Fenix nr 4 2010

Hur ända in i helskotta kan en kvalitetstidskrift som Fenix bara kosta 49 kronor? Det är ju bara nio kronor mer än vad Sinkadus kostade när den gick i graven 1992! Galet billigt. Hur kan det löna sig?

Årets fjärde Fenix-tidning är i alla fall den bästa på länge. Massor, massor av godsaker och intressanta artiklar, men tyvärr har även solen fläckar (oooh, klyscha!).

Nyhetssvepet är alltid intressant läsning, även om jag redan från början varit lite skeptisk till att ha alla nyheter samlade i ett enda stort textsjok. Fördelen är att jag vet var alla nyheter finns i tidningen, nackdelen att det kräver lite skummande för att hitta de grejer som intresserar mig.

Ett bra alternativ tror jag är att markera de olika företagen tydligare, kanske med en extra nivå av underrubriker eller någon annan sorts typografisk finurlighet som får dem att stå mer. Ett annat alternativ kan vara att dela upp nyhetssvepet i olika notisspalter runt om i tidningen.

Jag tycker det är trevligt med Nils Karléns små minianalyser och kommentarer till de olika spelen han skriver om. Mer sådant, tack.

Det finns vissa saker som jag aldrig kommer att orka läsa i Fenix. En av dessa är rapporter från brädspelsmässor i Tyskland. I det här numret försöker Marcus Brissman lura in mig med artikeln ”Spiel des jahres” som berättar bakgrunden till den tyska jättemässan och faktisk är ganska intressant. Men sen kommer en illvillig dolkstöt: en rapport från årets mässa med genomgång av de nominerade spelen. Men se den lätta gå inte jag på!

Andra saker jag inte läser är förhandstittar på datorspel. Vanligen skrivs det om datorspel som ges ut av Paradox Interactive, och jag antar att de måste finnas där som en del av Fenix deal med företaget. Inte ens Tomas Arferts stabila prosa kan få mig att läsa om ”Världens första MMORT”, Saga Online.

Den där Arfert och hans sagor, alltså …

Då är det roligare att bläddra vidare och läsa om den nya betan till En garde 3. Om man surfar in på MylingSpels Lulu-butik kan man på Pathfinder-manér ladda ner en icke färdig version av spelet för en spottstyver (typ 70 kr). Tanken är att spelare ska komma med input innan nya En garde släpps på riktigt. Köper man betan och bidrar med kommentarer så får man rabatt på slutprodukten.

Rolig idé, men frågan är om En garde är så pass populärt att folk vill pröjsa för att ladda ner ofärdig version. Jag har inte lirat spelet sedan den allra allra första versionen back in the days, men 70 spänn känns som ett ganska okej pris för att kolla in om den nya verren är faller mig i smaken. Mer om det när jag bläddrat igenom pdf:en.

Som tidningsartikel är dock Tove Gillbrings ”Nu är en garde-betan här!” textreklam så att det skriker om det. Men det är okej.

Yvonne Diana Pettersson tar i artikeln ”Var är brudarna?” upp ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Varför spelar så få kvinnor rollspel, och hur får man fler att börja?

Därför är det tragiskt att artikeln är rätt värdo. Det är nämligen så, förstår ni, att tjejer är rädda för regler, inte gillar strider, tycker att ”vardagslivet är minst lika viktigt som det extraordinära äventyret”, är mest intresserade av djupa karaktärer med långa bakgrundshistorier, vill att deras rollpersoner ska motiveras av kärlek, och i allmänhet är lite blyga inför killar.

Öh, va? Va? Va? Öh?

Ärligt talat, jag vet inte ens vad jag ska skriva. Hur kommenterar man påståenden som det här?

Med minst en tjej i spelgruppen så öppnas ofta en helt ny nivå av spelande. Kärleken blir en naturlig del av karaktärernas liv.

Suck. Min invändning mot artikeln är alltså, om ni inte fattat det, att kvinnor utmålas som så förbannat stereotypt ”tjejiga”, i ordets mest banala och sexistiska betydelse. Visst finns det tjejer som är på det viset, men att påstå att det är någon allenarådande sanning är bara fel. Fel och tragiskt, för är det en schablon som inte behöver spridas vidare så är det denna.

Jag går raskt vidare. Temat i Fenix den här gången är HP Lovecraft. Vi får en genomgång av lovecraftiansk skäck av Martin Brodén, en liten biografi skriven av Joakim Andersson – båda mycket välskrivna och intressanta – och en massa annat smått och gott.

Det jag hade mest behållning av, förutom de två artiklarna ovan, var Marcus Brissmans presentation av brädspelet Arkham horror med tillbehör. Mycket, mycket spännande! Jag måste genast springa och köpa grundboxen. Hur kan jag ha missat det här så länge? Jag undrar bara en sak: Hur många spelare är optimalt?

På äventyrsfronten finns såklart ett äventyr till Call of Cthulhu, om än systemlöst, skrivet av Åsa Roos.. Jag har inte spelat CoC särskilt mycket, men till och med jag kan se hur klyschigt det här äventyret är. Museiföremål visar sig innehålla demon, rollpersonerna måste stoppa den från komma fri och utplåna, i det här fallet, Stockholm. Var inte exakt det här äventyret med i typ förra numret av Fenix, fast till Fallen reich och beläget i Göteborg? Det hette ”Big trouble in little London” eller något sådant.

Jag antar att klyschigheten är medveten och till för att ge nykomlingar en bild av CoC:s stil och stämning. Men ändå.

Tidningens andra äventyr är till Mutant: Undergångens arvtagare. ”Mutanten med monofilamentpiskan” (lysande titel) av Peter Lexelius. Även det här äventyret har man sett tidigare och jag skulle aldrig få för mig att spela det själv, men i dagsläget är allt nytt material till MUA en lisa för själen. Extra bonuspoäng för appendixet om stadsstaten Ume. Jag gillar.

För alla (fem?) Coriolis-spelare har Kosta Kostulas och Nils Karlén slängt ihop en beskrivning av ”Gulbarans bro”, en plats med många mysterier och konflikter som en ambitiös spelledare säkert kan ha en del nytta av.

Det är inte så att jag går upp i brygga av hur fantastiskt roligt det verkar vara att spela Coriolis när jag läser det här, men artikeln är helt okej. Bra skriven, lagom mycket text och några äventyrsuppslag. Jag får bara ingen känsla av vad Coriolis egentligen ÄR. ”Gulbarans bro” skulle kunna vara en plats i vilket jäkla rollspel som helst.

Ett av de roligaste uppslagen i tidningen var sidorna 24–25. Där ger, för det första, Mikael Reidal och Christian Knutsson spelledartips till Operation Fallen Reich. SL-tips har man ju läst förr, i mängder, men aldrig riktigt med vinkeln ”Så skapar du spelledarperson för att irritera spelarna”. OFR verkar vara ett riktigt roligt spel, en känsla som förstärks av de tre lysande äventyrsförslagen lite längre bak i tidningen.

För det andra innehåller 24–25 sju förslag på skräckäventyr signerade Åsa Roos. Sju mycket bra förslag; sådär lagom suggestiva och obehagliga. ”Semesterplågan” kan förmodligen bli hur vidrigt läskigt som helst. Synd bara att jag inte äger några skräckrollspel.

Fenix är en förbannat snygg tidning. I det här numret finns illustrationer av Lukas Thelin, Daniel Falck, Tina Engström, Reine Rosenberg, Ola Larsson, med flera. Alla av jäkligt hög klass. Okej, jag ska vara ärlig, jag har lite svårt för Christian Granaths ”Gulbarnas bro”-illustration på sidan 20. Den känns inte särskilt scifi – faktum är att den påminner mig lite om Spånga centrum norr om Stockholm.

Även om man struntar i illustrationerna så är Fenix lätt den snyggaste rollspelstidning vi haft i Sverige. Gedigen redigering, lagom mycket text på sidorna, inga konstiga bakgrunder som gör det omöjligt att se vad som står. Även jämfört med nummer för bara några år sedan så är dagens ex avsevärt mycket snyggare, och skönare att läsa.

Det enda som jag stör mig på är att skribenternas och illustratörernas namn står sist i artikeln, även när texten sträcker sig över flera uppslag. Jag vill inte behöva bläddra för att se vem som skrivit eller ritat.

Nybörjarrollspel

I kommentarerna till mitt tidigare inlägg ”Rädda rollspelen” har en diskussion om nybörjarvänliga rollspel uppstått. Tanken är att det borde finnas ett lättillgängligt svenskt rollspel anpassat för dem som inte rollat så mycket tidigare.

Helt rätt tänkt, tycker jag. Vill man ha in nytt folk i rollspelens förlovade värld så måste det finnas spel som för det första är plånboksvänliga, och som för det andra inte kräver en massa förkunskaper eller handledning.

Jag och mina polare lärde oss till exempel lira rollspel på egen hand med gamla Mutant, utan någon äldre spelare som visade ”hur man gör”. Jag tror knappast att vi skulle haft samma framgång med Götterdämerung eller, för den delen, den regelorgie som kallas Dungeons & Dragons 4.

Nybörjare? Nej tack!

Innan jag fortsätter med att fundera över hur ett nybörjarrollspel borde se ut vill jag bara påpeka att själva begreppet ”nybörjarrollspel” är kontraproduktivt. Ärligt talat, vem har någonsin velat skylta med att vara nybörjare? Om du uttryckligen lanserar ett rollspel riktat mot nybörjare så kommer inte en jäkel att köpa det – vare sig nya eller gamla spelare.

När jag jobbade på bibliotek la jag märke till ett intressant fenomen. Tidskrifter och böcker riktade till 12–13-åringar lånades mest av 10–11-åringar. 13-åringarna, däremot, lånade saker ämnade för 15-åringar, vilka i sin tur mest var intresserade av grejer för gymnasieungdomar. När man är tonåring eller yngre vill man alltid ge sken av att vara mer erfaren och mogen än vad egentligen kanske är, och framförallt så är ”vuxnare” saker mer intressanta än de som är anpassade för ens egen åldersgrupp.

Ett nybörjarrollspel får alltså inte skylta med att det är ett sådant. Det finns säkerligen andra ord och knep man kan använda för att signalera tillgänglighet.

Att licensiera eller ej

Petter B med flera lägger fram förslaget att starka varumärken som Sagan om ringen kan dra nytt blod till hobbyn. Thomas A tycker tvärtom att en stor del av tjusningen med gamla DoD var att man själv fick skapa sin spelvärd. Frågan är alltså om ett nybörjarrollspel bör vara baserat på en redan existerande produkt, må det vara Tolkien, Star Wars, Twilight eller Lego.

För den svenska marknaden kan vi direkt räkna bort alla a-licenser. De är för dyra. Ingen svensk rollspelsproducent har i dag råd att ge ut ”Stephen King: The role playing game”. Frågan är om någon ens har kapital nog att köpa rättigheterna till en svensk översättning av ett sådant spel.

Kvar finns då lägre värderade franchiser – som ”Dean Koontz RPG” –men även de är tämligen dyra. Letar man ännu djupare i budgetbingen försvinner snart poängen med att att köpa en licens överhuvudtaget; igenkänningsfaktorn och populariteten dunstar bort tämligen snabbt. Hur många skulle köpa ”The Chuck Hogan Storytelling Game”?

Men hur ser det ut med inhemska licenser? Vilka svenska böcker, filmer, etc skulle lämpa sig att göra rollspel av? ”Nangijala: Rollspelet”? Vampyrrollning baserat på Låt den rätte komma in? Aniara? Arn? Snabba cash? Ett Bamse-rollspel där man blir bättre genom att vara snäll och inte slåss?

Kanske är svenska licenser aningen mer möjliga att få till än att förvänta sig att Järnringen köper Star Wars-rättigheterna. Men inte heller de är gratis.

En allmän nackdel med licensspel är också att de stänger ute lika mycket som de bjuder in. Eftersom jag inte gillade Vägen till Jerusalem så finns det ingen chans i helvetet att jag skulle köpa ett rollspel baserat på boken.

Ska man vara realistisk så är det nog bökigare och dyrare att släppa ett licensrollspel på svenska än vad det är värt. Jag tror snarare på världslösa system med en väldigt tydlig genreprofil. Det går ju trots allt att åka snålskjuts på Sagan om ringen utan att blanda in The Tolkien Estate, om man absolut vill. Ni vet, på samma sätt som Mass Effect är ett Star Wars-spel i förklädnad.

Världslöst, men inte utan värld

Jag nämnde världslöshet och tydlig genreprofil ovan. Med det menar jag att spelet har en stämning och inriktning som inte går att ta miste på, utan att för den delen låsa in spelarna i en färdig spelvärld. Det innebär inte att, säg, ett fantasyspel måste vara någon sorts uddlöst hopkok av fantasyklischéer. Spel som Burning wheel visar utmärkt att regler och beskrivande text kan skapa en så specifik stämning att världen i det närmaste bygger sig själv läsarens huvud. Egentligen fungerar alla rollspel på det viset, men somliga gör det mer medvetet än andra.

För spelskaparen blir det här en balansgång. Även underförstådda världar kan sätta bojor på fantasin, men i ett nybörjarrollspel måste de ändå finnas för att ge spelarna en känsla av vad de kan göra i, och förvänta sig av, spelet. I Äventyrsspels Drakar och demoner gjordes det till exempel med sina ”yrken”. Enklare sätt att säga ”I den här världen finns det krigare, magiker och tjuvar – här kommer det finnas möjlighet att slåss, trolla och smyga” får man leta efter.

Eftersom rollspelare sällan nöjer sig med att spela i en odefinierad värld hur länge som helst måste spelet innehålla tydliga tips om hur man bygger sin egen värld. Kanske till och med möjligheten att slumpa fram delar av världen?

På internet bör det även finnas färdiga världar att ladda ner. Inga tjocka böcker, bara en karta och max två A4 med text som beskriver vad som är speciellt med världen och ger några äventyrskrokar. ”Världen” i det här fallet kan lika gärna vara ett land, en stad eller en flygande koloni av luftskepp.

På samma sätt kan äventyr hjälpa till att skapa en värld – trots att de är världsfria. Kosta nämner Ärans väg-trilogin som ett bra exempel på världslösa äventyr från förr. De äger inte rum i någon förutbestämd värld, men i och med att de beskriver platser, händelser och personer bygger de ändå upp ett embryo till värld som sedan går att spinna vidare på själv.

Äventyr är självklart ett viktig del av ett nybörjarrollspel. Inte bara färdiga, lättspelade äventyr, utan även bra tips hur man knåpar ihop sina egna.

Enkelt, inte dumt

Vad gör ett nybörjarrollspel? Viktigast tror jag är att spelet inte är nerdummat och förenklat. Det ska vara ett riktigt rollspel, med kompletta regler och alla de valmöjligheter som ändå gör hobbyn till vad den är. Med det sagt så är det kanske ändå lämpligt om reglerna är enkla och tydliga – mer åt svarta DoD i komplexitetsnivå än åt Eon.

Spelet får inte vara för omfångsrikt, i sidantal alltså. Har man inte lirat rollspel tidigare så kommer man inte att börja med en lunta en 400-sidor. Håll det kort! Regelboken till DoD version 1987 var 80 sidor (A5, typ) tjock. Där inkluderades allt från monster och magi till stridsregler och ”Vad är rollspel?” Det ska inte ta en månad att läsa och lära sig reglerna!

Om vi antar att nybörjarspelet distribueras digitalt, eller säljs i bokform och inte i låda, så måste man tänka på det här med tärningar. Det är inte längre möjligt att köpa en t10 eller t20 i vilken leksaksbutik som helst, och man kan inte räkna med att det ligger en tärningspåse i vart och vartannat hem. T6:or, å andra sidan, finns det gott om. Säg det hem som inte har minst en t6 som ligger och skräpar i något gammalt Monopol. Vill man göra sitt nybörjarrollspel så enkelt som möjligt att spela bör reglerna alltså vara baserade på t6:or, vanliga spelkort eller något annat som finns överallt eller i alla fall är lätt att hitta i affären.

Online

Magnus, som just introducerat rollspel för sin dotter, poängterade det bisarra i att det inte finns någon vettig hemsida för rollningsnoviser. Det måste givetvis förändras, om ett nybörjarrollspel ska ha någon chans. Det krävs en starkt internetnärvaro med mängder av gratismaterial, tips, råd, bilder, rollpersonskaparprogram, äventyr, forum med mera.

Troligen är även själva regelboken en onlinehistoria. Det är väl ändå det enklaste sättet att i dag sprida ett spel. Om man även kan beställa den via någon print on demand-tjänst är det helt lysande – speciellt om man då får med lite exklusivt bonusmaterial som inte finns någon annanstans. Några nya yrken, ett speciellt äventyr eller liknande. Det viktiga är bara att det handlar om just bonusmaterial, inte om sådant som egentligen är en viktig del av spelet och som kapats bort i onlineversionen.

Lättare sagt än gjort

Ja, allt det jag skrivit ovan är kanske inte så enkelt att realisera i praktiken. Inte omöjligt, absolut inte, men det kräver en vision, ett engagemang och en organisation som i alla fall jag inte har för tillfället. Riotminds eller Järnringen är väl de aktörer som i dag har bäst förutsättningar att lyckas, men frågan är om de har lust. Riotminds verkar mer intresserade av att stänga in allt sitt material bakom lås och bom, och Järnringen har full sjå att hålla näsan över vattnet med Coriolis. Det finns alltså stora möjligheter för nya aktörer att sno åt sig nybörjarkakan … om de har råd och ork.

Sverok då? Vad är egentligen Sveroks roll i hela den här historien? Jag förstår att de kanske inte kan ge ut egna rollspel, men om man bildar en förening med syftet att skapa rollspel istället för att spela dem, kan man då få Sverok-backning?

Jag funderar även på Fenix, som i princip är den enda fungerande rollspelsutgivningen i Sverige just nu. Jag vet inte riktigt vad jag funderar om Fenix i det här sammanhanget, men det känns som om tidningen har en central roll i återväxten av rollspelare. Hur? Keine ahnung. Men tänk på tidningens samarbete med Paradox. Paradox gör reklam för sina datorspel i Fenix. Kan inte Fenix få göra reklam i datorspelen? Hur mycket kan det kosta att lägga in en liten flyer i dvd-lådan?

En annan grej om Fenix

Varför är det så värdelösa rubriker i tidningen? Handlar en artikel om någon tysk spelmässa är rubriken mässans namn. Är det en recension på ett nytt spel, så är rubben spelets titel. Värdo. Är man inte redan insatt och intresserad så blir man inte det minsta lockad till att börja läsa.

Operation: Fallen reich känns som en blast from the past

Satt och läste om nya rollspelet Operation: Fallen reich i senaste Fenix. Läste den positiva recensionen, läste äventyret ”Big trouble in little London”, tittade på bilderna, bläddrade lite fram och tillbaka.

Tänkte: Vad fan, det här är ju Chock. Det här gjorde Äventyrsspel redan 1985.

Likheterna är slående. En hemlig herrklubb (i Chock kallad SAVE, i Fallen kallad Operation: Fallen Reich) som kämpar mot övernaturliga ondingar (Det Okända/Fallen) i ett nära förflutet.

Äventyret i Fenix skulle kunna vara skrivet för Chock, rakt av. Någon har rest till en exotisk plats, tagit med sig lite kultföremål hem och blir hemsökt av demonen som bodde i föremålen. Rollpersonerna måste lösa det hela. Det är samma anslag, samma xenofobi, samma brittiska etnocentrism, samma jaga-ledtrådar-upplägg. ”Big trouble in little London” är ett Chock-äventyr.

Det är konstigt att Fallen Publishing inte tryckt hårdare på att de återupplivar en gammal svensk klassiker. För det är en kulturgärning de gör: Sverige har länge saknat ett traditionellt döda-monster-rollspel, och vad bättre att fylla tomrummet än en remake av Chock?

Sinkadusmåndag: halvlek

Nu har jag och Sinkadusmåndagarna betat av, på en höft, hälften av Sinkadus utgivning och jag tycker att det kan vara på sin plats att diskutera några saker som jag funderat de gångna månaderna.

För det första så skulle jag vilja konstatera att Sinkadus var en bra tidning. Visst innehöll den en massa konstigheter och märkliga prioriteringar från redaktionens sida, men på det stora hela var det en tidning som — i alla falla så här långt — präglades av entusiasm, glädje, fantasi och påhittighet. Det märks tydligt att det var ett gäng eldsjälar som skapade Sinkadus, eldsjälar som tack och lov inte var rädda för att ge utrymme åt andra, nya talanger.

För det andra så representerar Sinkadus en helt annan syn på rollspelande än vad man kan hitta i dag i till exempel Fenix. Jag har häcklat alla Sinkans listor på vapen, örter och allt vad det kan vara många gånger. Jag har pekat finger åt nya regler och fjantiga raser, krystade yrken och boostade magiska svärd. Men jag har allt mer kommit att inse — och detta har även påpekats i kommentarerna — att materialet i Sinkan är av typen ”spela nu!”. Det är i princip alltid direkt användbart, nästan utan några som helst förberedelser. Ett nytt nummer av tidningen dimper ner i brevlådan, och redan nästa spelomgång dyker det upp biomensch, down the bunker-vapen, gravtomtar, nya besvärjelser och så vidare.

Jämför man innehållet med valfritt nummer av Fenix så är skillnaden enorm. Materialet i Fenix är ofta inspirerande och välskrivet, men det är extremt sällan man kan använda det direkt, utan förberedelser. En artikel om magiska vapen i Sinkadus kunde i princip bara vara en lista på en massa olika vapen och vad de kan göra, med stats och allting. Samma artikel i Fenix skulle snarare innehålla övergripande resonemang om hur magiska vapen kan hanteras i olika kampanjer, idéer för hur de tillverkas och vilken roll de har i spelvärlden, samt några allmänna tumregler för vad SL bör tänka på när han hittar på sina egna magiska vapen. Kanske helt obundet till regelsystem och spel.

Fenix-artikeln är onekligen mer intressant att läsa, för mig i alla fall, men den är inte mycket till hjälp om jag är på jakt efter magiska vapen till spelomgången i morgon.

På samma sätt ser man att Sinkadus innehöll 1-2 äventyr i varje nummer, medan Fenix på sin höjd innehåller ett äventyr vart annat nummer.

Om jag ska vara lite orättvis så var Sinkadus en tidning för de som verkligen spelade rollspel, medan Fenix är en tidning för de som gillar rollspel och kanske funderar på att dra igång en kampanj, snart.

Visst förstår jag att hobbyn har utvecklats och att de som spelar rollspel i dag inte har samma behov eller intresse av listor på ninjaörter etc. Fokus ligger på annat. Men samtidigt känns det som att bristen på ”spela nu!”-material  knappast hjälper till att locka nya spelare. När jag var 11 år skulle jag blivit rejält besviken på t.ex. artikeln om staden Kindaras i Fenix nyligen. Jag kanske skulle ha velat spela i den, men avsaknaden av några som helst regler för t.ex. den magi som omnämns, eller stats för stadsvakterna, eller nya yrken eller någonting crunchy över huvud taget hade fått mig att strunta helt i Kindaras. Jag vet inte hur dagens glin är lagda, men när jag var liten så ville inte jag sitta och hitta på regler och tjaffs till redan publicerade artiklar. Jag ville spela nu. Var jag tvungen att hitta på, kunde jag ju lika gärna hitta på min egen stad.

På det sättet så var Sinkadus en avsevärt bättre tidning än någon annan svensk speltidning som kommit senare.

En tredje sak som är värd att ta upp är den folkbildningsinsats som Sinkadus genomförde. Efter några nummer så kunde man en del om heraldik, om förhållandena i victorianska England, om riddarordnar … Dessutom hade man fått anledning att ta reda på vad ord som ”perfid” betyder, lärt sig hur bökigt det är att ta hand om hästar, och snappat upp ett och annat ord på japanska. Imponerande.

Nu återstår bara att se hur den sista halvan av Sinkadus liv artar sig.