Dagens hangup: fusktjocka böcker

Uppenbarligen tycker folk det är viktigt att böckerna de läser är tjocka. Kanske känner de sig mer intelligenta då, eller något. Varför annars skulle förlagen ha så många knep för att förvandla fårordiga alster till mammutliknande kolosser?

Just nu läser jag William Gibsons Spook country, ett prima exempel på ett av de vanligaste ”förtjockningsknepen”: stort radavstånd. I Spook country är radavståndet om inte dubbelt, så i alla fall x1,9. Det går utan problem att trycka en extra rad text mellan raderna. Samma trick syntes i Robert Jordans A crown of swords, och används flitigt i Rowlings böcker om Harry Potter.

Harry Potter-böckerna (i varje fall de inbundna) är dessutom tjocklekspimpade med breda marginaler. Tio millimeter hit eller dit gör stor skillnad när man är uppe i 500–600 sidor. Johns Scalzis The last colony är ännu ett exempel på en bok en omotiverad generösa marginaler. Där snackar vi om c:a en halv centimeter extra åt alla håll.

Det tredje tricket används också i The last colony: ett udda format. Boken är något mindre än vanliga inbundna böcker, vilket innebär mindre sidor och mindre satsyta. Vilket i sin tur medför fler sidor. Andra exempel är Warren Ellis Crooked little vein (som bara är marginellt större än pocketformat) och Neil Gaimans Coraline.

Slutligen har vi papperstricket. Förlaget använder helt enkelt tjockare papper för att ge illusionen av mer omfångsrik bok. Praktexemplet är den gamle bluffen David Eddings Belgarath the Sorcerer där sidorna är tjocka som fnöske.

Givetvis finns det förklaringar till allt ovanstående som inte har med min tjocka-böcker-säljer-bättre-teori. Större radavstånd gör en text mer lättläst, i alla fall till en viss gräns. (Spook country har passerat den gränsen.) Breda marginaler gör boken mindre skräckinjagande för unga läsare. (Varför gör de då så även med vuxenböcker som The last colony?) Udda format får en bok att stå ut i hyllan och således sälja bättre (fast Crooked little vein är så liten att den nästan försvinner). Tjocka papper har bättre kvalitet (dock inte alltid). Och visst kan det vara sant. I sådana fall råkar väl det faktum att boken blir tjockare bara vara en ”oundviklig” bieffekt.

(Det finns faktiskt undantag från allt ovanstående. Pocketutgåvan av Harry Potter and the half-blood prince har ovanligt små marginaler, tätt radavstånd och bibeltunt papper. Där handlar det troligen om att det inte går att trycka pocketböcker som är hur tjocka som helst utan att de rasar isär.)

Gillar man inte Scalzi är man inte människa

John Scalzi, The last colony.

Vilken jävla resa.

Jag har tidigare yrat om att Scalzi är en mästare på att blanda lättsam underhållning med allvarliga diskussioner om politik, vetenskap och religion. The last colony är hans senaste — och kanske främsta — exempel på detta.

n219322.jpgUpplägget är klassiskt: John Perry och Jane Sagan (som känns igen från Old man’s war och The ghost brigades) skickas iväg för att grunda en ny koloni på en främmande planet. Problem uppstår.

Man har läst det förr. Tror man.

Sen säger Scalzi ”Ta-da!” och The last colony förvandlas till politiskt djupdykning. En granskning av vad en individ har för skyldigheter till en stat, och vice versa. Hur vet man att det ömsesidiga kontraktet mellan dem är sunt? När är det okej att bryta mot det? När får en enskild individ ta beslut som påverkar en hel stat? När får en stat ta beslut som påverkar en individ negativt?

Det kanske låter trist och tråkigt, men i Scalzis händer kan man även beskriva det så här: Krig! Förräderi! Intriger! Passion!

Tro mig, det blir aldrig tråkigt. Det blir bara alldeles, alldeles lysande.

Scalzi är en lömsk jävel

js_tgb.jpg Jag upprepar: John Scalzi är en lömsk jävel.

Han skriver lättsam militär sci-fi med konstiga aliens, genmanipulerade soldater, vakuumlevande sköldpaddsmänniskor och snabbkäftade huvudpersoner. Men helt plötsligt — mitt i något häftigt, actionspäckat skeende — upptäcker jag att jag sitter och … tänker. Att jag grubblar över saker som ”finns det en själ?”, ”när slutar en människa att vara människa?”, ”yttrandefrihet is da shit” och ”vilket ansvar har jag, som individ, gentemot resten av samhället?”.

Scalzis The ghost brigades är en försåtlig fortsättning på den minst lika lömska Old man’s war: science fiction som lyckas med det fenomenala konststycket att vara spralligt lättsam och oroväckande djup samtidigt. Jag tror aldrig att jag tyckt moraliska dilemman och existentiella pannrynkare varit så här spännande tidigare.

Handlingen är fokuserad på The ghost brigade, en grupp gröna supersoldater som är mänsklighetens första försvarslinje i ett fientligt universum. Boken utvecklar och problematiserar den värld som introducerades i Old man’s war genom att låta den nya huvudpersonen vara, tja, så annorlunda det bara går. Så även om mycket av känslan i boken känns igen från tidigare, är The ghost brigades en helt annan typ av roman än Old man’s war. Den har råd att vara funderande och inåtvänd på ett sätt som del ett, med sin nya och outforskade värld, inte kunde vara.

TGB är het enkelt en mycket bra roman. Trots att Scalzi är en lömsk jävel.

Steph, D&D, GWB och lite annat

  • Scifi-författaren John Scalzi (Old man’s war, The ghost brigades) har dokumenterat sitt besök på Kreationistmuseet i USA. Roligt och syrligt. (Via BoingBoing.)
  • Videointervju med Steph Swainston (The year of our war, The modern age) från BSFA. Hon snackar lite om vad som inspirerat henne — och har en jäkligt brittisk accent.
  • Schyssta idéer om hur man kan modda D&D.
  • Ännu en gammal hardcore-gamer har skaffat flickvän och säljer alla sina prylar. Hittar tyvärr inte auktionen på eBay, men TMZ har bilden.
  • Rolling Stone intervjuar William Gibson. Han snackar mycket om sina nya bok Spook Country. Tyvärr missar reporten några givna följdfrågor, som när Gibson säger:

    It’s been an extraordinarily painful decade or so. I just never in my wildest dreams could have imagined that it could get as fucked up as this guy [George Bush]. It still amazes me how dumb so much of our species can manage to be. But that’s kind of like being amazed at life.
    (Via BoingBoing.)

  • Novell av Bruce Sterling som jag inte har läst ännu. (Via BoingBoing.)