästan spricker när jag läser dem. Under heaven är en av hans bästa. Kanske den bästa.
  10. Neal Stephenson, Anathem
    En bok som får en att känna sig smartare. Blandar action och aliens och mysterier med filosofiska funderingar och matte.
  11. John Ajvide Lindqvist, Människohamn
    Cthulhu i skärgården. Behöver jag säga något mer?
  12. Michael Moorcock, Elric of Melniboné
    ”It is the colour of a bleached skull, his flesh; and the long hair which flows beneath his shoulders is milk-white.” Bästa öppningsmeningen i en fantasybok någonsin.
  13. David Eddings, Pawn of prophecy
    Eddings har fått mycket skit genom åren, speciellt från oss som växte upp med honom. Men det går inte att förneka hans inflytande på fantasygenren, och hans roll i att sprida genren utanför de traditionella nördkrestarna. 
  14. Joe Abercrombie, The blade itself
    Som Tolkien. Med en hagelbössa. Hög på roppar.
  15. Richard Morgan, The steel remains
    Mörk, skitig fantasy när den är som mest deprimerande och underbar.
  16. Robin Hobb, Assassin’s apprentice
    Assassin’s apprentice kom ungefär samtidigt som A game of thrones (1995 respektive 1996). Båda var stilbildande inom den skitigare typ av episk fantasy som växte fram under 90-talet, böcker där ingen går säker, där karaktärer man älskar dör, och där lyckliga slut är något man kan se sig i stjärnorna om.
  17. Dan Simmons, Hyperion
    En av de bästa scifi-romaner som skrivits. Man tappar hakan.
  18. Aldus Huxley, Brave new world
    Klassiker. Tror det är lag på att läsa den här.
  19. Dave Duncan, The gilded chain
    Skön twist på det gamla temat med edsvurna soldater. Smart berättat äventyr som inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.
  20. Ellen Kushner, Swordspoint
    Alltså … bara läs. Vackert skriven och bara härlig. 
  21. Jeff Noon, Vurt
    Noon är ganska knarkig även i bästa fall, och i Vurt håller han inte tillbaka. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad den här boken handlar om, och jag älskar det!
  22. CS Friedman, Black sun rising
    Science fantasy på en planet där människors drömmar och fantasier får fysisk form.  Du kommer garanterat att bli kär i vampyrmagikerkrigaren Gerald Tarrant.
  23. John Crowley, The translator
    Crowlyes förmåga att skriva om fullständigt ordinära människor och händelser och ändå få det att kännas som att det är något övernaturligt som pågår … fascinerande.
  24. Kim Stanley Robinson, The years of rice and salt
    Hur skulle världen sett ut om digerdöden utplånade 90 procent av befolkningen i Europa? En alternativhistoria som följer en grupp människors olika reinkarnationer genom århundradena. Tankeväckande.
  25. KJ Bishop, The etched city
    Kommer ni ihåg när ”the new weird” var något som folk pratade om? Den här boken är en av de bästa exemplen på den ”genren”.
  26. Joan D Vinge, The snow queen
    Riktigt storslagen space opera som stannar kvar länge i minnet.
  27. Erik Granström, Svavelvinter
    Filosofisk fantasy (filofantasy? filtasy?) baserat på det gamla rollspelsäventyret med samma namn. Språket kan vara svårt att ta till sig i början, men det ger sig.
  28. Peter Nilsson, Rymdväktaren
    Scenen där de programmerar en dator för att hitta gud, och allt datorn hittar är tomrummet där gud borde ha varit? Gåshud.
  29. Anders Björkelid, Ondvinter
    Bästa ungdomsfantasyn som skrivits på svenska.
  30. Mercedes Lackey, Magic’s pawn
    Huvudpersonen Vanyel var emo innan emo var ett ord. Och en av de ytterst få homosexuella huvudpersonerna inom fantasy på 80-talet.
  31. Jonathan Carroll, Bones of the moon
    Har du läs Neil Gaimans ”Sandman: A game of you”? Det här är boken han plagierade.
  32. Anne McCaffrey, Dragonflight
    Fantasy blir science fiction. McCaffrey har sina brister, men gud vad jag älskar henne. Synd att hon är död.
  33. Marion Zimmer Bradley, The mists of Avalon
    Kung Arthur och riddarna kring runda bordet – den feministiska tolkningen. Läste den när jag jobbade i receptionen på HSB en sommar på 90-talet. Good stuff!
  34. Patrick Rothfuss, The name of the wind
    En av de stora namnen i den nya dekonstruerande fantasyn. Klassisk fantasy … taken for a spinn.
  35. Minister Faust, The Coyote Kings of the Space-Age Bachelor Pad
    Jag kan inte beskriva den här boken. Utspelar sig i USA. Huvudpersonerna är ett par etiopiska immigranter. Shit happens. Jävligt bra!
  36. Cory Doctorow, Someone comes to town, someone leaves town
    En av de bästa böckerna jag läst. Den handlar om wifi och kampen om frihet och om en kille vars pappa var ett berg och vars mamma var en tvättmaskin. Bokstavligen.
  37. Octavia E Butler, Fledgeling
    En liten svart tjej hittas vandrande ute på den amerikanska landsbygden. En av de bästa vampyrromanerna jag läst.
  38. Barbara Hambley, Dragonsbane
    Läste den här första gången när den gavs ut av Äventyrsspel och hette ”Morkeleb den svarte”.  Få böcker som handlar om att döda drakar har gripit mig så mycket.
  39. Ekaterina Sedia, The secret history of Moscow
    Har ni läst Neil Gaimans ”Neverwhere”? Det här samma grej, fast i Moskva. Och kanske lite bättre till och med.
  40. Tad Williams, Tailchaser’s song
    En bok om katter. En bok om katter som är ögonbrynshöjande bra. Det är klart ni vill läsa en bra bok om katter!
  41. Sofia Bergting, Övergiven värld
    Vacker och suggestiv ungdomsbok.
  42. Brandon Sanderson, The way of kings
    Brandon är väl numera mest känd som mannen som skriver klart Robert Jordans The wheel of time. Men hans egna böcker går inte av för hackor, och The way of kings är utan tvekan hans magnum opus. Det här är episk fantasy när den är så episk att man trillar av stolen. Dessutom är boken dryga 1000 sidor fet, och det är alltid trevligt.
  43. JRR Tolkien, Bilbo
    På många sätt gillar jag Bilbo mer än Sagan om ringen. Det är en rakare, mer sagolik bok. Läs den innan filmen kommer.
  44. Lois McMaster Bujold, The warrior’s apprentice
    Space opera med den handikappade Miles Vorkosigan i huvudrollen. Serien börjar egentligen med Shards of honor där Miles mamma Cordelia har huvudrollen, men den får riktig fart först när Miles kommer in i bilden. Han en klassisk antihjälte: svag i kroppen, men med ett intellekt vasst som en skalpell. Påminner både om Elric och Tyrion.
  45. Poppy Z Brite, The devil you know
    Brite är i första hand en goth-författare, men i den här novellsamlingen trancenderar hon genren och skriver med glimt i ögat och blod på tangentbordet. Favoriten är nog ”Oh Death, Where Is Thy Spatula?”.
  46. Marita Lindqvist, Kawaii
    Mycket intressant reportagebok om japansk populärkultur. Insatt och välskriven. Mycket aktuell i dessa nördtider.
  47. Charles de Lint, Memory and dream
    Novellsamling. De flesta av de Lints böcker utspelar sig i den påhittade staden Newford där verkligheten är lite … suddig. Magisk realism utan kompromisser.
  48. Mikael Niemi, Svålhålet
    Ännu en novellsamling! Svensk science fiction. Roligt, tankeväckande och absurt. Niemis överlägset bästa bok. Älskar speciellt novellen som är ett flygblad som förklarar att alla andra noveller är lögn.
  49. Raymond E Feist, Magician
    En riktig fantasyklassiker. Pojkarna Pug och Thomas lever i godan ro i den avlägsna staden Crydee. Men en dag stöter de på ett märkligt skepp som förlist längs kusten. Den här boken innehåller allt: bortglömda civilisationer, hemliga öden, interdimensionella krig, drakar och hela rubbet. Det var länge min favoritbok.
  50. JV Jones, The baker’s boy
    En bortglömd juvel. Jones skriver ganska ordinär fantasy, men hennes böcker lyfts av de intressanta, välskrivna och trovärdiga karaktärerna.
  51. Warren Ellis, Crooked little vein
    Börjar som en noir deckare och slutar … ja det är svårt att beskriva. Privatsnoken som har huvudrollen anlitas för att hitta ”amerikas hemliga konstitution” och på vägen stöter han på, tja, ”godzilla bukkake” för att ta ett exempel. Galen skit, detta.
  52. Steph Swainston, The year of our war
    När den odödliga, bevingade budbäraren Jant knarkar riktigt ordentligt så transporteras han oförklarligt till en annan värld. Problemet är att Jants riktiga värld är under ständigt hot från horder av jätteinsekter. Riktigt bra, riktigt misantropisk fantasy.
  53. Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren, Cirkeln
    I sina bästa delar känns Cirkeln som ett bra avsnitt av Buffy the vampire slayer. Fast i Sverige.
  54. JM McDermott, Last dragon
    Det här är inte en lätt bok att beskriva. Vid första anblick handlar den om en kvinna som reser söderut för att konfrontera sin farfar, en man som dödade hela hennes familj. Men det finns så mycket mer här. McDermotts stil är hypnotisk, som ett stort snurrande pussel man inte kan slita ögonen ifrån. Inte allas kopp te, men ge den en chans.
  55. Karin Boye, Kallocain
    Svensk scifi-klassiker i samma anda som 1984 och Brave new world. Har du inte läst den än så tycker jag att du ska gå och göra det typ nu.
  56. Cherie Priest, Boneshaker
    Steampunk! Med zombier!
  57. JK Rowling, Harry Potter and the philosopher’s stone
    Behöver jag verkligen skriva något här?
  58. Samuel L Delany, Dhalgren
    Det känns som att själva språket slits sönder i staden Dhalgren. Detta är en av de mest svårlästa böcker jag gett mig på. Men också den som gett mig mest tillbaka. Skulle inte kunna redogöra för detaljer ur handlingen, men å andra sidan är Dhalgren lika mycket en känsla som en stad.
  59. Michael A Stackpole, Once a hero
    Den första fantasyboken jag läste där det fanns krutvapen. Även jäkligt spännande alver.
  60. L Sprague de Camp, Swords of Zinjaban
    Rymdvarelser och svärd. Inga konstigheter.
  61. Paul Kerney, Hawkwood’s voyage
    Tänk om, när Columbus hittade till Amerika, det visade sig att den stora kontinenten i väst inte var befolkad av en teknologiskt mindre avancerade ursprungsbefolkning. Tänkt om han istället mötts av magikunniga varulvar som inleder en motkolonialisering? Ja, då har du grundplotten till den här boken. BRA SOM FAN!
  62. John Scalzi, Old man’s war
    Framtiden. När man blir gammal får man välja mellan att dö i lugnt och ro, eller ta värvning i rymdflottan. Det sägs att de som väljer flottan får en ny kropp, men det är ingen som riktigt vet.
  63. Stefan Erikson, Fjäriln vingad
    När jag läste den här boken skrattade jag så mycket att jag slog huvudet i väggen och fick en bula.
  64. Kate Elliott, Jaran
    Jorden är ockuperad av rymdvarelser. Tess är syrra till motståndsrörelsens ledare, men gillar inte sin plats i tingens ordning. Bra variant på temat.
  65. Vera Nazarian, Dreams of the compass rose
    En av de där böckerna som bryter sig loss från fantasyns klichéer och skapar något nytt. Nazarians bok känns mer som en modern Tusen och en natt eller Gilgamesh än något som delar samma tak som Tolkien.
  66. Jack Vance, Lyonesse: Suldrun’s garden
    Vance har en förmåga att både vara väldigt rak i sitt skrivande och samtidigt ha genuina poetiska kvalitéer. Lyonesse är fantasy av det drömska, eftertänksamma, dödliga slaget.
  67. Edgar Rice Burroughs, Tarzan of the apes
    Det är Tarzan för fabian! Apor! Rasbiologi! Vita män som räddar dagen! Sexuellt utmanande kvinnor!
  68. Robert W Chambers, The king in yellow
    En av HP Lovecrafts inspirationskällor. Första halvan av boken handlar om en teaterpjäs, The king in yellow, som alltid leder till död och elände och galenskap när det framförs. Eller om man ens kommer i kontakt med manuskriptet. Andra halvan är halvt självbiografiska berättelser om när Chambers bodde i Paris, och har ingenting med del ett att göra.
  69. Sylvia Plath, The bell jar
    I ett avsnitt av Family guy säger Lois till en deppig Meg: ”Here’s a Sylvia Plath book and a bottle of Ambien. Whatever happens, happens.” Det är lite så jag känner när jag läser Plath. Inte att jag vill ta livet av mig med sömnpiller, utan att jag aldrig riktigt vet hur jag kommer att reagera, vad som kommer att hända. The bell jar kan knappast anklagas för att vara en glad och livsbejakande bok, men ibland tycker jag ändå att det finns något där som värmer och tröstar.
  70. Charlaine Harris, Dead until dark
    Förlagan till tv-serien True blood är en must-read för alla vampyrfans. Tillräckligt annorlunda för att kunna överraska även om man sett serien. Ja, lite tantporrig ibland men vad gör det?
  71. Amos Oz, En berättelse om kärlek och mörker
    Självbiografiskt och mycket gripande om den israeliska statens framväxt.
  72. Irene Radford, The glass dragon
    Jag gillar böcker om drakar, och Radford har en ganska skön spinn på fenomenet. Eller, tja, det är typ samma som i A game of thrones fast publicerat några år tidigare. Radford har fått oförtjänt mycket skit för den här boken.
  73. Robert Holdstock, Mythago woods
    Tänk om du flyttar hem till dina föräldrars gård och upptäcker att skogsdungen i närheten är något sorts jungianskt tivoli där din tankar och drömmar får liv. Det är exakt vad som händer Steve Huxley strax efter slutet av andra världskriget. En snårig bok.
  74. Lev Grossman, The magicians
    Harry Potter och Narnia. Fast för vuxna. Och jävligt mycket bättre. Fenomenalt bra, faktiskt.
  75. Scott Lynch, The lies of Locke Lamora
    Fafhrd and The Grey Mouser möter Oceans eleven.
  76. Patricia A McKillip, Od magic
    McKillip skriver sagor för vuxna. Det guppar alltid någon sorts allegori under ytan. Odd magic berättar historien om skogsmullen som flyttar till storstaden och blir mäktig magiker. Eller?
  77. Katherine Kurtz, Deryni rising
    Ungdomsfantasy av det lättsammare slaget, men med ett fokus på rasmotsättningar och religiösa schismer man inte ser så ofta i genren. Huvudkonflikten är mellan människorna och ett folk med magiska gåvor som kallas deryni
  78. Dennis Lehane, The given day
    Mellankrigstiden i USA. Boston. Fackföreningsrörelsen håller på att växa sig stark, och företagarna gör allt för att slå ner den. Oerhört bra bok som får en att vilja bli kommunist.
  79. Mary Gentle, Grunts
    Kriget mellan gott och ont rasar. De goda håller på att vinna. Ett gäng orcher gömmer sig i en grotta – och råkar hitta en portal som leder rakt in i ett modernt vapenförråd. Plötsligt blir det bazookas mot magiska svärd. Gissa vad som vinner?
  80. Tina Fey, Bossypants
    Jag älskar Tina Fey (Liz Lemon i 30 rock) och jag älskar hennes jälvbiografi. Rolig och utelämnande. Speciellt avsnittet om hennes pappa är starkt.
  81. Lynn Flewelling, Luck in the shadows
    I SF-bokhandelns nyhetsbrev för många år sedan så presenterades den här boken som något ”för dig som gillar Raymond E Feist”. Kan inte säga att jag ser så många likheter, men den är riktigt bra ändå. Bonus för att den är en av ytterst få fantasyböcker där huvudpersonerna är gay. 
  82. Etgar Keret, The nimrod flipout
    De bisarra novellernas mästare. Mannen vars flickvän förvandlas till en fet fotbollshuligan om nätterna. En pratande fisk. Vad din tv tycker om ditt nuvarande förhållande. Roligt och fyndigt med ett allvar i botten.
  83. Orson Scott Card, Seventh son
    All vilda västerns mystik och härlighet – både verklig och påhittad – i en liten bok. Alvin Miller är den sjunde sonen av en sjunde son, och som sådan har han en del extraordinära förmågor. Han är i princip Jesus. RIKTIGT bra bok som inte släpper taget ens efter många många år.
  84. Elizabeth Moon, Sheepfarmer’s daughter
    Jordnära fantasy med en episk touch. Paksenarrion är en bonnajänta som tar värvning i en legoarmé och upptäcker att hon har ett öde som väntar därute. Brutal och skoningslös berättelse som inte fegar ur.
  85. Annika Lidne, CoMa
    Svenska cyberpunk. I framtiden har Malmö och Köpenhamn växt samman till en enda stor superstad, CoMa. Staden är fonden för en klassisk cyberpunkstory med artificiella intelligenser på rymmen, djärva hackers och – om jag inte missminnner mig – en snubbe med en katana. Är detta må hände den enda svensk cyberpunk som getts ut?
  86. Mary Robinette Kowal, Shades of milk and honey
    Jane Austen – med magi. Miss Jane Ellsworth är äldsta dottern i ett förnämt hushåll på den engelska landsbygden. Hennes liv upptas av att hitta en lämplig make, brodera, se efter sina småsyskon, ta promenader i trädgården, och med tankens kraft väva ljus och mörker till fantastiska illusioner.
  87. Emma Bull, Territory
    Deadwood – med magi. 
  88. Ian Tregillis, Bitter seeds
    Andra världskriget rasar. Tyskarna mobiliserar en armé av ”frankensteined children” och britternas warlocks gör sitt bästa för att kontra. Mörk mörk bok.
  89. Terry Pratchett, I shall wear midnight
    Den sista boken om tonårshäxan Tiffany Aching. HELT FANTASTISKT SUPERBRA GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Jag älskar Terry Pratchett. Sådan människokännedom, sådan skarp blick, sådan humor.
  90. Philip Pullman, The golden compass
    Ännu en sån här klassiker. Går inte att släppa när man väl börjat läsa.
  91. Douglas Adams, The hitchhiker’s guide to the galaxy
    Humor. Fem plus.
  92. Isaac Asimov, Foundation
    En ikon inom scifi. Ett måste att läsa, även om boken kan vara lite torr ibland. Sådana visioner! Sådan tro på människan!
  93. Åsa Linderborg, Mig äger ingen
    Självbiografi. Så stark att jag inte finner ord.
  94. Paolo Bacigalupi, The windup girl
    I framtiden Thailand, efter att oljan tagit slut, är det muskelkraft som gäller. Allt mäts i joule. I handlingens centrum står en robotflicka, en windup, som blir ofrivllig deltagare i händelser som skakar hela kungariket. Postapokalyptiskt men hoppfullt.
  95. Jonas Hassan Khemiri, Ett öga rött
    Hyllad bok skriven på ”blattesvenska”. Jag älskar den mest för att Khemiri använder ord som ”tankesultan”.
  96. Neil Gaiman & Terry Pratchett, Good omens
    The team up of the century! Gaiman och Pratchett tar fram sin vassaste humor och fyndigaste formuleringar när de berättar historian om Satans son som återföds på jorden. Men istället för att hamna hos den diaboliska familj som förberetts åt honom, råkar han hamna hos en helt vanlig brittisk medelklassfamilj – som döper honom till Adam.
  97. Andrzej Sapkowski, The last wish
    Ni känner till The Witcher? Bra. Det här är första novellsamlingen om den monsterdräpande Geralt av Riva. Brutal, originell actionfantasy.
  98. Mark Barrowcliffe, The elfish gene
    Självbiografi om en D&D-nörds uppväxt i 70-talets England. Visar upp nörderier från dess mest destruktiva sida. Jobbig läsning.
  99. Bram Stoker, Dracula
    Alla känner till den, få har läst den. Dracula är en mer sofistikerad story än man kan tro.
  100. Mary Shelley, Frankenstein
    Samma gäller här, förmodar jag. En bok som alla ”vet” vad den handlar om. Läs den och se om du har rätt.
  101. Ambrose Bierce, The complete short stories
    ”Bitter Bierce” var den saltaste av cyniker, en föregångsfigur för alla oss skeptiska skitstövlar. Hans berättelser är inte alltid övernaturliga till sin natur, snarare orimliga. Mörk humor – ibland bara mörk.
  102. Michael Swanwick, The iron dragon’s daughter
    Steampunk, drakar och älvor. Vad kan gå fel?
  103. Frank Herbert, Dune
    Dune är egentligen ganska torr, men den är klassiker och bör därför inte missas. Jag gillar att ”the family nukes” är en term i boken.
  104. Alan Dean Foster, Quozl
    Aliens anfaller! Söta, gulliga, ulliga kaninliknande aliens! Och anfaller är kanske att överdriva, de verkar mest vilja bosätta sig på jorden. Jävligt märklig scifi-bok.
  105. Sheri S Tepper, Beauty
    Typ Törnrosa, fast med tidsresor och en hemskt dystopisk framtid.
  106. Fredrik Strage, Fans
    I dessa nördtider kan det bara bra att få lite perspektiv. Jag tror att få av oss är lika besatta som de musikfans Strage har dokumenterat.
  107. Mil Millington, Things my girlfriend and I have argued about
    Titeln säger det mesta. Plus det att maffian är inblandad.
  108. ZZ Packer, Drinking coffee elsewhere
    Novellsamling. Min favorit är nog ”Brownies” där två grupper flickscouter grälar i en offentlig toalett.
  109. John Crowley, Little, big
    Ett helt universum i en enda bok. Familjen Drinkwater har band med älvriket och Little, big följer deras öde genom århundradena. Älvorna skymtas sällan, och de övernaturliga elementen kommer nästan aldrig ut i ljuset. En slingrande, subtil berättelse som tar tid på sig.
  110. Astrid Lindgren, Bröderna Lejonhjärta
    Svensk fantasy när den är som bäst.
  111. Stephen R Donaldson, The wounded land
    Jag tycker att den andra krönikan om Thomas Covenant är överlägsen den första.
  112. Guy Gavriel Kay, Tigana
    Jag älskar som sagt Kay och Tigana är hans paradverk. Det är som att läsa en legend från ett land man alltid vetat funnits där ute någonstans.
  113. Terry Pratchett, The color of magic
    Första boken om Skivvärlden. Boom!
  114. China Miéville, The city & the city
    När jag läser den här boken så tänker jag på Jerusalem. En delad stad fylld av så mycket historia och problem att det är svårt att begripa. Titelns ”the city” är en stad delad i bokstavlig bemärkelse – men inte på det sätt man förväntar sig. Det är inte en fysisk eller geografisk delning, utan en kognitiv. Miéville utforskar staden med hjälp av en ganska normal polis-intrig.
  115. Margaret Atwood, Oryx and Crake
    Postapokalyptisk scifi på hög litterär nivå.
  116. Susanna Clarke, Jonathan Strange & Mr Norrell
    Boken följer två brittiska magiker, deras vänskap och rivalitet. En riktig koloss till bok som inte gör en besviken.
  117. Kim Stanley Robinson, Red mars
    Kanske den bästa skildringen av kolonialiseringen av Mars. Robinson styrka är att hans sätt att berätta historien ur flera olika personers perspektiv, och hur man som läsare verkligen blir övertygad. När karaktär A är emot terraformning av Mars så tycker man det är självklart att Mars inte ska terraformas. Men när man kommer till ett kapitel om karaktär B, som är för terraformning, så fattar man inte hur karaktär A kan vara så puckad. Mycket skickligt gjort.
  118. Ian R McLeod, The light ages
    En steampunkvariant där (typ) älvor och deras magi ersatt den industriella revolutionen i Europa.
  119. Brian Wilson Aldiss, Greybeard
    Jorden är befolkad av gamlingar. Inget barn har fötts på decennier. Mänskligheten är döende. Eller?
  120. Olaf Stapledon, Sirius
    Huvudpersonen är en intelligent hund. Yes.
  121. Robert Sheckley, The masks of mañana
    Novellsamling. Sheckley har en väldig bredd, och här visar han upp hela jäkla konkarongen.
  122. Cormac McCarthy, The road
    Postapokalyps. Svart, deppig, postapokalyps.
  123. Joe Haldeman, The forever war
    Standardverket för att visa hur sjukt det är att kriga i rymden med rymdskepp som går i nästan-ljushastighet.
  124. Hakuri Murakami, Kafka på stranden
    Den japanska weird-shit-is-going-on-mästaren. Hans bästa bok.
  125. Alastair Reynolds, Revelation space
    Riktigt pampig scifi. Vapen som kan döda solar. Urgamla alienraser mäktiga som gudar. Mysterier och konspirationer. Härlig läsning.
  126. Peter Pohl, Janne min vän
    Värd att läsa för den magnifika skildringen av Stockholm på 50-talet.
  127. David J Duncan, Magic casement
    Duncan är en sån där författare som gillar att hitta på udda magisystem och bygga storyn kring dem. I Magic casement finns det speciella magiska ord som ofta går i arv. Kan man ett ord blir man bra på en speciellt grej – bågskytte, klättring, skriva dikter, eller något sådant – två ord så blir man en mästare på allt en människa kan göra, tre ord så kan man kasta besvärjelser, fyra ord så blir man en magiker som kan forma världen efter sin vilja. Riktigt bra, var min favorit länge.
  128. Tad Williams, The dragon bone chair
    Bra, ganska stereotyp fantasy. Finns en elak snubbe som heter Löken, vilket är lite störande.
  129. Janny Wurts & Raymond E Feist, Daughter of the empire
    En spinnoff till Feists Magician. Här skildras Riftwar-kriget från den vagt japaninspirerade fiendesidan, närmare bestämt ut adelsdottern Maras perspektiv. Mycket politiska intriger och rävspel. Älskar’t!
  130. Michael Chabon, The yiddish policemen’s union
    Vad skulle ha hänt om judarna efter andra världskriget fick Alaska istället för Israel? Underhållande och spännande historia om en poliskonstapel i detta hypotetiska land.
  131. Austin Grossman, Soon I will be invincible
    Dr Impossible är en superskurk, och som alla superskurkar … ja det går inte alltid så bra för honom. Rolig bok som driver med alla superklischéer.
  132. Birgitta Hellsing, Svenska folksagor
    Svenska folksagor illustrerade av Alvaro Tapia.
  133. George Orwell, 1984
    Storebror ser dig.
  134. Carlos Ruiz Zafón, Vindens skugga
    Spansk magisk realism. Snygg, mystisk bok.
  135. Charles Stross, Saturn’s children
    I framtiden har mänskligheten dött ut, men deras skapelser – robotarna – finns kvar. Utan sina herrar har robotarna organiserat sig ett bisarrt feodalliknande samhälle där vissa kämpar för att återuppliva mänskligheten medan andra föredrar sin nyvunna frihet. Good stuff.
  136. Anders Fager, Svenska kulter
    Cthulhu på svenska.
  137. Lord Dunsany, The king of elf land’s daughter
    En av de tidiga fantasyklassikerna.
  138. Eric Frank Russell, Wasp
    En ”wasp” är en person som släpps ner i fiendeland med en enda uppgift: att ställa till med så mycket oreda och kaos som det bara är möjligt innan fienden får tag på honom.
  139. Jim Butcher, Storm front
    Första boken om hårdkokta privatsnoken/magikern Harry Dresden. Lättsam underhållning.
  140. Phillip K Dick, Flow my tears, the policeman said
    En av Dick bästa. Superkända tv-programledaren Jason Taverner vaknar upp en morgon i en värld där ingen vet vem han är. Hans vänner, kollegor och älskarinnor har glömt bort honom, och inga spår av hans existens finns någonstans. Dick kan ju vara en ganska knarkig och paranoid författare, och här är han i högform. Bara en sådan som att Taverner träffar en kvinna som tidigare varit inlagd på psyket för att hon inbillat sig att vanliga människor var superkändisar… Mind = blown.
  141. Charlotte Perkins Gillman, The yellow wallpaper (novell)
    En kvinna anses vara ”nervös” och ”hysterisk” och blir därför instängd i ett rum och isolerad från omvärlden. Rummets tapeter är gula och saker … blir lite jobbiga.
  142. Alexandra Robbins, Pledged
    Reportagebok om amerikanska sororities, kvinnliga studentföreningar. Köpte den en gång i tiden när jag planerade att skriva manus till en skräckfilm.
  143. Grayham Joyce, TWOC
    TWOC står för ”taking without owners consent” och syftar oftast på att ta en bil på en joyride. Under en sådan krockar 15-åriga Matt och hans bror dör. En tid efteråt börjar brorsan spöka.
  144. Jeffrey Ford, The fantasy writer’s assistant (novell)
    Ashmolean är den största fantasyförfattaren i världen. Han kan dock inte avsluta sin senaste roman utan ber sin assistent hjälp honom. Resultat blir lite av en överraskning. Man kan läsa den här novellen som en kommentar till fantasygenren som helhet.
  145. Jane Yolen, Sister light, sister dark
    Bra fantasy med starka kvinnokaraktärer. Me like.
  146. Dianna Wynne Jones, Howl’s moving castle
    Förlagan till Miyazakis film.
  147. Roger Zelazny, Lord of light
    Det finns så mycket att säga om den här romanen att jag inte vet var jag ska börja. Så jag nöjer mig ett citat: ”Death is mighty, and is no one’s friend.”
  148. Roal Dahl, Switch bitch
    Humoristiska, oanständiga noveller. Varje berättelse är ett utdrag ut världsberömda hednoisten Oswald Hendryks Cornelius dagbok.
  149. Lars Jakobsson, I den röda damens slott
    Svensk scifi av världsklass.
  150. Ricardo Pinto, The chosen
    Jag klagar ofta på att fantasy är stereotyp, att alla världar ser lika dana ut. Pintos värld är rejält annorlunda.
  151. Fred Saberhagen, The first book of swords
    Gudarna har skapat ett gäng supermagiska svärd. Svärden ger bäraren olika förmågor, till exempel att kunna hugga någon på långt avstånd. Härligt matinéäventyr!
  152. Robert Rankin, Sprout mask replica
    Har svårt att minnas vad den här boken handlade om, för jag var ganska upptagen med att skratta medan jag läste den.
  153. David Lockhart Robertson Lorimer, Persiska folksagor
    En samling persiska folksagor nedtecknade av en brittisk soldat/politiker i slutet av 1800-talet.
  154. Tusen och en natt
    Mycket galenskaper i de här sagorna. Man inser snabbt att man bara känner till ett ytterst fåtal av dem sedan innan.
  155. Peter Watts, Blindsight
    Rymdskepp, artificiella intelligenser, vampyrer och rymdvarelser. Härligt snurrig scifi som på något sätt ändå lyckas kännas vetenskaplig.
  156. Robert A Heinlein, Podkayne of Mars
    Jag började läsa den här boken i tron att den var riktad till unga vuxna. I sådana fall riktar den sig till mörksinnade unga vuxna. Vilket så klart är den bästa sorten.
  157. William Gibson, Neuromancer
    Oj oj oj, den här cyberpunkklassikern håller verkligen än. Tyvärr har ju teknologin utvecklats så pass mycket att inledningscitatet ”The sky was the color of television tuned to a dead channel” numera betyder blå.
  158. William Gibson, Spook country
    En av Gibsons senare romaner. Här går han crazy med all scifi-teknologi som vi faktiskt redan har runtomkring oss dagligen. Fascinerande.
  159. Isaac Bashevis Singer, Markernas herre
    Den enda nobelpristagaren på den här listan. Vaffan, lite pretto får man väl vara?
  160. Zac O’Yeah, Tandooriälgen
    Kriminaldrama i en möjlig framtid där har Sverige blivit indiskt, ett grepp som faktiskt håller hela vägen genom romanen. Rolig och spännande.
  161. Robert Asprin, Another fine myth
    Ännu mer humorfantasy. Aspring skrev många ”MYTH”-böcker, men det är egentligen bara den här, den första, som är värd att läsa. Innehåller en demon som heter Aahz.
  162. Katharine Kerr, Daggerspell
    Keltisk fantasy, sägs det. Utspelar sig i landet Deverry, under olika epoker där samma personer reinkarneras om och om igen. Daggerspell är första boken i en av de där mastodontserierna som aldrig tar slut: 15 böcker än så länge, och vad jag vet så är Kerr långt ifrån klar. Tack och lov är serien uppdelad i flera mindre cykler om 3–4 böcker.
  163. Janny Wurts, Curse of the mist wraith
    Det tog lång tid för mig att uppskatta den här boken, men när jag väl kommer över någon osynlig tröskel så var jag hooked. Bra, klassisk fantasy med många lager.
  164. Terry Pratchett, Wyrd sisters
    Pratchett ger sig på Shakespeare. Bland annat. En storartad uppvisning!
  165. Robin Hobb, Ship of magic
    Hobbs böcker handlar (nästan) alltid om drakar och den här, den första delen i The liveship traders, är … bra. Mest intressanta drakarna jag stött på under alla mina drakläsande år.
  166. John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in
    Vampyrer i Blackeberg.
  167. HP Lovecraft, The strange high house in the mist (novell)
    Av alla HP:s noveller (som jag har läst) är det den här jag fastnat för mest. Läs den, det tar typ bara 10 minuter.
  168. Neal Stephenson, The diamond age
    Kan inte nog rekommendera den här boken. En liten fattig flicka – Nell – får tag på en interaktiv ”primer”, en AI-bok vars syfte är att uppfostra överklassdöttrar och ge dem en intressant liv. I Nells fall verkar ”intressant liv” innebära att utmana status quo, och när man befinner sig på samhällets botten så finns det mycket ”quo” att utmana.
  169. Eric Ericsson, Brev till samhället
    En snubbe skickar galna brev till svenska myndigheter och dokumenterar svaren. Skrattfest.
  170. JRR Tolkien, Sagan om ringen
    Världens mest kända bok om folk som går.
  171. Elizabeth Bear, Blood and iron
    USA. Det finns magi, älvor och det ena med det andra. Kung Arthur är med på ett hörn.
  172. Octavia E Butler, Parable of the sower
    Troligen den bästa post-ap bok jag läst.
  173. Patricia A McKillip, The forgotten beasts of Eld
    McKillips mest kända bok (kanske med undantag av Riddle-master of Hed) och kanske även hennes bästa. Magisk.
  174. Cory Doctorow, Makers
    Doctorow ska ha en eloge för att han är en av få nu aktiva scifi-författare som tror på framtiden. När andra skriver om domedagen, skriver Cory om en ljusare framtid där vetenskap och teknologi står för något bra. En framtid som visserligen har sina problem, men som ändå är hoppfull.
  175. PG Wodehouse, Code of the Woosters
    Brittisk överklass har aldrig varit roligare.
  176. Terry Goodkind, Wizard’s first rule
    Extremt schablonartad fantasy som ändå känns spännande.
  177. Ray Bradbury, Fahrenheit 451
    Folk eldar böcker. De jävla asen! En bok som är en klassiker av en anledning.
  178. Michael Moorcock, The final program me
    Jerry Cornelius är Moorcocks konstigaste huvudperson, och det vill inte säga lite. Jerry är en hemlig agent, en psykedelisk James Bond, men till skillnad från 007 får han vara med om riktiga äventyr. Det finns vissa paralleller till Elric-böckerna och Mookcocks andra Eternal Champion-hjältar, men jag är inte helt övertygad om att Jerry själv är en av dem.
  179. Douglas Adams, The long dark teatime of the soul
    Andra boken om den holistiske privatsnoken Dirk Gently är i min mening bättre än den första. Åh gud vad bra den är!
  180. Jack Vance, The dying earth
    Ett av sff-genrernas största verk. Vance döende jord är en sån där värld som sätter krokar i en, som nästlar sig in och blir en del ens väsen. Ödesmättat, tragiskt, dramatisk, oförglömliga karaktärer skildrade med ett gåshudsframkallande språk. Det här postapoklyps med så mycket post att det nästan blir pre.
  181. Edgar Allan Poe, The black cat
    Poe skrev ju ganska mycket, som ni kanske vet, men jag har alltid varit svag för den här. ”Beneath the pressure of torments such as these, the feeble remnant of the good within me succumbed.” En kille tar hand om en katt. Det skulle han inte ha gjort.
  182. CS Lewis, The horse and his boy
    Bästa Narnia-boken, hands down.
  183. Ursula K LeGuin, The left hand of darkness
    Feministisk scifi som rockar arslet av det mesta.
  184. Samuel R Delaney, Tales of Nevèrÿon
    En samling fantasynoveller av yppersta kvalitet. Novellerna tycks vara fristående, men snirklar snart ihop sig med varandra. Kvalitet!
  185. Nibelungensången
    Allmänbildning.
  186. Gisle Surssons saga
    Om Riotminds baserat hela sin Drakar och demoner-produktion på den här boken så hade det blivit helt jäkla tok-awesome.
  187. Neil Gaiman, Neverwhere
    Under London finns ett annat London, en konstig förvriden spegelvärld där andra lagar gäller. I händerna på Gaiman, kan det bli annat än underbart? Nej.
  188. Oscar Wilde, The picture of Dorian Gray
    Den här boken behöver väl knappast mina lovord för att ni ska läsa den?
  189. Klas Östergren, Gentlemen
    När jag läser den här boken brukar jag tänka att, fan, det enda som saknas är att Harry eller Leo är vampyr eller magiker eller något.
  190. John Scalzi, The android’s dream
    Kan inte beskriva den här boken bättre än baksidestexten: ”A human diplomat kills his alien counterpart. Earth is on the verge of war with a vastly superior alien race. A lone man races against time and a host of enemies to find the one object that can save our planet and our people from alien enslavement…  A sheep.”
  191. Fritz Leiber, The wanderer
    En främmande planet driver sakta in i omloppsbana kring jorden. Kaos uppstår, så klart, och boken skildrar detta ur flera olika personers perspektiv. Vänta er många vändningar!
  192. JV Jones, The barbed coil
    Jordbo-förs-till-fantasyvärld är en underskattad genre. Här det den ganska misslyckade Tessa som hamnar i kungariket Rhaize där hon upptäcker att hon har en dold talang: att illuminera böcker.
  193. Jean Paul Sartre, Äcklet
    Okej, en till prettobok.
  194. Anne Rice, Interview with the vampire
    Utan Rice hade vi inte haft Vampire the Masquerade, Buffy eller något av den utbredda vampyrkultur som finns idag.
  195. Johan Hakelius, Döda vita män
    Biografier över galna brittiska överklassmän. Otroligt underhållande, och en bra inspiration för till exempel kraktärer till CoC.
  196. Henry James, The turning of the screw
    En av de första, och bästa, spökskräckisarna. Eller handlar det verkligen om spöken?  
  197. Margaret Weiss & Tracy Hickman, Dragons of autumn twilight
    Den här boken bör man ha läst om inte annat för att veta vad Dragonlance-fanboys snackar om när de babblar på om Raistlin och Thakisis och allt vad de heter. Den är dessutom ganska spännande.
  198. Stephenie Meyer, Twilight
    Inte jättebra, men verkligen inte värd all den skit som hällts över den.
  199. Elisabeth A Lynn, Watchtower
    Low fantasy när den är som bäst. Inte riktigt grisodling, men inte långt ifrån. Intressant värld och sköna karaktärer.
  200. LE Modesitt Jr, The magic of Recluce
    Modesitt har många intressanta tankar om ordning och kaos, och om hur vi människor hanterar dessa krafter. Han skriver dessutom bra fantasy, så vad har du att förlora?

Game of thrones har misslyckats

Det är mycket tuttar i tv-serien Game of thrones. Här ovan är ett exempel från säsong två där Margery Tyrell (Natalie Dormer) försöker få igång Renly Baratheon (Gethin Anthony).

Men det är inte tuttarna jag tänker snacka om här. Nej, jag tänker snacka om den största skillnaden mellan tv-serien och böckerna, och hur tv-serien misslyckats med att översätta ett av böckernas viktigaste teman.

Jag tänker på sexismen och den skenande misogynin. Ämnet diskuterades i senaste avsnittet av fantastiska Tv-cirkeln, och jag har så klart några tankar jag vill dela med mig av.

Det är en jävla skillnad på böckerna och tv-serien.

Game of thrones utspelar sig i en feodal värld av nästan-europeiskt snitt. Det är ett extremt sexistiskt samhälle som målas upp. Kvinnor har i princip noll karriärmöjligheter bortom att gifta sig. Prostitution är inte bara lagligt utan helt accepterat, döttrar behandlas som spelpjäser vars enda syfte är att säkra föräldrarnas politiska allianser. Våldtäkter, kvinnomisshandel, slaveri och allmänt kvinnoförakt ses på med en axelryckning.

Detta gäller för både tv-serien och böckerna. Den stora skillnaden är hur detta skildras. I böckerna problematiseras den sexistiska världen och det framkommer sakta men säkert hur absurt och sjukt systemet är. Den bortslösade potentialen, det mänskliga lidandet, det moraliska förfallet. Böckerna blir en i det närmaste feministisk skildring av en sexistisk värld.

I tv-serien har detta i alla väsentliga delar ersatts av ett frossande i nakna kvinnokroppar. Bröst (oj, nu pratar jag om dem ändå!) flashas i de mest omotiverade sammanhang och sexscener avlöser varandra utan någon tydlig tanke. Och det gör väl egentligen inget, det är alltid trevligt med lite naket, men det som saknas är det kvinnliga perspektivet. I böckerna skrivs en stor del av kapitlen ur de kvinnliga karaktärernas synvinkel. Catelyn, Cersei, Sansa, Brienne, Arya, Danaerys med flera. Det är deras berättelser som gör böckerna till mer än vanlig grabbig fantasy, som problematiserar, analyserar och klargör, och när de inte längre finns så lider berättelsen. Då framstår den som vilken mjukporr som helst. Jag förstår att tv-mediets tredjepersonperspektiv delvis är skyldig, för det är en viss skillnad mellan att läsa i en bok att ”rummet var fullt av halvnakna horor” och på tv se ett rum fullt av halvnakna skådespelerskor. Detta kan inte ha varit någon överraskning för tv-teamet.

Kolla in exemplet Teresa Axner tar upp i Tv-cirkeln: våldtäkten av Joan i säsong 2 av Mad men och jämför med våltäkten på Daenerys i GoT säsong 1:

http://www.youtube.com/watch?v=0HCAG-ezeMY

Det är lite olika vinklar på det som händer, om man säger så. (Och då är ändå GoT-klippet youtube-censurerat.) Händelsen i sig är identisk: våldtäkt inom ett förhållande. Jag menar, bara för att det är solnedgång och Drogo ger Daenerys typ massage innan han tvingar ner henne på marken så är det fortfarande våldtäkt.

Nyanserna har försvunnit, och med den en stor del av det som gjorde böckerna så bra. Jag är extremt besviken på detta. Jag tycker det är tråkigt att det som onekligen är den bästa fantasy-tvserien någonsin trots alla ambitioner befäster genrens status som en grabbig bekräftelsefantasi. Kanske blir det bättre vad det lider, men så tänkte jag å andra sidan hela vägen genom säsong 1.

Go ahead, rör min fantasy

Ibland blir jag förbannad.

I eminenta Tv-cirkeln i veckan sa panelmedlemmen Kodjo Akolor ungefär så här under diskussionen om Game of thrones och sexism:

”Det här är ju fiktion i allra högsta grad. Jag vet inte om det är jag som har skygglappar på men … jag vill inte ha något mera. Rör inte min fantasy, förstör den inte nu med era värderingar, för jag har inga värderingar.”

I kommentarerna bli han påhejad av andra som vill ha fantasy som fredad zon.

Men för helvete människor, har ni så lite respekt för er själva att ni tycker att fantasy förstörs om folk diskuterar hur verkliga problem beskrivs i fiktionen? Är ni så blinda att ni inte förstår att även den mest påhittade av påhittade fiktioner kan säga något om oss själva, det samhälle vi lever i?

Den här åsikten har jag mött åh så många gånger, inte minst här på Piruett. Det dessa personer gör är att säga att fantasy är bajs. Det finns ingen anledning att ta fantasygenren på allvar, den har ändå inget viktigt att säga. Att diskutera fantasy är lika bortkastat som att göra en poststrukturell analys av sockerhalten i lösgodis. Fantasy är inget mer än en tillflyktsort för bräckliga bebisar, ett luftkonditionerat fluffigt rum där inget oväntat kan hända.

Jävla skitsnack.

Fantasy är som livet självt. Fantasy är äckligt, smutstigt, våldsamt, rasistikt, sexistiskt, vackert, hoppfullt. Fantasy är på allvar. Fantasy har viktiga saker att berätta om vem du och jag är, om åt vilket håll vår civilisation är på väg. Om hur vi ser på andra människor, om vilka värderingar vi har, om hur det står till med vår empati.

Om ni inte tycker att man borde granska könsrollerna i till exempel A game of thrones, ja då kanske ni borde ta dig en funderare på varför ni läser fantasy överhuvudtaget. Varför läsa om böckerna inte har något av värde att säga? Nej, rättelse: ni borde ta er en funderare på varför ni är så rädda. Vad tror ni kommer att hända? Vad är det som ni fruktar finns där i textmassorna som ni inte vill veta av? För det är väl inte så att det är något i er sjäva som ni inte vill konfrontera?

Så när någon säger ”Rör inte min fantasy”, så säger jag ”Go ahead, rör min fantasy”. Rör den, skända den, besudla den. Gör en Dirty Sanchez på den. Ta ut fantasyn bakom ladan och skjut den i båda knäna. Sätt igång, fantasyn tål det. Det enda som kommer hända är att genren bli starkare, bättre, smartare. För fantasy är på riktigt, fantasy är på allvar, fantasy har en mening.

Gör det bara, rör min fantasy!

Men kom till saken någon gång!

Robin Hobbs senaste bok, City of dragons, är en ett lysande exempel på förhalning. På något sätt lyckas Hobb trycka paus på den enda delen av handlingen som är intressant (den som utspelar sig i titelns drakstad) och istället slösa bord några hundra sidor på helt ovidkommande saker. Det är mycket om folk som sitter och håller små monologer om sina känslor och vardagsproblem, folk som dessutom är långt borta från den centrala handlingen och som man inte bryr sig om. Vad är grejen med det? Och det här med onödiga bihandlingar? LÄGG NER!

Hobb har förvisso alltid varit en långsam berättare, men eftersom hennes böcker vanligen är tegelstenar så har det i mina ögon varit en bra grej. Men City of dragons är en tredjedel så tjock som hennes tidigare böcker, och när jag märker att jag börjar närma mig slutet och ingenting egentligen har hänt … ja då tycker jag inte om hennes långsamma stil längre. Tunna böcker kräver lite tajtare stil än 1000-sidors mammutar, om man säger så.Det är så jäkla frustrerande när bokens utgångsläge i princip är oförändrat när den är slut.

Dessutom är det så uppenbart vad som kommer att hända framöver. City of dragons känns mest som att Hobb förbereder massa händelser i nästa bok (som tydligen ska heta Dragon blood), och om hon inte visar sig vara en riktigt lömsk jävel så vet jag exakt vilka dessa händelser är. Boring! Inte ens spänningen i att upptäcka nya saker om världen – Hobb är en bra världsbyggare – väger upp hur tråkig och förutsägbar den här boken är.

Vad fan hände? Hobb brukade vara bra.

Bästa drakarna

1. Robin Hobbs, ”The liveship traders” mfl böcker.

2. Anne McCaffrey, ”Dragonriders of Pern”

3. George RR Martin, ”A song of ice and fire”.

4. Terry Pratchett, ”Discworld”.

5. Barbara Hambley, ”Dragonsbane”/”Morkeleb den svarte”.

6. JM McDermott, ”Last dragon”.

7. Jeff Smith, ”Bone”.

8. Patricia McKillip, ”The forgotten beasts of Eld”.

9. Michael Swanwick, ”The iron dragon’s daughter”

10. Gordon R Dickson, ”The dragon and the george”